Professor Karin Johannisson om psykhälsan: ”Vilken diagnos är du?”

14
1271

Karin_JohannissonVad blir konsekvenserna i ett samhälle när vanlig blyghet sjukförklaras och diagnostänkandet smyger sig in i vardagsspråket? Karin Johannisson recenserade Fredrik Svenaeus fackbok ”Homo – Medicinska diagnoser i vår tid” som granskar när den ”moderna” psykiatrins diagnoser kör över det mänskliga och för fram idén om en smärtfri existens.

Publicerad 26 januari 2014 med tillstånd av Karin Johannisson | Ursprungligen publicerad i DN Kultur (endast i pappersversionen) den 16 maj 2013 | Foto: Caroline Andersson, Wikimedia Commons

Karin Johannisson (1944) är en svensk professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet. Hon är ledamot i Gastronomiska akademien, Kungliga Vetenskapsakademien och Kungliga Vetenskapssamhället i Uppsala.


Det pågår en märklig förhandling om jaget. Prestationssamhället kräver en extrovert, rapp och kommunikativ människotyp, och mindre lämpliga egenskaper som blyghet och tungsinthet sjukförklaras. Samtidigt hyllas det introverta och sensibla, till och med dysfunktionella, som särskilt associerat med kreativitet. Det intressanta är att denna förhandling sker i form av ett spel med diagnoser.

En diagnos kan i dag fungera som en accessoar till personlig­heten. Den blir ett tillägg, en erfarenhet av smärta, som ger identiteten komplexitet och djup på samma sätt som en vittnesberättelse om ett barndomstrauma. Här kan finnas en touch av lättsinne. Som när medier listar vilken artist eller författare som kommit ut i vilken diagnos; till favoriterna hör adhd, panik­ångest, depression och bipolär-II. En lagom dos sårbarhet, en liten avvikelse, en mental tatuering av sorg kan bli tribut i det personliga varumärket på samma sätt som exempelvis klimatångest eller en dystopisk syn på framtiden.

Om kända personer med diagnoser exponeras medialt – något som ju inte hindrat dem från att bli framgångsrika eller vara roliga, kreativa, intellektuella och högpresterande – så bidrar det till viktig avstigmatisering av psykisk sjukdom, men också till osynliggörande av dem som lider svårt och handikappas av sin sårbarhet.

Diagnoser har blivit en nyckelfaktor också i ett större samhällsspel. En växande skara aktörer tjänar på dem: forskare, läkare, terapeuter, läkemedelsproducenter, manualskrivare, patientföreningar och, som Maciej Zaremba nyligen visat, bärarna av hela det ekonomistiska tänkande som nästlat sig in i vårdsystemets bas.

Men finns också mindre synliga samhällskonsekvenser? Ta en beteckning på ingång som HSP (”highly sensitive person”). Den står för en individ så högkänslig för sinnesintryck (ljud, ljus), smärta och påfrestning i den sociala samvaron att hon riskerar ångest- och utmattningsdiagnoser. Psykologen Elaine Aron har hävdat att var femte person kan vara högkänslig. Bortsett från att en femtedel knappast kan representera en avvikelse, kan man spekulera i effekten om högkänslighet upphöjs till egen diagnos. Att omgivning och försäkringssystem måste anpassa sig till en växande grupp ”orkidébarn” och ”mimosapersoner” som tvingar fram nya hänsynsformer, mjukare arbets­miljöer, omfördelning av skyldigheter?

Bouguereau-PsycheVanskliga frågor som dessa diskuteras av filosofen Fredrik Svenaeus i ”Homo patologicus –Medicinska diagnoser i vår tid”. Det är en angelägen text som sätter fingret på ett samhällsdilemma och en rad
existentiella frågor. Vad händer med identiteten om vi slussas in i ett tänkande som skär oss i allt ängsligare strimlor av normalitet och avvikelse? Varför behöver vi diagnosen för att förstå oss själva, acceptera olikhet och brist, befria från ansvar och garantera samhällets stöd? Särskilt naket drabbar det barnen: utan diagnos inga extra resurser till den ostyriga ungen.

Kort sagt: hur och varför har vi kommit att  som Svenaeus uttrycker det ”lida på den medicinska vetenskapens vis”?

