NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
Vad blir konsekvenserna i ett samhälle när vanlig blyghet sjukförklaras och diagnostänkandet smyger sig in i vardagsspråket? Karin Johannisson recenserade Fredrik Svenaeus fackbok “Homo – Medicinska diagnoser i vår tid” som granskar när den “moderna” psykiatrins diagnoser kör över det mänskliga och för fram idén om en smärtfri existens.
Publicerad 26 januari 2014 med tillstånd av Karin Johannisson | Ursprungligen publicerad i DN Kultur (endast i pappersversionen) den 16 maj 2013 | Foto: Caroline Andersson, Wikimedia Commons
Karin Johannisson (1944) är en svensk professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet. Hon är ledamot i Gastronomiska akademien, Kungliga Vetenskapsakademien och Kungliga Vetenskapssamhället i Uppsala.
Det pågår en märklig förhandling om jaget. Prestationssamhället kräver en extrovert, rapp och kommunikativ människotyp, och mindre lämpliga egenskaper som blyghet och tungsinthet sjukförklaras. Samtidigt hyllas det introverta och sensibla, till och med dysfunktionella, som särskilt associerat med kreativitet. Det intressanta är att denna förhandling sker i form av ett spel med diagnoser.
En diagnos kan i dag fungera som en accessoar till personligheten. Den blir ett tillägg, en erfarenhet av smärta, som ger identiteten komplexitet och djup på samma sätt som en vittnesberättelse om ett barndomstrauma. Här kan finnas en touch av lättsinne. Som när medier listar vilken artist eller författare som kommit ut i vilken diagnos; till favoriterna hör adhd, panikångest, depression och bipolär-II. En lagom dos sårbarhet, en liten avvikelse, en mental tatuering av sorg kan bli tribut i det personliga varumärket på samma sätt som exempelvis klimatångest eller en dystopisk syn på framtiden.
Om kända personer med diagnoser exponeras medialt – något som ju inte hindrat dem från att bli framgångsrika eller vara roliga, kreativa, intellektuella och högpresterande – så bidrar det till viktig avstigmatisering av psykisk sjukdom, men också till osynliggörande av dem som lider svårt och handikappas av sin sårbarhet.
Diagnoser har blivit en nyckelfaktor också i ett större samhällsspel. En växande skara aktörer tjänar på dem: forskare, läkare, terapeuter, läkemedelsproducenter, manualskrivare, patientföreningar och, som Maciej Zaremba nyligen visat, bärarna av hela det ekonomistiska tänkande som nästlat sig in i vårdsystemets bas.
Men finns också mindre synliga samhällskonsekvenser? Ta en beteckning på ingång som HSP (“highly sensitive person”). Den står för en individ så högkänslig för sinnesintryck (ljud, ljus), smärta och påfrestning i den sociala samvaron att hon riskerar ångest- och utmattningsdiagnoser. Psykologen Elaine Aron har hävdat att var femte person kan vara högkänslig. Bortsett från att en femtedel knappast kan representera en avvikelse, kan man spekulera i effekten om högkänslighet upphöjs till egen diagnos. Att omgivning och försäkringssystem måste anpassa sig till en växande grupp “orkidébarn” och “mimosapersoner” som tvingar fram nya hänsynsformer, mjukare arbetsmiljöer, omfördelning av skyldigheter?
Vanskliga frågor som dessa diskuteras av filosofen Fredrik Svenaeus i “Homo patologicus –Medicinska diagnoser i vår tid”. Det är en angelägen text som sätter fingret på ett samhällsdilemma och en rad
existentiella frågor. Vad händer med identiteten om vi slussas in i ett tänkande som skär oss i allt ängsligare strimlor av normalitet och avvikelse? Varför behöver vi diagnosen för att förstå oss själva, acceptera olikhet och brist, befria från ansvar och garantera samhällets stöd? Särskilt naket drabbar det barnen: utan diagnos inga extra resurser till den ostyriga ungen.
Kort sagt: hur och varför har vi kommit att som Svenaeus uttrycker det “lida på den medicinska vetenskapens vis”?
Bild: William-Adolphe Bouguereau (1825–1905) | Foto: Wikimedia Commons | Gudinnan Psyche symboliserar det mänskliga i grekisk mytologi. Här i en målning av Anne-Louis Girodet de Roucy-Trioson (1767-1824). Bilden är beskuren.
