Fd kammaråklagare Rolf Hillegren: Dags för Sverige att avsluta fallet Julian Assange

1
335
Rolf Hillegren - Pressfoto
Rolf Hillegren – Pressfoto

Är det rimligt att en person som befinner sig på en ambassad i London saknar möjlighet att under de närmaste 27 åren lämna byggnaden samtidigt som man från svensk sida skulle kunna häva denna situation utan avsevärd nackdel för någon? Den frågan ställer fd kammaråklagare Rolf Hillegren.

Text: fd kammaråklagare Rolf Hillegren | Denna artikel publicerades ursprungligen i SvD 2014-01-12.

Som beskrivningen ovan [ingressen] kan man utan större tillspetsning sammanfatta läget i fallet Assange. Och jag är fullständigt övertygad om att denna situation besvärar åtminstone statsministern, justitieministern och riksåklagaren. Till råga på allt är denna situation inte enbart chikanerande för svenska myndigheter utan även för brittiska som bidragit till att den blivit möjlig.

Vad krävs då för att lösa detta dilemma? Jo, det handlar om att bita i ett mycket surt äpple, men det obehaget borde vara uthärdligt då alternativet är så mycket värre.

En kort tillbakablick: Som en firad stjärna besökte Julian Assange Sverige 2010. Men vistelsen fick ett efterspel som han inte räknat med. Två kvinnor som han umgåtts med blev oroliga för att ha blivit hiv-smittade och uppsökte därför polisen, den ena som stöd för den andra. Polisen valde att upprätta en anmälan om brott mot båda, vilket resulterade i att Assange anhölls, greps och förhördes. Åklagaren lade sedan ned förundersökningen avseende de allvarligast rubricerade brotten, däribland våldtäkt. Kvar blev endast brottet ofredande, men även där är bevisläget tveksamt. Sedan Assange frigetts stannade han kvar i landet ytterligare någon tid. Han har alltså inte flytt från den svenska rättvisan.

För de båda kvinnornas räkning begärde sedan deras målsägandebiträde överprövning av avskrivningsbeslutet hos högre åklagare. Denna beslutade att förundersökningen skulle återupptas och att Assange skulle förhöras och delges misstanke om våldtäkt, sexuellt ofredande och olaga tvång. Vid den tidpunkten hade Assange lämnat Sverige och var ovillig att återvända, då han blivit rädd för att bli utlämnad till USA på grund av de brott han misstänks för där. Och oavsett om denna rädsla är välgrundad är det uppenbart att Assange är övertygad om att risken för utlämning finns.

Åklagaren begärde i detta läge Assange häktad i sin frånvaro och sedan häktningsbeslutet fattats utfärdade åklagaren en internationell arresteringsorder för att kunna få Assange utlämnad till Sverige. I hovrätten ändrades sedan häktningsbeslutet på så sätt att misstanken om våldtäkt skulle avse den mindre grova varianten av brottet.

Assange greps i London och efter uppmärksammade rättsliga turer där beslutade brittisk domstol till slut att han skulle utlämnas till Sverige. Därefter lyckades Assange fly till Ecuadors ambassad i London, varefter han beviljades politisk asyl i Ecuador. På ambassaden lär han bli kvar till 2040, då preskription inträder, om inte svenska myndigheter är intresserade av en lösning på detta delikata problem, som för länge sedan passerat gränsen för anständighet och rimliga proportioner.

Hur kunde det bli så här? Nedläggningsbeslutet var mycket välgrundat och fattat av en erfaren chefsåklagare. Beslutet att återuppta förundersökningen var däremot mindre väl övervägt, vilket är extra beklagligt mot bakgrund av allt som därefter inträffat. Till saken hör dessutom att avskrivnings-beslut vid misstanke om sexualbrott ändras extra flitigt beroende på all debatt som varit kring dessa brott. Devisen har varit att alla stenar ska vändas, vilket fått till följd att även stenar under vilka inget intressant kan förväntas dölja sig blir vända – enbart för att minimera risken för kritik från media.

Genom att förundersökningen har läckt ut och finns på nätet har vem som helst möjlighet att bilda sig en uppfattning om bevisläget. Och jag tror att få med hyfsade kunskaper i bevisvärdering ser fallet som annat än ett avskrivningsärende. Kvinnorna är hörda och inga ytterligare utredningsåtgärder återstår.

Det är högst osannolikt att Assange vid ett nytt förhör kommer att säga något som gör det möjligt att åtala honom. Det är därför obegripligt vad åklagaren förväntar sig att han ska säga. Förhöret är alltså helt onödigt. Situationen mellan Assange och kvinnorna handlar huvudsakligen om meningsskiljaktigheter kring användningen av kondom – en typ av tvist som inte brukar avgöras vid våra domstolar.

