Ingvar Ericson: ”Åklagarens agerande i barnläkarmålet visar på en märklig syn på rättssystemets aktörer som ofelbara”

0
20
Ingvar Ericson, pressfoto
Ingvar Ericson, pressfoto

DEBATT. Solna tingsrätts friande dom mot den narkosläkare vid Astrid Lindgrens barnsjukhus som stod åtalad misstänkt för att ha berövat en liten flicka livet genom läkemedelsförgiftning vann laga kraft för nästan exakt två år sedan.

Text: Ingvar Ericson, författare till boken ”Sannolika skäl? En kritisk granskning av utredningen i det s.k. barnläkarmålet”. Ericson är civilingenjör med kemiteknik som specialitet och ett intresse för riskhantering och utredning av olyckor och tillbud. | Artikeln har tidigare publicerats i Dagens Juridik 2013-11-14

Åklagaren hade då bedömt att: ”en ändring av tingsrättens friande dom i hovrätten kräver sannolikt att ny bevisning kan åberopas. Någon ytterligare bevisning finns inte och inte heller någon annan omständighet som kan ändra bevisläget på ett avgörande sätt” och därför beslutades att inte överklaga domen, ett rättsfall som pågått i nästan tre år hade därmed nått ”vägs ände” redan i första instans.

I kommentarerna till domen förklarade lagmannen Mari Heidenborg att tingsrätten inte ansett sig kunna dra någon slutsats av rättskemiska laboratoriets analysresultat annat än att tiopental hade påvisats i en hög koncentration i ett blodprov men att det var oklart hur hög denna koncentration hade varit.

Uppgifterna från flickans anhöriga om att de hade sett narkosläkaren ge flickan tiopental hade domstolen inte funnit bevisade och man hade inte heller funnit något belägg för att läkaren vid det aktuella tillfället skulle ha vidtagit några åtgärder som inte varit medicinskt motiverade.

Nederlaget för åklagaren var med andra ord totalt. Den rättsmedicinska obduktionen av flickan hade inte gett anledning att misstänka att det kunde handla om ett förgiftningsfall. Den rättskemiska analysen, som kom att utsättas för stark kritik, kunde tyda på det men bevisade det inte. Flera medicinska fakta talade dessutom starkt mot att så skulle kunna vara fallet.

Istället kom hela fallet att baseras på den ansvariga rättsläkarens bedömning att flickan avlidit till följd av ”… kraftig överdosering av tiopental i kombination med morfin”. Trots att den påvisade halten tiopental i blodprovet var ”1000 gånger mer än vad man kan se vid ordinär användning av preparatet”, 20 gånger högre än man tidigare upplevt inom Rättsmedicinalverket (RMV) och fem gånger högre än den högsta halt som någonsin hade rapporterats i den vetenskapliga litteraturen gjorde hon ingen reservation beträffande slutsatsen.

I polisutredningen framkom inte heller någonting som kunde sägas entydigt styrka att flickan skulle ha tillförts stora mängder tiopental kort innan hon avled.

Mot den här bakgrunden är det nödvändigt att handläggningen av fallet får bli föremål för en genomgripande granskning. Riksåklagare Anders Perklev skrev också i ett pressmeddelande i december 2011 bland annat att han:

”välkomnar om JK beslutar sig för att granska om några fel har begåtts av åklagare eller av någon annan aktör i ärendet. Jag tycker att det är lämpligare att en sådan granskning görs av JK såsom oberoende myndighet än att den sker inom ramen för min egen tillsynsverksamhet.”

Trots detta lät han kammaråklagare Nicklas Englund granska åklagarnas handläggning av ärendet och kunde sedan i maj 2012 konstatera att ”granskningen har inte gett anledning till kritik av åklagarnas handläggning och rättstillämpning”.

