Teorin om det expanderande jordklotet

NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. Stöd vårt arbete genom att donera, sponsra (tex granskningar, utlandsreportage) eller annonsera.
publicerad 28 juni 2013
- NewsVoice redaktion

KONTROVERSIELL VETENSKAP. Enligt vissa forskare har jordklotet under de senaste 200 miljoner åren vuxit och närmast fördubblats i storlek. Enligt teorin om det expanderande jordklotet kommer alla planeter att med tiden utvecklas till att bli gasplaneter, en process som äger rum under många hundra miljoner år.  Denna teori baseras på samma vetenskapliga observationer som den hittills rådande teorin angående jordklotets utveckling, den så kallade ”plattektonikteorin”. 

Text: Bo Edvinsson

Den huvudsakliga grunden för ”växtteorin” är att geologiska och geografiska studier visar att jordens kontinenter passar exakt ihop som bitar i ett pussel på ett jordklot som är ungefär hälften så stort som det är idag.

År 1933 presenterade Otto Hilgenberg (1896-1976), tysk ingenjör, vetenskapsman och humanist, teorin att jorden under sin utveckling har vuxit i storlek. Enligt Hilgenberg var jordklotet ursprungligen mycket mindre än nu, och det existerade ännu inte något större hav, endast ett nätverk av grunda sjöar och sankmarker som täckte stora delar av planeten.

Detta påvisade Hilgenberg med hjälp av olika stora modeller av jordklotet och hans hypotes var att jordklotet genomgått en successiv utveckling eller expansion fram till vår tid. Det faktum att kontinentalplattorna rör sig ifrån varandra beror således enligt växtteorin på att jorden växer och expanderar.

Växtteorin börjar i våra dagar åter att aktualiseras bland moderna geologer och andra forskare.

Plattektonikteorin

Den nu rådande plattektonikteorin, teorin att kontinentalplattorna glider från varandra, möttes av skepsis när den introducerades. Med tiden har vetenskapliga studier dock lett till så omfattande bevis för att de olika kontinenterna en gång varit förbundna med varandra och att en förflyttning av dem ständigt pågår, att teorin nu är allmänt accepterad.

Enligt plattektonikteorin tänker man sig att Jorden från början uppstod med ungefär samma storlek som nu och att en stor sammanhängande kontinent kallad ”Pangaea” (från Grekiska Pan = hela och Gaea = Jorden) skapades, vilken med tiden splittrades och dess olika delar började därmed av någon orsak röra sig från varandra.

Teorin ger ingen riktig förklaring till varför tektonikplattorna först uppstod förenade i en superkontinent, eller varför de med tiden separerade och började röra sig från varandra. Den rådande uppfattningen är att de tektoniska plattornas rörelser uppstår på grund av ”konvektionsströmmar” i mantelns massa, dvs att varmare delar av manteln rör sig uppåt för att vid ytan kylas ner och därmed sjunka ned igen, men detta ger ingen förklaring till hur en sammanhängande kontinent kunde uppstå med dessa krafter aktiva.

Ett problem med denna teori är också att det inte finns några klara bevis för att det existerar några mer omfattande så kallade ”subduktionssprickor”, alltså ställen där man menar att jordskorpan återgår ner i manteln, som är så stora att de kan svälja den enorma mängd som krävs för att upprätthålla en statisk storlek.

Forskningsresultat visar även att en del av kontinenterna har mycket djupa rötter som går ner ända till 700 km (Kerr 1986, Lay 1988, Lowman 1985a). Att kontinentalplattor som sträcker sig så djupt ner skulle kunna röra sig menar man är mycket osannolikt.

Geologiska mätningar visar att i stort sett hela Stilla havets och Atlantens botten har nybildats och uppstått under de senaste cirka 180 – 200 miljoner åren så innebär det att för att jordens skulle upprätthålla en konstant storlek, som den rådande plattektonikteorin hävdar, så har en lika stor yta måst försvinna ner i manteln under samma tid.

Det finns ingen förklaring på vart all denna materia, som beräknas till cirka 1 miljon kubikkilometer, i så fall tagit vägen. Om den fördelades jämnt under de nuvarande kontinenterna skulle dessa ha varit cirka 7 km högre än de nu är, och då har man endast räknat jordskorpan under Stilla Havet, (Noël). Det finns inte någon logisk förklaring till den rådande plattektonikteorin, man menar helt enkelt att plattorna av en slump har separerat och glider omkring på manteln och kolliderar planlöst med varandra.

En växtprocess

Expansions- eller växtteorin däremot förefaller visa på en logisk växtprocess. Denna teori har förespråkats av flera andra forskare tex Roberto Mantovani redan 1889, Samuel W Carey, som var en av de mest betydande inom forskningen kring denna teori, och tex Jan Kozier och Klaus Vogel. Den australiske geologen James Maxlow är en av de moderna representanterna för expansions- eller växtteorin.

James Maxlow har gjort omfattande geologiska studier som presenteras i hans bok ”Terra non Firma Earth: Plate Tectonics is a Myth” i vilken han lägger fram en mängd vetenskapliga data som stöder teorin att Jorden har vuxit och växer i storlek. Han pekar bland annat på att olika expansionsfaser kan konstateras i jordskorpans utbredning på havsbotten, vilka är olika tjocka och ligger utmed de stora mittoceaniska ryggarna i de stora haven.

Tar man bort det ena utbredningsområdet efter det andra kommer man till sist fram till hur stor jorden var för cirka 200 miljoner år sedan när expansionen tog fart.

Enligt den av dagens forskare accepterade plattektonikteorin har kontinenterna varit förenade där nuvarande Atlanten ligger, och teorin kräver att vissa delar av kontinenterna flyttas för att delarna ska passa ihop, bla delar av Europa.

Enligt växtteorin krävs inga sådana anpassningar av verkligheten till teorin, här passar delarna ihop exakt på ett jordklot som är cirka 52 procent av dess nuvarande storlek.

Förespråkarna för växtteorin visar alltså på att jordens kontinenter inte endast passar ihop mellan Amerika och Europa/Afrika, men även på Stillahavs-sidan och övriga delar av klotet. Denna observation förefaller tala emot plattektonikteorin enligt vilken det skulle ha funnits en sammanhängande kontinent, Pangaea, på en i övrigt vattenfylld planet. Man menar att om jorden inte varit mindre i ett tidigare stadium i utvecklingen hur kan man då förklara att alla sidor av kontinenterna passar ihop?

