Eric Rönnegård: SVT skyler över polisens misstag vid Anna Lindh-mordet

0
Eric Rönnegård - Foto: Polisen.se
Eric Rönnegård – Foto: Polisen.se

Fd polischef: När inte ens public service vågar nämna de strukturella fel inom polisen som ledde till grava misstag vid mordet på utrikesminister Anna Lindh vem ska då bidra till att det skapas opinion i frågan?

Text: Eric Rönnegård, fd polisintendent, debattör | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2012-12-07 och NewsVoice fick tillstånd att återpublicera artikeln | Rönnegård är författare till boken “Kris i ledningen för svensk polis: Mordet på Anna Lindh inget undantag”

SVT-programmet ”Veckans Brott” tog i sitt senaste avsnitt upp mordet på utrikesminister Anna Lindh 2003. Programmet är tänkt att vara dokumentärt, men dessvärre lever det inte upp till det kravet. Polisprofessorn Leif GW Perssons roll i programmet borde rimligen inte bara vara att till övervägande del stå för underhållningsvärdet, utan också i detta fall för den polisiära sakkunskapen.

Det var bra att polisinsatschefen Mats Runvik, som ledde arbetet ute på fältet, och hans poliser där, lyftes fram i programmet. Trots att de var alltför få, skötte de sig bra på brottsplatsen NK och i citykärnan timmarna efter mordet. De lyckades till exempel hitta mördarens keps i en papperskorg och ta hand om kniven som mördaren slängt under sin flykt från platsen.

Insatschefen hade i stort sett endast Citypolisens ordinarie patruller att arbeta med. Därför saknade han poliser att bemanna de polisspärrar och kontrollplatser som oundgängligen krävs vid ett brott av digniteten ministermord. Det underströks av de kommissioner som tidigare hade granskat mordet på statsminister Olof Palme. Runvik hade inte heller poliser nog för att systematiskt kunna ta namn och telefonuppgifter på de många potentiella vittnen som fanns på varuhuset NK.

Den centrala ledningen med kommenderingschef och stab hade insatschefen inte mycket stöd av de första timmarna efter ministermordet. Att den chefsfunktionen fungerar acceptabelt är det absolut viktigaste vid en nationell kris, som det här var fråga om. Hur bräckligt det stödet var framgick bland annat av att insatschefen fick veta att det fanns en kommenderingschef i ledningsrummet på polishuset, och vem denne var, först då han själv av en händelse besökte polishuset på Kungsholmen vid 21-tiden. Överfallet på Anna Lindh hade inträffat klockan 16.14. I inslaget i Veckans Brott nämndes över huvud taget inte den centrala kommenderingsledningen.

Det var också bra att programmet lyfte fram den inre spaning som senare kom att bedrivas av personal på underrättelseroteln. Särskilt kriminalinspektör Håkan Johansson, som ur tipshögen tog fram Mijailo Mijailovic åt spaningsledningen. Mijailovic kom senare att dömas för mordet.

Jag har i boken ”Kris i ledningen för svensk polis – mordet på Anna Lindh inget undantag”, med utgångspunkt från polisens hantering av bland annat mordet på Anna Lindh påvisat allvarliga strukturproblem som hänger ihop med det högsta chefskapet vid särskilda händelser. Det var de första femton timmarna efter mordet på Anna Lindh som bristen på central ledning var ett allvarligt problem. De högsta cheferna i polisen är i vardagslag till övervägande del sysselsatta med administrativa uppgifter. De saknar därför i allt väsentligt polisoperativ chefskompetens att leda en poliskommendering, i synnerhet vid oväntade kriser. Man skall inte förvänta sig att de skall klara av att leda då, eftersom de dessutom normalt saknar utbildning och övningar för sådana chefsuppgifter. De svenska erfarenheterna visar entydigt att ju allvarligare händelse, desto sämre har det högsta chefskapet fungerat.

