Claes Cassel: Hur kan svenska poliser utpekas som villiga mördare?

2
64
Claes Cassel, privat foto
Claes Cassel, privat foto

Så här skriver Dagens Nyheter i en artikel lördagen den 9 mars [2013]: ”Svenska tjänstemän som poliser, biljettkontrollanter, anställda vid Migrationsverket och andra som har det gemensamt med Eichmann att de varje dag gör sin plikt genom att skicka människor till sin död”.

Text: Claes Cassel | Artikeln publicerades ursprungligen i Newsmill 2013-03-13 | NewsVoice fick tillstånd att återpublicera artikeln

Den här oerhörda kränkningen av de utpekade tjänstemännen kan DN lugnt ägna sig åt. I lagreglerna kring tryckfriheten finns ingen möjlighet för någon – varken enskild eller organisation – att ställa några krav på att tidningen ska publicera förtydliganden, genmälen eller beriktiganden. Det känner sig tidningen bara tvingad att göra om den angripit enskilda personer. Där kan en snabb, generös publicering av genmäle nämligen minska risken för fällande tryckfrihetsdom.

Det en organisation som Polisen kan hoppas på i det läget är att medierna står för sina hedersbegrepp: sanning, relevans och balans i publiceringen. Men det gör inte DN i det här fallet. Åsa Beckman som redigerar Boklördag i Kultur-delen där artikeln publicerades vill inte ta in mitt förtydligande (se nedan). Chefredaktören Peter Wolodarski svarar inte ens på ett hövligt ebrev i samma ärende.

DN tycker alltså att det är sant, relevant och balanserat att jämföra svenska poliser med nazistförbrytaren Adolf Eichmann som sände miljontals judar till koncentrationslägrens dödsfabriker. Eichmanns handlande skulle enligt DN vara jämförbart med att svenska poliser verkställer ett utvisningsbeslut där en domstol funnit att den berörda personen inte har asylskäl (fara för livet i hemlandet hade förstås varit ett självklart asylskäl).

Vi står inför ”Polisens förlorade heder” för att nu koppla till en berömd bok om lika skumma publicistiska metoder i efterkrigstidens Tyskland. Och DN bryr sig inte ens.

INLÄGGET SOM DN REFUSERADE:

”Jag tycker att kulturdebatten måste få ta ut svängarna rätt ordentligt. Ska inläggen där hela tiden vara välkammade och genomtänkta kommer vi inte vidare. Men jag vill ställa frågan om det inte möjligen även i kulturdebatten kan finnas någon bortre gräns där redaktionen till sist känner att den måste ställa vissa krav på inläggens relevans?

Lyra Ekström Lindbäck skriver på Boklördag: ”Svenska tjänstemän som poliser, biljettkontrollanter, anställda vid Migrationsverket och andra som har det gemensamt med Eichmann att de varje dag gör sin plikt genom att skicka människor till sin död.”

Hon måste mena eftersökningen av personer som i dom fått avslag på sin asylansökan och alltså inte får vistas i Sverige enligt vårt regelverk.

Kanske är det så att vi utpekade tjänstemän i kulturdebatten måste tåla den oerhörda kränkningen att likställas med en villig mördare och företrädare för en av de blodigaste förbrytarregimer världen skådat?
Men måste vi verkligen tåla en ren lögn? De människor på flykt, som saken handlar om, har fått sin ansökan noga prövad i en svensk domstolsprocess som byggts upp med tydligt mandat att på alla sätt göra hanteringen rättssäker.

Hade det i den processen blivit styrkt att ”de skulle skickas till sin död” hade de förstås fått asyl omedelbart. Det är lyckligtvis kristallklart att Sverige inte skickar iväg folk som riskerar att dödas i hemlandet.

Jag läste nyligen i DN att Sverige rankas som en av de mest välutvecklade demokratierna i världen. Av det följer bl a att det myndigheterna tar sig för här sker på folkets uppdrag – inte på varje individs men på flertalets.

Som polis tycker jag att jag har starka argument för att lita på en dom i en svensk domstol. Skulle det däremot finnas lika starka skäl att betvivla grundligheten och säkerheten i domstolens arbete skulle varken jag, medan jag var aktiv, eller någon av de poliser jag känner stillatigande medverkat i utvisningar där människan, vi skickade iväg, kunde sväva i livsfara. Det skulle ha blivit protester, kontakter med medier, i slutänden till och med val av ett annat yrke.”

Text: Claes Cassel, journalist på dagstidning i Stockhom 1960-1962. Polis sedan år 1962, flertalet år i yttre tjänst, i slutet av banan länspolismästarens presstalesman vid polismyndigheten i Stockholms län, numera pensionerad sedan några år.

 


  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

2 KOMMENTARER

  1. DN har blivit en minst sagt underlig tidning. Man driver rena förtals och propagandakampanjer både mot hela folk som Ryssar och Kineser, mot yrkes och andra grupper, och mot individer, med upprepade falska påståenden och fabricerade nyheter. Skribenter har redan jämför deras drev med de etniska förföljelserna i Tyskland förra seklet. Vi har visserligen ingen lag i Sverige mot att sprida falska rykten och driva personförföljelser, men vi borde snarast införa en. Det verkar ju helt legitimt och tillåtet för media som DN och dess journalister att till och med mobba folk till självmord, lex Benny Fredriksson. Är det verkligen ett sådant samhälle vi vill leva i. Inför personligt ansvar för alla journalister och gör det möjligt att dra dom inför allmän domstol. Inför kännbara personliga straff för förföljelser och mobbning.

  2. @ Karl bra skrivet inkl. författaren. Varför undrar vi att det finns så mycket mobbing i skolorna. Var lär sig barnen att mobbas om inte från de vuxna. Vi får bara slut på allt mobbing både hos vuxna och i skolor när det blir kännbara konsekvenser av ett sådan beteende.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här