Samma geologiska data

Alla de geologiska och historiska data på vilka både den nu rådande teorin om kontinentalförskjutning och expansions- eller växtteorin baseras, är identiska. Den enda skillnaden är att man drar olika slutsatser av föreliggande observationer.

Att hypotesen om kontinentalförskjutning blev accepterad av vetenskapen för cirka femtio år sedan berodde bland annat på att frågan om huruvida jordens radie med tiden förändras eller inte, på den tiden var helt hypotetisk eftersom det då inte var möjligt att på ett tillfredsställande sätt mäta den.

Sedan dess har det skett en enorm utveckling både när det gäller teknologi, datorer och människors förståelse av vårt fysiska jordklot, modern datainsamling och förmåga till databearbetning, etc.

Maxlows forskning bygger bland annat på verket ”Bedrock Geological Map of the World” (se bild 2) som är en modern kartläggning av berggrunden på hela Jorden och han menar att de viktigaste resultaten av hans forskning är:

  • Kartläggning av kontinentalplattornas position i förhållande till varandra som täcker 100 procent av jordens geologiska historia, från de tidigaste ”Archaean Era” till nutid.
  • En matematisk formel för bestämning av förändringen i jordens radie vilken visar att jordens radie har ökat exponentiellt över tid och nuvarande takt är 22 mm / år.
  • Äldre magnetiska poler och ekvator har lokaliserats på alla gjorda modeller varigenom man kan fastställa tidigare klimatzoner
  • Geologisk, geografisk och geofysiska data har satts in i alla modeller och dessa data visar sig sammanfalla exakt med förväntade ekvatoriala och biotiska förhållanden.
  • Animerade modeller som visar hur jordens radie utvecklats över tid.

Bild 2. Geologisk berggrundskarta över jordklotet (Commission for the Geological Map of the World and UNESCO, 1991).

Världshavens ålder

Studier visar att de äldsta delarna av jordskorpan, kontinenterna, är tjockast medan de nyare områdena längs med de så kallade ”mittoceanryggarna” (bergskedjor i de stora haven som löper längs med spridningszonen mellan två så kallade tektoniska plattor) är tunnare. De senast skapade områdena i jordskorpan ligger således lägre än kontinenterna och det är i dessa områden som vattnet på jorden efter hand ansamlats och därmed har haven uppstått.

Enligt växtteorin har de stora haven, vilka trotts sin stora utbredning på Jordens yta endast utgör 0, 2 procent av Jordens totala massa, alltså uppstått i samband med expansionen och den därmed förknippade uppdelningen av jordens ursprungliga sammanhängande jordskorpa i kontinenter.

Vattnet på jorden bildades successivt ganska tidigt vid jordens skapelse och formade inledningsvis relativt grunda sjöar och sankmarker över hela planeten.

Vattnet uppstod som en del i jordens avkylningsprocess genom kemiska reaktioner där olika gaser blandades, bla: metan, syre, koldioxid mfl samt fördes och förs dagligen till jorden med kometer, asteroider etc.

I takt med jordens expansion har även vattenmängden i haven ökat och forskarna, som tex Dennis McCharty (Journal of Biogeography 2005) menar att vatten sannolikt uppstår fortfarande i jordens inre och tillförs via ”expansionssprickorna” i mittoceanryggarna på havets botten där gaser av olika slag hela tiden strömmar ut. Denna slutsatts drar även andra forskare på grund av att vatten dagligen försvinner ut genom atmosfären utan att vattenmängden på Jorden minskar.

Inom parentes kan det nämnas att man menar att även olja har bildats och bildas på liknande sätt.

Vetenskapliga mätningar visar att ingen del av havsbotten är mer än cirka 180 – 200 miljoner år, medan kontinenterna är flera miljarder år gamla. Den logiska följdfrågan blir därmed: är haven endast 180 miljoner år gamla? På många andra ställen på jordytans kontinenter, tex i Amerika, Europa och Kina har man funnit fiskfossiler som är mycket äldre, många hundra miljoner år gamla.

Orsaken till detta menar man är att innan de nuvarande haven uppstod fanns det som tidigare nämnt grunda sjöar över hela jordklotet i vilka det levde många fiskarter. I takt med expansionen delades jordskorpan upp i de nu kända kontinenterna och det bildades gradvis djupare liggande områden i vilka vattnet successivt tömdes ut och haven bildades. De tidigare vattenfyllda områden blev därmed till högre liggande torrt land.

På båda sidor om de stora mittoceanryggarna som alltså förekommer i alla de stora haven sträcker sig som nämnt olika zoner av nybildad jordskorpa. På femtiotalet började man kartlägga dessa områden och upptäckte då att de har olika magnetisk riktning, sk ”magnetic striping” som löper längs med de geologiska sprickorna och utgör ett ”kartotek” över hur jordens magnetiska fält var orienterat när jordskorpan bildades.

Detta visar att polernas orientering regelbundet har skiftat under historiens gång, de båda polerna har bytt plats. (se bild 3) De senast skapade områdena närmast sprickorna uppvisar den nuvarande ”normala” orienteringen av polerna.

Bild 3. Symmetriska magnetic stripes på den Atlantiska mittoceanryggen i genomskärning

Kommissionen för den Geologiska Världskartan har även utfört datumbestämning av avlagringarna på alla oceanernas botten med jämna avstånd, och genom att jämföra dessas olika åldrar med de magnetiska linjerna kunde man grafiskt visa berggrundens ålder på oceanernas botten och hur de magnetiska polerna var orienterade när berggrunden skapades.

Genom att studera jordskorpan på havsbotten kan man således följa jordens utveckling ända tillbaka till den tidpunkt då expansionen tog fart för cirka 200 miljoner år sedan. Ingen eller mycket lite av denna kunskap om de så kallade ”magnetic stips” och möjligheten att åldersbestämma de längs mittoceanryggarna löpande geologiska avlagringarna, fanns tillgänglig när den rådande teorin om kontinentalplatteförskjutningen blev accepterad.

