Hillegren: Sverige är ett av världens mest toleranta länder – Newsmill

0
170
Rolf Hillegren - Pressfoto
Rolf Hillegren – Pressfoto

Få torde bestrida att Sverige är ett av världens mest toleranta och humana länder. Ett tydligt bevis på landets tolerans och humanism är vår mycket generösa invandringspolitik, vilken i sin tur gjort att människor från alla tänkbara hörn i världen vill komma hit och stanna för gott.

Denna artikel publicerades ursprungligen på Newsmill.se 2013-04-03 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice. Vill du också ha en artikel återpublicerad från Newsmill, kontakta NewsVoice.

Text: Rolf Hillegren, fd åklagare

Trots det får vi ständigt veta att rasism och främlingsfientlighet är oerhört utbredda företeelser i landet. Dessa påståenden framförs inte sällan av personer som av någon outgrundlig anledning gjort sig till entreprenörer av sina egna märkliga definitioner av begreppen. Men hur trovärdiga är dessa förespråkare för antirasism och medmänsklighet som genom sina utpekanden ständigt verkar för att kretsen av rasister ska öka?

I Sverige räcker det inte att kraftfullt ta avstånd från rasism och alla former av nedvärdering av olika folkgrupper. Risken är nämligen oerhört stor att den som intar en sådan hållning ändå blir utpekad som rasist därför att vederbörande inte är observant på vad alla rasistjägare kallar dold eller strukturell rasism.

Tillvaron blir onekligen knepig när det inte räcker att ta avstånd från rasism om man inte också förhåller sig på rätt sätt till godisförpackningar, bakverk, glassnamn, kvartersnamn, barnboksillustrationer och barnlitteratur m m enligt den grupp självutnämnda censorer som skaffat sig tolkningsföreträde. Därtill kommer att den som vill undvika att stämplas som rasist även måste väga vartenda ord som sägs på guldvåg vilket definitivt riskerar att hämma en fri kommunikation människor emellan.

På den senaste tiden har tre ministrar, Tobias Billström, Beatrice Ask och Fredrik Reinfeldt, som alla tillhör ett invandringsvänligt parti blivit kritiserade för ord som de missat att väga på guldvåg. Till saken hör att jag aldrig skulle komma på idén att skriva en hyllningsartikel till någon av dessa ministrar men samtidigt är det så att det känns naturligt att reagera när någon drabbas av kritik som blir alltför onyanserad och orättvis.

I det dagliga livet är det rimligt för de flesta som får höra ett uttalande som de finner obegripligt eller stötande att försöka utröna vad den som formulerat uttalandet menat. Och jag tror att de flesta oftast är beredda att göra en välvillig tolkning. Denna inställning förefaller dock att vara fullständigt främmande för dem som vanligtvis citerar ministrar.

För journalister i tidningar, radio och teve är det i stället motsatt regel som ständigt gör sig gällande. Tolkningar av mer eller mindre märkliga uttalanden ska göras med största möjliga mått av illvilja. På annat sätt har jag svårt att förstå deras agerande.

Tobias Billström har som bekant fällt ett yttrande om blonda och blåögda svenskar som fått inte bara journalister att stå på kö för fördömande. Det mest praktfulla avståndstagandet står hans chef Fredrik Reinfeldt för. Denne har lyckats göra ett framträdande som borde kunna få alla chefsutbildare gröna av avund.

Ett bättre exempel på hur man inte ska behandla underlydande torde vara svårt att finna. Billströms uttalande är naturligtvis förvånande med tanke på hans politiska erfarenhet och kunskap om vad som passar sig och inte passar sig för alla överkänsliga öron i dagens samhälle. Vid en välvillig tolkning av detta uttalande kan man dock konstatera att det Billström sagt är att illegala invandrare vanligtvis göms av landsmän. Många av hans kritiker har ägnat sig åt att tolka ”blonda och blåögda” som en faktisk beskrivning av hur ”infödda” svenskar ser ut.

