Hillegren: Gellert Tamas tar ton men avstår från att sjunga – Newsmill

0
187
Rolf Hillegren - Pressfoto
Rolf Hillegren – Pressfoto

Fd åklagare: Jag delar inte uppfattningen att vi ska sluta sjunga. Nej, jag tycker tvärtom att vi ska sjunga ut riktigt ordentligt men med andra budskap och i andra tonarter än de som tilltalar Tamas.

Denna artikel publicerades ursprungligen på Newsmill.se 2013-04-25 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice. Vill du också ha en artikel återpublicerad från Newsmill, kontakta NewsVoice.

Text: Rolf Hillegren, fd åklagare

Det är dags att sluta sjunga nu skriver Gellert Tamas i DN den 17 april [2013]. Han syftar på Birgit Friggebos tafatta försök som allsångsledare för drygt tjugo år sedan och framhåller att den strukturella rasismen är lika stark i dag som då. Det är därför dags att sluta skandera slagord och i stället ta tag i de reella problemen enligt Tamas. Jag delar inte hans uppfattning att vi ska sluta sjunga. Nej, jag tycker tvärtom att vi ska sjunga ut riktigt ordentligt men med andra budskap och i andra tonarter än de som tilltalar Tamas. Med sin artikel visar han främst att det finns en avgrundsdjup skillnad mellan gemene man och av pressen godkända skribenter som Tamas. Är det några som använder slagord så är det debattörer och journalister som skriver i samma anda som Tamas.

Många rasistjägare finner rasism överallt där få andra finner den som t ex i barnböcker och bland bakverk. Tamas hänvisar för sin del till undersökningar som visar att personer med osvenska namn har svårare att bli kallade till anställningsintervju och att få hyra bostad än andra. Det är beklagligt att det förhåller sig så, men jag är inte övertygad om att rätta namnet på företeelsen är rasism. Jag är inte ens övertygad om att det handlar om en medveten diskriminering. Kan det inte snarare vara ett utslag av tanklöshet, mänsklig inskränkthet eller bristande rationalism?

Trots att Aftonbladet försökt göra gällande att vi gillar olika är det mänskligt att dras till sina likar oavsett om man är svensk eller ej. Den som emigrerar till ett fjärran land från Sverige bör kanske heller inte bli alltför förvånad om det skulle visa att ursprungsbefolkningen har lättare att finna jobb.

I likhet med ett otal debattörer kommenterar Tamas det så kallade Reva-projektet. Det mest intressanta med den debatten är att ingen Reva-kritiker har visat minsta förståelse för polisens svårigheter att finna alla som befinner sig i landet olagligt vilkas viktigaste skyldighet är att omgående lämna landet.

I stället framställs situationen som om varje illegal invandrare utgör ett ömmande humanitärt fall som måste räddas från polisens trakasserier. De tongivande i debatten befinner sig på avsevärt avstånd från den ordinäre medborgaren, som troligen hellre ser sina skattepengar användas till angelägnare uppgifter än att premiera obstruktion mot myndighetsbeslut. Och här syftar jag naturligtvis på de förmåner som erbjuds alla som i strid mot lag eller fattade beslut väljer att stanna i landet.

Tamas kommer också in på debatten mellan Jonas Hassen Khemiri och Jasenko Selimovic. Eftersom Tamas bejakar tesen om den strukturella rasismen tar han föga förvånande Khemiris parti. För den något mer kritiskt sinnade är det knappast främmande att betrakta Khemiri som en tveksam företrädare för de diskriminerade men en god representant för de lättkränkta.

Bland frågor som Tamas tycker borde vara centrala i dagens debatt nämner han hur det kan komma sig att Sverige tillhör de länder som är sämst på att tillvarata kompetensen hos de asylsökande. Om det förhåller sig så är svaret på den frågan tveklöst intressant. Men lika säkert är att många skulle vilja veta varför Sverige välkomnar stora grupper invandrare som saknar varje form av yrkeskompetens och därför aldrig kommer att kunna anställas.

Tamas konstaterar vidare att vi översköljs av en veritabel flodvåg av begreppet ”invandrare” som ofta är kopplat till problem och konflikter. Men är det verkligen så konstigt i ett land som inte förmått integrera dem som befunnit sig här i åratal och trots det ständigt tar emot flera? Jag är övertygad om att många medborgare har frågor kring de tankar – eller bristen på tankar – som kan ligga bakom detta fenomen. Men ingen svarar på sådana frågor, varken politiker eller kulturskribenter. Sådant skapar misstro och förakt.