Polernas rörelse

I takt med jordklotets expansion och kontinenternas härav följande gradvisa rörelse över klotets yta, har Sydpolen och Nordpolen också kommit att befinna på olika platser. Polernas placering och rörelse kan som nämnt utläsas av existerande magnetism i vissa bergarter. Detta visar tex att nordpolen på Prekambrisk och Paleozoisk tid var belägen i östra Mongoliet – Kina, för att sedan vandra gradvis genom Sibirien till sitt nuvarande läge. Maxlow menar att dessa mätningar exakt bekräftar hans modell för hur kontinenterna har rört sig i samband med jordklotets expansion. Samma sak menar han gäller för Sydpolen, vilken rört sig från centrala västra Afrika utmed Sydamerikas och Västra Afrikas kustlinje till sin nuvarande position. Ja egentligen har polerna legat på samma plats medan kontinenterna som ett resultat av expansionen har flyttat sig till de platser de har idag.

Ett starkt argument mot den rådande plattektonikteorin är att om Jordens diameter hade varit oföränderlig så skulle det innebära att Atlanten måste fortsätta att vidgas allteftersom Syd- och Nordamerika flyttas västerut, för att slutligen kolliderar med Asien och Australien, och därmed borde Stilla havet minska i storlek. Men alla mätningar visar tvärtom att det äger rum en massiv tillväxt av ny jordskorpa utmed Stilla havets botten, cirka 80 – 160 mm /år, vilket medför att Stilla havet växer – inte minskar. På NASA’s web site kan man se hur Jordens kontinenter rör sig baserat på de 30 satelliter som ingår i GPS, Global Position System

Se havens topografi och spridningen i cm längs mittoceanryggarna.

En annan forskare som stöder växtteorin, amatörgeologen Neal Adams, pekar även på att om Pangea hade existerat som en superkontinent på en i övrigt vattenfylld planet så skulle jordklotets gravitationella balanspunkt ha flyttats flera km i riktning mot Pangea. Detta skulle i sin tur ha medfört att havets vatten flyttats i samma riktning och delvis översvämmat Pangea. Samtidigt skulle havsbottnen på motsatta sidan av jordklotet därmed ha befriats från vatten och en ny kontinent framträtt. Dessa fakta talar således mot plattektonikteorin.

Dinosauriernas mysterium

En annan konsekvens av jordklotets växt eller expansion menar man är att i takt med att jordens massa har ökat har också dess gravitation ökat. Detta löser ett mysterium som man hittills inte kunna förklara, nämligen frågan hur de forntida djuren kunde bli så stora. Den största djurarten, Sauropoderna, hade en massa som hos vissa underarter var tio gånger större än det största nu landslevande däggdjuret, den Afrikanska elefanten. Den allra största av Sauropaderna, kallad Seismosaurus, uppskattas ha vägt mellan 80 och 100 ton.

Författaren Stephen Hurrell visar i sin bok ”Dinosaurs and the Expanding Earth” att dinosauriernas ben var för klena för att bära djurens egen kroppsvikt. Enligt Hurrell och vissa andra forskare förklaras dinosauriernas gigantiska storlek av att jordens gravitation var mindre då dessa djur levde.

Den rådande uppfattningen är att de största nu existerande däggdjuren på jorden har nått maximal storlek, och flera av dinosaurierna var som vi vet många gånger större än dessa. Dinosauriernas storlek kan således tolkas som en faktor som tyder på att Jorden i det förgångna varit mindre. En lägre gravitation medförde att allt biologiskt liv på jorden antog mycket större proportioner än som nu förekommer, alltså även växtligheten, och den tidens skogar kan betraktas som de nuvarande skogarnas markvegetation i jätteformat.

Orsaken till varför dinosaurierna, vilka dominerade livet på jorden i över 150 miljoner år, försvann från jorden är föremål för debatt bland forskarna, vissa har sökt förklaringen i hypotesen att det berodde på ett asteroidnedslag på jorden för cirka 65 miljoner år sedan. Man har tex funnit fossiler från dinosaurier under lager av jordarter som visar spår av vulkanaktivitet etc. Men det är osäkert om dessa fynd går att generalisera och hävda att de är bevis på en global process, det kan även vara fråga om mer lokala händelser.

Andra forskare menar att denna djurform dog ut successivt under miljontals år. Som exempel kan nämnas forskaren Peter Ward vid University of Washington vilken bland annat har studerat fossiler och analyserat den kemiska sammansättningen av sedimentlager i Karoo Basin i Syd Afrika. Ward menar att deras forskningsresultat visar att dinosaurierna och andra djurarter dog ut gradvis under cirka 10 miljoner år. Om den senare teorin är riktig skulle försvinnandet således ha kunnat ha samband med jordklotets successiva expansion och härmed förbundna gradvis ökade gravitation.

Neal Adams, menar att dinosauriernas livsmiljö förändrades radikalt när de inte längre kunde röra sig över hela jordklotet på grund av den av jordens expansion förorsakade uppspaltningen av jordklotets yta i kontinenter. I motsats till däggdjuren hade dinosaurierna ingen päls och var därmed mer känsliga för de klimatförändringar som orsakades av jordens expansion.

Växtarternas utbredning på jorden

Ytterligare en annan forskare, David Noël, redovisar i sin bok ”Nuteeriat, Nut Trees, the Expanding Earth” studier som gjorts av olika växtarters utbredning på jorden. Dessa olika växtarter förekommer på olika kontinenter vilket tyder på att dessa kontinenter varit förbundna med varandra. Tex förekommer växten Araucaria på Australiens östkust och Sydamerikas västkust.

I boken redovisas en mängd växtarter som förkommer på utbredningsområden på olika delar av de nuvarande kontinenterna vilket Noël tolkar som att dessa kontinenter i ett tidigare stadium i jordens historia varit förbundna med varandra precis på det sätt som växtteorin hävdar.

Dennis McCarthy som gjort likartade studier, visar att en mängd olika djurarter som finns på olika platser på jorden, exempelvis i Tasmanien och i södra och centrala Chile, endast existerar i dessa områden, vilket han menar är svårt att förklara utifrån den rådande plattektonikteorin.  Det faktum att samma växt- och djurarter existerar i dessa områden som nu ligger på olika kontinenter eller landområden tyder på att dessa landområden tidigare måste ha varit sammanhängande, vilket  således stöder växtteorin.

Forskare har även ställt frågan om fåglars migration till platser som ibland är belägna tusentals kilometer från deras nuvarande hemort har lärts in successivt i takt med att landmassorna har separeraat. Som tex vissa fåglar i Nordamerika som flyger till Nya Zeland en sträcka på över 60 000 km.