Om nu fallet gällt en man bosatt i Sverige hade ingen större skada varit skedd. Han hade blivit förhörd en gång till och därefter skulle förundersökningen åter ha lagts ned. Men nu var det inte vem som helst som var misstänkt och ingen kunde ana hur fortsättningen skulle komma att gestalta sig. Från och med nu började cirkusen, prestige gjorde sin entré och åklagaren målade in sig i ett hörn. Där befinner hon sig fortfarande och olyckligtvis tog hon med sig en stor del av det svenska rättsväsendet som nu fått skämmas i drygt tre år.

Så fort det stod klart att Assange inte var beredd att frivilligt bege sig till Sverige borde åklagaren ha sett till att han blev förhörd i London. Om så skett hade den internationella prestigeförlusten för Sverige blivit begränsad om hon omedelbart efter förhöret lagt ned förundersökningen.

Ingen utanför den juridiska sfären hade då anat att förhöret varit helt onödigt. Men i stället för denna lösning har åklagaren valt att hävda att förhöret måste hållas i Sverige för den händelse det skulle bli aktuellt med åtal. Detta hade varit en riktig hållning om bevisläget varit annorlunda.


På grund av alla ytterst osannolika turer i ärendet har det utvecklats till att bli något alldeles exceptionellt och vill man häva det tillståndet så krävs att man också gör något  exceptionellt. Och allt talar för att det kan vara värt priset. Endast halsstarrighet och fortsatt prestigetänkande kan utgöra hinder.


Vad kan då göras? Jo, riksåklagaren bör på eget initiativ (ex officio) upphäva beslutet om återupptagande av förundersökningen, häva häktningsbeslutet och återkalla arresteringsordern.

Nu kanske någon invänder att ett så radikalt förfarande skulle göra det omöjligt för de båda kvinnorna att få sin sak som målsägande prövad. Även på den punkten får man tänka sig en okonventionell lösning. Staten bör därför av nåd (ex gratia) betala ut det skadestånd som kunde blivit aktuellt om Assange åtalats och dömts för de brott han varit häktad.

Därmed borde man rimligen kunna undvika eventuella påståenden om att kvinnorna blivit åsidosatta av rättsväsendet. Denna lösning är tilltalande inte minst med tanke på statens ansvar för den uppkomna situationen och det faktum att kvinnorna oförskyllt lidit en stor publicitetsskada.

Vilken blir effekten? Det svenska rättsväsendet kommer visserligen åter att kritiseras skarpt. Men sedan kritiken lagt sig är det troligt att röster kommer att höras som framhåller att Sverige till slut fattat ett klokt beslut – inte minst när man beaktar hur alternativet kunde ha sett ut.

Dessutom skulle Sverige genom ett sådant agerande rädda ansiktet på Storbritannien som i viss mån bidragit till den bisarra situationen genom att göra det möjligt för Assange att fly till Ecuadors ambassad. Och Assange skulle kunna lämna ambassaden som en fri man och slippa att tillbringa de närmaste 27 åren där

Text: Rolf Hillegren

Läs mer i SvD


  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

1 KOMMENTAR

  1. Fallet med ”visselblåsaren” Assange, visar att svenskt rättsväsen inte fungerar, som det borde. Dagligen dyker upp artiklar, vilka visar hur långt från verkligheten våra domstolar styr, eller snarare blir styrda.

    Det finns många exempel på detta. Ta det senaste – debatten om filmningen av en döende person på ett ledande sjukhus i Sverige – som på ett påtagligt sätt klär av rättsväsendet de rester av anknytning till ”sens och moral”, som bort gälla i ett ”civiliserat land”.

    Maciej Zaremba visar åter på hur bristerna i svensk vård kan se ut. Hur har domstolar (både Allmänna och Förvaltningsdomstolar) hanterat drabbade? Hur kan det komma sig att detta egentligen inte tillåts leda till en debatt, som medför en ändring?

    Bryr sig regering och riksdag om hur ”svenska medborgare” blir hanterade? Bryr sig massmedierna om hur det kommer sig att bristerna i den svenska vården får fortsätta år ut och år in – utan att det uppstår en debatt, som faktiskt leder till en riktig förändring?

    Eller är det så att det inte är regeringen som styr landet? Tänk om det är de stora, rika företagen – dit försäkringsindustrin också hör? Bryr man sig om att jäv finns med i de situationer när t ex svårt trafikskadade får sina fall avgjorda i domstolsprocesser?

    Grundläggande fråga. ”Vem eller vilka är det som formulerar regelverken som skall styra processerna mellan skadade och deras Försäkringsbolag eller Försäkringskassan?

    Vilka har utrett den lagstiftning Sveriges riksdagsmän sedan tar beslut om? Vad vet dessa vilka konsekvensen juridiken får för den enskilde? Vem eller vilka har beslutat vad som sedan skall gälla för myndigheterna? Vem eller vilka var utsedda till utredare? Eller varför?

