Mansnormerna måste angripas om våldet ska minska

0
59
Seniorprofessorerna Håkan Hydén och Per Wickenberg vid Lunds Universitet. Pressfoton: Lunds Universtitet
Seniorprofessorerna Håkan Hydén och Per Wickenberg vid Lunds Universitet. Pressfoton: Lunds Universtitet

Professorer i rättssociologi vid Lunds universitet: Så fogas ett nytt namn till raden av otroliga mängdmord i USA: 20-årige Adam Lanza, Newtown, Connecticut. Tidigare finns Columbine High School, Colorado (1999), Red Lake, Minnesota (2005), och Virginia Tech, Virginia (2007). Det handlar om mannens normer och våld.

Text: Seniorprofessorerna Håkan Hydén och Per Wickenberg vid Lunds Universitet. | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2012-12-31 och NewsVoice fick tillstånd att återpublicera artikeln

Två män har senaste åren dominerat det svenska nyhetsflödet – om vi bortser från statschefen och statsministern – Anders Breivik och Peter Mangs. Det har talats och skrivits lite på djupet i media om deras pappor eller mansförebilder. Det vi vet är att deras pappor har varit mycket eller helt frånvarande under dessa pojkars uppväxter. Samma sak verkar nu att gälla för Adam Lanza. Har detta spelat någon roll för pojkarnas normbildning om mannen – om deras mansroll? Utifrån dessa fall  är det intressant att fundera vidare över den normbildning i samhället som handlar om mannens villkor och bakgrunder under sin uppväxt. Det finns så klart många andra skäl än Breivik och Mangs att fundera över mansrollen och hur de sociala normerna för mannen ser ut i dagens samhälle: vad bör mannen göra i sin roll som man?

I alla våldshändelser vi dagligen får reda på via olika media dominerar – utan någon som helst tvekan – mannen/männen: James Holmes vid Batmanfilmen i Denver, Colorado; drogkarteller i krig i Mexico; talibaner i Afghanistan; Muammar al-Gaddafi  i Libyen; Nordkorea; Syriens president Bashar el-Assad och hans krig mot sitt folk med tiotusentals döda; 16 våldtäkter på en vecka sommaren 2012 i Göteborg och 1091 våldtäkter i landet i juni och juli i år, enligt Brå. Vapenindustrin går med enorma vinster. Vad är det för män som går omkring i världen, är den fråga som många ställer. Nelson Mandela och Mahatma Gandhi är de strålande undantagen.

Att mannen har en komplex roll i samhället det är de flesta överens om. Det som inte på likartat sätt diskuteras i dag på ett djupare sätt i samhällsdebatten är mannens roll och mannen som norm. Det är en stor brist och är dags att starta denna diskussion på större handlingsinriktat allvar. Vi vet att på andra och negativt belastade samhälleliga områden så dominerar männen kraftigt. Av alla intagna på svenska fängelser så var det 2011 ca 93% som var män (Kriminalstyrelsen, juli 2012). Våld i nära relationer begås i det stora flertalet fall av männen (”Våldet och kärleken”, Lotta Agevalls rättssociologiska avhandling 2012 och Projekt Karin i Malmö, 2010).

Hur kan det komma sig att mannen dominerar på dessa områden? Männen är överrepresenterade när det gäller deltagande i dataspel med vålds- och krigsinslag. Samma sak i fråga om filmkonsumtion. Män är överlag våldsammare än kvinnor. Män är fysiskt starkare är kvinnor och utsätter kvinnor för hot och obehag i samband med våldtäkt och sexualbrott.

Det är samtidigt sannolikt så att det var ännu värre förr i Sverige. Men vad hjälper det i dag. Brå har 2004-2011 arbetat med eller stött ett otal olika projekt som syftar till att finna förebyggande vägar mot våldet. Det är bra arbeten som görs mot våld men detta räcker ju trots allt inte till.