Enligt växthypotesen skapas inte bergskedjorna, Himalaya och Alperna etc. genom att kontinentalplattorna stöter mot varandra som hävdas av den rådande plattektonikteorin, utan man menar dessa uppstår på grund av att den flera mil tjocka jordskorpan på vissa ställen bryts och förskjuts upåt när ytan expanderar, medan det på andra ställen uppstår klyftor eller sprickor. Ett exempel på en sådan spricka menar man är ”Grand Canyon” i Nordamerika.

Plattektonikteorin en dogm?

Förespråkarna för växtteorin menar att teorin att jordklotets storlek ständigt har varit den samma är felaktig och inte bygger på vetenskapliga studier utan är något man tagit för givet, och de är övertygade om att vår syn på jordens geologiska utveckling kommer att omprövas. Enligt Maxlow visar de vetenskapliga forskningsresultaten tydligt att hypotesen att jorden under sin utveckling har växt i omfång är mer sannolik än den etablerade plattektonikteorin som hävdar att jordens storlek är statisk och att kontinenterna rör sig slumpartat.

Växtteorin visar således att på ett expanderande jordklot kan alla, 100 %, av jordskorpans olika delar förenas på ett jordklot som har mindre radie. Dessutom pekar man på att all geologisk, biotisk och klimatisk data stämmer exakt med denna teori.

Maxlow anser att många forskare håller fast vid den rådande plattektonikteorin på grund av att denna blivit så etablerad att den framstår som ett faktum, samt på grund av att man inte har satt sig in i moderna forskningsrön och dessas konsekvenser för teorierna. En viktig faktor i dessa forskningsrön är att mätningar således visar att havsbotten i både Atlanten och i Stilla Havet är lika gamla, omkring 180 miljoner år, medan kontinenternas ålder är flera miljarder år.

Detta talar emot den rådande teorin om tektonikplattor, för om den vore riktig skulle jordskorpan under Stilla Havet ha existerat samtidigt med Pangaea och borde därmed också vara lika gammal som kontinenterna, vilket alltså inte är fallet.

En annan viktig faktor som talar emot plattektonikteorin menar man är att det inte finns några konkreta bevis för den så kallade subduktionen, vilken man därför anser vara en obekräftad hypotes. En annan betydande faktor är att havsbotten är täckt med cirka 10 meter tjockt mjukt lager av sediment som ansamlats under miljoner av år. Om subduktionen vore en realitet skulle massiva lager av sediment under dessa miljoner av år ha skrapats av när en kontinentalplatta sjönk ner under en annan och bildat stora berg av sediment till exempel utmed Stilla havets kuster. Ingenstans finner man dock sådana sedimentberg.

paukner

Vad orsakar expansionen?

Det finns olika uppfattningar om hur expansionen skulle gå till; expansion med bibehållen massa, och expansion genom att jordklotets massa ökar, denna sistnämnda teori anses vara mest sannolik.

Kritiker menar att tanken att det skapas ny materia i Jordens inre är något som inte har bevisats, och man kan därför inte acceptera att detta skulle vara för handen. Man anser att skapandet av så oerhörda mängder av ny materia som det här är tal om är svårt att tänka sig, bland annat på grund av att de atomära förändringar som förekommer när energi omvandlas till materia, tex vid ett solsystems skapelse, anses ske under mycket höga temperaturer, vilka man antar numera inte är för handen i jordklotets inre.

Växtteorins förespråkare menar också att en central fråga när det gäller att förklara jordens expansion är varifrån den ökade massan kommer, en fråga som man menar ännu är svår att besvara eftersom jorden både från religiös och kosmologisk synpunkt alltid har antagits vara av samma storlek och man har därför inte sett det som nödvändigt att ställa frågan. Och eftersom frågan var den ökade massan kommer ifrån aldrig har ställts eller tagits på allvar, så finns ännu ingen forskning eller kunskap på detta område.

En föreslagen modell för hur ny massa uppstår, som ännu i stor utsträckning bygger på hypoteser, innebär bland annat att ny materia skulle uppstå ur energi i jordklotets kärna. Denna nya materia menar man skulle ackumuleras i området mellan kärnan och manteln och leda till att manteln sväller. Detta i sin tur medför att jordskorpan expanderar och ger upphov till de existerande förkastningssprickorna i mittoceanryggarna. Skapandet av ny materia i Jordens inre tror man är en endoterm reaktion, (en process som sker under värmeupptagande), vilket till slut kommer att medföra att ny materia inte mer uppstår och expansionen därmed sakta avstannar.

Hittills vet forskarna ganska lite om vad som sker i jordens inre, den kunskap som finns bygger på observationer av de seismiska vågor som uppstår i samband med jordbävningar. Förespråkarna för växtteorin anser att det är möjligt att temperaturen i jordklotets inre, bland annat som en effekt av det enorma tryck som jordens massa utövar mot dess centrum, är mycket högre än man tror. Det återstår således mycket forskning för att förstå vilka processer som sker i jordens inre.

Vissa forskare menar att den rådande teorin, att jordens kärna består av fast järn, inte är riktig. Teorin bygger bland annat på antagandet att magnetfält endast kan uppstå på samma sätt som i en av människan skapad elgenerator med en järnkärna. Enligt den rådande uppfattningen menar man också att det sätt som så kallade ”S-vågor”, en typ av seismiska vågor, beter sig skulle tyda på att det finns en kärna av järn.

Andra forskare menar dock att om kärnan tex skulle bestå av komprimerad plasmaenergi så skulle S–vågorna reagera på samma sätt. Enligt dessa forskare består jordens inre kärna just av plasma och magnetfält kan uppstå. Man pekar också på att om jordens inre består av plasma blir det begripligt varför jordens magnetfält kan påverkas av solaktivitet på det sätt som nu sker, och man anser att det är föga troligt att en gigantisk ”elgenerator” med järnkärna i jordens inre skulle påverkas på samma sätt av solaktivitet.

Dessa forskare menar också att plasmateorin kan förklara många av de ljusfenomen som man observerar i samband med seismiska aktiviteter, (vilka i vissa fall uppfattas som s.k. UFO). Man antar att merparten av plasman kristalliseras i samband med avkylningen som sker när den stiger upp från jorden inre och på detta vis uppstår ny materia i övergången mellan kärnan och manteln. Men delar av plasman antas stiga högre upp och visar sig då som ljusfenomen, exempelvis som bollar av ljus som roterar runt varandra etc.

