Roberth Nordh: ”Det mest betydelsefulla verktyget vid bevisvärdering är trots allt domarens intuition”

0
17
Roberth Nordh, privat foto
Roberth Nordh, privat foto

I denna expertkommentar i processrätt diskuterar Roberth Nordh bevisvärdering i teori och praktik. Han framhåller nödvändigheten av en strukturerad bevisvärdering för att domstolen inte ska hamna i en ren gissningslek. Samtidigt anser han att inte någon av de etablerade teoretiska modellerna går att tillämpa fullt ut i praktiken. Kommentaren kan ses som en försmak av hans kommande bok i serien Praktisk process: Bevisrätt C, om just bevisvärdering.

Text: Roberth Nordh (Roberthnordh.se), docent i processrätt före detta hovrättsråd samt före detta rektor för Domstolsakademin. Numera är Roberth Nordh verksam som rådgivare och expert i processrätt. | Artikeln är tidigare publicerad i Dagens Juridik 2013-09-02

I dömandet ägnar domstolarna mest tid åt bevisvärdering. Få rättegångar rör endast rättsfrågor. Målets utgång är i nästan alla processer beroende av domstolens prövning av parters olika uppfattningar om relevanta sakförhållanden. Eftersom bevisvärdering präglar domarens vardag finns det också ett stort intresse hos parter och ombud att kunna påverka domarens funderingar och tankar kring vilka slutsatser som ska dras av processmaterialet.

Det finns mycket skrivet inom rättsvetenskapen om hur bevisvärdering bör gå till. Olika författare förespråkar olika metoder. Mest kända är väl värdemetoden, temametoden och hypotesmetoden. Jag har dock i min praktiska domargärning funnit svårt att helt anpassa bevisvärderingen till någon av dessa teorier. Till någon av dem är jag mer kritisk än till de andra.

Överlag gör dock komplexiteten i bevismaterialet, men också i de tankeprocesser som ligger till grund för bevisvärderingen, det näst intill omöjligt att formulera en teoretisk modell som kan förklara hur det i praktiken går till – eller bör gå till – när domaren tar ställning till vilka slutsatser som kan dras av bevismaterialet. Teoretiska modellbyggen tenderar allt som oftast att förflytta sig så långt från vardagens realiteter att de blir omöjliga att omsätta i praktiken.

Vad nu sagts innebär inte att teoretiska modellbyggen saknar värde för domaren att känna till. Tvärtom kan kunskap om dem bidra till att trygga en säker bevisprövningen. Många av metoderna ger anvisningar om hur värderingen bör gå till som domaren har anledning att dra lärdom från. Ingen av teorierna är emellertid, enligt min mening, möjlig att helt överföra till det praktiska rättslivet på ett sådant sätt att den enskilt kan läggas till grund för domarens bevisvärdering i den vardagliga hanteringen av mål och ärenden.

Jag är just i färd med att färdigställa den avslutande boken i en serie om tre rörande bevisrätt, Praktisk process VI-VIII. Jag kommer där att presentera min syn på hur bevisvärdering bör gå till i praktiken. Det följande utgör en korfattad beskrivning av det tillvägagångssätt som jag förespråkar.

Att skapa goda förutsättningar för en säker bevisvärdering kräver ett strukturerat angreppssätt, där huvudinriktningen bör vara att synliggöra styrkorna och svagheterna i bevismaterialet. Det är av stor vikt att domaren angriper processmaterialet metodiskt, så att all bevisning blir värderad på ett genomarbetat sätt. Och ju mer komplex bevissituationen är, desto större krav ställs på domarens förmåga att dissekera, analysera och värdera utredningsmaterialet. En bevisvärdering som grundar sig på en översiktlig granskning av processmaterialet, ett förstahandsintryck eller en schabloniserad syn på verkligheten leder oftare fel än rätt.

För att skapa bästa förutsättningar för en så säker och tillförlitlig bevisprövning som möjligt menar jag att bevisvärderingen måste delas upp i två steg.

Det första ledet består i att bedöma styrkor och svagheter i bevisningens enskildheter, det vill säga att värdera vart och ett av de bevisfakta som talar för och mot bevistemat.

Nästa steg är att väga samman samtlig bevisning och bestämma resultatet av bevisvärderingen i förhållande till det uppställda beviskravet. Det handlar då både om att bedöma den samlade effekten av bevisning som talar i samma riktning och om att väga tyngden av bevisning som talar i olika riktning mot varandra.

Den slutliga och avgörande frågan är hur den säkerhet om bevistemats existens eller icke existens som sammanvägningen resulterar i relaterar till beviskravet.

Ett brottmål eller tvistemål kan innehålla ett betydande antal rättsfakta som ska bevisprövas. Till varje rättsfaktum kan finnas knutet ett stort antal bevisfakta. Värderingen av dessa bevisfakta kan i sin tur vara beroende av hur domstolen ser på förekomsten av andra bevisfakta. Dessutom har domstolen att beakta ett omfattande stoff av hjälpfakta och erfarenhetssatser.