Bild: William-Adolphe Bouguereau (1825–1905) | Foto: Wikimedia Commons | Gudinnan Psyche symboliserar det mänskliga i grekisk mytologi. Här i en målning av Anne-Louis Girodet de Roucy-Trioson (1767-1824). Bilden är beskuren.

Respektfullt men vasst diskuterar han biovetenskapens hypoteser för psykiskt lidande. Vad betyder det att något är ”genetiskt”? Inga absoluta orsakssamband har kunnat fastställas mellan en enskild gen, eller ett kluster av gener, och en enskild psykiatrisk diagnos. Gener är inte, de slås av och på i samverkan med inre och yttre miljö. Vad betyder ”neuropsykiatriskt”? Att hjärnan är säte för tänkande och känslor är givet, att det handlar om signalsystem och biokemiska processer vet vi, men inte vad som hämmar eller triggar dem. Psykiatriska diagnoser bygger på symtom och kriteriemanualer, inte som i kroppsmedicinen på biologiska test och objektiva fynd.

Trots sitt vetenskapligt oklara underlag har diagnostänkande smugit sig in i vardagsspråket. Vid vilket kaffeprat eller grillparty som helst flyger psykiatriska etiketter som såpbubblor genom luften:
depressiv, bipolär, narcissistisk personlighetsstörning.

Och så den mest kontroversiella av allihop: adhd. Själva namnet – fyra små bokstäver – skapar smitta. Gradvis sker en vridning av blicken. Vi utnämner oss själva till kvasiexperter. Svenaeus exemplifierar med vad han kallar ”barnkalassyndromet”. Utgångspunkt är den tidigare oskyldiga iakttagelsen av barns olika beteende på det klassiska barnkalaset. Att vara störig, aggressiv, blyg eller lättgråten, att kleta med tårtan, inte kunna vänta på sin tur vid fiskdammen eller sitta ensam i ett hörn, tolkades som barnsliga egenheter. I dag idkar vuxna förstulen diagnossättning. Kanske ett adhd-, asperger- eller rent av hyperkänsligt HSP-barn? Kan den ryckiga mimiken eller de konstiga lätena vara tecken på Tourettes syndrom?

Pedagogiskt och klartänkt diskuterar Svenaeus också andra diagnoser i karriären som panikångest, depression, fetma och spelberoende. Hans analys avslöjar en spricka i modernitetens självbild: att inte våga lita på människans komplexitet utan att förse den med medicins­ka namn. Individuella, moraliska och sociala problem omdefinieras och läggs märkligt nog utanför jaget självt. Det är inte gener eller hjärnor som lider och känner, utan människor. Han vågar driva den storvulna men sanna tesen att bräcklighet tillhör de existentiella villkoren – även om vi tenderar att dölja den insikten bakom de förklaringar som för tillfället ger mest belöning eller lättnad. Just nu är det biologins.

Den stora frågan är vad vi tjänar på det. Genom att kalla alltmer för sjukdom och avvikelse krymper vi i själva verket normaliteten. Samtidigt som vi vill framstå som unika individer, är vi underligt villiga att låta oss placeras i diagnostiska fack och definieras och omdefinieras av experter.

Svenaeus skalar fram en rad dimensioner i detta spel. Särskild tyngd får han genom vittnesberättelsen om sin egen ångestdiagnos. Öppet redovisar han för- och nackdelar, kopplade till identiteten, med att
låta sig medicineras. Han är något så ovanligt som en sylvasst argumenterande, kritisk humanist med stor biomedicinsk kunskap som vågar stå på sig: ingen medicin i världen kan skapa en smärtfri mänsklig existens. Varje psykiatrisk diagnos måste (också) handla om vem en människa är och vad för slags liv hon lever. Javisst.

Text: Karin Johannisson


Relaterat

Matteläraren som blev ADHD:ns störste kritiker

ADHD-medicin till Pippi och Emil? Vad skulle Astrid sagt?

Inventor of ADHD confessed: ”ADHD is a prime example of a fictitious disease”

Antalet barn med ADHD ökar lavinartat i USA

Mats Reimer som regelbundet angriper alternativvård snart miljonär på ADHD-medicin?

