Den bloggande barnläkaren Mats Reimer kritiserar dem som bedriver forskning i omvårdnadsfrågor så snart språkbruket innehåller något som förekommer inom alternativmedicinen. Han har låst sig i teoretiska och ideologiska frågor kring sjukdomars behandling istället för att bry sig om huruvida de fungerar eller inte. För honom betyder den ideologiska överbyggnaden allt.
Mats Reimer är bloggare i Dagens Medicin. Där misstänkliggörs företeelser han inte förstår eller vill förstå. Nästan alltid handlar det om alternativmedicin. Tekniken består i att plocka samman lösa associationer så att helheten skall framstå som suspekt. Han implicerar skuld genom association. Jag har i en tidigare blogg beskrivit hur den retoriska tekniken ser ut.
Jag läser Reimers blogg synnerligen sporadiskt då den oftast innehåller samma sak, nämligen utfall och kritik av alternativ medicin. Nu har jag dock av en kollega blivit uppmärksammad på att jag för ett par veckor sedan nämnts vid namn i en blogg kallad ”Energibehandling med Healing touch på Karolinskas akutvårdsavdelning”. Anledningen är att jag deltog som sakkunnig i ett akademiskt halvtidsseminarium. Det är ett oavlönat uppdrag man förväntas ta på sig när man är docent eller professor.
Reimers kritik av Fanny Airosa
Mats Reimer misstänkliggör doktoranden och sjuksköterskan Fanny Airosas doktorsavhandling om beröring, hypnos och taktil massage i akutsjukvården genom att hänvisa till idéer om aura-diagnoser och störningar av energifält, vilket tydligen är uttryck som förekommer i amerikansk litteratur om omvårdnadsdiagnoser.
Eftersom jag var med och bedömde Fanny Airosas halvtidsseminarium så vet jag vad som sades. Där nämndes ingenting om vare sig auror eller störningar av energifält. Ännu ett exempel på Reimers teknik – att associera ord och uttryck som kan uppfattas som suspekta med personer som han strävar efter att misstänkliggöra. Kopplingen kan vara hur lös som helst. Den kan handla om ett ord eller en mening någon sagt eller skrivit vid något tillfälle för länge sedan. Det räcker för att suspekt-förklaras i Reimers associationsäventyr.
Däremot är ordet ”healing touch” något som förekommit. För Reimer torde det vara lika illa. Den vetenskapliga världen är dock allt mer internationell. I amerikanskt språkbruk är ord som energi, läkande och helande ganska vanliga. De väcker inte alls samma aversioner som i Sverige.
I psykologiska tester har jag fler gånger kommer över frågor som översatta torde bli ”Har du mycket eller lite energi dag?”. Detta är ett vardagligt sätt att uttrycka sig annorstädes, men i Sverige väcker det främst VoFFares och Reimer-sympatisörers ilska. Andra bryr sig knappt. En genomsnittlig svensk torde dock begripa vad som avses.
Existerar “healing touch”?
Jag har personligen aldrig bedrivit forskning kring beröring och taktil massage i egen regi. Däremot har jag har kommit i kontakt med den. När jag började som forskningschef på Södertälje sjukhus 2006 kontaktades jag av äldrepsykiatriska enheten som ville införa taktil massage som terapimetod. De hade läst om denna behandlingsmetod i amerikanska tidskrifter och ville själva pröva den. Enheten ville dock först utföra en egen studie och hoppades att jag ville vara till stöd i planering och utvärdering. Visst, sa jag.
Taktik massage skulle ges i en serie om 15 behandlingar. En kontrollgrupp planerades också. Etiknämnden ville dock inte godkänna studien av skäl som jag inte minns, men det kan mycket väl ha färgats av den misstänksamma inställning som Reimer förfäktar. Äldrepsykiatrin genomförde dock behandlingsdelen av studien (utan kontrollgrupp) eftersom man har rätt att kvalitetsvärdera ny metodik som införs.
Jag måste erkänna att jag själv var skeptisk till denna behandling. Den lät ganska flummig. Men några behandlare skickades på en utbildning som tycktes vara genomtänkt, och snart var projektet igång.
När jag så småningom gick igenom resultatet av den psykologiska utvärderingen, som bestod i ett antal standardiserade skalor, så visade det sig att hälften av patienterna fick mycket kraftfulla förbättringar. Dessa var fullt utvecklade redan i “halvtid”, dvs. efter sju behandlingar. Hos den andra halvan av patientgruppen märktes varken någon förbättring eller försämring.
De som förbättrades minskade sin oro m.m. till ungefär hälften av vad som registrerats före behandlingen med taktil massage påbörjades. Det är faktiskt en stor förändring. Jag mjuknade i min tidigare skeptiska inställning till taktil massage, som uppenbarligen mycket väl kunde vara av värde. Jag beklagar att etiknämnden inte ville godkänna projektet som vetenskaplig studie då jag tror presentationen hade blivit intressant. Men nu blev det inte så, utan projektet stannade vi en lokal utvärdering.