Det är emellertid inte möjligt för domstolen att, särskilt vid ett omfattande bevismaterial, göra en ingående analys och värdering av varje omständighet som kan ha något värde som bevis. Sådant processmaterial som endast i mindre mån kan förväntas påverka resultatet av bevisprövningen menar jag istället får beaktas inom ramen för den slutliga sammanvägningen, närmast som en kontrollåtgärd.

När det gäller värdering av enskilda bevisfakta är till en början av särskild vikt att uppmärksamma hur varje bevisfaktum förhåller sig till bevistemat. Ett bevisfaktum som utgör en direkt verkan av bevistemat (så kallad kausal bevisning) ger typiskt sett ett säkrare underlag för att ta ställning till bevistemats existens än ett bevisfaktum som inte står i direkt orsakssamband till bevistemat (så kallad struktural bevisning).

Som exempel är ett vittnes iakttagelse av ett bråk i denna mening ett bättre bevisfaktum för om en viss person deltagit i bråket än ett vittne som endast iakttagit att personen i fråga hade blod på sina byxor en halvtimme efter det att bråket avslutades.

Vidare måste beaktas hur olika bevisfakta förhåller sig inbördes till varandra. Om två eller flera bevisfakta är beroende av varandra på så sätt att de utgör olika led i en beviskedja (eller bevisserie) kommer osäkerheten i varje led att spä på den samlade osäkerheten. Bevisvärdet av det bevisfaktum som ligger närmast bevistemat blir därför lägre än om faktumets betydelse för bevistemat varit oberoende av andra fakta.

Principen om bästa bevismedel har sin utgångspunkt i bland annat den kumulerade effekten av osäkerheter i flera led mellan bevistemat och bevisfakta. Ju längre bort från bevistemat som det enskilda bevisfaktumet befinner sig, desto större risk finns för att bevisets värde påverkas av osäkerhet i mellanliggande led.

Det ska här uppmärksammas att ett bevisfaktum kan vara att värdera som ett kedjebevis även om övriga led i kedjan inte i sig presenteras som bevisfakta i målet.

Antag till exempel att bevistemat för bevisningen är en personskadas omfattning och utseende. En allmänläkare har undersökt skadan och gjort anteckningar i en sjukjournal. En specialistläkare har läst sjukjournalen. I rättegången hålls endast förhör med specialistläkaren. Domstolen måste då värdera specialistläkarens utsaga med beaktande av bland annat risken för att dels det som står i sjukjournalen inte fullt ut återspeglar de iakttagelser som allmänläkaren gjort, dels att specialistläkaren missförstått eller feltolkat det som står i sjukjournalen.

Ytterligare en viktig faktor att beakta vid värderingen av enskilda bevisfakta är faktumets robusthet. Detta beror främst av kunskapen om olika hjälpfakta.

För att kunna bedöma tillförlitligheten i en berättelse är det av betydelse att få kunskap om förhållandena vid själva iakttagelsen och vad som inträffat därefter. Minnesbilder påverkas av såväl betingelserna vid deras uppkomst som av händelser under lagringstiden (tiden mellan iakttagelsen och återgivandet av den genom till exempel en vittnesutsaga). Ju mer information som är tillgänglig rörande förhållanden som kan ha påverkat minnesbilden desto säkrare bedömning kan typiskt sett göras av utsagans tillförlitlighet, både i fråga om dess överensstämmelse med iakttagelsen och med avseende på om iakttagelsen kan antas överensstämma med det verkliga händelseförloppet.

På motsvarande sätt förhåller det sig med annan bevisning. Vid värdering av till exempel  en brottsplatsundersökning har det betydelse med vilken noggrannhet undersökningen har gjorts.

Det kan inte nog understrykas att bevisprövning ska grundas på objektiva, rationella och logiska skäl. Domaren måste vara observant på att inte subjektiva värderingar påverkar hur enskilda utsagor och andra bevisfakta värderas, om det inte står klart att värderingarna överensstämmer med en allmänt accepterad och vägrundad uppfattning.

Särskilt användandet av notoriska fakta i form av allmänna erfarenhetssatser vid bevisvärderingen skapar risker för att domarens egna kunskapsramar får ett alltför stort genomslag och leder till oriktiga bedömningar. Stereotypa uppfattningar om hur händelser normalt utvecklar sig, hur personer kan förväntas agera i olika situationer – och så vidare – är ett dåligt underlag för att dra slutsatser om hur det förhåller sig i enskilda fall.

När varje enskilt rättsfaktums betydelse som bevis för eller mot bevistemat (den omständighet som bevisprövningen slutligen tar sikte på) bedöms enligt ovan skapas en bild av det totala bevisläget i målet. Genom att sortera bevisfakta utifrån en skattning av värdet hos de enskilda bevisen synliggörs styrkor och svagheter i bevismaterialet. Det återstår sedan att göra en sammanvägning av all bevisning och slutligt bestämma hur domstolen ska förhålla sig till bevistemats existens. Den senare frågan beror på hur domstolens värdering av bevisningen förhåller sig till bevisbördepunktens placering (beviskravets formulering).

