”When the shit hits the fan” har nu blivit verklighet i Argentina

4
362

shit-fan Det engelska uttrycket ”When the shit hits the fan” har nu blivit verklighet i Argentina och inför allmänhetens ögon har resultatet nått ända fram till presidenten. Cristina Kirchner gör nu vad hon kan för att undvika att slukas av träsket av korruption som Kirchners ”vunna årtionde” eller ”La Decada Ganada” som regeringen kallar det.

Ursprunglig text: Enrique Avogadro | Översättning och kommentar: Elisabeth Avendaño | Bild: Satiricalsketches.com

”Politiken lär vara det näst äldsta yrket på jorden . Jag har kommit till slutsatsen att det bär en stark likhet med det första” – Ronald Reagan

En grupp journalister och advokater har äntligen bevisat att ”hon” bortom all tvivel ligger bakom allt. Att detta är anledningen till avlägsnandet av åklagarna Righi, Rafecas, Rívolo och nu senast Campagnoli, till förföljelsen av Dr. Marijuan, till försöken att ”demokratisera” rättsväsendet och kuva journalister och media, så fort de gjort framsteg i sina undersökningar av det kriminella gäng som idag styr Argentina.

Den senaste veckan har man inte kunnat låta bli att undra vilken typ av samhälle som Argentina har blivit. Det kan finnas många svar, men frågan blir än mer akut sedan vi sett hur ärliga grannar och hederliga kunder i våra butiker och köpcentra, plötsligt och utan uppenbar anledning ägnat sig åt att skövla och stjäla varor som läsk, TV apparater, ja, vad de kan komma över och lasta bytet i sina bilar, eller vandalisera över tvåtusen bostäder i Córdoba, stjäla och förstöra allt i sin väg.

Men min fråga går längre, och har att göra med den alltmer utbredda toleransen för den korruption som länge misstänkts, som nu avslöjats, och som rör Cristina Kirchner och hennes medbrottslingar i regeringen. Här, det måste man tyvärr erkänna, gå det inte ens att tillämpa det brasilianska filosofiska uttrycket: ”De stjäl, men de uträttar”.

De senaste veckornas strömavbrott avslöjade med all klarhet den obarmhärtiga skövling som Argentina har utsatts för under Kirchnerregimen.

De brott som har begåtts innebär en enorm försämring av hela landets infrastruktur, det vill säga: vägar, järnvägar, kommunikationer, jordbruksproduktion, industri, distributionen av elektricitet, den numera bristande kapaciteten till självförsörjning av olja och gas, den märkbara försämringen av utbildning och sjukvård, bristen på bostäder – trots generösa subventioner till olika ”bostadsprojekt”, den kraftigt ökande narkotikahandeln och brottsligheten, landets isolering från världen, länsningen av Centralbanken och av pensionsfonderna, spridningen av spel och lotterier till förmån för regeringens vänner.

Varför accepterar vi tyst denna smutsiga orgie av korruption som regeringen, utan att rodna, visar upp varje dag? Varför går inte medborgarna ut för att leta upp, hus efter hus, lyxvilla efter lyxvilla, de hjärtlösa tjuvar som likt rika och moderna krösusar inte tvekar att döda så många landsmän? För det är precis detta det handlar om: alla stulna offentliga medel som borde ha gått till byggandet av vägar, till kraftverk och dammar, till underhåll av kraftledningar och järnvägar, har hamnat i privata fickor, har använts till politisk propaganda, till att uppehålla Aerolíneas Argentinas (flygbolaget som slukar över en miljon dollar per dag i ren förlust) eller till PR-programmet i TV ”Fotboll för alla” – allt detta är pengar som saknas till att underhålla dessa vägar, till att bygga ut det elektriska nätverket, till att bygga järnvägar och hamnar, till sjukhus , till vårdhem, till skolor och i synnerhet till att hjälpa de medborgare som blivit bortglömda under landets tillväxt.

Varför slutar vi inte att använda omskrivningar för att dölja vad som sker, eller för att gömma oss? Som Perón sade: ”Sanningen är den enda sanningen” och den enkla sanningen är att alla (Lázaro Báez , Christobal Lopez, Eskenazi, de Vido, Ricardo Jaime, Cirigliano, Boudou, ”Hennes” privatsekreterare, ”Hennes” trädgårdsmästare, ”Hennes” ministrar och många andra) är ”Hon Själv”. Detta är en absolut monarkisk regim, där man bara stjäl – eller säger – vad man uttryckligen fått tillstånd att göra eller säga.

Att tro att vicepresidenten (Amado Boudou) till exempel, själv uppfann affären Ciccone (sedeltryckeri som expropierats av regeringen för ett obehindrat tryckande av sedlar till höga kostnader) bara för att kunna gynna sig själv personligen, är oerhört enfaldigt och saknar all logik. Eller att Ricardo Jaime (fd transportminister, numera åtalad, men ej dömd) var den slutliga mottagaren av de checkar som bröderna Cirigliano, ansvariga för järnvägarna och kumpaner till regeringen, levererade innan de fick motta sina subventioner.