Psykiatrin ser oss alla som mentalt störda – diagnoshysteri!

Läkemedelsverkets hemliga Ritalinmöte med läkemedelsbolaget Novartis

Barnmedicinering är läkemedelsbolagens nya stora marknad



  • NewsVoice kräver äkta för- och efternamn för den som vill kommentera efter artiklar. Varför?
  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

14 KOMMENTARER

  1. Jag skrev nyss ett väääldigt långt svar på detta men valde att inte publicera. Lite självcensur. Nu kommer ett annat.

    Ja, ett stort problem är att vi krymper normaliteten. Den behöver vidgas, det är helt rätt. På vilket sätt vidgar vi den genom att förneka att människor med vissa kombinationer av personlighetsdrag har allvarliga problem med att fungera i ett samhälle där den stora massan av människor med vissa andra kombinationer av personlighetsdrag styr?

    Jag säger att vi behöver identifiera personlighetsdrag och se till att människor får den hjälp de behöver så länge vi tvingas leva i ett samhälle vi inte valt och har små möjligheter att påverka – när detta samhälles stora massa inte tar någon som helst jävla hänsyn till att det finns människor som är ’annorlunda’.

    Pröva att gå i mina skor. Jag har varit tvungen att låtsas var någon jag inte är hela livet. Detta bara för att få en plats i kön, så att säga. ”Men gubben, alla måste ju anpassa sig”. Ja, men alla har inte den möjligheten eftersom vi har ”personlighetsdrag” likt stora berg framför oss som oöverstigliga hinder. Ge mig utrustning, tack. ”Men lilla gubben, jag har också varit tvungen att låtsas vara någon jag inte är för att passa in.” Ja, du behövde kanske inte lägga ned enorma mängder energi eller må så enormt dåligt av att du inte kunder förstå, ALLS, hur du skulle fungera med de andra människorna i din närhet. Du behövde inte stå och öva upp din mimik framför spegeln för att få till rätt grimas vid, förhoppningsvis, rätt tillfälle. Du behövde inte lägga ned enorma mängder energi på att försöka lära dig skratta vid rätt tillfälle eftersom du inte har någon aning om när någon annan finner något vara lustigt eller varför de finner det vara lustigt. Du blev inte spottad i örat, när du var liten, om och om och om och om igen (vid samma tillfälle) av dina ’vänner’ eftersom de sa att de skulle viska något i ditt öra och lovade denna gång att inte spotta.

  2. Och all jävla ironi ni går runt med. Det är så förbannat jobbigt och jag lär mig aldrig förstå den. Och så oärliga ni är, förljugna och svamlande. I vårt samhälle är ärlighet ett handikapp, tragiskt. Jag vet inte hur många gånger jag försatt mig i svåra situationer genom att bara vara ärlig, råkat förolämpa någon utan att förstå hur eller haft avsikten att göra så. Inte ens min fru kan riktigt lära sig att jag inte förolämpar henne när jag råkar förklara något som hon anser vara helt uppenbart ( men jag har i sammanhanget uppfattat det som att hon inte förstått ) och tror att jag anser henne vara korkad. Nej, jag bara förutsätter inte saker och ting och tyvärr ser jag kanske 20 möjliga tolkningar av ett sammanhang när hon tror att hon är tydlig. Och tyvärr kan jag inte lära mig av en situation och flytta över det till en annan. Så varje situation är ny och helt unik även om jag ställs inför exakt samma problematik vilket medför att jag begår samma misstag om och om igen.

    Så kom inte och gnäll om att det är orimligt att samhället måste anpassa sig. Kom inte och snacka om att vi krymper normaliteten genom att diagnostisera personlighetsdrag när det är det enda som ger oss rättigheter till den hjälp vi behöver för att fungera någorlunda i ert jävla samhälle.

    Mina vänner skrattar väldigt gott på min bekostnad ganska ofta. Men det är ok. De accepterar mig som jag är och är stöttande även om de samtidigt kan vara ett gäng ironiska skitstövlar.