Jämställdheten mellan könen har blivit bättre för varje generation under förra och detta sekel. Idag ser vi fler män med barnvagnar på stan än på 60-talet. Fler män hämtar sina barn på dagis och fritids. Allt fler män tar ut föräldraledighet, men endast i blygsam omfattning än så länge (ca 25 procent). Nu diskuterar om en 50–50-kvotering av föräldraförsäkringen ska lagfästas. Det är bra och steg i rätt riktning. Något nytt är säkert på väg som rör förändringar av mansnormen i samhället. Sådana normförändringar vet vi är beroende av det sociala sammanhanget där normen verkar men det tar tid att växla över i nya normer och roller.

Normativiteten är beroende av så mycket annat för att ändras i grunden. Det vi vet om normer är att de handlar om förväntningar dvs. de förväntningar som jag som person känner av från min omgivning. Om jag känner en förväntan från min närmaste omgivning att jag borde ändra mitt beteende, så kan det hända att det har effekt. Ju starkare förväntningar desto troligare att en normförändring äger rum. Det har också att göra med frågan om vem eller vilka som uttrycker förväntningen.

En belysande bild av faderns inflytande på barnet ger oss Karl Ove Knausgård i Min kamp 2: ”Vanja satt och viftade med skeden… Hon hade gröt ända upp i pannan… men i praktiken var den första impuls som dök upp i mig en som ville korrigera. Det var far i mig. Han tolererade inte så mycket som en brödsmula utanför tallriken när jag var barn. Men det visste jag ju, det hade jag själv blivit utsatt för och hatat med varenda fiber i min kropp, så varför skulle jag till varje pris föra det vidare?”  Björn Ranelid har också ett i sammanhanget intressant faders-porträtt i sin Malmöroman ”Tyst i klassen” med den färgstarka modern Karin Lilja, som har sex söner och en man, Oskar Lilja, som super, slåss och hånar med ödesdigra följder för flera av barnen. Samma sak men då med ett intressant och positivt fadersporträtt finns i  Göran Rosenbergs Augustrosade bok ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz”.

Huvudfrågan är ju om det spelar någon roll med männens närvaro respektive frånvaro i ett hem med barn, i synnerhet pojkar. Pappor och vuxna kan så klart vara fysiskt närvarande men på djupet upptagna av karriären och vara psykiskt frånvarande. Det vi vet i dag är att om pappan/mannen är frånvarande saknas högst sannolikt en ”role model”, en normmodell för pojkarna under uppväxten om hur man som man bör handla i olika situationer. Hålrummet kan ibland fyllas av en annan man i närheten, en släkting eller en nära granne som bryr sig och engagerar sig i pojken.

Men här föreligger en dubbelhet. Män behövs, men det blir då viktigt att männen och vuxna förmedlar t. ex. rättvisa,  solidaritet, medkänsla, närvaro, tydlighet, jämställdhet. I fallet Breivik och Mangs, tycks problemet ha varit att frånvaron av pappan har lämnat barnet att utveckla och hitta egna normer. I en tid då fiktiva dataspel och film blir allt vanligare daglig underhållning för barn uppstår en risk att den virtuella världen sammansmälter med den reala. Denna utveckling kan bara hävas genom samtal i vardagen med vuxenförebilder.

Det är dags att på allvar och i en konstruktiv diskussion sätta fokus på de normbildande spåren efter fäderna. Kan vi nu äntligen få igång en omfattande forskning och samhällsdebatt i landet om mäns våld – utan att det ses som en ytterligare demonisering av män eller att vi uppfattas som kärnfamiljsfundamentalister. Det behövs det djupa och konstruktiva allvaret i dessa samtal för att ta fram olika handlingskompetenser.

I veckan satsade regeringen 32 miljoner kronor på forskning om praktiskt jämställdhetsarbete i offentlig sektor, näringsliv och högre utbildning. I september i år beslutade man att en särskild utredare, journalisten PM Nilsson, ska kartlägga och analysera frågor som rör män och jämställdhet och vara klar den 1 november 2013.