Frågan: ”Hur mycket invandring tål Sverige?” ställdes i Agenda i höstas. För Tamas är det ett exempel på ”den xenofoba högerpopulismens världsbild”. För den som är mindre benägen att använda slagord är det en synnerligen berättigad fråga som många ställer sig allt oftare. Om man däremot klassar frågan som opassande eller rentav förbjuden har i vart fall jag svårt att tolka det på annat sätt än att man anser att Sverige bör ha totalt fri invandring. Men anser man det bör man säga det tydligt och föra den debatt som den inställningen ger upphov till.

Såväl Tamas som andra debattörer har i samband med denna fråga påstått att man i stället bör fråga sig hur många rasister eller sverigedemokrater Sverige tål. Den frågan är dock inget lämpligt alternativ till den förra men den välvilligt sinnade kan möjligen uppskatta den som ett fräckt och frejdigt debattknep. Medan den mindre välvilligt sinnade finner den demagogisk.

Tamas framhåller att en grundsten i den främlingsfientliga ideologin är att invandringsfrågan inte får diskuteras. Och han förtydligar sig genom att fråga: ”Vad är det egentligen som inte får sägas?” Allt får naturligtvis sägas men Tamas förefaller okunnig om att den sociala kostnaden kan vara hög för den som uttrycker avvikande åsikter om invandringpolitiken. Och han har ju själv genom sin hänvisning till den i Agenda ställda frågan gett exempel på en icke önskvärd fråga. Den viktiga frågan är dock inte vad som får sägas utan vilka som har möjlighet att få ut sitt budskap.

Det finns ett flertal frågor kring invandringspolitiken som allmänheten aldrig fått och knappast lär få svar på. Detta utgör ett demokratiskt problem som dagens politiker ignorerar. Den debatt som förekommer blir oerhört ensidig när ena sidan har fritt tillträde till spalter och teve-soffor, medan motparten får nöja sig med att framträda i mindre publika sammanhang och på sajter som ständigt baktalas i etablerade media.

Trots att Tamas fått sin långa artikel på närmare 14000 teckenpublicerad i landets största tidning förefaller han omedveten om sin priviligierade ställning som godkänd tyckare. Han bör ställa sig frågan hur artikeln hade mottagits av redaktionen om han framfört ett invandringskritiskt budskap.

Många har kritiserat Stina Dabrowski för att hon uppenbarligen tycker att mer bör få sägas än vad vissa finner lämpligt. För detta tilltag har några medlemmar lämnat Publicistklubben, vilket säger en del om synen på det fria ordet hos individer som borde vara dess värnare. Tamas nöjer sig med att kritisera henne för att hon påstått att det finns en ”konsensuselit” som skrämmer folk till tystnad i invandringsfrågan. Därefter utnämner han Avpixlat till landets största sajt för anonymt näthat, vilket helt följer liturgin för den debattordning som råder.

Den 21 februari föreslog jag på Newsmill att den som känner sig manad bör skriva en artikel på temat ”Därför är Avpixlat en hatsajt”. Ännu har ingen antagit utmaningen. Jag lutar alltmer åt att många har funnit att Avpixlat utgör ett värdefullt komplement till mycket av den förljugna journalistik som ofta förs i den etablerade pressen. I den mån tvivelaktiga inslag har förekommit på Avpixlat är dessa knappast värre än vad som regelbundet publiceras i Aftonbladet och Expressen där spridningen och därmed skadan blir desto större.

Apropå vad som publiceras och inte publiceras vill jag bidra med en högaktuell reflektion. För drygt en månad sedan utkom boken Invandring och mörkläggning av Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin. Med tanke på invandringsfrågans aktualitet borde titeln vara tillräckligt intresseväckande för att boken ska bli recenserad i de större tidningarna. Såvitt jag kunnat finna har detta inte skett. Däremot recenserades akademiledamoten Lotta Lotass senaste bok Mars (som tryckts i 300 (!) exemplar) i SvD den 16 mars samt nämndes i en krönika den 20 april. Kommentarer torde vara överflödiga.

Om Tamas tycker att det sjungits färdigt så gärna för mig. För egen del vidhåller jag dock att det ska sjungas rejält och tydligt. Men trudelutterna ska vara begripliga för såväl världsfrånvända politiker som alla som finner dagens invandringspolitik obegriplig.

Text: Rolf Hillegren, fd åklagare

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here