Terrorattentaten i Norge 2011 visade samma problem med högsta chefsnivån där. Det visar den så kallade ”22 juli kommissionen”. I deras rapport redovisas en rad kraftfulla förslag på hur norsk polis skall komma tillrätta med det problemet och en rad andra problem.

Jag har i en artikel på Newsmill jämfört de svenska och norska erfarenheterna och bland annat lyft fram mordet på Anna Lindh som ett svenskt exempel. Där skriver jag:

”Sjutton år efter mordet på statsministern upprepades bristerna vid mordet på utrikesminister Anna Lindh 2003. Men innan den särskilda organisationen med kommenderingschef vid Stockholmspolisen hade börjat arbeta, efter överfallet på utrikesministern den 11 september 2003, klockan 16.13-14, beslutade vakthavande kommissarie helt korrekt att inleda förundersökning rörande försök till mord. De högre cheferna – och uppenbarligen också åklagaren – ändrade, sedan de kom på plats i ledningsrummet, knivöverfallet på utrikesministern till grov misshandel.

Beredskapsplanen för grövre våldsbrott utlöste de därför inte. Personalförstärkningar kallade de inte in. Kommenderingschefen förbjöd, med åberopande av arbetstidsregler, poliserna som var i tjänst att arbeta mer än 14 timmar. Därför måste till exempel tipsmottagningen som arbetade med fallet stängas mitt i natten, då poliserna där uppnådde 14 timmar och beordrades åka hem.

Som en konsekvens lämnade också de ansvariga polischeferna en efter en polishuset. Det kom att helt saknas kommenderingschef i polishuset från klockan 22.00. Allt medan ett trettiotal läkare arbetade hela natten på Karolinska sjukhuset med att försöka rädda den dödligt skadade utrikesministern.

Rörande det ministermordet finns ingen efterhandsgranskning alls av polisens arbete. Någon har gjort bedömningen att det inte fanns något att lära av det för framtiden. Polismyndigheten ansåg sig inte heller behöva följa Rikspolisstyrelsens föreskrifter med krav på att utvärdera polisarbetet.”

I Norge har både regeringen stortinget och polisväsendet signalerat att man kommer att genomföra de åtgärder som krävs enligt kommissionsrapporten för att i framtiden effektivt kunna hantera framtida särskilda händelser, typ terrorattentat.

Jag skriver i ovannämnda artikel att vi tyvärr nog inte kan förvänta oss motsvarande handlingskraft i Sverige den här gången heller. Sverige fegar nog ur även denna gång.

Vi får väl fortsätta på den väg vi vandrat sedan mordet på statsministern 1986: Terrorhot, ministermord och andra allvarliga händelser är så osannolika i just Sverige att vi får fortsätta hoppas att ”sådant inte händer här”.

När inte ens public service televisionen, som nu i Veckans Brott vågar eller vill nämna problemet i ett program som handlar om mordet på utrikesminister Anna Lindh. Vem skall då våga tala om frågan och bidra till att det skapas opinion och förändring?

Eric Ronnegård - privat fotoText: Eric Rönnegård, fd polisintendent | Rönnegård är författare till boken “Kris i ledningen för svensk polis: Mordet på Anna Lindh inget undantag” | Eric Rönnegård har arbetat som polisintendent med extraordinär brottslighet, sk särskilda händelser, i Stockholm och på riksplanet sedan mordet på Olof Palme samt med närpolisreformen i mitten av 1990-talet.


Lämna Twitter - Byt till Twitter och friheten
  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Se reglerna.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd.
Föregående artikelHeavy mobile phone users got cancer
Nästa artikelDokumentär: En amerikansk mardröm – om hur USA styrs av affärsmän
NewsVoice är en nättidning som startade 2011. Syftet är att publicera oberoende nyheter, debattartiklar och kommentarer samt analyser av händelser i samhället och världen.
Prenumerera
Notify of
guest
0 Kommentarer
Inline Feedbacks
Se alla kommentarer