Sven Ove Hansson på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm vill försvåra för dödsjuka människor att resa till en plats där de hoppas på bot genom utomvetenskapliga metoder såsom healing, mediumskap och bön. Han har inga betänkligheter när det gäller att beröva dödssjuka människor hoppet om överlevnad. Vetenskap är dock bara en del i den medicinska etiken.
Betydelsefulla delar utgörs också av humanistiska värden såsom frågor om autonomi, människovärde, respekt för patientens vilja, och att inte (utan att vara tillfrågad) beröva patienten hoppet om att bli frisk. Sett utifrån dagens medicinska etik måste Hanssons ställningstagande betecknas som mycket diskutabelt.
Världens tveklöst mest berömde healer heter Joao och bor i det inre av Brasilien. Populärt kallas han ”John of God”. Där har han skapat ett mindre samhälle ägnat åt helande av människor från världens alla hörn. Besökarna under de senaste 30 åren kan räknas i miljoner. Många kändisar har rest dit, bl.a. Shirley MacLaine som sägs ha behandlats för tarmcancer i början av 1990-talet. Flera böcker finns även på svenska om denne märklige person och hans verksamhet. Ännu fler finns förstås på portugisiska.
Jag känner själv tre personer som varit hos John of God. En var svårt cancersjuk och de två andra reste dit som en slags vallfärd för att få näring åt sitt andliga intresse. Alla medger att detta är en mycket märklig och synnerligen inspirerande plats. Det är dock svårt att ta sig dit. Dels är det långt bort och dels ligger platsen oländigt till. Därför har en del reseföretag anordnat gruppresor dit.
Klander mot reseföretag
Ett reseföretag i Vilhelmina har fått stå i centrum för kritik från föreningen Vetenskap och Folkbildnings grundare, filosofen Sven Ove Hansson. Han menar i TT och i bl.a. Västerbottens-Kuriren att det är oetiskt att hjälpa sjuka människor att resa dit genom att arrangera sådana resor. Hansson efterlyser “en gnutta moral”.
Nu är det i och för sig inte helt ovanligt att svårt sjuka människor tillfrisknar på ett till synes mirakulöst sätt och på ett sätt som läkarna inte alls förväntar sig. Skälen därtill är för oss är okända. Det viktiga är dock att Hansson strävar efter att beröva kancersjuka människor hoppet om att bli friska. Han kunde lika väl försvåra och förbjuda folk att gå i kyrkan eller resa till Lourdes. Sådant är klart emot läkaretiken.
Hansson tar ställning i dessa frågor på ett personligt emotionellt och strikt vetenskapligt sätt. Den medicinska etiken har dock utvecklat ett förhållningssätt till dessa fenomen med vetskap om att i praktiken alla kancersjuka patienter, förutom konventionell vård, även skaffar sig komplementär behandling.
I korthet går den ut på följande:
En läkare skall inte rekommendera sina patienter att ta emot alternativa behandlingar. Om patienten ändå gör det kan man säga att man själv inte tror på den och framför allt avråda om den alternativa behandlingen är farlig för hälsan, eller interagerar med den konventionella behandlingen. Men hoppas och tror patienten på att en alternativ terapi, bön eller healing skall hjälpa så skall läkarens inställning vara neutral. Att förhindra och försvåra för patienten i det läget är att beröva en dödssjuk patient hoppet om att bli frisk.
Det är klart oetiskt. Att förlora hoppet har inte bara en stor betydelse både för psyket och för förmågan att överleva. Förlust av hoppet skapar en svårbearbetad sorg.
Kungliga Tekniska Högskolan – ett centrum för medicinsk etik?
Nu kan jag givetvis inte gå i god för att en professor i medicinsk etik hade svarat just så här. Men det är högst sannolikt eftersom praxis ser ut så här bland dem som arbetar praktiskt med svårt sjuka människor. Och det gör inte Sven Ove Hansson. Jag tror inte ens att han brytt sig om att konsultera medicinsk expertis innan han uttalar sig i en medicinsk-etisk fråga.
Om han gjort det borde han ha svarat på ett annorlunda sätt. Nu svarade han inte i enlighet med den medicinska etiken utan på ett emotionellt sätt grundat på ett strikt vetenskapligt synsätt. Mycket inom den medicinska etiken är dock inte strikt vetenskap utan styrs av helt andra värderingar, såsom respekt för patientens autonomi, vilja och trosuppfattning.
Sven Ove Hansson är inte läkare men företrädare för filosofi och (märkligt nog) även för etik på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Varför frågar tidningarna honom när det finns professorer i medicinsk etik? Det finns även etikkommittéer man kan rådfråga. Jo, jag tror att tidningarna frågar Hansson därför att man då vet vilket svar man får.
Allt som andas alternativ eller komplementär medicin får nämligen Hansson att se rött. Varje journalist som vill skänka akademisk legitimitet åt kritiska idéer om alternativmedicin, medialitet eller andlighet kan med fördel vända sig till honom. Det är som att fråga en papegoja, svaret är givet på förhand.
John of Gods hjälpmedel
Healing på prov
Sven Ove Hansson har under hela sin karriär påstått att mediumskap och healing är bluff. Jag som är gift med ett medium har hur många gånger som helst fått motsatsen påvisad. Men healing? Jag skall avsluta bloggen med att berätta en anekdot. När jag och min frus bok Klara svar från andevärlden kommit ut 1997 på hade vi besök av mediet Anna-Lena Vikström, som bor i norra Sverige. Vi diskuterade healing och jag framförde då att man inte kan utvärdera healing eftersom det är svårt att ge ”placebo-healing”. Hon erbjöd sig då att ge mig healing med sina händer en gång med sina andliga kraft och en gång utan.
Jag satt på en stol i köket och hon höll händerna i 20-30 sekunder strax ovanför mina axlar. Jag minns inte om hon berörde mig, men jag tror inte det. Första gången hon gjorde så kände jag ingenting. Hon frågade om jag trodde det var healing eller placebo. Jag svarade placebo. Omedelbart därefter började den riktiga healingen.
I denna stund var jag faktisk övertygad om att jag inte skulle känna något den här gången heller. Jag trodde nämligen inte alls på healing. Nu kände jag dock en märkligt kraft, som en långsamt fortskridande tämligen stark elektrisk stöt som gick från axlarna ända ner till fötterna. Den var verkligen mycket påtaglig. Därefter uppstod det mest förvirrande av allt.
Benen började domna bort och tycktes efter 10-15 sekunder vara helt försvunna. Det kändes som om jag inte hade några ben längre! Mycket besynnerligt, jag har faktiskt aldrig varken förr eller senare varit med om något liknande. Men så fort Anna-Lena tog bort händerna började känslan komma tillbaka. Men det tog en stund. Fiffel? Knappast, min fru var med hela tiden.
Ibland är det farligt att avfärda något som bluff utan att ha skaffat sig personlig erfarenhet av saken ifråga. Många gör det ändå. Allför många.