    Neurotypiska människor har sådana enorma problem med mentalisering att jag finner det mycket lustigt att jag tillhör en grupp människor som tillskrivs denna brist. De/ni har så otroligt svårt att förstå och föreställa sig/er att ni lever bland människor som är så underbart och fantastiskt annorlunda så till den grad att de är helt väsenskilda från den stora massan av snarlika individer.

    Jag önskar att samhället vi lever i kunde lägga ned enorma resurser på att hitta andra lösningar än medicinering (när vi snackar psykisk sjukdom och ADHD). Där kan psykiatrin bli betydligt bättre redan idag. Det talas om mindfulness i det landsting jag tillhör. Men det talas bara, det levereras inte trots att det kan erbjudas genom landstingets regi, på sjukhuset.

    Den som inte lever med Neuropsykiatriska funktionshinder eller har någon kär närstående som gör det bör helt enkelt vara väldigt försiktig med uttalanden eller rent av hålla käften och se till att lära känna mänskliga historier bakom diagnoserna.

  3. Du är inte sjuk – du är bara en fantastisk människa som upplever hur universum egentligen fungerar. Universum är pluralistisk. Ingen stund är den andra lik i grunden då förutsättningarna förändras hela tiden. Den verkliga verkligheten är något annat, bortanför kulturens stereotypiserande indoktrinering om vad världen är. Vi har fått lära oss att världen är atomistisk och att det bara finns ett rätt sätt att tolka, tänka och göra; normer som passar överheten. Vi beter oss då som förutsägbara och kontrollerbara flockdjur. Istället är var och en av oss skapare av kunskap.

    Världen befinner sig i smärta där djur, natur och människor far illa. Hur har det kommit att bli så här? Vad vi ser är ackumulerade resultat av makthavares kognitiva resurser; dessvärre att dessa är berövade/tömda/medvetet undertryckta något själsligt i sin natur för att tillåtas verka i samhällsmaskineriet.

    Sluta att ta på dig stämpeln om att du är sjuk. Du är varken svag, sjuk eller maktlös när du levererar sanningar. Däremot kan du vara socialt obekväm och bör kanske lära dig att hålla tand för tunga. Kolumnisten Lena Andersson skrev i gårdagens DN om iakttagandet som makt apropå Anna Odells ”Återträffen”. Iakttagande blickar märks och känns som övertag och dominans enligt Lena. Olika former av förlöjligande av dig kan ses som ett slags avväpning av din makt att se och säga det som ingen annan vågar. Ta inte dig själv på allt för stort allvar utan utveckla din självironi och ta tillfället i akt att skratta tillsammans med de andra.

    Våra liv handlar till stor del om att spela teater och uppföra oss rätt och riktigt i vardagslivet enligt normer som utfärdats av överheten. Många sitter fast i förstenade handlingsmönster och föreställningar och upplever dessa som normala. Du tänker utanför boxen. Filosofen Wittgenstein skulle ha sagt: Du bär inte på gammal kunskap som ”lik i lasten” utan skapar ny kunskap hela tiden. För att det ska bli fruktbara sociala möten krävs det dock att alla bjuder till för att kanske träffas i ett slags tredje rum – spännande och emanciperande utrymmen. Tror nog att du och andra kan vara sådana kreativa rum – andningshål för oss andra förslavade människor.

  4. Livet och världen är långt mer komplext än vad skolan och vetenskapen lär ut. Om vi har andra upplevelser och tankar än de samhälleliga accepterade blir vi stigmatiserade och hotade med tvångströja.

    Erland Lagerroth, litteraturvetare, menar att vi står inför en ny världsbild och vetenskap, i synnerhet när det gäller universums natur och själens väsen, vilket han redogör för i boken ”Världen och vetandet sjunger på nytt – från en mekanisk värld till ett kreativt universum” från 1994. På s 97 skriver han om att ”helhet, självorganisation och indeterminism spelar nyckelroller” och att ”utveckling och förändring inte ses som något ängslande eller hotande. Istället uppfattas evolutionen som uttryck för en ”inneboende lekfullhet hos ett alltid intelligent universum och … den ökade insikten i detta faktum utgör den största utmaningen, äventyret och tillfredsställelsen med att vara människa”.

