Stöd NewsVoice så att vi säkrar verksamheten tom juni!

34%

34.000 kr av behovet 100.000 kr är insamlat. Stöd kampanjen via Swish 123 530 2005 eller donera på ett annat sätt. Det smartaste för företag är att annonsera.

Sekreterarklubben – Svenska kvinnliga spioner som riskerade livet för Sverige under 2:a världskriget

NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. Stöd vårt arbete genom att donera, sponsra (tex granskningar, utlandsreportage) eller annonsera.
publicerad 24 november 2014
- NewsVoice redaktion

Sekreterarklubben
Efter 30 års forskning publicerar Jan Bergman, TV-producent, historiker och Stockholmsskildrare, boken om de kvinnor som under andra världskriget riskerade allt som spioner för Sverige. Boken är en dramatisering av händelserna under andra världskriget.

Text: Pia Hellertz | Författare: Jan Bergman Norstedts (2014) | Bild: Norstedts

Jan Bergman är tidigare mest känd för den stora TV-publiken för serierna Guldkorn och Stockholmspärlor. I ett kapitel i slutet av boken berättar Bergman om sin forskningsmetod. Han har intervjuat kvinnorna på äldre dagar. Han har dessutom intervjuat och läst dokument skrivna av personer som var anställda på Försvarsstabens underrättelseavdelning åren 1937-45.

Dessutom har han haft tillgång till brev, minnesanteckningar, samtalsnedteckningar och dagböcker. Han hade också en hel del brev som hans mamma skrivit. Hon var en av dessa kvinnliga spioner. Författaren tror att dörrar öppnades lättare för honom just på grund av att hans mamma var en av dessa kvinnor.

I breven berättar hon ofta ingående om händelseutvecklingen i landet och i Europa. En del skickade hon till sin syster i Kanada, när det var möjligt. Annars samlade hon dem och skickade dem efter kriget. Jan Bergman fick tillgång till dem efter båda kvinnornas död. Han har också egna minnen av mamma Inez och ”tanterna”, några av de övriga kvinnliga spionerna, som ofta samlades hemma hos dem när han var barn. Han hade naturligtvis ingen aning då om vad de sysslade med. De flesta är numera döda, men Bergman fick möjlighet att intervjua dem innan de dog.

Alla officiella personnamn i boken är korrekta, men namnen på de kvinnliga agenterna har ändrats för att skydda dem och deras efterlevande. Att läsa kapitlet där författaren beskriver hur han gått tillväga är minst lika spännande som själva boken är.

I slutet har han också en ingående presentation av de flesta personer han berättar om, samt av de organisationer som tas upp, exempelvis den finländska militära underrättelsetjänsten, den tyska krigsmaktens representation i Sverige, tyska rikssäkerhetsdepartementet och Gestapo samt tyska arméns underrättelsetjänst.

Han berättar om Säkerhetspolisen och den civila säkerhetstjänsten, hemliga statspolisen, ”Hestapo”. Dessa slutsidor är en ren faktabok. Jan Bergmans bok är över huvud taget en mycket intressant skildring av både de nationella och de internationella händelserna under kriget.

Text: Pia Hellertz


Du kan stötta Newsvoice via MediaLinq