Vad skall man kalla detta? ”Helande beröring” låter ganska bra, och kunde ha bekräftats om vi haft en kontrollgrupp. Men det har andra haft. Också med positivt resultat. I Reimers värld är dock ordet ”healing touch” tabu, oaktat om det redan används i internationell vetenskaplig litteratur. Skälet är att ordet påminner om healing (läkande) som får honom att se rött.
Därefter har jag fått veta att en akademisk avhandling lagts fram på Karolinska intstitutet där taktil massage har utvärderats. Jag har dock inte läst den. Den tredje kontakten med beröringsbehandling och massage var det av Reimer uppmärksammade halvtidsseminariet. Där medverkade jag för att täcka den akutmedicinska-biologiska delen, där min kompetens ligger.
Min uppfattning skiljer sig från Mats Reimers
Min uppfattning om taktil massage, kvalitativ forskning och alternativmedicin skiljer sig från Mats Reimer på ett par avgörande punkter.
1. Syftet med att göra studier om taktil massage eller annan alternativ behandling är att klargöra om de har ett värde i sjukvården. Mats Reimer är redan på förhand, såsom vilken VoFFare som helst, övertygad om att sådan behandling saknar värde. Han är bunden av ideologiska låsningar och är inte fri att utvärdera. Däri är han begränsad.
2. Ett värde i sjukvården behöver inte bestå uteslutande i till att man botar en sjukdom. Den forskning som utförs av sjuksköterskor syftar till att värna om andra kvaliteter, t.ex. att patienten känner sig väl omhändertagen. Beröring skapar trygghet och en känsla av mänsklig närhet. Har det ett värde? Ja, det är just sådana frågor som Fanny Airosa studerat.
3. Vilken teori som används för att förklara en behandlingseffekt är av intresse men inte avgörande för bedömningen. Det är istället behandlingens effektivitet som är avgörande. Detta är ett enormt problem för Reimer, som sällan diskuterar sådana frågor. Reimer säger sig blogga om evidensvärdering, men den begränsas främst av metodologiska problem (som han inte heller diskuterar) och inte av bakomliggande teorier och modeller (där hela hans fokus ligger).
Tona alltså ner teoribildningen och skruva upp frågorna om nyttan.
Många teorier som är idag är mainstream kan, likt resonemanget kring ”energi”, tyckas rejält flummiga. Vad sägs om Freuds teorier om det övermedvetna och undermedvetna? De finns ingenstans, vare sig anatomiskt eller fysiologiskt, utan är funktionella begrepp. De är åtminstonde synnerligen virtuella modeller.
4. Jag har, precis som Reimer, svårt för kvalitativa studier. De saknar siffror och fungerar på ett helt annat sätt än de vanliga kvantitativa utvärderingar. Kvalitativa studier är främst sjuksköterskekårens redskap när de försöker klargöra frågor om t.ex. vad som ligger i ett bra omhändertagande. De syftar egentligen inte till att bota sjukdomar utan att underlätta för patienten att bli frisk.
Till skillnad från Reimer inser jag dock att kvalitativa studier har kommit för att stanna. Varje större universitet vill gärna ha en enhet för omvårdnadsforskning och internationellt sett torde det vara lönlöst att spjärna emot den utvecklingen.
Två omvårdnadsforskare på mitt universitet (Linköping) har stora anslag från Vetenskapsrådet (Anna Strömberg och Tiiny Jarsma). Det är en kvalitetsstämpel så god som någon. Det vore ett misstag att underskatta begåvningen och de vetenskapliga kvalifikationerna hos dem som sysslar med denna forskning på högre nivå. Reimer har tidigare ansatt bl.a. Karin Dahlberg som är en mycket seriös och kunnig aktör, även om verktygen och resonemangen i forskningen stundom är knepiga för en biologiskt skolad forskare att acceptera.
Problemets kärna
Varje debattör som diskuterar mig offentligt riskerar att få svar och själv bli bedömd. Det gäller även Mats Reimer. Jag hoppas dock att nu kunna lämna honom bakom mig för att ägna mig åt väsentligare saker.
I mina ögon är Reimer ett problem för Dagens Medicin genom sina fördomsfullhet. För Mats Reimers bloggar intresserar sig inte för huruvida en medicinsk behandling fungerar eller ej. De fokuserar istället på den kringliggande teorin. Om där finns något som andas alternativmedicin så förkastas och misstänkliggörs det hela på ett oftast person-orienterat (och därmed snaskigt) sätt. Det är en etiskt låg nivå som känns ovärdigt tidningen Dagens Medicin att erbjuda sina läsare.