Teorin att jordklotet växer är ännu ganska okänd och följaktligen har relativt lite forskning skett för att undersöka teorins hållbarhet. Kunskaperna om processerna i jordens inre och dessas funktion i jordklotets utveckling är ännu mycket begränsad. Det förefaller även som kritikerna glömmer bort att om det skett en ökning av materia i Jordens inre så har det skett i en mycket långsam process. 200 miljoner år eller mer är trots allt en mycket lång tidsperiod och sett i detta perspektiv kanske materietillväxten inte är så märklig som det kan förefalla.

På senare tid har man gjort framgångsrika försök med så kallad ”kall fusion” där atomära förändringar uppstår i metaller i ”rumstemperatur”. Kanske kan denna forskning bidra till att förklara hur materia uppstår i Jordens inre?

En universell princip

Jorden utgör inte något undantag i universum, enligt vissa förespråkare av växtteorin expanderar alla planeter som en naturlig del i utvecklingen, detta gäller även solarna och solsystemen i sin helhet. Den rådande uppfattningen inom astronomin är ju också att solarna utvecklas och växer i omfång tills de kulminerar som en ”röd jätte”.

När man studerar vårt solsystem ser man att de planeter som ligger närmast solen är mer kompakta och även mindre än Jorden medan de planeter som befinner sig längre bort från Solen oftast är större och har en mindre täthet, tex solsystemets ”gasplaneter.”

Man kan därmed se Jordklotets förhistoria genom att studera tex Venus och Merkurius. Venus, som är nästan lika stor som Jorden, domineras av vulkanisk aktivitet och har en yttemperatur på cirka 500 grader celsius och har ännu inte utvecklat vatten i någon synlig form, utgör fortfarande en sammanhängande kontinent. Om växtteorin är riktig kan man således förutspå att vatten kommer att utvecklas även på Venus och planeten kommer successivt att expandera och därmed delas upp i kontinenter på samma sätt som man menar har skett på Jorden, och mer utvecklat biologiskt liv kommer efter hand att framträda.

Det kan därmed inte heller uteslutas att nya planeter kommer att avspaltas från solen, och vårt solsystem skulle då, i likhet med en mängd andra solsystem i vår galax, få två eller flera solar. De protuberanser av solmassa som kan ses på solen är ofta många gånger större än jordklotet och det är inte omöjligt att en sådan solmassa kan frigöra sig och utvecklas till en självständig himlakropp på samma sätt som skett tidigare i solsystemets utveckling.

Enligt forskningsrön, som insamlas av en av NASA’s satelliter som cirkulerar runt planeten Merkurius, äger okända dynamiska processer rum i planetens inre vilka gör att dess yta höjs och utvidgas, på sina ställen med flera kilometer. Man vet inte vad denna process beror på.

Enligt vissa förespråkare för växtteorin – det expanderande jordklotet – kommer alla planeter att med tiden utvecklas till att bli gasplaneter, en process som äger rum under många hundra miljoner år. Alla planeter avlägsnar sig således från Solen i en mycket långsam takt och växer samtidigt i storlek medan densiteten avtar.

Växthypotesen är en intressant och fascinerande teori som ger intressanta svar på många frågor, men den skapar även frågan, som vi berört här ovan, hur ny materia kan uppstå i jordens inre.

Det krävs därför mer forskning för att kunna verifiera eller förkasta teorin. I takt med att åtminstone våra kunskaper expanderar så kommer vi sanningen allt närmare även när det gäller vår kära moder Jords utveckling.

Om du har synpunkter på artikeln så skriv gärna en kommentar nedanför länkarna.

Text: Bo Edvinsson

Referenser

Kongress i Sicilien 4 – 9 Oktober 2011

Huvudsakliga källor

Donera till NewsVoice

Så här kan du stötta Newsvoice

  • och varifrån kom allt vatten? skapades det ur intet? Enligt den obekräftade teorin skulle det abra funnit några grunda pölar från början.
    Teorier som bara är spekulationer, som inte förklarar ner på detaljnivå, är tämligen ointressanta och inget att spilla tid på. Det finns mer överhängande problem att ägna sig åt.
    Eller?

  • Jag återvände till texten “Geo-Chronology: Hiding History in the Past” som jag förut refererat till, det dokument där det ges en förklaring ang. jordens tillväxt där de centrala delarna är i andra dimensioner. Hade glömt bort det intressantaste: Hur radioaktivt sönderfall beskrivs som temporära explosioner. D.v.s. atomen är intakt där den alltid har varit rent 3-dimensionellt, men hur den sprids ut 3-dimensionellt i tiden. I tredimensionell tid.

    När jag tänkte på det blev det väldigt tydligt att vi ju inte bara existerar 3-dimensionellt, utan vi flyttar ju vårt medvetande även i tiden.

    Normalt då “på autopilot”.

  • Alfapartiklar är inte bara en sönderfallsprodukt, alla ämnen är uppbyggda med dessa som grund. Kemin är lite förtegen om sambandet som passerar bara som hastigast i all litteratur. Alfapartiklar är nämligen det samma som heliumatomer. Allt har en viss rotation och det som kallas för ljushastigheten c är egentligen en konstant för egenskaper hos materia som visar på sambandet mellan energi och massa (E= m x c^2). Det finns underliggande materia till protoner som har ett högre spinn än denna, vid alfapartikeln (som består av 2 protoner och 2 neutroner) har värdet på c sjunkit till 0,05 c och materia sublimeras. Sublimation är en kondensationsprocess som skiljer sej från kondensation genom att vid kondensation framträder en fast fas från vätska, vid en sublimering går man från gasfas direkt till en fast fas. 95% av materia har alltså ett högre spinn än alfapartiklar och det är detta som den etablerade vetenskapen kallar för svart materia/svart energi.
    Denna process sker ju ständigt, överallt och kan därför uppfattas som om den kom från en annan dimension. Fast den kommer ju bara så att säga inifrån materia. Den som varit i kontakt med något av de nya nano-materialen förstår lättare vad jag visar på, till exempel järnpulver i nanoform uppträder mera som en vätska. Om man tänker sej ännu mindre partiklar så blir de ju i gasform.
    Detta underliggande fält av spinn bevisas rent matematiskt av Miles Mathis på http://www.milesmathis.com

  • Ett stort tack, Leif! -I sammanhanget vet jag också, att Bibeln i att tala om på jorden, i jorden och under jorden inte är främmande för tanken på en möjligen ihålig jord. I det att Du talar om flerdimensionalitet kanske flera förhållanden är giltiga samtidigt. Jag tycker att saken bör utredas genom en expedition till området i fråga. De bästa hälsningar till alla!

