NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
DEBATT. Att vara vittne i domstol är en samhällsplikt, så är det. Det är vår skyldighet att som medborgare på begäran ställa upp i domstol och berätta om vad vi har sett och hört. Jag har en stark aktuell uppelvelse om hur det kan gå till med denna plikt när vittnet har keps och håller sig undan.
Text: Svante Thorsell, Advokatsvantethorsell.se | Artikeln har tidigare publicerats i Dagens Juridik 2014-05-15
Jag hade hört ett blivande vittne per telefon och fått fram intressanta uppgifter. När jag förklarade att ”nu kommer jag kalla dig till domstolen” protesterade vittnet. Han hade minsann inte tid – hade just fått ett arbete som truckförare på ett lager och kunde inte få ledigt.
När jag förklarade att det var en samhällsplikt att ställa upp i domstolen, att han skulle få ersättning för sin förlorade arbetsinkomst etc, hjälpte det inte. Han upprepade sin vägran. Inte ens hotelser om att han kunde få betala vite om han uteblev, eller att han kunde frihetsberövas och sättas i häkte i avvaktan på att höras av domstolen, hjälpte.
Vittnet kallades så till rätten men uteblev vid den första inställelsen trots mina förmaningar. Huvudförhandlingen fick ställas in. Där satt fyra ledamöter av domstolen, en åklagare, ett målsägandebiträde och en offentlig försvarare – alla avlönade av Sveriges skattebetalare, alla till ingen nytta. Där satt också en tilltalad, utlämnad till att vittnet hördes.
Målet fick sättas ut till en andra förhandling, samtliga berörda måste kallas på nytt av domstolen. Vid den andra huvudförhandlingen uteblev vittnet igen. Rätten beslutade då att vittnet skulle hämtas till ett tredje rättegångstillfälle.
Denna den tredje gången kom han så äntligen, denne truckförare och vittnesvägrare, men inte av fri vilja.
”Så du kom äntligen”, sa jag? Jodå, men inte frivilligt. Han hade blivit hämtad på natten i sin säng i bostaden, lät han meddela, förd till Örgryte Hotell där polisen hade bokat ett rum för honom.
Det kan tyckas vara en lyxig tillvaro för den som jäklats med rättsväsendet men billigare än att frihetsberöva honom och föra honom till häktet i Göteborg där dygnskostnaden lär vara minst det dubbla (3 127 kr/dygn enligt Kriminalvårdsverket 2012).
Det tredskande vittnet fick en värdig hotellvistelse kan man säga – han bemöttes med respekt skulle andra tycka.
Snabbt purrades portiern för vittnet behövde en öl före sänggående. Den dracks på vittnets bekostnad under polisens övervakning. På häktet i Göteborg är bemötandet ett annat. Rummet/cellen är ungefär lika stort som en större hiss och vistelsen utanför cellen begränsas som regel till en timme per dag. Ingen öl, ingen gosig säng, inga drivor av frottevaror.
Efter en hotellnatt med vaktande polis utanför dörren fördes så vittnet till Göteborgs tingsrätt. Inne i salen konstaterade man med lättnad att vittnet, om än med tvång, så äntligen hade kommit.
På huvudet hade vittnet en basebollkeps. När vittneseden förestavats anmärkte chefrådmannen att ”rätten helst såg” att vittnet tog av sig kepsen.
”Det gör jag inte”, sa vittnet bestämt.
”Det är en del av min personlighet.”
Med bestämdhet vände han smäckens skärm mot nacken och så var vittnet tillika truckföraren misstänkt likt en rappare där i vittnesbåset.
En fråga om respekt för vittnet? Men vilken respekt hade vittnet visat rättsväsendet? Vad hade allt detta kostat skattebetalarna?
Vittnet fick inte någon sanktion för de extra kostnader hans utevaro medfört och inte vågade rättens ordförande ”kräva kepsen av” – det kunde nog vara olaga diskriminering – eller?
Text: Svante Thorsell, Advokatsvantethorsell.se
Relaterat
- Läs mer om/av Svante Thorsell