Stöd NewsVoice så att vi säkrar verksamheten tom juni!

23%

23.000 kr av behovet 100.000 kr är insamlat. Stöd kampanjen via Swish 123 530 2005 eller donera på ett annat sätt. Det smartaste för företag är att annonsera.

Mitt liv förstördes av elchocksbehandlingar (ECT) 1999

NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. Stöd vårt arbete genom att donera, sponsra (tex granskningar, utlandsreportage) eller annonsera.
publicerad 7 oktober 2014
- NewsVoice redaktion

Ola BryngelssonJag är legitimerad Psykolog och Psykoterapeut, samt handledare. Hösten 1998 flyttade huvuddelen av min verksamhet till Norra Ågatan, nära Samskolan. Förutom mina ansvarsområden inom IV-programmet och Psykologutbildningen blev jag då efter svåra påtryckningar också ansvarig för restaurangutbildningens ungdomsdel. Jag gick på knäna före kopplingen till restaurangutbildningen. Efter kopplingen började jag må dåligt.

Text: Ola Bryngelsson, leg psykolog och psykoterapeut

I mitten på hösten inträffade Backabranden. Jag blev krisansvarig vid Burgårdens Gymnasium. Vi fick tio döda. Bara Angered var värre drabbat med elva döda. Jag kollapsade psykiskt mot slutet av den dagen. Rektorn Anita uppmanade mig att gå hem och sjukskriva mig till dess jag kunde arbeta igen. Jag blev inlagd vid psykiatrisk klinik i Borås. Jag var fullständigt deprimerad.

Under ett par veckors tid fick jag tung medicinering. Efter en vecka började en övertalningskampanj. Ansvarig läkare och avdelningsansvarig (sjuksköterska), talade länge med mig varje dag flera gånger om dagen. Samtalen gick ut på att jag skulle ta ECT. Att det var nödvändigt och fullkomligt ofarligt. Jag vägrade. Min fru vägrade. Jag var rädd att bli skadad och en ingivelse fick mig att säga “jag vill inte bli liggande med en massa slangar”. Jag fick till svar att ECT är fullkomligt ofarligt.

Efter tio dagars intensiv övertalningskampanj, kördes jag ned till elrummet medan jag ännu sov. Den ansvariga psykiatern har efteråt försvarat sig med att jag var kataton. Alltså tyst och orörlig. Medicin hade inte hjälpt.

Efter det tredje övergreppet kom kramperna tillbaka spontant på kvällen. Det var av kvaliteten status epileptikus. Det vill säga snabbt dödande. Jag fördes i ilfart till intensivvårdskliniken. Jag sövdes ned med barbiturater. Så låg jag i tolv dygn. Två gånger ringdes min fru för jag var döende.

Jag överlevde. I slutet av dag tolv gick det att väcka upp mig utan kramp. De sista tre dagarna fick jag annan medicin efter konsultation med Sahlgrenska.

När jag vaknade kunde jag inte tala. Jag kunde inte röra mig. Jag kunde inte läsa eller skriva. Jag kunde inte räkna de enklaste tal som två plus två. När jag försökte tala hittade jag inte ord.

Sakta förbättrades jag. Efter några dagar fick jag gå med någon slags hög rollator. När jag började skriva såg det ut som en förstaklassares skrift.

Sakta har de mentala förmågorna återkommit. Jag kan läsa och skriva på dator. Men jag kan inte skriva för hand. Jag kan räkna enkla tal. Jag kan prata men det är fortfarande ofta svårt att finna ord. Nerverna i mina fötter och ben är förstörda. Balanscentret i hjärnan är skadat. Det surrar ständigt och sticker i fötterna. Jag kan med ledsagning gå kortare sträckor. Att arbeta är naturligtvis inte att tänka på.

Överläkaren Jan Toft skrev att det ej var epilepsi. Jag anmälde det som vårdskada. Mina papper gick till en läkarkollega i en annan stad. Inget fel hade naturligtvis begåtts.

Jag hävdar inte att någon gjort något man inte brukar göra vid ECT. Jag hävdar bara mina skador.

Springa är inte att tänka på. Så svåra skador som jag fått kan väl inte vara vårdens syfte. Dessutom gavs ju elchockerna mot min vilja. Jag ansöker nu om två ledsagade promenader om dagen. Inte ens det är självklart.

Jag har aldrig fått någon kompenserande ersättning för detta. Jag har inte ens fått en ursäkt. Jag hävdar alltså inte att ECT gavs på ett felaktigt sätt. Jag hävdar att ECT gavs över huvud taget. Jag var fullkomligt utarbetad. Hade de haft tålamod två veckor till så skulle jag kanske sakta tillfrisknat.

Text: Ola Bryngelsson, leg psykolog

Om Ola Bryngelsson .År 1998 varBryngelsson ansvarig för det Individuella programmet i Centrum och Västra Göteborg. Han var också ansvarig för samtliga verksamheter för elever med särskilda behov, både träningsverksamheter och undervisningsgrupper. Formellt var Ola Bryngelsson studierektor vid Burgårdens Gymnasium. Han var tillfrågad om att bli rektor för hela IV-programmet. Dessutom var Bryngelsson ansvarig för Gymnasieskolans Psykoterapimottagning för elever från samtliga skolor. Ola Bryngelsson medverkade också med den Ungdomspsykoterapeutiska specialiseringen vid Psykologutbildningen i Göteborg.



Du kan stötta Newsvoice via MediaLinq