  • PS: Jag glömde kommentera dina funderingar om flytande/fast. Med de krafter vi här talar kan vi betrakta allt som plastsikt/flytande. Så vi måste förklara själva krafterna som ordnar till det hela i den konfiguration vi upplever. DS.

  • Peter Wehlin, att himlakroppar växer ser jag som bevisat. Då återstår hur detta ska förklaras. Jag har tänkt tanken att detta kanske inte ens kan förklaras från ett strikt tredimensionellt perspektiv. Eller också går det. Jag är osäker här. Men i mina kommentarer 2013-06-29 17:54 och 2013-07-03 18:32 tidigare i denna tråd hänvisade jag till en möjlig förklaring där de centrala delarna är i andra dimensioner. Då förvrängs även avstånd. Kanske allt blir ut-och-in. Kanske avståndet från den centrala solen upplevs liknande som vi upplever avståndet till den yttre solen.

    Det finns inget hinder för att det inre av jorden kan te sig på flera olika sätt samtidigt, beroende på ur vilket perspektiv eller dimension det betraktas. När väl fler dimensioner kommer med i leken så öppnas nämligen dessa möjligheter.

    Men jag skrev också att en inre sol kanske ändå går att förklara från ett strikt tredimensionellt perspektiv. Jag har läst Mehran Tavakoli Keshes patent, som jag berättar om 2013-06-29 17:54. Jag har därvid inte kunnat avgöra om dessa processer sker strikt tredimensionellt eller om fler dimensioner skapas i plasmat. Kan någon annan som också har läst patentet tillföra något här?

    Sedan kan jag själv tänka helt tredimensionellt logiskt och även då komma fram till att idén att gravitation skulle öka hela vägen in till centrum av en sfär är absurd. Det är den officiella teorin, ja. Jag säger att denna teori är absurd. Varför? Tänk efter, om du är längst in, åt vilket håll ligger all massa? – Svar: Åt alla håll utåt, för det finns inget mer inåt! Det logiska, efter att man klurat på saken, blir att massmaximum blir någonstans innanför sfärens yta, men en bra bit från centrum, där det inte kommer att vara någon gravitation alls eftersom gravitationskrafterna drar åt alla håll samtidigt. Jag kan inte ta åt mig äran av denna tanke, den är redan tänkt av andra. Se de olika länkarna om Hollow Earth upptill på länksidan “Kan det vara så här?“.

  • Jag röstar för flera av sakerna som Du skriver C.J., även de Du tycker räddar en haltande teori. Precis som en mänsklig kropp, så är säkert en kosmisk kropp mer komplex än vetenskapen tillåter den att vara. Förklaringarna till varför jorden expanderar, kan ju bero på flera orsaker. Det låter logiskt med solen “…t.ex. från solen, som någonting i jordens inre har förmåga att fånga upp.” Kanske tryck, värme och/eller innehållet i jordens inre, får partiklar/energier/strålning från solen att stanna upp och kanske även transformeras till någon partikel eller också skapar det ökad värme som i sin tur bidrar till expansion?Mitt ospecificerade “lite annat” i ovan tillägg kan nog även rymmas där. Och Ditt “hål” kittlar dödskönt i kistan :).

    Just nu så kraschlandade dock några av mina tankar, då min ena katt, Lejonkungen, kort och koncist svarade att: “jordens massa har inte ökat”… 🙂

  • Ursäkta mig, Leif Erlingsson… Jag vet ju, att Du har Leif som förnamn -ingenting annat.
    Bästa hälsningar till alla!

  • Det verkar som att Leif Erlingsson och många av er andra anser, att jorden är ihålig. Du, Erling, verkar ha förklaring till möjligheten därav. Men jag undrar också över möjligheten till att en inre sol skulle kunna finnas, med sitt korta avstånd till sin belysta solyta och hur en sådan sol kan vara fast fixerad i sitt lufthav. Med tanke på att jordens inre är flytande, är ju inte heller skalet mellan de båda jordarna solitt… Vore tacksam för nöjaktiga svar å dessa frågor!

  • Min första tanke var förstås också material från yttre rymden, som Heléne föreslår. Det måste få jorden att växa. Men det förklarar inte kontinentalförskjutningen. Kontinenternas isärglidande beror på att jorden växer inifrån. Om jorden bara bombarderas med rymdstoft, skulle de äldre lagren begravas, snarare än flytta isär.
    Om jordens massa ökar i takt med expansionen, och den tillförda massan kommer utifrån, är det förstås lockande att tänka sig att denna nya massa kommer in via någon för oss svårobserverad dimension. Men det innebär också att jorden måste ha hål i denna dimension. Det är möjligt att så är fallet men det känns mer som ett sätt att rädda en annars haltande teori.
    En annan möjlighet är att vi ständigt bombarderas av partiklar, t.ex. från solen, som någonting i jordens inre har förmåga att fånga upp. Det skulle förklara varför det verkar som att bara jordens inre växer. Om all materia hade samma förmåga att växa, skulle ju kontinenterna också växa. Men de skulle ändå tunnas ut eller glida isär. Då är frågan snarare VAD det är som växer. Är det något speciellt grundämne? I så fall borde alla planeter växa, möjligen i olika tempo, om t.ex. solen råkar vara den främsta partikelkällan.
    Ett resultat, som delvis talar emot idén om att all materia kan fånga upp inkommande partiklar, är att jordens påstås växa exponentiellt. Om det är sant, betyder det att varje enhet växer generellt fortare, ju fler enheter det finns. Alltså att de hjälper varandra. Även den teorin blir vad jag kallat ‘haltande’ och kräver ytterligare teorier för att räddas. En sådan extra teori kunde vara att de passerande partiklarna bara kan fångas in av två eller flera samverkande andra partiklar (Ju större massa en plastisk kropp har desto större är trycket i dess inre. Ju större trycket är desto större är sannolikheten att två partiklar ska befinna sig inom ett givet begränsat område samtidigt).
    Vi vet redan att havsbottnarna växer. Det skulle alltså vara intressant att veta om även kontinenterna växer och i så fall i vilken takt.