Varje bevissituation i en rättegång är unik. Den händelse som bevisningen är inriktad på kan visserligen vara likartad i många mål. Bevismedlen kan också vara ungefär desamma.

I mål om krogmisshandel, sexuella övergrepp i nära relationer, försäkringsersättning i anledning av bilstöld, avtalsförhandlingar – och så vidare – skiljer sig bevisningen till karaktär eller innehåll ofta inte särskilt mycket åt från det ena målet till det andra. Ändå kan bevisprövningen inte jämställas med ett naturvetenskapligt experiment där utfallet kan förutsägas genom upprepning av samma förfarande.

Det är överhuvudtaget inte möjligt, eller i vart fall inte lämpligt, att se på bevisprövning som en verksamhet av samma art som att uttala sig om det sannolika resultatet av tärningskast eller kemiska reaktioner när syror blandas. Det må synas som en bräcklig grund att stå på, men vid den slutliga sammanvägningen och avstämningen mot beviskravet är det mest betydelsefulla verktyget domarens intuition.

Med det avses inte domarens känsla för hur verkligheten har gestaltat sig. Tvärtom är det viktigt att domaren frigör sig från känslomässiga reaktioner och bedömer bevismaterialet utifrån objektiva, rationella överväganden. Med intuition i detta sammanhang åsyftas domarens kunskap, erfarenhet, klokskap och goda omdöme.

Som påpekats ovan måste intuitionen användas inom ramen för en strukturerad bevisprövning. När det gäller den slutliga sammanvägningen finns då följande särskilda förhållanden att beakta.

Normalt sett består en bevissituation av flera bevis som antingen samverkar med eller motverkar varandra.

Samverkande bevis som är opåverkade av varandra bör ges ett sammanlagt bevisvärd som är högre än det högsta värdet av de enskilda bevisen. Det är emellertid inte fråga om att det totala bevisvärdet motsvarar en addition av de enskilda omständigheternas bevisvärde. Betydelsen av att det finns flera förhållanden som talar i samma riktning består i en försiktig uppgradering av det samlade bevisvärdet.

I så kallade motverkansfall inverkar naturligtvis bevisning som talar i den ena riktningen värdesänkande på bevisning som talar för det motsatta. Någon formel som kan vägleda domaren för hur motverkansfall ska bedömas i det praktiska rättslivet finns dock inte.

Ett av de allra viktigaste momenten när bevisfakta vägs samman är att undersöka om bevismaterialets innehåll och utseende kan förklaras utan att bevistemat är för handen. Det bör här påpekas att sökandet efter andra förklaringar till en omständighets förhandenvaro är av stor betydelse redan vid värdering av enskilda bevisfakta.

Att alternativa förklaringar till bevismaterialets utseende måste sökas vid bedömning av skuldfrågan i brottmål är självklart, eftersom förekomsten av en sådan förklaring utgör ett rimligt tvivel på bevistemats existens. Kan bevisningen förklaras genom något annat förhållande än det eftersökta rättsfaktumet är det inte praktisk sett uteslutet att det har gått till på något annat sätt än så som åklagaren påstått (bevistemat).

Men också i tvistemål måste bevisningen värderas med öppenhet för andra förklaringar till bevisläget än det händelseförlopp eller del däri som bevisprövningen är inriktad på. Även om det till exempel finns promemorior, e-postmeddelanden och andra handlingar som var för sig talar för att avtal ingåtts, kan det finnas en annan förklaring till att handlingar upprättats och deras innehåll än att parterna utbytt gemensamma viljor om att ingå ett avtal med visst innehåll.

När det gäller alternativa förklaringar ska framhållas att sådana bör eftersökas inom ramen för vad utredningen ger anledning till och vad som annars framstår som naturligt att fundera kring. Däremot bör domstolen inte ägna sig åt rena spekulationer. En alternativ förklaring ska framstå som praktiskt möjlig. Det finns få bevissituationer som inte ger utrymme för åtminstone två teoretiskt möjliga förklaringar. Att en förklaring ska vara praktiskt möjlig ger uttryck för att det finns anledning att räkna med den i det unika fall som bevisprövningen avser.

Avslutningsvis ska påpekas vikten av att domstolen redovisar sina överväganden i bevishänseende på ett för utomstående begripligt sätt. Även om det inte kan begäras att domskälen innehåller en redovisning av samtliga rättens överväganden är det av stor betydelse för tilltron till avgörandet i det enskilda fallet, men också för förtroendet till domstolarna generellt, att domen innehåller i vart fall huvuddragen av rättens överväganden, och särskilt då hur centrala bevis värderats och vägts för och mot varandra.

Text: Roberth Nordh (Roberthnordh.se), docent i processrätt före detta hovrättsråd samt före detta rektor för Domstolsakademin. Numera är Roberth Nordh verksam som rådgivare och expert i processrätt. | Artikeln är tidigare publicerad i Dagens Juridik

 
  • NewsVoice kräver äkta för- och efternamn för den som vill kommentera efter artiklar. Varför?
  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

KOMMENTERA [Se kommentarsregler]

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här