Utredaren ska bl.a. ”redovisa en översikt över relevant forskning om mäns livssituation, förhållningssätt till jämställdhet och ansvarstagande när det gäller föräldraskap, obetalt hemarbete och anhörigomsorg”, samt också ”på lämpligt sätt sprida den kunskap som sammanställs och uppmuntra till dialog om de frågor som berörs i uppdraget”. Detta kan vara en bra utgångspunkt men samtidigt vet vi att det också behövs konkreta handlingsförslag.

Det satsas redan nu mycket pengar på forskning om mäns våld mot kvinnor. Brottsofferfonden har fått regeringens uppdrag att under tre år fördela 30 miljoner kronor för forskning om i stort sett detta område (i kombination med hedersvåld och hatbrott). Kvinnojourerna har givits extra stöd av samma ändamål. Det som dessa satsningar har gemensamt är att de handlar om att förbättra de kvinnors situation som är utsatta för mäns våld i nära relationer. Det handlar således om att lindra symptomen. Brottsofferfonden är dessutom uttryckligen förbjudna att stödja verksamhet som är brottförebyggande.

Resultatet är att själva orsaken till problemen, mäns våld mot kvinnor problematiseras inte. Och det är det som vi vänder oss emot. Vi kan inte förstå att man ideligen sticker huvudet i sanden. Åtgärder mot mäns våld mot kvinnor måste bygga på kunskap om vad det är som ger upphov till våldet mot kvinnor. Som det nu är satsas resurserna i stället på att ta hand om kvinnor som blivit utsatta för våldet, vilket inte löser problemet. Detta handlar om normer, vad är det för generella orsaker i samhället som ger upphov till mäns våld. Vi måste med andra ord förstå vad  könsmaktsordningen handlar om och vad har den för orsaker.

Vi sitter inte inne med svaren, men vi kan se att problemet angrips från fel håll, vilket i och för sig hänger samman med könsmaktsordningen. Det är alltid smartare för de som har politisk (eller ekonomisk) makt att ge sig på symptomen för att framstå som att man vill ändra på saker och ting. Vi (läs inom den kritiska samhällsvetenskapen) vet samtidigt att inget där­med ändras. Makten är bevarad. Varje gång mänskliga katastrofer som de vi pekat på och som senast rullats upp för oss, Newtown, Connecticut, så anlitas någon psykiatriker eller psykolog som förväntas förklara hur det kunde hända, underförstått vad är det för fel på den som agerat så vansinnigt i ordets rätta bemärkelse.

Vad vi med säkerhet kan säga är att det kommer att hända igen, i USA, i Finland, i Sverige, eller någon annanstans där samhället uppvisar sjukdomssymptom. Vi vet med samma säkerhet att orsakerna kommer att skifta. Den enskilde gärningsmannen har olika motiv och sorglig bakgrund till sitt handlande. Vi vet också att detta aldrig förklarar de egentligen, djupare, liggande orsakerna. Det är därför vi menar att förstå varför män agerar som de gör eller inte agerar som de bör, måste prioriteras i forskningshänseende.

Ett sätt att komma vidare i mycket större skala än hittills för att minska mannens-männens våld och roll är att ta initiativ till ett stort nationellt, mångvetenskapligt och praktikernära forsknings- och utvecklingsprogram utifrån denna tematik.

Det finns i sammanhanget relevant forskning i landet – och internationellt. Nu handlar det om en riktigt stor och långsiktig satsning som involverar flera forskningsmiljöer i landet och med rejäla resurser. Det handlar om den sociala dimensionen av hållbar utveckling. Behovet av handling nu talar för sig självt.

Text: Seniorprofessorerna Håkan Hydén och Per Wickenberg


  • NewsVoice kräver äkta för- och efternamn för den som vill kommentera efter artiklar. Varför?
  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

KOMMENTERA [Se kommentarsregler]

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här