    En annan intressant fråga jag funderat lite över i sammanhanget är var allt vatten kommit ifrån. Det var egentligen där mina funderingar startade. Och möjligen även Helénes. För om vattnet inte täckte jorden från början, måste det ha tillkommit efter att kontinenterna börjat glida isär. Det finns stora mängder vatten i solsystemet och det verkar rimligt att tro att jordens vatten kommit utifrån i form av kometer. Det underliga är att vattenytan legat någorlunda konstant i förhållande till kontinenterna hela tiden. Såvitt jag vet har den globala variationen inte varit större än något hundratal meter, beroende på istider och annat. Jag känner inte till de exakta värdena men jag förstår så mycket att det bara kan vara fråga om några procent av det totala medeldjupet i haven.
    Det verkar alltså som om vattenmängden på jorden hela tiden anpassats efter det tillgängliga utrymmet. Alltså havsbottnarnas utbredning. Alternativt kan man se det som att utrymmet anpassats efter hur mycket vatten som tillkommit. Det var det, som från början fick mig att tro att jordens expansion berodde på att material tillförs jorden från rymden. Jordens tillväxt måste ju vara en ofrånkomlig följd av allt sådant nedfall, även om 22 mm/år låter väl mycket. Parallellt med att sten och damm faller ner på oss, kommer också en viss andel vatten. Förhållandet mellan mängden fasta material och vatten som kommer in i vår atmosfär över lång tid gissar jag är någorlunda konstant (fast jag har inga konkreta bevis). Av allt som kommer in, har förstås vatten större chans att lämna jorden igen än de flesta tyngre ämnen. Och den andel som lämnar jorden behöver inte alls vara konstant ens över långa tidsrymder. Den beror på vattenmängden i atmosfären, avdunstningsytan mot rymden och gravitationen. Om jorden expanderat så som visas i videon högst upp, har alla dessa förändrats kraftigt under de ca 200 000 000 år det handlar om.
    Men om jag för en stund får bortse ifrån min osäkerhet i fråga om jordens avdunstning, borde jordens totala massa minus massan av en jord som är 48% mindre, motsvara en ungefärlig uppskattning av hur mycket material som tillkommit. Om vi dessutom ska tro på att jorden inte var täckt av vatten från början, har allt vatten som nu finns på jorden (grovt räknat) kommit med nedfallet från rymden. Och om det är så, borde också förhållandet mellan den totala materialökningen och mängden vatten i världshaven motsvara förhållandena i rymden. Jag har inte gjort några sådana beräkningar men jag anser att våra kunskaper om både rymden och jorden är tillräckliga för att vi ska kunna göra dem. Det kunde vara intressant att få reda på om en sådan beräkning stöder teorin eller ej.

  • Stoftet i atmosfären som “faller ner” från asteroider låter logiskt beträffande expansionen. Det lär ju bli en hel del under årens lopp. Tillägg till det kan vara att all rotation, kanske rentutav förvandlar jorden till en stor dammsugare, som faktiskt suger in stoft och lite annat också kanske (?). Vi vet ju att det kan uppstå saker i vaccum, någon som vet något om studier av gränslandet mellan atmosfären och rymden?

  • Hej, väldigt intressant!
    Har tänkt på detta flera varv och det kan vara så enkelt att alla asteroider som kommer in i jordens atmosfär (även de som brinner upp) lämnar stoftet kvar i atmosfären och faller ned med regnet!
    De son slår ned på jorden är ett antal per dygn och de som brinner upp är ännu fler per dygn, natthimmel och shooting star ser man ofta om man ligger och tittar uppåt en klar natt!
    Det lär vara flera hundra ton stoft per dygn och 11mm per år som jorden ökar med kan kanske till viss del förklara storleksökningen!
    Men materian kom från början från ingenstans, så teorin om att materia är en slaggprodukt, låter intressant! Sen som Erlingsson säger, jorden har en inre sol, som alla planeter har som funkar som motvikt till vår sol utanför, typ 2 magneter man försöker pressa ihop, fast lite mer avancerat!
    Läste just att gasplaneten Neptunus numer har 14 månar efter att man upptäckt en till!
    Men gas? Kan den verkligen hålla 14 månar kvar i omlopp!? Vi är lurade! Mvh Thomas!

  • Jag tror tidsperspektivet är gnaska betydande när det gäller kommunikation med ev utomjordiskt liv. Det vi ser som “nu” och hur ett “nu” kan tolkas ur ett rymdhistoriskt perspektiv skiljer sig enormt. Ett “nu” för människan är exakt denna sekund /- kanske 50 år? Ur ett rymdhistoriskt perspektiv är motsvarande kanske exakt nu /- 10 miljoner år. Det krävs ju ganska mycket för att liv ska uppstå och ännu mer för att en civilisation ska kunna utvecklas. Här på jorden kan vi tacka Jupiter, som suger upp mycket metiorer/astroider som annars koliderat med jorden, för att vi har getts tid att utvecklas. Nu kanske jorden utsätts för ett förödande nedslag en gång per 100 000 år ca. Utan jupiters enorma dragningskraft hade det istället kanske varit en gång per 1000 år. Tiden hade inte räckt till för att människan skulle hinna utvecklas. När en annan planet, dess storlek, placering och dragningskraft helt plötsligt blir vital för utveckling av civilisationer kan man fundera på hur “naturligt” högt utvecklat liv är? Kanske har många planeter förutsättningar men bara ett litet fåtal alla de som krävs för att skapa civilisationer? Sen är det ju inte säkert att andra civilisationer har samma grundläggande utforskartanke som människan.

  • Månen anses ibland som ihålig, NASA har konstaterat att när en sond träffar månens yta, uppstår en efterklang, ibland i flera timmar. Ett eko som studsar runt inne i klotet. Det finns intressant litteratur i ämnet.
    Kan det vara så att vi uppfattar det som ett “tomt” skal, för att vi befinner oss i 3 D? Att vi bara ser en bråkdel av vad som finns runt oss och i universum? Personligen tror jag inte att något kan vara “tomt”, ungefär som vad Rosbäck skrev. Att det inte kan existera 0 i fysiken.

      • Dokumentet du nämner har jag läst tidigare och uppfattar som bland det viktigaste jag läst, åtminstone sista året. Jag är ingen fysiker eller matematiker, men vad jag ville göra med min kommentar var att använda ett lånad idé “I frågan finns svaret” som metodik. För att på så sätt komma fram till kärnfrågan: (för mig) Finns det en koppling mellan att inget kan vara “tomt” i universum och att 0 inte kan existera i fysiken? Alltså att nollans uppgift i (o)vetenskapen är desinformation, så att vi faktiskt tror att stora delar av universum är “tomt”? Det är den frågan jag vill ha svar på.