    Vad har vi istället fått till livs i skolan? Vi har blivit närda av tankar som: Lek inte – ta ansvar. Tänk inte själv eftersom du inte har någon hjärna – låt politiker och vetenskapsmän tänka och ställa allt till rätta för dig. Var inte nöjd med dig själv – köp dig lycka!

    Ta inte på dig någon annans problem och definition av dig själv! Skolan lär oss en samling förstenade idéer och fördomar om världen för att ge säkerhet och trygghet – för överheten vill säga.

    Vad vi ser omkring oss idag är mindre stabilt och mer av tragedi än komedi. Det sistnämnda är dock ett måste för vår fortsatta överlevnad. På sid 192 säger Lagerroth att vi inte längre har råd med heroiska samhällshjältar som håller fast vid fasta regler. Istället bör vi sträva efter livliga, lättfärdiga och engagerade danser runt naturens regler. Under sådana komediska danser sker olika fruktbara omkastningar av roller som visar på absurditeten i mänsklig auktoritet. ”Medan tragedin kulminerar i död, knyter komedin samman trådarna i ett bröllop och slutar aldrig.” Vi måste således lära oss ”överlevnadens komedi” och att simma i världens strömmar med hjälp av ny etik och ETT NYTT SÄTT ATT VARA (mina versaler.)

    Det är dessvärre i tankar som ovan som NSA/FRA och all fabrikation av samtida säkerhetskultur hämtar sitt berättigande ur.

  5. Karin Johannisson lägger ut texten om diagnosens demoner, hennes grekiska kollega för 2500 år sedan hade lagt ut texten Nyx’s demoner och de villfarelser som vi kunde åsamkats av dessa horder.
    Skillnaden är obefintliga mellan den grekiska demonen och vår tids psykologiska abstraktion av de onda andarna, i kristendomen togs Nyx’s efterföljare Lilith bort. Det handlar om vidskepelse, hur väl professor Karin smider orden och kommentarernas upphovsmän bedyrar sina tokigheter.

  6. Utmärkt artikel! Vi ska komma ihåg att orsaken till den diagnoshysteri vi ser idag beror
    På att vi tillåtit psykiatrin agera otyglat såsom experter på det mentala området.
    Många av de s.k psykiska störningarna och sjukdomarna som Ingår i DSM (den amerikanska diagnosbibeln ) som de svenska psykiatrikerna följer, har röstats fram av en panel av”auktoriteter”. Till de nya störningarna tas det fram passande sinnesförändrande
    mediciner, som en allt större del av befolkningen går på.
    Om vi betänker denna neddrogning som snart kompletteras av transhumanismens
    ”hjälpande hand” i form av olika slags chips och andra mojänger, så har vi snart samma
    samhälle som George Orwell varnade för i sin bok 1984.

  7. I USA har de tagit bort diagnosen narcissism då den är så vanlig. Absolut att jag tycker att det blir stora problem i ett samhälle där man lever ut själviskhet i all större utsträckning och där psykopatens lillebror narcissisten, en människa som använder andra människor eller varelser eller saker för sina egna behov och sen kastar bort dem, blivit en norm. Så har vårt samhälle utvecklats så denna pesonlighetsstörning blivit allt vanligare. Jag har själv naivt låtit mig utnyttjas av en charmerande narcissist då jag inte ens visste att det fanns något sådant… Nu har jag lärt mig min läxa och synar noga, har blivit en iakttagare.

    Ett samhälle utan medkänsla och empati är ett dåligt samhälle. Så det är klart att man måste lära sig det sociala spelet och kan man inte det så får man problem. Eller borde få det om omgivningen är någotsånär ”normal” och fri från personlighetsstörningar. (Själv HSP med utmattningssyndrom men med empati och medkänsla…)

  8. Forts:

    ”Livet och världen är långt mer komplext än vad skolan och vetenskapen lär ut ”Erland Lagerroth, litteraturvetare, menar att vi…”

    ”Skolan lär oss en samling förstenade idéer och fördomar om världen för att ge säkerhet och trygghet – för överheten vill säga.”