    Skulle det möjligen vara domare, vilka först gjort karriär inom regeringskansliet, som sedan används som sakkunniga utredare när Trafikförsäkring, Personskador, Ansvarsförsäkringar skall utredas och fastställas?

    Finns möjligen en påverkansmöjlighet där, medveten eller ej – d v s att jäv skulle kunna få föreligga? Skulle rådgivare åt Justietiedepartementet kunna ha anknytning till svensk försäkringsindustri?

    Misstanke finns eftersom bland rådgivarna där finns personer vilka sitter med i Försäkringsjuridiska Föreningens styrelse! Försäkringsbranschens lobbyverksamhet?

    Har dessa behövt underteckna några jävsdeklarationer? Svar:”NEJ!” – Varför inte?
    Hur ser det ut i våra myndigheter? Socialstyrelsens generaldirektör utser Vetenskapliga Råd, vilka skall informera t ex våra domstolar – om vad som skall gälla, så att medicinskt okunniga domare skall veta vad som skall gälla enligt Socialstyrelsens uppfattning. Hur väl fungerar det? Hur objektiva är dessa framstående personer?

    Man kan fundera på saken, när det visar sig att Vetenskapliga Råd kan ha en lång karriär som ”sakkunniga” åt försäkringsbranschen, om och när det blir konflikter med drabbade av trafik-, fall-, idrottsolyckor eller misshandel.

    Socialstyrelsens generaldirektör och Rättsliga Rådets domare har skilda åsikter om hur verksamheten i praktiken har fungerat – gällande nackskador (Whiplash!).

    Hur väl fungerar verksamheten då?

    Hur många vet t ex att det är den skadedrabbade, som utan medicinsk och juridisk kunskap – skall bevisa att besvär vilka startade efter sin olycka verkligen har med den att göra? – Det borde vara omvänd bevisbörda – att ”experterna” skulle bevisa att besvären inte kan ha haft med olyckan att göra! – Men så sker aldrig! Hur kommer det sig? Beror det på branschens makt över penningarna och paragrafernas utformningar?

    Hur många vet att domarna, vilka skall avgöra processerna mellan skadedrabbade och deras försäkringsbolag, inte besitter någon medicinsk kunskap – trots att processerna just gäller medicinska sambandsfrågor?

    Att det förhåller sig så bekräftas av alla svar Nackskadeförbundet fått från alla Sveriges domstolar! Frågorna om rådande kunskap har besvarats unisont, samtidigt som diarienummer fungerat som bekräftelse!

    Ingen enda domare ansåg sig ha sådan kunskap, som var nödvändig för att bringa klarhet i debatten om vem av parternas ombud framförde de mest korrekta uppgifterna – under sanningsförsäkran i domstol? Att ljuga och eller undanhålla fakta skulle vara straffbart, men när har ett sådant straff verkligen utdömts till ”sakkunniga”? – Uppgift saknas!

    Samtidigt visade svaren att domarkåren hade störst förtroende för de professorer, docenter och överläkare, vilka brukar fungera som sakkunniga åt Försäkringskassan och ekonomiskt starka försäkringsbolag!

    Var det inte ”lika inför lagen som skulle gälla”? – Men gör det verkligen det, när den ena partens sakkunniga även kan ha fungerat under åratal som sakkunniga åt bolagen och därefter blivit utsedda som Vetenskapliga Råd? – Byter de fot då – eller kör i gamla spår?

    På Socialstyrelsen finns ett Rättsligt Råd, som skulle avgöra om Vetenskapliga Råd på ett tillfredsställande och korrekt sett skött sin syssla. Domaren, som fungerar som Rättsliga Rådets ordförande, vägrar att svara på frågan om ”jäv” skulle kunna föreligga!

    När inget svar erhölls från denne ställdes samma fråga till Justitiedepartementet!

    Där vägrar man att svara – utan hänvisar tillbaka till Socialstyrelsen! Detta skulle kunna tolkas som att allt nog inte står rätt till med rättvisan för den skadedrabbade parten.

    Att samma doktorer, vilka fungerar som ”sakkunniga” försäkringsmedicinska rådgivare kan fungera som rådgivare åt olika myndigheter gällande vad som borde gälla i olika situationer talar för att det borde finnas anledning att granska ämnesområdet …

    Att dessa ”sakkunniga” hävdar samband, vilka internationellt ledande forskare förnekar är sanna, visar på hur svårt det kan vara att få ett korrekt domslut i svenska domstolar.

    I en nyutkommen bok ”Haveristerna” finns ytterliga exempel på hur det skulle kunna se ut bakom kulisserna – i det bästa av länder! Läs den! Den är en tankeställare!

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här