Hans Sternlycke: Oansvariga järnvägsförsummelser

Hans Sternlycke (1942-) var tidigare medarbetare i redaktionen på Miljömagasinet och medlem i Miljöpartiet. Han arbetar för ekonomisk omvandling underifrån, arbetskooperativ, ekobyar och omställningsrörelsen. Hans skriver om energifrågor, klimat, naturresurser, det ekonomiska pyramidspelet och hållbarhet.
publicerad 9 februari 2014
- Hans Sternlycke
Inlandsbanan

InlandsbananVår infrastrukturminister är bra på att ljuga med siffror. Hennes favoritknep för att tala om hur mycket regeringen ökat järnvägsanslagen är att under nya långtidsplanen skall det investeras 522 miljarder kronor medan socialdemokraterna under sin tid bara satsade 382 miljarder. Som i Västerbottenskuriren. Men det är inflationssiffror.

Text: Hans Sternycke | Foto: Wikimedia Commons

I andel av BNP är det inte mer. Och det är väg och järnväg ihop. Efter 2010 har järnvägsinvesteringarna kraftigt minskat. Tvärtemot vad Alliansen lovade i valet det året och redovisat i svaren på Järnvägsfrämjandets valenkät till partierna.

Investeringarna drogs inte ner till en tredjedel som första egna budgeten indikerade. Den allt mer uppenbara krisen tvang till påplussningar på järnvägssidan. Men tillskotten har varit alltför små, om än de våldsamt överdrivits i propagandan. Så har Infranord tvingats till att säga upp 400 anställda på grund av brist på uppdrag. Även om socialdemokraterna inte är utan skuld, det var under deras tid, 2005. som det beslöts att inte göra förebyggande underhåll utan bara avhjälpande. Alliansen kan dock inte, som fortfarande sker, skylla dagens situation på dem – efter sju års regeringsinnehav.

Catharina Elmsäter-Svärd anklagar Stefan Löfven för ekonomisk oansvarighet för att han vill finansiera Norrbotniabanan med lastbilsskatter och därmed hota åkarnas jobb. Men de är redan undanträngda utan att motåtgärder satts in. Varannan lastbil här är utländsk, och de kör med underbetalda chaufförer och till priser som inte svenska åkare kan konkurrera med. Det hade gett fler svenska jobb om man istället fraktat på järnväg så långt som möjligt och lastbilens flexibilitet använts för den anslutande trafiken.

Moderaterna är starka motståndare till kilometerskatter. Då blir också utländska bilar tvungna att betala kostnaderna för sin andel av vägslitage och olyckor. Däremot har järnvägens banavgifter fördubblats. Den orättvisa konkurrenssituationen mot lastbilarna har tvingat Green Cargo att avskeda 600 anställda. Detta när transporterna står för 30 procent av klimatutsläppen och regeringen vill ha avvecklat fossila bränslen till 2030. Det blir kanske så ändå, eftersom världshandeln med olja då kan ha upphört. Men vad har då gjorts för transportsäkerheten?

Sverige blev rikt genom att fram till första världskriget bygga ut järnvägsnätet för en procent av BNP varje år på lånade pengar. Vi kan göra det igen och klara järnvägskrisen med järnvägsobligationer. Det är oansvarigt att låta järnvägen förfalla för att ha budgetöverskott och sänkt skatt för de som redan har sina materiella behov tillfredsställda. Sådant drar undan köpkraft och ökar arbetslösheten. I synnerhet om jobbskatteavdrag finansieras med höjd arbetsgivaravgift, som gör arbete ännu dyrare.

Industrin hotar att flytta ut därför att transporterna blir för osäkra, och resenärerna har kostnader för tågförseningar på fem miljarder om året. Starka statsfinanser och värdet på pengar snabbt kan förflyktigas, medan investeringar inte är inte konsumtion utan skapar realkapital som gör oss rikare.

Motståndet mot en norrländsk kustjärnväg är kompakt. Att fullborda den med att bygga Norrbotniabanan förkastas trots bidrag på 40 procent för investeringen från EU, som ser Botniakorridoren som strategiskt viktig. Där går baindustrins tunga godstrafik. Med en Norrbotniabana kunde fraktkostnaderna minska 30 procent, därför att man kan köra längre och tyngre tåg. Norra stambanan, där tågen nu måste gå, är backig och kurvig och har låg axellast. Den är så dålig, att hastigheten nu har sänkts till 70 kilometer i timmen. Blir det stopp finns inget reservspår.

Botniabanan kunde Alliansen inte stoppa, men upprustningen av Ådalsbanan fördröjdes och kurvorna rätades inte ut mellan Sundsvall och Härnösand. Järnvägen är en och halv mil längre än vägen. Mot sex tåg i timmen på Botniabanan klaras bara tre där och endast två på Ostkustbanan längre ner. Det är kapitalförstörelse att ha så olika så olika standard. Norrlandsstäderna ligger som efter ett pärlband och kunde få en bättre arbetsmarknad med en snabb järnväg hela vägen.



Du kan stötta Newsvoice via MediaLinq