Respektfullt men vasst diskuterar han biovetenskapens hypoteser för psykiskt lidande. Vad betyder det att något är “genetiskt”? Inga absoluta orsakssamband har kunnat fastställas mellan en enskild gen, eller ett kluster av gener, och en enskild psykiatrisk diagnos. Gener är inte, de slås av och på i samverkan med inre och yttre miljö. Vad betyder “neuropsykiatriskt”? Att hjärnan är säte för tänkande och känslor är givet, att det handlar om signalsystem och biokemiska processer vet vi, men inte vad som hämmar eller triggar dem. Psykiatriska diagnoser bygger på symtom och kriteriemanualer, inte som i kroppsmedicinen på biologiska test och objektiva fynd.
Trots sitt vetenskapligt oklara underlag har diagnostänkande smugit sig in i vardagsspråket. Vid vilket kaffeprat eller grillparty som helst flyger psykiatriska etiketter som såpbubblor genom luften:
depressiv, bipolär, narcissistisk personlighetsstörning.
Och så den mest kontroversiella av allihop: adhd. Själva namnet – fyra små bokstäver – skapar smitta. Gradvis sker en vridning av blicken. Vi utnämner oss själva till kvasiexperter. Svenaeus exemplifierar med vad han kallar “barnkalassyndromet”. Utgångspunkt är den tidigare oskyldiga iakttagelsen av barns olika beteende på det klassiska barnkalaset. Att vara störig, aggressiv, blyg eller lättgråten, att kleta med tårtan, inte kunna vänta på sin tur vid fiskdammen eller sitta ensam i ett hörn, tolkades som barnsliga egenheter. I dag idkar vuxna förstulen diagnossättning. Kanske ett adhd-, asperger- eller rent av hyperkänsligt HSP-barn? Kan den ryckiga mimiken eller de konstiga lätena vara tecken på Tourettes syndrom?
Pedagogiskt och klartänkt diskuterar Svenaeus också andra diagnoser i karriären som panikångest, depression, fetma och spelberoende. Hans analys avslöjar en spricka i modernitetens självbild: att inte våga lita på människans komplexitet utan att förse den med medicinska namn. Individuella, moraliska och sociala problem omdefinieras och läggs märkligt nog utanför jaget självt. Det är inte gener eller hjärnor som lider och känner, utan människor. Han vågar driva den storvulna men sanna tesen att bräcklighet tillhör de existentiella villkoren – även om vi tenderar att dölja den insikten bakom de förklaringar som för tillfället ger mest belöning eller lättnad. Just nu är det biologins.
Den stora frågan är vad vi tjänar på det. Genom att kalla alltmer för sjukdom och avvikelse krymper vi i själva verket normaliteten. Samtidigt som vi vill framstå som unika individer, är vi underligt villiga att låta oss placeras i diagnostiska fack och definieras och omdefinieras av experter.
Svenaeus skalar fram en rad dimensioner i detta spel. Särskild tyngd får han genom vittnesberättelsen om sin egen ångestdiagnos. Öppet redovisar han för- och nackdelar, kopplade till identiteten, med att
låta sig medicineras. Han är något så ovanligt som en sylvasst argumenterande, kritisk humanist med stor biomedicinsk kunskap som vågar stå på sig: ingen medicin i världen kan skapa en smärtfri mänsklig existens. Varje psykiatrisk diagnos måste (också) handla om vem en människa är och vad för slags liv hon lever. Javisst.
Text: Karin Johannisson
Relaterat
Matteläraren som blev ADHD:ns störste kritiker
ADHD-medicin till Pippi och Emil? Vad skulle Astrid sagt?
Inventor of ADHD confessed: ”ADHD is a prime example of a fictitious disease”
Antalet barn med ADHD ökar lavinartat i USA
Mats Reimer som regelbundet angriper alternativvård snart miljonär på ADHD-medicin?
Psykiatrin ser oss alla som mentalt störda – diagnoshysteri!
Läkemedelsverkets hemliga Ritalinmöte med läkemedelsbolaget Novartis
Barnmedicinering är läkemedelsbolagens nya stora marknad