    ”På sid 192 säger Lagerroth att vi inte längre har råd med heroiska samhällshjältar som håller fast vid fasta regler. Istället bör vi sträva efter livliga, lättfärdiga och engagerade danser runt naturens regler.Under sådana komediska danser sker olika fruktbara omkastningar av roller som visar på absurditeten i mänsklig auktoritet.[…]

    Vi måste således lära oss ”överlevnadens komedi” och att simma i världens strömmar med hjälp av ny etik och ETT NYTT SÄTT ATT VARA (mina versaler.)

    Det är dessvärre i tankar som ovan som NSA/FRA och all fabrikation av samtida säkerhetskultur hämtar sitt berättigande ur.”

    Det låter förfärligt att vi inte ”… har råd med heroiska samhällshjältar” – de ger oss de hela tiden, enligt den non human agendan – när jag slängde ut tv:n var det för att J. Gardell var i tre kanaler samtidigt, och enligt hallåan skulle han senare under kvällen i en anna kanal… Senare när jag var hos en person och vi zappade… så var Babsan i tre kanaler samtidigt.

    Så ska vi inte hålla fast vid ”fasta regler”, säger han. Huva, säger jag. När allt av moral, etik, och förståelse om vad en människa är, varför är vi här, etc – då har all djävulskap getts plats, det är så ”det” vill ha det. Upplösning är det då. Om det skulle funnits någon chans till överlevnad då skulle man istället be om guidning, vad ska man följa, vad är ”det ovan”, vilka rättesnören… vad är Lagen – vad är spetsen på pyramiden…

    Istället ska det bli kaos, alla ska bli som ingenting, alla ska se som att de är fulla av kunskap etc – fast det bara är strunt, ord ord och ord… och New Age, och info från alla skyltar, miljontals, som satts upp i labyrinten som pekar åt alla håll, genom alla ismer, filosofer, skolans ämnen…… etc – allt är bludder. Alla bara är vilse, annars skulle de inte brytt sig om skyltarna, böckerna, filosoferna etc – de som är gestalter inom vilseförandet. Vänd inte på det och tro att de pekar mot något stort…vägen ut… eller så.

    Ur Tao Te Ching:

    ”Att veta sig ingenting veta är det högsta
    Den som tror sig veta vad han icke vet är sjuk
    Blott genom att känna sin sjukdom såsom sjukdom
    blir han fri från sjukdom
    Den vise är icke sjuk
    Han känner sin sjukdom såsom sjukdom,
    därför är han fri från sjukdom.”

    ”Utan att träda ut genom dörren
    kan vi veta allt som sker i världen
    Utan att blicka ut genom fönstret
    kan vi skåda himlens Tao.
    Ju vidsträcktare färder, ju mindre vetande
    Därför vinner den vise sin kunskap utan kringflackande
    Han inser utan att se
    Han fullbordar utan att verka.”

  9. Jag hade postat ett inlägg som skulle föregått det ovan, jag vet inte vad som hände. Nu kommer det upp att jag har 1500 tecken som gräns, men det var uppåt 3000.
    Nu ser det mest konstigt ut. Hur står det till ”red” och kompani?

  10. Ursäkta Vresia, men dina inlägg blir väldigt dominerande för de är så långa. Det är bättre att du inkommer med en debattartikel istället för att posta 2000-3000 tecken. / Redaktören

  11. Det finns en rad sjukdomstillstånd som läkrna vägrar känn igen och den artikelskrivande professorn har glatt deltagit i psykiatriseringen av sådana besvärliga patienter med hänvisning till den stora förekomsten av hysteri vud förra sekelskiftet. Ingen talde om att det faktiskt fortfarande förekommer uppenbara fall av klassisk hysteri Det är alltså glädjande att se professorn nu ställa en väsentlig fråg om vad tiketter i pannan via diagnoser innebär! Ann Heberlein, känd för att vara bipolär utryckte i en diskussion viss vsky över sin diagnos ty den dolde det hon är utom bipolariteten. Ett område som borde vara intressant för socialntropologer är etiketteringen av medmänniskor i kulturen vi lever i I riksdagen har etiketten Sverigedemokrat andr innebörder än ”-partist” av vilket slag det månde vara Att se varandr bortom etiktterna som delas ut är väl början till respekt?

KOMMENTERA [Se kommentarsregler]

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här