Bättre förekomma än förekommas, men i det här fallet duger det inte! Eftersom hela ärendet baserades på rättsläkarens bedömning av rättskemiska laboratoriets analys av det enda blodprov som togs på flickan vid obduktionen 24 dagar efter att hon avlidit måste granskningen starta där.

RMV skriver själv att:

”den viktigaste rollen för rättsläkaren är att förmedla kunskap med kvalitet så att slutsatserna ligger i nivå med vetenskapens aktuella frontlinje.” Och vidare att ”kravet på ett vetenskapligt förhållningssätt måste finnas även i de situationer där vetenskapligt underlag saknas – dvs avsaknad av säker vetenskaplig grund legitimerar inte fria spekulationer.”

 Det är alltså med den måttstocken som rättsläkarens slutsats av den exceptionellt höga halten tiopental ska granskas. Det är en rent inomvetenskaplig fråga och den ska därför hanteras i enlighet med vedertagna akademiska principer.

Frågan gäller om rättsläkarens slutsats inte är att betrakta som ett allvarligt fel i yrkesutövningen. Åklagaren konstaterade att en ändring av den friande domen sannolikt skulle kräva ny bevisning och att han inte hade någon sådan och att det inte heller fanns andra omständigheter som kunde ändra bevisläget på ett avgörande sätt. Därför måste man också fråga sig om det överhuvudtaget varit befogat att väcka åtal.

Att analysresultaten från rättskemiska laboratoriet skulle komma att spela en central, för att inte säga avgörande, roll i ärendet måste ha stått klart för åklagaren från allra första början. Det framstår därför som ytterst märkligt och betänkligt att han innan åtal väcktes första gången i februari 2010 avvisade försvarsadvokatens begäran om att en så kallad vertikal revision skulle företas av analysarbetet hos rättskemiska laboratoriet.

Åklagaren menade att en sådan åtgärd var obehövlig eftersom laboratoriet var ackrediterat och att det inte hade framkommit någonting under förundersökningen som givit honom anledning att tvivla på analysresultaten.

Ingendera utgör i sig någon som helst garanti för att fel inte skulle kunna inträffa även där eller att det inte hade gjorts det i det aktuella fallet. Åklagarens agerande på den här punkten visar på en märklig syn på rättssystemets aktörer som ofelbara. Genom det här beslutet kom det att dröja ytterligare fem månader innan de allvarliga bristerna i analysarbetet uppdagades.

Revisionen företogs först sedan försvarsadvokaten begärt att domstolen skulle förelägga åklagaren att företa den begärda revisionen. Sammantaget ledde det här att ärendet i onödan drog ut 16 månader på tiden.

Få saker i en demokrati är viktigare än att bevara allmänhetens förtroende för samhällsapparaten och dess myndigheter. I samband med rättslig hantering av olyckor inom hälso- och sjukvården framhålls därför ofta att det åligger läkare och sjuksköterskor att i sin tjänstgöring iaktta särskild noggrannhet och ansvar utkrävs där det anses att så inte har skett.

"Sannolika skäl?" av Ingvar Ericson
Boken ”Sannolika skäl?” av Ingvar Ericson

Samma resonemang borde givetvis gälla även för rättsväsendets hanteringen av frågor som har samband med vården. Därför är det inte acceptabelt att som JK i rapporten ”Felaktigt dömda” (sid 436) hävda att när det gäller rättsväsendets arbete är det ”en sak att olyckliga omständigheter då och då förenas på ett sådant sätt att det ’råkar’ bli fel” – att det ska ses som ”slumpens skördar” och någonting man måste räkna med.

Därför är det nödvändigt att det görs en oberoende granskning av både rättsläkarens och åklagarens handläggning av ”barnläkarfallet”. Det har JK nu haft två år på sig att ombesörja!

Text: Ingvar Ericson, författare till boken ”Sannolika skäl? En kritisk granskning av utredningen i det s.k. barnläkarmålet”


  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

KOMMENTERA [Se kommentarsregler]

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här