Men eftersom det var ont om blonda och blåögda svenskar redan innan den stora invandringsvågen är nog det rimligaste att se uttrycket som en metafor för svenskar med hyfsat djupa rötter i landet. Gör man det bör man kunna se uttalandet som ganska okontroversiellt, förutsatt att man inte är journalist förstås. Enligt Aftonbladets Jan Helin är Tobias Billströms uttalande ”ostridigt rasistiskt” (SR Medierna 30/3) [Aftonbladet 24/3]. Dock tvekade han inför att klassa Billström som rasist.

Vid en intervju om invandringen i Agenda (4/2) förklarade Billström att volymerna måste minska. Ordet volymer kan i detta sammanhang förvisso förefalla teknokratiskt och okänsligt och kritiken lät inte vänta på sig. Han kunde naturligtvis ha använt ett vardagligare språk och valt ordet antal i stället för volymer. Men jag är inte övertygad om att det skulle ha minskat kritiken från de grupper som är oförmögna att se problem med fri invandring till ett välfärdssamhälle. Att tala klarspråk i stället för fikonspråk är dessvärre inte alltid ett framgångsrecept för politiker.

Beatrice Ask har fått ett öppet brev av Jonas Hassen Khemiri (DN 13/3) med anledning av polisens så kallade REVA-projekt. I detta föreslår han att de båda tillfälligt ska ömsa skinn för att hon verkligen ska förstå hur kränkande det är att bli utsatt för polisens kontroller. För detta utspel har han fått en ofattbar uppskattning. Trots att det finns goda skäl att ifrågasätta Khemiris trovärdighet i sin beskrivning av sina egna upplevelser är det inget som Ask vågat tillåta sig.

I ett framträdande i Gomorron Sverige (14/3) kunde hon därför inte annat än att göra en slät figur inför två uppenbart partiska och ständigt avbrytande programledare. Jag är övertygad om att det finns åtskilliga som skulle vilja byta skinn med en ung framgångsrik författare som är omedveten om sin privilegierade ställning. Det är symptomatiskt för samhällsklimatet att det kravs ett tillrättaläggande av en invandrare för att skapa viss hyfsning i debatten, vilket skedde genom Jasenko Selimovics svar till Khemiri (DN 27/3). Övriga göre sig ej besvär. Men inte heller en invandrare som tar till orda klarar sig helskinnad i detta infekterade debattämne. Av Rakel Chukri i Sydsvenskan (27/3) blev han exempelvis klassad som världsfrånvänd.

Fredrik Reinfeldt tillhör inte heller dem som undgått kritik från alla flitiga rasistjägare. I en intervju om arbetsmarknaden den 15 maj 2012 använde han uttrycket ”etniska svenskar” och omedelbart blev det fullt pådrag från alla illvilliga uttolkare. Jo då, uttrycket var mindre lyckat och det är märkligt att han gjorde denna skillnad mellan invandrare och svenskar på arbetsmarknaden.

Däremot råder knappast någon tvekan om att indignationen varit måttlig bland alla med en välvillig inställning till det talade ordet. Men detta uttalande var naturligtvis mums för alla med en motsatt inställning. Då man beaktar denna reinfeldtska tungvrickning är det anmärkningsvärt att han inte visade större förståelse för sin klavertrampande migrationsminister.  Men politik är stundom en märklig  profession.

Jag avslutar denna lilla betraktelse genom att återvända till min inledande reflektion över den påstått utbredda rasismen. Finns det möjligen några som bör besinna sig? Och om så är fallet, är det de utpekade rasisterna eller de som pekar ut sådana? En vacker dag kanske vi befinner oss i ett läge där alla goda antirasister med sin vida tolkning av begreppet rasism har korat den siste rasisten. Men när den dagen kommer befarar jag att huvudsakligen enstöringar kommer att trivas bland de självutnämnda antirasisterna, då det successivt lär bli rätt folktomt i den gruppen.

Text: Rolf Hillegren, fd åklagare

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here