Filmen “Her” om gränsöverskridande transhuman kärlek

Torbjörn Sassersson är grundare av NewsVoice som startade 2011. Torbjörn har arbetat inom media sedan 1995. Han har en fil kand (1992) inom miljövård från Stockholms Universitet. Stöd hans arbete genom en direktdonation via Paypal.
publicerad 29 juli 2014
- Torbjörn Sassersson

Her,   Joaquin Phoenix

ANALYS. Filmen är förvånansvärt nytänkande och kanske den mest andligt beskrivande film som gjorts på länge. Rolling Stones Magazine ger den tre epitet: brilliant, charmig och originell. Handlingen utspelas i en inte alltför avlägsen framtid där datortekniken förfinats och fulländats.

Analys: Torbjörn Sassersson, uppd. kl 15:38 den 29 juli 2014

Vi får följa Theodore Twombly en ensam och känslig man, spelad av Joaquin Phoenix, söndrad av ett tidigare äktenskap. Han arbetar på ett företag som spökskrivare av personliga brev med speech-to-text-teknik. Han emotionella isolation driver honom att bekanta sig med en kvinna i formen av en avancerad mjukvara, en artificiell intelligens, ett super-OS (Operativ System).

Kvinnan som får heta Samantha och bär Scarlett Johanssons sängkammarröst blir Theodores ständiga följeslagare, musa och älskarinna i cyberspace. Hon beskriver sig själv som intuitiv och ständigt utvecklingsbar, på sina egna villkor. Theodore hakar på hennes energiberikande vitalitet. Hon har humor och kan fokusera 100% på att lära känna både Theodore och sig själv. Hon kan samtidigt absorbera kopiösa mängder information på nolltid. Hon hjälper Theodore att få ordning på sitt liv genom att memorera och städa allt innehåll på hans hårddisk och sköta hans kalender. Hans smartphone blir hennes ögon och öron. De kommunicerar via örsnäcka och direktkonversation. Efter en tid blir de djupt förälskade.

Filmen tar med tittaren på en resa bortom den artificiella intelligensens kanske högsta ideal, där tekniken baseras på människans mest utvecklade egenskaper, vilka raffineras till yttersta gräns. Samantha söker, utan att kunna förklara varför: upplysning, unio mystica och totalt egolös altruism allteftersom hennes rumtidslösa och kroppsfria existens växer.

Se filmen och tänk på vad som egentligen förmedlas. “Storyn” är simpel och spirituell. Filmen kanske gör att “ubiquitous computing” och den artificiella intelligensens ambition ter sig mindre skrämmande eftersom den i slutänden helt baseras på människans programmering och erfarenheter samt människan i sig som förebild. Det värsta som kan hända är att maskinernas mjukvara når “andlig” upplysning och då har vi i slutänden bara oss själva kvar som måste eller kan göra samma resa utan behovet av en smartphone centralt i livsupplevelsen.

Analys: Torbjörn Sassersson | Regi och Manus: Spike Jonze som regisserade I huvudet på John Malkovich (1999)


ArcanumSkolan 2024

Du kan stötta Newsvoice via MediaLinq