Men det värsta av allt, pga de tragiska konsekvenser som blev följden av energikrisen och den därav påtvungna importen av energi till höga kostnader, den påföljande förlusten av reserver och den ökade inflationen, var äventyret som Cristina Kirchner gav sig in på, när hon beslöt att expropiera YPF (från spanska Repsol), och tillät att det en gång blomstrande statsägda oljebolaget ”Yacimentos Petroliferos Fiscales”, plundrades utan någon statlig kontroll (eller med hjälp av staten? övers. anm)

Att senaten, som sedan 10 år tillbaka inte längre är ”Den Ärbara Senaten””, trots protester från olika organisationer för mänskliga rättigheter, röstade igenom överste Milanis utnämning till Generallöjtnant och möjlig Arméchef, utan att bry sig om att han är åtalad både för brott mot mänskliga rättigheter och för att plötsligt besitta en förmögenhet vars ursprung han inte han förklara, visar med all tydlighet att det inte finns några ideal, bara politiska intressen, bakom regeringens ”kamp för de mänskliga rättigheterna”, som de visat upp som ett emblem för sin regering.

Samma senatorer som röstade igenom Cesar Milanis utnämning med förklaringen att hans skuld ännu inte fastställts inför domstol, har nämligen under tio år systematiskt nekat samma förmån till över 1000 militärer som anhållits och sitter i fängelse utan något förhör eller rättegång. Många av dessa militärer är idag över 70 år och deras enda ”brott” består i flera fall av att de sovit över på kaserner där tortyr förekommit.

(Man bör även komma ihåg att militären då fått direkt order av dåvarande Presidenten, Isabelita Perón, att ”likvidera” guerillan, som redan då försatt landet i tillstånd av skräck och kaos, genom upprepade terror- och bombattacker och både kidnappat och mördat civila och militärer, ett faktum som numera ignoreras vid den moderna skildringen av historien. Både internationellt och i de argentinska medvetandet vill man ”glömma” och gömma detta faktum. övers. anm.)

Man bör också komma ihåg att ”Drottning Cristina” med hjälp av tillmötesgående åklagare vägrar att lägga ned åtalet mot Ernestina Noble, delägare i oppositionstidningen Clarin.

Regeringen har länge förföljt familjen Noble med anklagelsen att hennes två adoptivbarn skulle vara illegalt adopterade barn till personer som ”försvann” under militärdiktaturen. Detta skulle i sa fall kunna ge livstids fängelse, men trots att barnen Nobles DNA jämförts utan framgång med alla DNA i det stora registret för försvunna personer och ingen genetisk likhet kunnat påvisas, fortsätter trakasserierna från regeringshåll.

Genom att stödja general Milanis befordring, har Cristina Kirchner definitivt avslöjat att den förljugna politiken för ”mänskliga rättigheter”, som Kirchners använt sig av, enbart grundade sig på behovet av politiskt stöd och att försöka skapa en Evita-inspirerad personkult, en kult som idag bara hennes närmaste anhängare finner värd att fortsätta att dyrka.

Cristina Kirchner hade redan tidigare visat prov på en total oförmåga att intressera sig för någon annan sorg än sin egen. Så lyste hon med sin frånvaro vid den stora tågolyckan vid stationen ”Once” i Buenos Aires, där 52 personer miste livet och 700 skadades, en del mycket svårt. Vid översvämningarna i staden La Plata, där tusentals familjer fick evakueras och många miste sina hem, gjorde hon bara ett kort besök vid sin mammas hus (som klarat sig från vattenmassornas framfart), och medan staden Córdoba plundrades och 14 personer omkom, dansade Cristina Kirchner och hennes ”fan-club” till karnevalsmusik på Plaza de Mayo, för att fira demokratins 30-årsdag. De nya dödsfallen utökade den ändlösa listan av döda argentinare, en lista som borde ha försatt regeringen i djupare sorg Nestor Kirchners död för snart tre år sedan, eftersom de var direkta offer för vanstyre och försnillning av staliga medel.

Nu finns mycket litet, om än något, kvar av Drottningens image: sista slöjan har fallit, drottningen är naken. Men liksom Attila, kommer hon att fortsätta framåt, och skada och kanske förstöra det lilla som är kvar av republiken som vi en gång var. Detta framgår tydligast av att man nu ersätter avsatta åklagare med andra, som oreserverat försvarar regeringen och dess medlemmar för de olika korruptionsbrott som kommer i dagen och som kan knytas till Cristina och hennes trogna. Detta innebär att hela landet kan sjunka ännu djupare än vid krisen 2001 och att den sociala strukturen och medborgerliga harmonin allvarligt kan komma att skadas.

Det råder ingen tvekan om att Påven Francisco ber för oss, men han behöver utföra ett mirakel, så att ”Hon” reagerar och hjälper till.



  • NewsVoice kräver äkta för- och efternamn för den som vill kommentera efter artiklar. Varför?
  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

4 KOMMENTARER

  1. Låter som made in USA. Freedmans Chicago ekonomisk ”utveckling” av landet.Det blir väl alla länders framtid om inte befolkningen börjar vaknar og ställer krav på sina politiker. ord gäller inget mera man måste titta på vad som görs.

KOMMENTERA [Se kommentarsregler]

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här