Avundens olika ansikten

Avunden tillhör de sju dödssynderna och anses moraliskt förkastlig. Men det finns också en sida som är värd att ta i beaktelse även om den inte är rekommenderad att sträva efter.

Avund är ett gift. Men i likhet med ett antal andra gifter kan den också ha en stimulerande effekt.

Avunden kan ligga bakom konkurrens och viljan att överträffa andra. Den är alldeles säkert en av drivkrafterna bakom det narcissistiska högmodet.

“Du ska inte tro att du är bättre än mig”

Jag naturligtvis ska det heta “bättre än vad jag är”, men så styltigt brukar man inte formulera sig.
Hur som helst så har jag sett företagare tävla om bäst teknik bara för att ha det senaste och hoppas kunna få kunder på det men också för att utmanövrera sina konkurrenter. Man kan se hela Hollywoodcirkusen uppbyggd på denna avund. Och inte minst “wannabe” syndromet där utseende, kläder och materiell är allt. Det som inom psykologin kallas “falsk status”.
Det räcker med ett program av Hollywoodfruar för att se det i sin nakna sårbarhet. Här kan vi också se avundens fulare ansikte. Den där man inte tål andras framgång, den där man avskyr andras sätt att lyckas och det spiller över på att ogilla allt hos den andre. Sätt att vara och bete sig misstänkliggörs och förfulas. Den där intoleransen och högmodet blir levnadssättet.
I Sverige kanske vi inte har motsvarande förfall men naturligtvis finns avunden även här. Den kanske är mer smygande än populistiskt. Nej förresten vi ser den väldigt tydligt inom angreppen på livsåskådningar och levnadssätt. Här manifesterar sig den sjuka avunden i ilska över att andra människor säger sig uppleva saker som man själv är oförmögen till.

Det vackra man inte kan härma, det svärtar man.

Det har till och med gått så långt att det bildats föreningar och förbund för att samla dem som lider av denna missunnsamhet.
Antihumanisternas fientliga profil

“Du ska inte tro att du har något som inte vi har”

Javisst är det Jantelagen som ligger där och styr. Finns det då någon kur, någon bot för denna åkomma?

Avund lever ofta längre än det vi avundas.

Tyvärr är denna mentala avundsjuka ofta så rigid att den fastnar hos den som drabbats. I slutändan är den naturligtvis självförstörande och drar med sig en rad andra mentala obalanser inte minst vrede och högmod.
Det är tragiskt när man betänker hur mycket energi som slösas bort.
Så hur agerar man då om man drabbas av andras avund?
Tycker synd om dem, javisst. En avundsjuk människa lider.

Avundsjuka är skuggan som succén kastar.

Acceptera att de förstör för andra?
Nej knappast. Det sitter många mentalt handikappade människor i fängelse. Tills vi kan skydda oss mot deras skadeverkningar har vi tyvärr inte så många andra lösningar. Flera döljer sina fega angrepp på andra bakom anonyma masker. De tror att de aldrig blir avslöjade. De som dopade sig på 1980-talet trodde de var osårbara. Med skarpare analyser och bättre knivar avslöjades de. I slutändan vill ingen ha dem. De kastas bokstavligt och bildligt talat ut från arenan.

Den avundsjuke är sin egen bödel.

Finns det då ingen väg tillbaka? Jo om den djupt avundsjuke är villig att, liksom alkoholisten och narkomanen, erkänna sin sjukdom. Man måste tillstå att man blivit avundens skadedjur, då men inte förrän då kan man finna inre ro och medverka till ett bättre liv för sig själv och andra. Det krävs ett rejält lappkast, ett mod och en inre styrka för att det ska fungera.
Den som drabbats av skadedjur kan lyssna på det som greken Herodotos sa redan under antiken över 400 år f kr.

Det är bättre att vara avundad än beklagansvärd.

En annan version på temat är: Avundsjukan är kanske den mest uppriktiga formen av smicker.
Jag nämnde tidigare Hollywod som också kallas drömfabriken. Det perspektivet är så mycket mer sympatiskt. Man satsar på sin dröm och skapar något gott av den. Så får vi fantastiska skådespelare, dansare, filmkonstnärer, musiker och utan dem skulle livet vara så mycket fattigare.
Börje Peratt