Svenska psykiatriker “hyrde” små barn för grymma ECT-experiment

publicerad 11 februari 2015
- Thomas Arvidsson
S:t Jörgens mentalsjukhus. Foto: Arnepe1
S:t Jörgens mentalsjukhus. Foto: arnepe1
S:t Jörgens mentalsjukhus. Foto: Arnepe1, Panoramio.com

Svenska psykiatriker bedrev på 1960-talet hjärnskadande ECT-forskning (elchocksbehandling) på fullt friska små barn i 4-6 års åldern. NewsVoice avslöjar ett skakande vittnesmål från ett av de barn, idag vuxet, som mot sin vilja deltog i experimenten. Idag vill svenska psykiatriker öka användningen av ECT på barn.

S:t Jörgens mentalsjukhus som hade verksamhet fram till 1992 | Foto: Arnepe1 | Text: Thomas Arvidsson

En äldre pensionerad kvinnlig skötare som arbetat på S:t Jörgens mentalsjukhus i Göteborg på 60-talet kontaktade Facebook-gruppen “Vi som inte tycker om elchocker – ECT” och berättade att hon hade arbetat på en kvinnoavdelning på mentalsjukhuset. En dag fick personalen order om att utrymma en av de större salarna på avdelningen och flytta de kvinnliga patienterna till en annan avdelning eftersom det skulle inredas en barnavdelning där.

Efter ett tag kom det små barn mellan 4 och 6 år som skulle bo i denna sal. Barnen var inte sjuka utan fullt friska och skulle medverka i ett forskningsprojekt på mentalsjukhuset. Efter ett kort tag stod det klart vad det var för forskning det handlade om och att barnen skulle vara med om elchocksbehandlingar i studiesyfte.

Den kvinnliga skötaren var en av dem som fick ta hand om och sköta om de här barnen och hon lärde känna dem och kunde identifiera flera av dem. Via sökningar i befolkningsregistret lyckades vi lokalisera tre av dem då de hade lite ovanligare efternamn och som nu var i 60-årsåldern.

ArcanumSkolan 2024

Två av personerna visade sig finnas på vårdhem svårt dementa, hjärnskadade och icke kontaktbara. Den tredje personen, en man, 58 år gammal, hittade vi  boende i Norra Bohuslän och han kunde berätta om de ECT-experiment han var med om som barn på 60-talet. Han skrev ner sitt vittnesmål och översände det till oss [se nedan]. Ett fruktansvärt vittnesmål om hur svenska psykiatriker utförde hjärnskadande ECT-experiment på små barn i Göteborg på 60-talet.

Datum: Tis, 30 apr 2013 kl: 06.03
Ämne: Experiment på Sant Jörgen

[inledningen på mailet är borttaget]

I början på 1960-talet bodde vi i Kungälv. Det var mamma, jag 5 år, min bror 4 år och syrran som var 2. Pappa flyttade ifrån oss och mamma blev ensam med 3 ungar. Hon jobbade på Kexfabriken och så extra med att städa kyrkan på lördagar. När mamma jobbade så var Tant Gunhild hemma och såg till oss barn. Hon var pensionerad och änka och hade inga egna barn så hon såg nog oss som sina barn på nåt sätt.

Jag har förstått att mamma hade det svårt ekonomiskt med hyra, mat och tre ungar ock så bara en lön som var ganska låg.

På våren 1962 hade mamma fått veta att Sankt Jörgens mentalsjukhus på Hisingen i Göteborg (inte så lång från Kungälv) sökte efter friska barn i min ålder för en undersökning. De betalade pengar för detta. Mamma ringde till sjukhuset och det slutade med att hon anmälde mig att vara med.

Man skulle vara på sjukhuset i 5 dagar och också bo där då. Mamma och jag åkte bussen till Hisingen och kom till sjukhuset. Där fick mamma pengar av en tant och en annan tant som jag skulle kalla Tant Majken tog mej i handen och vi gick uppför en trappa till en korridor med massa dörrar. Hon öppnade en dörr och det var ett stort rum ned massa sängar. I rummet fanns 3 barn i min ålder och en annan tant. Tant Majken visade mig till en säng och sa att där skulle jag sova.

Sedan kom det fler barn och vi var 8 stycken till slut. 6 pojkar och 2 flickor. Det var en söndag eftermiddag och vi fick gå till ett annat rum där vi fick äta middag.Medan vi åt berättade Tant Majken om vilka saker som vi skulle känna till. Vi fick bara vara i sovsalen, matrummet och i korridoren. Vi fick inte gå in i de andra rummen och vi fick inte gå ut genom stora dörren.

I sovrummet fann det barnböcker, ritblock, kritor, vattenfärger, dockor, nallar, och lite andra leksaker och pussel som vi fick leka med. Toalett och tvättrum fanns i korridoren.

I bland kom det ut tanter från de andra rummen som bodde där och pratade med oss. De hade speciella randiga kläder och en del pratade lite konstigt, gick konstigt, och bar sig lite konstigt åt. En tant dansade i korridoren fast det inte fanns någon musik. En annan tant satt i en stol med hjul som hon rullade (det var den första rullstol jag hade sett).

På söndag kväll fick vi smörgåsar och saft sedan skulle vi gå och lägga oss.

Nästa morgon vaknade jag av att det stod två tanter i vita rockar vid sängen. De skulle lyssna på hjärta och lungor och ge sprutor (trodde jag men det var nog blodprover de tog har jag förstått senare). Sedan fick vi frukost i matrummet och under frukosten som det en farbror i kostym som pratade med oss och som sa att vi skulle kalla honom Farbror Hans och att vi skulle ses lite senare.

Efter frukosten när jag var i sovrummet kom Tant Majken och hämtade mig. Hon och jag gick ned för en trappa och in i en annan korridor. Där vara mycket folk i vita rockar i alla rummen och i korridoren. Vi gick in i ett rum med en säng, starka lampor i taket och apparater vid sängen.

Där var Farbror Hans, en annan farbror och en tant som skrev i en bok. Jag fick lägga mig på sängen och Farbror Hans och den andre farbrorn band mig i sängen med läderremmar och satte ett brett gummiband runt mitt huvud.

Farbror Hans pratade hela tiden med mig om vad jag tyckte om att göra, om sport, om fiske, båtar, Liseberg och mycket annat. Jag kände med händerna att det var någon form av gummilakan i sängen som jag låg på. Sedan lyssnade Farbror Hans på mitt hjärta och mina lungor och klämde mig på magen, och tittade i mina ögon. Sedan sa han “Då börjar vi!”.

Jag såg kraftiga blixtar, det kändes som om huvudet skulle explodera, jag kunde inte andas, och det kändes som jag om skulle gå sönder inuti kroppen. Det varade inte så länge. Sedan tog Farbror Hans bort gummibandet och läderremmarna och sa att jag hade varit jätteduktig och som belöning skulle jag få glass av Tant Majken.

När jag reste mig ur sängen märkte jag att jag hade kissat ner mig. Jag fick en skål av tanten i fall jag skulle må illa. Jag spydde flera gånger och hade ont i huvudet och i armarna och benen och det pep i öronen. Tant Majken kom och hämtade mig och vi gick tillbaka upp till sovrummet. Så gick Tant Majken ut och kom tillbaka med glass på en tallrik, Men först skulle jag dricka ett litet glas vatten med ett pulver som hon rörde ut i glaset. (Troligen var det smärtstillande för värken gick bort ganska fort).

Jag kommer i håg att Tant Majken sa högt så alla de andra barnen hörde det:

“Du var duktig som inte grät eller klagade. Det är därför du får glass. Det får man om man är snäll och inte gråter och håller på.”

De andra barnen var ju avundsjuka på mig för jag fick glass men inte dom. Sedan tog hon med sig en annan pojke och de gick iväg.

En gång per dag i fem dagar var jag med om detta. Sedan kom mamma och hämtade mig och vi åkte bussen hem till Kungälv. Jag var på sjukhuset sammanlagt 3 gånger (15 dagar under cirka 3 månaders tid). Efter detta hade jag ringningar i öronen som inte gick över (tinnitus, lider fortfarande av detta vid 58 års ålder), fick problem med dimsyn som inte heller har gått över, och kraftig migrän.

Under tiden på sjukhuset träffade jag cirka 20-25 andra barn som också var där för experiment. Några av dem från Kungälv kände jag sedan tidgare och vi höll kontakten upp i vuxen ålder. I dag är de alla borta sedan många år. Några av barnen fick svåra skador av dessa experimet, men jag klarade mig tydligen hyfsat. Av Kungälvsbarnen som jag kände har flera tagit sina liv i tidig ålder och de andra har blivit tunga missbrukare. Tyvärr även jag.

Detta är min berättelse. Du har säkert saker du vill fråga om. Därför gör vi så här. Du får ringa mig under 10 dagar från idag räknat så skall jag svara. Efter det vill jag aldrig mer prata om detta. Jag gör detta för att de som skadades så svårt att de inte orkade leva längre skall få någon form av upprättelse och erkännande. Eftersom jag inte vet namnen på de som utförde de här experimenten så går det ju knappast att dra dem inför rätta heller. Det var ju ett tag sedan och de kanske är döda och begravna.

Gör det bästa av detta.”

[avslutningen på mailet är borttaget, namn etc]

Tilläggas kan att även denne man som lämnade sitt vittnesmål 2014 nu är borta och att alla försök att finna handlingar, dokument eller journaler från dessa ECT-experiment har varit utan framgång. Troligen försvann materialet i samband med att mentalsjukhuset ledes ner och avvecklades 1992 eller också finns de kvar i något arkiv, men ingen vet i så fall var de finns och eller har kunnat återfinna dem trots omfattande eftersökningar i olika arkiv [kontakta NewsVoice om du vet].

Två läkare och en översköterska som ledde de här experimenten har kunnat identifierats, men samtliga är numera avlidna och kan inte längre ställas till svars.

Text: Thomas Arvidsson

NewsVoice kommentar: Ansvarig professor bakom experimenten på S:t Jörgens Mentalsjukhus är känd för NewsVoice redaktion. Denne professor är enligt källor välkänd för sina nazistiska åsikter och goda förbindelser med tyska SS-psykiatriker under andra världskriget.

Relaterat

Protestlista mot elchocksbehandling (ECT) på barn: Ge ditt namn

Psykmuseet.se: S:t Jörgens Sjukhus i Göteborg

Fakta om S:t Jörgens sjukhus
S:t Jörgens sjukhus var ett mentalsjukhus i Göteborg. Riksdagen hade beviljat finansiering av sjukhuset. Det drevs av Bohuslandstinget fram till år 1992 då verksamheten flyttades till Mölndals sjukhus och till Kungälvs sjukhus. Efter detta har större delen av byggnaderna rivits.

Donera till NewsVoice

Du kan stötta Newsvoice via MediaLinq