        • Nollan kan ju alternativt betraktas som en övergångsfas mellan två tillstånd (analogt ej digitalt). Den är det vaccum som skiljer mellan två tillstånd (dimensioner).

          Min egen teori.

          • Man kan väl iofs tänka sej 0 som ett matematiskt gränsvärde eller övergångsfas, se på till exempel ett begrepp som nollpunktsenergi som man ska försöka hitta i ett rörligt 3D system. Hastigheten 0 alltså finns inte, det finns alltid en rörelse i någondera riktningen. Redan William Crookes kunde 1879 visa på att det fanns rörelseenergi inne i ett katodstrålerör. Vi har alltså ett laddningsfält som byggs upp av något som sedan materialiseras. Jämför på makronivå med cellbildning där cellen så att säga växer inifrån och ut.

  • Om jorden var ihålig, utan en tung kärna, skulle då inte dess rotation göra den mer platt – som ett Kurlingklot.
    Eftersom materia är inget annat än solidifierad energi, så kanske det finns processer som omvandlar olika energifält eller former till materia i himlakroppar. Kanske är det därför solar brinner så länge.
    När kommer det två?

  • Mycket bra blogginlägg. Jordens tillväxt har intresserat mig länge. Är det bara en expansion eller en reell tillväxt genom ackumulering av massa? Och kanske ännu viktigare, Var sker denna tillväxt? Jag tror att den sker i förna/ humusskiktet som absorberar molekyler via växterna och sedan i sin tur för dessa till jordens mineraljord.
    Det påminner lite om hur ett träd tillväxer i omfång.

    Vore tacksam för hur man i bokform får fatt i bl.a Maxlows arbeten.

    Ingemar Ljungqvist, http://www.2000tv.se

  • Jämför Teslas AC-motor med jorden. Man får tänka sej jordens mantel som rotorn som rör sej efter polariteten. http://youtu.be/_-WQZ1SGqi4
    Om man samtidigt betraktar massa som en kondensationsprocess av energi så bör man få en annan bild än det som dagens vetenskap beskriver. En annan bit av desinformationen är begreppet 0, som inte existerar i fysiken utan är en matematisk uppfinning. Gyllene snittet finns som en matematisk tillväxtfaktor eller som en nedbrytningsprocess som utgår från talet 1.

  • Det finns faktiskt ett patent på hur himlakropparna kan skapa energi och materia. Det europeiska patentet EP 1 770 717 A1 från 2007 på 126 sidor av Mehran Tavakoli Keshe beskriver hur stjärnor och planeter bildas, hur man kan använda samma principer för att skapa levitations- och framdrivnings- farkoster, energi och mycket mycket annat. Patentet beskriver även hur den nu patenterade reaktorn väldigt ofta bildas spontant i universum och hur den då skapar himlakroppar. Nyckelelementen är (1) Väte, (2) Strålningskälla, (3) Svagt magnetfält, (4) Turbulens och (5) Rörelse som t.ex. rotation.

    “Om man tittar i MT Keshes patent så beskriver han hur man kan ta ut energi från två olika magnetfält, ett skalärt och ett transversalt. Detta stämmer väl överens med teorin om att det enda transversala fältet som vi nu ut nyttjar inte på långt håll när är lika stort som alla de fält byggda på spinn som finns inne i materia. Den skalära vågens energi består nämligen av summan av de underliggande spinnen. Det är som att jämföra vågorna från en roddbåt med en tsunami. När skolor och undervisningsanstalter börjar lära ut hur atomen egentligen ser ut kommer världen att ta ett rejält skutt in i framtiden. Den fria energin finns där och har snurrat på sedan urminnes tider, det gäller bara att lära sej att skörda den.” (Utdrag ur kommentar av Jan Rosbäck 2013-02-17 20:36 såsom citerat ur av undertecknad 2013-02-20 11:49 på gamla Sourze Forum.)

    Det är fortfarande religion (som vi även kallar vetenskap och politik) som hindrar oss. Bara vi släpper in ljuset så blir det snart bra. Kanske vi får hjälp av vår passage genom ett gigantiskt galaktiskt plasmaområde, tänker på Hannes Alfvéns och andras forskning som tyder på att starkt magnetiserat plasma mycket väl kan hysa intelligens. (Utvecklade det lite i en Sourze Forum kommentar 2012-10-15 12:57.)

    Se också Dewey B. Larsons arbete och många andra. I ett intressant dokument, “Geo-Chronology: Hiding History in the Past, som jag hittat, förenas flera av de nu nämnda forskarnas arbeten på ett intressant sätt tillsammans med information från ovanliga källor.

  • Mycket intressant. Det rör sig dock om en otrolig mängd materia som kommit till. Men inser att det finns ett antal obesvarade frågor om den här planeten. Som till exempel – vad håller Jordens inre flytande? Om det var radioaktivitet, skulle då inte vulkaner spy ut rakioaktiv lava?

    Ser fram emot del två av det här.

    • Vad är det som säger att jordens inre är flytande?

      Vad skulle motsäga att jorden är ihålig?
      Rent tankemässigt känns det lättare att förklara ett ihåligt klot om man tänker sig att jorden expanderar. Då behöver man inte förklara mer massa i kärnan, utan kan nöja sig med att acceptera lite bättre plats på insidan.

      Som en diskussionspunkt betraktat….

  • Måste instämma i tacket ovan, äntligen publiceras lite av denna oerhört spännande forskning. Min dotter, 15 år, har precis fått lära sig i skolan om Pangea och hur sedan kontinentalplattorna rört sig. Jag visade henne klippet från artikeln, och hon konstaterade genast att det var så här det gått till. Helt naturligt, men hon har heller ingen teori att försvara.. Väntar på fortsättningen, kanske vi får en idé om varför Jorden expanderar, och gör Solen och de andra inre planeterna det också? Och, om det är så, vad betyder det för de vetenskapliga teorierna inte minst astronomin? Kanske är det dags att slänga teorierna i soptunnan och se med lite mer öppna ögon?

  • Tack för att du lyfter fram detta viktiga vetenskapliga material. Upptäckte det själv via Mikael Wälivaara (8 juni 1955 – 1 april 2008) som just länkade till Neal Adams, och har sedan jag startade min lege.net sida haft en “ledtrådslänk” i vänstermarginalen till Neal Adams sida – numera till en arkivkopia då han numera vill sälja DVD:er med materialet på sin egen sida.

  • Lämna ett svar

    Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *