Psykiatrins bältesläggning skadar mig – Sigrid har bältats 268 gånger

NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. Stöd vårt arbete genom att donera, sponsra (tex granskningar, utlandsreportage) eller annonsera.
publicerad 26 mars 2015
- NewsVoice redaktion

Sigrid Steen

DEBATT. Bältesläggning är en metod som används inom den psykiatriska slutenvården. Den innebär att patient spänns fast i en speciell säng med remmar “tvångsbälten” runt vrister, armar och midja. Det är en tvångsåtgärd som enligt lag endast får tas till om patienten allvarligt riskerar att skada sig själv eller någon annan. Allt annat måste ha provats innan bältesläggning vidtas, skriver Sigrid som första gången bältades när hon var 15 år gammal.

Text och foto: Sigrid Steen (finns på Facebook)

Min erfarenhet är att bältesläggning missbrukas och används betydligt mer än nödvändigt och att det ofta sker på ett onödigt traumatiskt sätt. Om du jobbar inom den psykiatriska slutenvården och ser det här, hoppas jag att du läser vidare. Jag har något viktigt att förmedla.

Jag har nyss fyllt 19 år. Jag har tillbringat flera år inom slutenvården och blivit bältad sammanlagt 268 gånger. Första gången var jag 15 år. Ibland har jag blivit bältad endast för att jag gråtit, och på en avdelning jag låg på lät personalen bältessängen stå utanför mitt rum flera dagar i rad för att kunna ta till den så lätt som möjligt. Jag upplever det som att det snabbt blir en vana för personalen att bälta mig så fort minsta lilla sak händer utan att de provar annat först. Jag tycker att detta är fel, och dessutom är det olagligt, men ska man trots allt bälta någon, ber jag att det sker på ett så skonsamt sätt som möjligt.

Nedan har jag sammanfattat några punkter som gör situationen lättare för MIG. Jag hoppas att ni kan ta till er av det här.

  • Se till att bältningen blir värdig. Svär inte åt mig, skrik inte åt mig, skratta inte åt mig, skäll inte på mig, prata inte nedlåtande över huvudet på mig och be mig inte på ett otrevligt sätt att “skärpa mig för att inget blir bättre av att jag håller på så här” när det är kraftig ångest som styr mig. Saker i stil med detta gör att relationen till er totalt förstörs och att mitt förtroende till er raseras. Jag vill inte ha någonting mer med er att göra efteråt när ni behandlar mig så här.
  • Var noggranna med att ingenting gör ont. Gör det det, förvärras situationen avsevärt och bältningen blir betydligt mer skrämmande. Var inte mer hårdhänta än nödvändigt.
  • Var vaksamma. Observera hela tiden hur jag ter mig under bältningen och försök läsa av om jag reagerar negativt på något (smärta, obehag, något som någon säger etc) som gör mig mer ledsen, rädd, arg eller något annat. Försök att rätta till det i så fall.
  • Berätta för mig vad som händer under tiden jag blir bältad och vilka som är i rummet. Det är inte säkert att jag hör, men kanske gör jag det. Det är obehagligt när jag inte vet vad som händer.
  • Lämna mig inte ensam i rummet. Det är till och med olagligt.
  • Dra för allt i världen upp byxorna på mig efter en injektion som jag får i ena skinkan när jag ligger fastspänd och inte kan göra det själv.
  • Jag vet att en del vill ha ett täcke eller lakan över sig för att det ska kännas mindre utlämnande, vilket nog kan vara jättebra. Personligen tycker jag inte alls om det, för det blir alldeles för varmt och jag känner mig instängd och klaustrofobiskt fången under det. Försök att på något sätt ta reda på eller läsa av vilket som blir “bäst” – med eller utan täcke. Fråga om det går.
  • Försök i en lugn situation efteråt ta reda på vilket som blir “minst värst” för mig av att ligga på mage eller rygg, IFALL jag i framtiden skulle bältas igen. Skriv in detta i journalen.
  • Ligger jag på rygg gör det ont om mina armar bänds upp och spänns fast bakåt i huvudhöjd. Spänn i så fall fast dem ner längs med min kropp istället.
  • Sätt upp mitt hår i en tofs så att jag inte andas in det om jag skriker. Eftersom jag sitter fast kan jag inte ta bort håret själv, och det känns som att jag ska kvävas när jag får det i halsen. Det leder till total panik. Titta runt mina handleder och se om jag har en hårsnodd, och lägg fram som förslag att avdelningen köper in hårsnoddar så att det alltid finns. Finns det ingen hårsnodd att få tag på, så håll åtminstone koll på håret så att det inte hamnar i mitt ansikte.
  • Behåll lugnet runt mig. Om personalen är uppvarvad och orolig smittar det av sig på mig och jag kan omöjligt lugna ner mig.
  • Försök få kontakt med mig om det inte på något vis verkar olämpligt i stunden. Jag kan behöva aktiv hjälp från personalen för att kunna lugna mig och bryta tillståndet och “komma tillbaka”. Prata lugnt med mig och vidrör mig eventuellt genom att till exempel stryka mig över ryggen, detta kan hjälpa mig att inte helt försvinna in i mig själv. Var dock uppmärksam på att det inte blir obehagligt för mig, sluta i så fall med detsamma. Sitt gärna i en stol bredvid mig så att vi kommer i samma höjd. Det kanske inte går att få kontakt med mig med en gång om jag har kraftig ångest, men avvakta i så fall en liten stund och försök på nytt senare. Fråga mig efteråt hur jag upplevde det, om det var bra eller dåligt så att ni vet vad som ska göras nästa gång om det händer igen. Jag kanske rent av bara vill vara i fred.
  • Se under bältningens gång om det går att börja lossa på till exempel mina händer när jag börjat lugna mig.
  • Erbjud samtal efteråt och prata om det som har hänt, om inte med en gång så kanske senare eller vid annat tillfälle. Vill jag inte detta måste det dock accepteras. Det är viktigt att tänka på vem som pratar med mig. Det kan bli väldigt konstigt om det är “förövaren” (den som har bältat) som ska sitta och stötta mig när det känns som att jag varit med om ett övergrepp, inte minst om bältningen har skett på ett dåligt sätt. Har en person som jag däremot känner mig trygg med varit med, som kanske har bemött mig bra och stöttat under bältesläggningen, kan det fungera ändå. Det kan vara bra för mig att till exempel få återberättat vad som har hänt och att få ge min version av det hela. Det är förhoppningsvis värdefullt för både mig och personalen att samtala kring det, men det förutsätter att jag blir lyssnad på och inte överkörd.

Mina tips är att ta reda på bland annat detta:

  • Vad som utlöste bältesläggningen
  • Hur den hade kunnat undvikas –
  • Vad som varit “bra” och “dåligt”
  • Hur det upplevdes – Hur jag vill ha det om det händer igen
  • Och framför allt bara låta mig prata av mig

På en avdelning jag låg på bestämdes det att min kontaktperson som jag tyckte väldigt mycket om inte skulle vara med när jag bältades, för att vi fortfarande skulle kunna prata med varandra efteråt och för att jag skulle kunna ha någon att få stöd av och prata av mig med, som i sin tur kunde prata med de andra när inte jag förmådde mig att göra det. Det fungerade väldigt bra.

Skuldbelägg inte

Sigrid SteenEfter bältesläggningar har personal och läkare överöst mig med dåligt samvete och sagt att: “jag måste tänka på personalen som mår dåligt av att behöva bälta mig”.

Det måste vara fruktansvärt som personal att behöva spänna fast någon som inte vill och ligger och gallskriker och kastar sig fram och tillbaka med hela kroppen – jag skulle INTE vilja göra det, men i dessa lägen är jag de flesta gånger inte vid fullt medvetande och har inte en chans att styra vad jag gör.

Att ge mig dåligt samvete förändrar inte min förmåga att sansa mig, men det får mig att må ännu värre över bältesläggningen. Att som personal uttrycka att man inte tycker om att ta till bältning och att skuldbelägga är däremot två helt olika saker. Man kan lägga fram det på olika sätt, och att på ett konstruktivt sätt förmedla till mig att man faktiskt inte tyckte att det kändes bra att bälta mig, kan vara väldigt bra för mig att höra.

Sist men inte minst: En bra sak att tänka på är att behandla den som ligger i bältessängen som du själv skulle vilja bli behandlad eller som du skulle vilja att ditt barn, syskon eller annan närstående skulle bli behandlad i samma situation.

Text och foto: Sigrid Steen (finns på Facebook)

bältesläggning
“Tvångsbälten” – Foto: Wikimedia Commons (denna model används ej i sverige)

Donera till NewsVoice

Så här kan du stötta Newsvoice

  • Hoppas du läser detta ! Var på din föreläsning igår och blev verkligen berörd .Du är så modig och upplägget var bra-om du undrar vem som skrev : kunde vara i mer komprimerad form så var det den här elaka gamla tanten ….Tack för en intressant föreläsning hoppas du når många med ditt angelägna ämne

  • Hoppas du läser detta ! Var på din föreläsning igår och blev verkligen berörd .Du är så modig och upplägget var bra-om du undrar vem som skrev : kunde vara i mer komprimerad form så var det den här elaka gamla tanten ….Tack för en intressant föreläsning hoppas du når många med ditt angelägna ämne

  • Jag har också varit i psykiatrins klor men i Umeå och kan också intyga att bältesläggning missbrukas även där också då dom flesta verkar se det som det första alternativet bara för att utöva makt och kränka folk!

    Bältessängen i Umeå som används väldigt flitigt är dessutom fastbultad i golvet i ett rum där du är helt ensam men personalen tar även för vana att neka folk rättigheten att få gå på toaletten men om dom mot förmodan släpper loss en person exempelvis mig så är dom både hotfulla mot en men även att dom lägger på några timmar i extra strafftid i själva bältesläggningen som betalning för att dom varit snälla att göra ett undantag så att patienten fått utöva sina behov i några minuter.

    Så förnedrande straff förekommer ofta fortfarande inom psykiatrin trotts att det är förbjudet sedan länge!

    Men tyvär så har jag också andra erfarenheter som är mycket mer allvarliga än att man bälteslägger folk godtyckligt och det är att jag blev utsatt för godtycklig tvångsmedicinering med dom allra tyngsta psykofarmaka drogerna som psykiatrin förfogade över som höll på att ta livet av mig då dom även överdoserade men även i mina ögon en mycket allvarlig smuttskastning i min journal där läkare och vårdare blåljög bara för att skydda sig själva för att kunna legitimera sina olagliga handlingar och övergrepp!

    Man bör också tänka på att jag hade aldrig varit i kontakt med psykvården tidigare och jag sökte dit frivilligt trotts att jag inte var farlig för mig själv eller någon annan så valde dom LPT i stället för att ge mig antidepresiva tabletter och en samtalskontakt!
    .
    Ingen vårdplan för min vård har någonsin existerat
    Jag blev både kränkt och hotad av en läkare som jag aldrig träffat tidigare att samarbetade jag inte vilket innebar att jag måste fortsätta ta deras livsfarliga droger som gjort mig till zombie med svåra biverkningar utan någon som helst anledning till varför så kommer dom att ge mig elchocker med tvång i vaket tillstånd utan att söva ner mig!

    Jag fick under min tid aldrig träffa eller prata med någon läkare men ingen läkare utifrån skulle bli insläppt för att utöva en så kallad second opinion alltså en annan bedömning!
    .
    Ingen av dom andra patienterna förstod varför jag blev behandlad så där & ingen frigång eller någonting var beviljad för mig utan bara förvaring och nerbrytning rena tortyren!
    I efter hand så har jag pga av att min journal innehåller både kränkningar , förtal men så mycket felaktigheter så har jag flera gånger ansökt om att få den förstörd då det är omöjligt att få ut någonting vettigt av den ifall jag skulle komma i kontakt med psykiatrin igen men jag har aldrig blivit beviljad att antingen få den ändrad eller förstörd då jag hela tiden har blivit nekad utan någon direkt motivering!

    Mitt förtroende för psykiatrin är 0 och jag skulle mer säga att denna typ av vård som mer liknar den som fanns på medeltiden är rent av farlig för samhället då ingen insyn i verksamheten finns! Stater är skyldiga att kontrollera bland annat fängelser så att fångar behandlas med värdighet och inte utsätts för bestraffningar eller annan grym omänsklig behandling men oanmälda kontrollbesök görs aldrig inom psykiatrin trotts att det finns en skyldighet på ställen där människor förvaras mot sin vilja.

    En dömd mördare som sitter i ett fängelse har i regel mer rättigheter än en person som är godtyckligt inspärrad hos psykiatrin då politikerna uppenbarligen struntar i att kontrollera hur patienter blir behandlade då det oftast är bekvämare att folk som inte är önskvärda i samhället bara förvaras hos psykiatrin!

    Politikerna i Sverige struntar i om Psykiatrin bryter mot internationell lag exempelvis att vi skrivit på Geneve konventionen där det framkommer tydligt att ingen ska behöva bli utsatt för tortyr eller grym omänsklig behandling!

    Trotts att det är känt sedan länge att psykiatrin har stora brister både vad gäller rättssäkerhet men även att den bryter mot internationell lag gällande dom mänskliga rättigheterna då man låser in helt oskyldiga personer som aldrig blivit dömda för brott och behandlar dom värre än krigsfångar blir behandlade i många länder!

    Sånt här beteende är ovärdigt en rättsstat som Sverige påstår sig vara utan liknar mer något som förekommer i totalitära stater och man kan undra när någon politiker på allvar tänker göra någonting åt det här!

  • Jag har också varit i psykiatrins klor men i Umeå och kan också intyga att bältesläggning missbrukas även där också då dom flesta verkar se det som det första alternativet bara för att utöva makt och kränka folk!

    Bältessängen i Umeå som används väldigt flitigt är dessutom fastbultad i golvet i ett rum där du är helt ensam men personalen tar även för vana att neka folk rättigheten att få gå på toaletten men om dom mot förmodan släpper loss en person exempelvis mig så är dom både hotfulla mot en men även att dom lägger på några timmar i extra strafftid i själva bältesläggningen som betalning för att dom varit snälla att göra ett undantag så att patienten fått utöva sina behov i några minuter.

    Så förnedrande straff förekommer ofta fortfarande inom psykiatrin trotts att det är förbjudet sedan länge!

    Men tyvär så har jag också andra erfarenheter som är mycket mer allvarliga än att man bälteslägger folk godtyckligt och det är att jag blev utsatt för godtycklig tvångsmedicinering med dom allra tyngsta psykofarmaka drogerna som psykiatrin förfogade över som höll på att ta livet av mig då dom även överdoserade men även i mina ögon en mycket allvarlig smuttskastning i min journal där läkare och vårdare blåljög bara för att skydda sig själva för att kunna legitimera sina olagliga handlingar och övergrepp!

    Man bör också tänka på att jag hade aldrig varit i kontakt med psykvården tidigare och jag sökte dit frivilligt trotts att jag inte var farlig för mig själv eller någon annan så valde dom LPT i stället för att ge mig antidepresiva tabletter och en samtalskontakt!
    .
    Ingen vårdplan för min vård har någonsin existerat
    Jag blev både kränkt och hotad av en läkare som jag aldrig träffat tidigare att samarbetade jag inte vilket innebar att jag måste fortsätta ta deras livsfarliga droger som gjort mig till zombie med svåra biverkningar utan någon som helst anledning till varför så kommer dom att ge mig elchocker med tvång i vaket tillstånd utan att söva ner mig!

    Jag fick under min tid aldrig träffa eller prata med någon läkare men ingen läkare utifrån skulle bli insläppt för att utöva en så kallad second opinion alltså en annan bedömning!
    .
    Ingen av dom andra patienterna förstod varför jag blev behandlad så där & ingen frigång eller någonting var beviljad för mig utan bara förvaring och nerbrytning rena tortyren!
    I efter hand så har jag pga av att min journal innehåller både kränkningar , förtal men så mycket felaktigheter så har jag flera gånger ansökt om att få den förstörd då det är omöjligt att få ut någonting vettigt av den ifall jag skulle komma i kontakt med psykiatrin igen men jag har aldrig blivit beviljad att antingen få den ändrad eller förstörd då jag hela tiden har blivit nekad utan någon direkt motivering!

    Mitt förtroende för psykiatrin är 0 och jag skulle mer säga att denna typ av vård som mer liknar den som fanns på medeltiden är rent av farlig för samhället då ingen insyn i verksamheten finns! Stater är skyldiga att kontrollera bland annat fängelser så att fångar behandlas med värdighet och inte utsätts för bestraffningar eller annan grym omänsklig behandling men oanmälda kontrollbesök görs aldrig inom psykiatrin trotts att det finns en skyldighet på ställen där människor förvaras mot sin vilja.

    En dömd mördare som sitter i ett fängelse har i regel mer rättigheter än en person som är godtyckligt inspärrad hos psykiatrin då politikerna uppenbarligen struntar i att kontrollera hur patienter blir behandlade då det oftast är bekvämare att folk som inte är önskvärda i samhället bara förvaras hos psykiatrin!

    Politikerna i Sverige struntar i om Psykiatrin bryter mot internationell lag exempelvis att vi skrivit på Geneve konventionen där det framkommer tydligt att ingen ska behöva bli utsatt för tortyr eller grym omänsklig behandling!

    Trotts att det är känt sedan länge att psykiatrin har stora brister både vad gäller rättssäkerhet men även att den bryter mot internationell lag gällande dom mänskliga rättigheterna då man låser in helt oskyldiga personer som aldrig blivit dömda för brott och behandlar dom värre än krigsfångar blir behandlade i många länder!

    Sånt här beteende är ovärdigt en rättsstat som Sverige påstår sig vara utan liknar mer något som förekommer i totalitära stater och man kan undra när någon politiker på allvar tänker göra någonting åt det här!

  • /forts.
    För trettio år sedan kunde den som ballade ur, fullföljde sina dåliga script och bröt mot reglerna på ett behandlingshem få bli varse att förmågan till upprättelse omfamnade hela problematiken och dit måste väl personen räknas.. Ingen skulle ju heller kunna undvika förändring genom att straffa sig ut. Att hantera svåra och destruktiva livsöden utan att mästra kräver ju först och främst ett intresse och en grundinställning om lika värde. Till det erbjuda “en spelfri miljö”. Att agera som urusla tvingande föräldrar verkar inte särskilt klokt eller genomtänkt.

    Det är märkligt att missförhållanden på alla plan, i så många vårdinstanser kan fortsätta årtionde efter årtionde. Hur illa det kan vara på vissa andra privata ställen ställer ju vårdapparaten i ett inte så ensamt och skamligt men underligt ljus. Får någon i ett svårt handikappande dilemma en enda intresserad fråga? http://wp.me/p1zCpc-5UhQ

    Så hur råkar de ut som kritiserar en våldsverkande vårdapparat? De straffas hårt… vad vi vet så journalförs inte misshandeln om det så att bältning eller annat heller så att kontrollerande organ ska ha en chans att invända. Att kontrollen blivit bättre och i sakta mak förbättrats betyder inte att den blivit bra. Inte om trettio år ska räknas som en fördel. Det kan den ju aldrig bli när Regeringar beslutar om att lägga ner och reducera kontrollorganen..

  • Om självskadepatienter slutligen hamnar på rättspsyk som en följd av de fortsätter skada sig är ju behandlingen inte bara en gåta, utan utgör en del av problemet. Hur man som behandlande instans kan “ingå i spelet” och förvärra symptomen tyder ju på en ingrodd och katastrofal filosofi. Det grundläggande att knyta an och skapa förtroende existerar tydligen inte och bekräftande nog saknar man det inte heller. Vi och dom kommer aldrig leda någon vart än förvärra symptomen. Skulden till det verkar man som i alla andra instanser lägga på patienten, som ju inte får adekvat hjälp. Utbildningen har sannerligen skurits in och begränsats och det kanske inte är så svårt med tanke på att vårdinrättningarna drivs i en anda av besparingar, låga omkostnader och synnerligen bristande utbildning. Om den ens kan kallas det. Vilka blir kvar i det om inte de för patienterna minst lämpade och en minskande skara av varma entusiaster som tvingas smyga med sitt intresse av allas bästa? Vården tjänar ju på intet sätt patientens bästa eller tillfrisknade utan stärker problematiken med mer kontroll, som om det inte fanns ett liv efter vårdinrättningen. Så hur man för minimala kostnader fastän de låter som en tung belastning kan utgöra människors värsta mardröm, förlängning av en ohyggligt svår miljö och inte utgöra någon som helst chans till förbättring ska inte förvåna..

    Att deras destruktiva problematik kan straffa ut dem från en behandlingsinrättning och placera dem på en sämre tyder ju inte på en väl utvecklad behandlingsstruktur utan den är garanterat underutvecklad och triggar alltså beteende som man utan större besvär idag skulle kunna vara proffs på att hantera och befria varje individ ifrån. Den som är trogen i det lilla är det säkert i det stora och tyvärr tvärtom. Vilket ju vården på sina ställen med dårars envishet ständigt bekräftar.

  • /forts.
    För trettio år sedan kunde den som ballade ur, fullföljde sina dåliga script och bröt mot reglerna på ett behandlingshem få bli varse att förmågan till upprättelse omfamnade hela problematiken och dit måste väl personen räknas.. Ingen skulle ju heller kunna undvika förändring genom att straffa sig ut. Att hantera svåra och destruktiva livsöden utan att mästra kräver ju först och främst ett intresse och en grundinställning om lika värde. Till det erbjuda “en spelfri miljö”. Att agera som urusla tvingande föräldrar verkar inte särskilt klokt eller genomtänkt.

    Det är märkligt att missförhållanden på alla plan, i så många vårdinstanser kan fortsätta årtionde efter årtionde. Hur illa det kan vara på vissa andra privata ställen ställer ju vårdapparaten i ett inte så ensamt och skamligt men underligt ljus. Får någon i ett svårt handikappande dilemma en enda intresserad fråga? http://wp.me/p1zCpc-5UhQ

    Så hur råkar de ut som kritiserar en våldsverkande vårdapparat? De straffas hårt… vad vi vet så journalförs inte misshandeln om det så att bältning eller annat heller så att kontrollerande organ ska ha en chans att invända. Att kontrollen blivit bättre och i sakta mak förbättrats betyder inte att den blivit bra. Inte om trettio år ska räknas som en fördel. Det kan den ju aldrig bli när Regeringar beslutar om att lägga ner och reducera kontrollorganen..

  • Om självskadepatienter slutligen hamnar på rättspsyk som en följd av de fortsätter skada sig är ju behandlingen inte bara en gåta, utan utgör en del av problemet. Hur man som behandlande instans kan “ingå i spelet” och förvärra symptomen tyder ju på en ingrodd och katastrofal filosofi. Det grundläggande att knyta an och skapa förtroende existerar tydligen inte och bekräftande nog saknar man det inte heller. Vi och dom kommer aldrig leda någon vart än förvärra symptomen. Skulden till det verkar man som i alla andra instanser lägga på patienten, som ju inte får adekvat hjälp. Utbildningen har sannerligen skurits in och begränsats och det kanske inte är så svårt med tanke på att vårdinrättningarna drivs i en anda av besparingar, låga omkostnader och synnerligen bristande utbildning. Om den ens kan kallas det. Vilka blir kvar i det om inte de för patienterna minst lämpade och en minskande skara av varma entusiaster som tvingas smyga med sitt intresse av allas bästa? Vården tjänar ju på intet sätt patientens bästa eller tillfrisknade utan stärker problematiken med mer kontroll, som om det inte fanns ett liv efter vårdinrättningen. Så hur man för minimala kostnader fastän de låter som en tung belastning kan utgöra människors värsta mardröm, förlängning av en ohyggligt svår miljö och inte utgöra någon som helst chans till förbättring ska inte förvåna..

    Att deras destruktiva problematik kan straffa ut dem från en behandlingsinrättning och placera dem på en sämre tyder ju inte på en väl utvecklad behandlingsstruktur utan den är garanterat underutvecklad och triggar alltså beteende som man utan större besvär idag skulle kunna vara proffs på att hantera och befria varje individ ifrån. Den som är trogen i det lilla är det säkert i det stora och tyvärr tvärtom. Vilket ju vården på sina ställen med dårars envishet ständigt bekräftar.

  • Mer att läsa:

    Feministiskt Perspektiv (11 nov 2014): Tvångsvården av flickor fortsätter trots larm

    “Varje år bältas, isoleras och tvångsmedicineras flickor och unga kvinnor på rättspsykiatriska kliniker i Sverige. De riskerar att få armarna gipsade, att bära hockeyhjälm med visir eller att få händerna fastlåsta i stora skinnvantar. Det här händer flickor som inte är dömda för något brott, som inte är farliga för någon annan. Bara för sig själva.”

    https://feministisktperspektiv.se/2014/11/11/tvangsvarden-av-flickor-fortsatter-trots-larm/

    Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (25 sep 2014): Bältning är ingenting annat än tortyr!

    “Sedan en tid tillbaka engagerar jag mig helhjärtat i en kampanj som jag varit med och startat. Vi kallar den NO MORE – bältesläggning. Tillsammans i kampanjen reagerade vi häftigt på Uppdrag gransknings program i går.”

    http://rsmhbloggen.se/2014/09/25/baltning-ar-ingenting-annat-an-tortyr/

    Dagens Arena (1 okt 2014): No more: Bältet missbrukas på flera håll inom psykiatrin

    “Unga kvinnor är ofta de som utsätts för bältesläggning. Detta är svårt traumatiserande – och är en företeelse som inte borde användas i vården, skriver Anneli Jäderholm.”

    http://www.dagensarena.se/opinion/no-more-baltet-missbrukas-pa-flera-hall-inom-psykiatrin/

    SVT (20 mars 2014): Kvinna spändes fast i åtta timmar

    “En patient på slutenvården vid Uppsala akademiska sjukhus spändes fast 29 gånger under fyra månader. Nu granskas tvångsvården i Uppsala läns landsting med anledning av bristfällig dokumentation kring bältningen.”

    http://www.svt.se/nyheter/regionalt/abc/spandes-fast-i-atta-timmar

  • Mer att läsa:

    Feministiskt Perspektiv (11 nov 2014): Tvångsvården av flickor fortsätter trots larm

    “Varje år bältas, isoleras och tvångsmedicineras flickor och unga kvinnor på rättspsykiatriska kliniker i Sverige. De riskerar att få armarna gipsade, att bära hockeyhjälm med visir eller att få händerna fastlåsta i stora skinnvantar. Det här händer flickor som inte är dömda för något brott, som inte är farliga för någon annan. Bara för sig själva.”

    https://feministisktperspektiv.se/2014/11/11/tvangsvarden-av-flickor-fortsatter-trots-larm/

    Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (25 sep 2014): Bältning är ingenting annat än tortyr!

    “Sedan en tid tillbaka engagerar jag mig helhjärtat i en kampanj som jag varit med och startat. Vi kallar den NO MORE – bältesläggning. Tillsammans i kampanjen reagerade vi häftigt på Uppdrag gransknings program i går.”

    http://rsmhbloggen.se/2014/09/25/baltning-ar-ingenting-annat-an-tortyr/

    Dagens Arena (1 okt 2014): No more: Bältet missbrukas på flera håll inom psykiatrin

    “Unga kvinnor är ofta de som utsätts för bältesläggning. Detta är svårt traumatiserande – och är en företeelse som inte borde användas i vården, skriver Anneli Jäderholm.”

    http://www.dagensarena.se/opinion/no-more-baltet-missbrukas-pa-flera-hall-inom-psykiatrin/

    SVT (20 mars 2014): Kvinna spändes fast i åtta timmar

    “En patient på slutenvården vid Uppsala akademiska sjukhus spändes fast 29 gånger under fyra månader. Nu granskas tvångsvården i Uppsala läns landsting med anledning av bristfällig dokumentation kring bältningen.”

    http://www.svt.se/nyheter/regionalt/abc/spandes-fast-i-atta-timmar

  • SvD (6 april 2015 kl 22:36): Fel att särbehandla psykiskt sjuka

    “Psykiskt sjuka fråntas rätten att bestämma över sig själv och kan tvingas till vård. I de fall där den psykiskt sjuka ­begått brott och blir inlåst sker även detta på helt andra premisser än för den som inte är psykiskt sjuk. Dagens system öppnar för godtycke och rättsosäkerhet, skriver juristen Moa Kindström Dahlin.”

    http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/fel-att-sarbehandla-psykiskt-sjuka_4463303.svd

  • SvD (6 april 2015 kl 22:36): Fel att särbehandla psykiskt sjuka

    “Psykiskt sjuka fråntas rätten att bestämma över sig själv och kan tvingas till vård. I de fall där den psykiskt sjuka ­begått brott och blir inlåst sker även detta på helt andra premisser än för den som inte är psykiskt sjuk. Dagens system öppnar för godtycke och rättsosäkerhet, skriver juristen Moa Kindström Dahlin.”

    http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/fel-att-sarbehandla-psykiskt-sjuka_4463303.svd

  • Verkligen hemskt att psykiatrin får lov att fortsätta att utöva våld på patienter.

    Man kan tro att de står över lagen!

    Hur kan psykiatrin tro att de kan hjälpa någon med tvång och våld?

    Nej, fram för en kärleksfull, medmänsklig och human vård till de som mår dåligt.

    Psykiatrin och dess metoder hör till medeltiden och borde ha stannat där.

  • Verkligen hemskt att psykiatrin får lov att fortsätta att utöva våld på patienter.

    Man kan tro att de står över lagen!

    Hur kan psykiatrin tro att de kan hjälpa någon med tvång och våld?

    Nej, fram för en kärleksfull, medmänsklig och human vård till de som mår dåligt.

    Psykiatrin och dess metoder hör till medeltiden och borde ha stannat där.

  • Sigrid, tack för att Du som EN drabbad enskild vårdtagare, trovärdigt i tid och rum här på det fria nätet vill, kan och vågar redovisa, att EN svensk näringsvÄrksamhet (vårdgivare), under historisk tid och rum, har producerat produkten ”bältning” mot EN livrätt enskild svensk vårdtagare, lokalt i EN medlemsstat på den inre fria marknaden i EES och Europeiska unionen.

    Produkten ”bältning” av EN svensk vårdtagare, är EN säkerhetsbrist som kan vara fördragsbrott, och EN möjlighet för EN drabbad enskild svensk vårdtagare, med rätt utvecklad (lärd, tränad och betygsatt) enskild ägd KUNSKAP att i nutid och mentala rum FÖRSTÅ när, var och VARFÖR, det allmänna (regeringen som rättssubjekt) har skadeståndsansvar för säkerhetsbrist som är fördragsbrott i harmoni med den kvalitet och säkerhet i tid och rum som regeringen och dagens JK redovisat i SOU 1997:194.

  • Sigrid

    Jag tycker det är bra att du skriver vad du upplever. Det kanske inte blir så för alla på alla ställen men din upplevelse är viktig att belysa.

    Jag har också arbetat inom psykiatrin, där man lade i bälte i situationer som för mig var tveksamma och inte alltid värdigt.

    Jag tror det blir en arbetskultur och om man som personal ska kunna arbeta kvar måste man acceptera den kulturen eller sluta. Jag slutade med dunder å brak. Jag skrev ner vad jag såg under ett år och lämnade in till högste chefen.

    Jag beskrev bland annat bältesläggning där en naken kvinna låg ensam i rummet med underlivet ut mot dörröppningen där personalen satt för patienten skvätte urin på personalen. Detta var helt galet, att dörren var öppen. Den kränkningen var fruntansvärd i mina ögon. Patienter och personal kunde gå förbi utanför och titta in. Detta blev droppen för mig. Detta gjorde att jag valde att berätta för chefer, media och alla som vill lyssna. Det gjorde ont. Jag blev utfryst. Fick såklart sluta på den arbetsplatsen.

    Du ska veta att det finns människor som inte vill behandla patienter illa, som vill ge värdig vård men där grupptrycket, behov av inkomst och rädsla hindrar. Jag upplever att psykiatrin ibland blir en skyddad verkstad. Därför är det viktigt att fler patienter och vårdpersonal vågar säga ifrån.

    Så ännu en gång. Tack för du vågar säga ifrån, då vågar jag vara patient!

  • Vårdapparaten verkar inte ha en dialog värd namnet med någon patientgrupp. Vare sig det handlar om självskadepatienter, deprimerade, ätstörningar, desperata eller andra. Skadorna av tomma och meningslösa behandlingar till vilket ETC lämnar en aldrig sinande ström av av offer, märkta för livet av en vårdmaskin på klumpiga hjul. Var i “vetenskap och beprövad forskning bekräftas att köra fram och tillbaka på samma ställe som en framgång? Man mal på som om man inget annat kunde..

    Utan dialog existerar ingen behandling heller. Därför kan det också arbeta alldeles för många personer inom vården som alls inte borde befinna sig där. Med en dialog hade vården idag kunnat vara experter på området…

    Dessutom hade de sluppit stå och säga att de inget visste eller förstod. Det har aldrig framstått som särskilt konstruktivt..

    Att lämna bältade personer ensamma och isolerade spär onekligen på främlingsskapet och behovet av mediciner.. Skall vi tro “insulinproducenternas” kostråd verkar det vara läkemedelsbolagen som skrivit behandlingsinstruktionerna till vårdapparatens maskineri för att garantera en hållbar aktiemarknad, tillverkning och konsumtion.. De goda råden skulle blivit betydligt billigare..

    Anna Odell tydliggjorde på ett adekvat sätt hur det ser ut med “bältningen” som metod. Att sätta en självmordspatient i bälte, stänga dörren och gå ut, synes inte stärka en människa i en mycket utsatt och hopplös situation. Det förvärrar den. Såvitt inte känslokyla är målet.. Med tanke på hur verksamheten växt ägarna och patientskaran långt över huvudena går det inte att förundras över resultatet i pengar räknat, men hur illavarslande det sett ut i övrigt har ingen varit särskilt bekymrad över.. Minns den politiskt ansvarige i UG som berömde tvångsvården för självskadepatienter, vårdade på rättspsyk, men aldrig sett eller förstått hur det sett ut.. Sedan ändrades verksamheten men något erkännande kom aldrig..

    • För det första är det olagligt att inte ha uppsikt över en bältad patient (något jag ALDRIG sett hända under mina år inom psyk), för det andra – varför skulle rättspsykspatienter vara ett undantag?! De ska behandlas med lika mycket respekt som vilken annan patient som helst, så om man tycker att det är fel att andra psykiatriska patienter behandlas “som rättspsykspatienter” så är man rätt fel ute. Alla patienter ska behandlas med värme och respekt, inte bara vissa.

      • Jag måste beundra din rättskaffenhet och pliktkänsla. Mer av sådant borde lönas väl i den förkättrade vården, oavsett vårdområde.

        Jo respekt och hänsyn det är ju vad som är tanken, men ändå dyker de upp de som berättar. Antingen har de arbetat eller blivit blivit behandlade illa.. Stigmatiseringen är ytterst vanlig i yrket och då menar jag gentemot patienterna. Hån, förakt och skratt åt patienter följer tydligen en yrkeskår som spöken i decennier.

        En anekdot som tydligt klargör avgrunden. När matleveransen stannade för avlastning så stängde de av motorn om det satt personal på sofforna mot södersolen, 10-15 meter från lastkajen, men inte om det satt patienter där. Ja kära nån vad patienterna var avskydda..

        Yrket verkar inte direkt självsanerande annat än på dem som verkligen vill lägga själ och hjärta i sin arbetsmoral och para den med arbetsinstruktionerna. Jag har ingen anledning att trampa kunnig och duktig personal på tårna. De och du är värda betydligt mer än sin sparsamma lön. Det är väl ändå avarterna och de usla metoderna, de ickefungerande behandlingarna som borde varit borta ur verksamheten för länge sedan. Vårt samhälle skulle ju vinna tusenfalt på stötta, hjälpa, läka och fylla i luckorna.

        För länge sedan kunde man genom att blott åka en våning upp i ett och samma hus, hamna i ett annat upptagningsområde för en och samma stad och gå från regementsenligt kommendörsanda till avslappad, välkomnande och generös miljö. (Fastän man tog emot samma sorts patienter, en salig blandning, av äldre förvirrade, krigsdrabbade flyktingar, torterade, anorektiker, deprimerade, självmordfall. Vården måste varit närmast universell).

        Det var blott fråga om det var ett monster till chef eller inte.. Värvningskampanjerna till de ledande tjänsterna kanske var som lotteriet, vad vet jag. Symptomen och krämporna i verksamheten gick inte ta miste på.. Hur det kunde finnas en behandling värd namnet i ett regementes anda kan jag än idag svårligen förstå.. Skandalerna fortsätter blomma upp som om de var rena draksådden.

  • Sigrid, tack för att Du som EN drabbad enskild vårdtagare, trovärdigt i tid och rum här på det fria nätet vill, kan och vågar redovisa, att EN svensk näringsvÄrksamhet (vårdgivare), under historisk tid och rum, har producerat produkten “bältning” mot EN livrätt enskild svensk vårdtagare, lokalt i EN medlemsstat på den inre fria marknaden i EES och Europeiska unionen.

    Produkten “bältning” av EN svensk vårdtagare, är EN säkerhetsbrist som kan vara fördragsbrott, och EN möjlighet för EN drabbad enskild svensk vårdtagare, med rätt utvecklad (lärd, tränad och betygsatt) enskild ägd KUNSKAP att i nutid och mentala rum FÖRSTÅ när, var och VARFÖR, det allmänna (regeringen som rättssubjekt) har skadeståndsansvar för säkerhetsbrist som är fördragsbrott i harmoni med den kvalitet och säkerhet i tid och rum som regeringen och dagens JK redovisat i SOU 1997:194.

  • Sigrid

    Jag tycker det är bra att du skriver vad du upplever. Det kanske inte blir så för alla på alla ställen men din upplevelse är viktig att belysa.

    Jag har också arbetat inom psykiatrin, där man lade i bälte i situationer som för mig var tveksamma och inte alltid värdigt.

    Jag tror det blir en arbetskultur och om man som personal ska kunna arbeta kvar måste man acceptera den kulturen eller sluta. Jag slutade med dunder å brak. Jag skrev ner vad jag såg under ett år och lämnade in till högste chefen.

    Jag beskrev bland annat bältesläggning där en naken kvinna låg ensam i rummet med underlivet ut mot dörröppningen där personalen satt för patienten skvätte urin på personalen. Detta var helt galet, att dörren var öppen. Den kränkningen var fruntansvärd i mina ögon. Patienter och personal kunde gå förbi utanför och titta in. Detta blev droppen för mig. Detta gjorde att jag valde att berätta för chefer, media och alla som vill lyssna. Det gjorde ont. Jag blev utfryst. Fick såklart sluta på den arbetsplatsen.

    Du ska veta att det finns människor som inte vill behandla patienter illa, som vill ge värdig vård men där grupptrycket, behov av inkomst och rädsla hindrar. Jag upplever att psykiatrin ibland blir en skyddad verkstad. Därför är det viktigt att fler patienter och vårdpersonal vågar säga ifrån.

    Så ännu en gång. Tack för du vågar säga ifrån, då vågar jag vara patient!

  • Vårdapparaten verkar inte ha en dialog värd namnet med någon patientgrupp. Vare sig det handlar om självskadepatienter, deprimerade, ätstörningar, desperata eller andra. Skadorna av tomma och meningslösa behandlingar till vilket ETC lämnar en aldrig sinande ström av av offer, märkta för livet av en vårdmaskin på klumpiga hjul. Var i “vetenskap och beprövad forskning bekräftas att köra fram och tillbaka på samma ställe som en framgång? Man mal på som om man inget annat kunde..

    Utan dialog existerar ingen behandling heller. Därför kan det också arbeta alldeles för många personer inom vården som alls inte borde befinna sig där. Med en dialog hade vården idag kunnat vara experter på området…

    Dessutom hade de sluppit stå och säga att de inget visste eller förstod. Det har aldrig framstått som särskilt konstruktivt..

    Att lämna bältade personer ensamma och isolerade spär onekligen på främlingsskapet och behovet av mediciner.. Skall vi tro “insulinproducenternas” kostråd verkar det vara läkemedelsbolagen som skrivit behandlingsinstruktionerna till vårdapparatens maskineri för att garantera en hållbar aktiemarknad, tillverkning och konsumtion.. De goda råden skulle blivit betydligt billigare..

    Anna Odell tydliggjorde på ett adekvat sätt hur det ser ut med “bältningen” som metod. Att sätta en självmordspatient i bälte, stänga dörren och gå ut, synes inte stärka en människa i en mycket utsatt och hopplös situation. Det förvärrar den. Såvitt inte känslokyla är målet.. Med tanke på hur verksamheten växt ägarna och patientskaran långt över huvudena går det inte att förundras över resultatet i pengar räknat, men hur illavarslande det sett ut i övrigt har ingen varit särskilt bekymrad över.. Minns den politiskt ansvarige i UG som berömde tvångsvården för självskadepatienter, vårdade på rättspsyk, men aldrig sett eller förstått hur det sett ut.. Sedan ändrades verksamheten men något erkännande kom aldrig..

    • För det första är det olagligt att inte ha uppsikt över en bältad patient (något jag ALDRIG sett hända under mina år inom psyk), för det andra – varför skulle rättspsykspatienter vara ett undantag?! De ska behandlas med lika mycket respekt som vilken annan patient som helst, så om man tycker att det är fel att andra psykiatriska patienter behandlas “som rättspsykspatienter” så är man rätt fel ute. Alla patienter ska behandlas med värme och respekt, inte bara vissa.

      • Jag måste beundra din rättskaffenhet och pliktkänsla. Mer av sådant borde lönas väl i den förkättrade vården, oavsett vårdområde.

        Jo respekt och hänsyn det är ju vad som är tanken, men ändå dyker de upp de som berättar. Antingen har de arbetat eller blivit blivit behandlade illa.. Stigmatiseringen är ytterst vanlig i yrket och då menar jag gentemot patienterna. Hån, förakt och skratt åt patienter följer tydligen en yrkeskår som spöken i decennier.

        En anekdot som tydligt klargör avgrunden. När matleveransen stannade för avlastning så stängde de av motorn om det satt personal på sofforna mot södersolen, 10-15 meter från lastkajen, men inte om det satt patienter där. Ja kära nån vad patienterna var avskydda..

        Yrket verkar inte direkt självsanerande annat än på dem som verkligen vill lägga själ och hjärta i sin arbetsmoral och para den med arbetsinstruktionerna. Jag har ingen anledning att trampa kunnig och duktig personal på tårna. De och du är värda betydligt mer än sin sparsamma lön. Det är väl ändå avarterna och de usla metoderna, de ickefungerande behandlingarna som borde varit borta ur verksamheten för länge sedan. Vårt samhälle skulle ju vinna tusenfalt på stötta, hjälpa, läka och fylla i luckorna.

        För länge sedan kunde man genom att blott åka en våning upp i ett och samma hus, hamna i ett annat upptagningsområde för en och samma stad och gå från regementsenligt kommendörsanda till avslappad, välkomnande och generös miljö. (Fastän man tog emot samma sorts patienter, en salig blandning, av äldre förvirrade, krigsdrabbade flyktingar, torterade, anorektiker, deprimerade, självmordfall. Vården måste varit närmast universell).

        Det var blott fråga om det var ett monster till chef eller inte.. Värvningskampanjerna till de ledande tjänsterna kanske var som lotteriet, vad vet jag. Symptomen och krämporna i verksamheten gick inte ta miste på.. Hur det kunde finnas en behandling värd namnet i ett regementes anda kan jag än idag svårligen förstå.. Skandalerna fortsätter blomma upp som om de var rena draksådden.

  • Hej kära Sigrid.
    Vilket fantastiskt bra initiativ att dela med dig av den här kunskapen och erfarenheten.
    Jag har själv jobbat på en psykriatisk avdelning där bälteläggningar ibland har varit en del av vardagen.
    Att bältelägga någon känns aldrig bra. Även om man många gånger inte kan komma på vad annat man hade kunnat göra. Kanske man hade kunnat förebygga det bättre, men när situationen väl har urartat sig så är det svårt att se alternativ.
    Det vränger sig i kroppen på mig när du ger dina råd, för det betyder att hälsopersonal inte redan har gjort det du tipsar om. Jag kan inte förstå hur du har “råkat ut för” personer som inte har förstått de grundläggande hållningarna och värderingarna som du tipsar om att man skall ha – det borde väl vara det mest självklara i världen! Att man behandlar personen i fråga med respekt, empati och förståelse!! I de bälteläggningarna jag har varit med på har man ALDRIG varesig skrattat, skällt på eller pratat nedlåtande till den personen som blir bältelagd.
    Fokus nummer 1 är alltid att se till att det blir så “smärtfritt” som möjligt för vedkommande, både fysiskt och psykiskt. Man är ju där för att ge omsorg och stöd?
    Evaluering efteråt, både mellan personalen och samtal med den som blir bältelagd är också självklara.
    Jag beklagar alla dåliga tankar, känslor och lidande du har fått genomgå på grund av dåliga grundläggande hållningar hos den personal som har varit runt dig i dina tuffaste stunder.
    Tack igen för att du sprider ljus över detta på ett så reflekterat och insiktsfullt sätt.
    STOR kram

  • Bilden ”Tvångsbälten” – Foto: Wikimedia Commons är inte exakt såna som används i Sverige. Den bilden är från utlandet.
    Kan vara bra att inte ha missvisande bilder när det gäller svenska förhållanden.

    • Det finns nog inga bilder utan copyright eller så blir de personliga. Vårdmaskinen själv brukar inte tillåta fotografering av sitt innersta.. Det kan misstolkas.. Bilden är illustrativ men texten målar betydligt starkare kontraster till hur det alltför ofta synes vara och hur det borde fungera..

        • Jag skulle säga vräka bort företaget Bältesspecialisten AB och spärra in VD:n Alex Ossandon på livstids fängelse för mord, tortyr, våld mot kvinnor och övergrepp mot barn. Han VD:n Alex Ossandon skulle vara skönt om han utvisas från Sverige och bli abv med honom och Bältesspecialisten vräks och bältessängen försvinner från Sverige.

  • Vad bra att alltmer av detta kommer fram i ljuset. Tack Sigrid för att Du väljer att berätta.

    Inget som vårdapparaten bevisar ständigt att de har ingen värdig behandling, attityd eller metod för att hjälpa människor. Däremot har de alla medel att öka behovet och konsumtionen av psykofarmaka. Det garanteras ju av de omänskliga och tortyrlika metoderna..

    Har man inga mänskliga metoder för att knyta an till en patient och skapa förtroende, grunden för en dialog och en början till ett tillfrisknande kommer ju aldrig någon av de inblandande känna någon tillfredsställelse eller tillförsikt inför framtiden eller arbetet. Är det någon plats man har behov av att skapa förtroende och trygg miljö är det väl i psykiatrin..

    Det gör ju dessutom hela verksamheten bli mer tungrodd, stökig och besvärlig. Det priset är man tydligen beredda att betala för att ge läkemedelsbolagen allt de vill ha. På köpet får man en desillusionerad personal som snart är sina egna arbetstillfällens olyckliga smeder. Till det an patientkader som får finna sig i allt större förnedring, hån och förakt. Det såg ut så för 30 år sedan och inte särskilt mycket verkar ha förändrats..

    I Sydsverige fick en anställd med flera års vana i yrket sparken för att hon vägrade bälta personer eftersom hon sett hur det missbrukades av personalen och syntes vådligt och skadligt för patienterna.. Hon fick sparken för arbetsvägran, blev stämplad som och utgjorde en säkerhetsrisk?! http://www.svt.se/nyheter/regionalt/sydnytt/vagrar-tvangsbalta-far-sparken Ytterligare länkar är angivna under artikeln.

    Att något var och är grundligt fel i hela verksamheten betydde ingenting för de ansvariga.. Var gör det det någonstans?

  • Hej kära Sigrid.
    Vilket fantastiskt bra initiativ att dela med dig av den här kunskapen och erfarenheten.
    Jag har själv jobbat på en psykriatisk avdelning där bälteläggningar ibland har varit en del av vardagen.
    Att bältelägga någon känns aldrig bra. Även om man många gånger inte kan komma på vad annat man hade kunnat göra. Kanske man hade kunnat förebygga det bättre, men när situationen väl har urartat sig så är det svårt att se alternativ.
    Det vränger sig i kroppen på mig när du ger dina råd, för det betyder att hälsopersonal inte redan har gjort det du tipsar om. Jag kan inte förstå hur du har “råkat ut för” personer som inte har förstått de grundläggande hållningarna och värderingarna som du tipsar om att man skall ha – det borde väl vara det mest självklara i världen! Att man behandlar personen i fråga med respekt, empati och förståelse!! I de bälteläggningarna jag har varit med på har man ALDRIG varesig skrattat, skällt på eller pratat nedlåtande till den personen som blir bältelagd.
    Fokus nummer 1 är alltid att se till att det blir så “smärtfritt” som möjligt för vedkommande, både fysiskt och psykiskt. Man är ju där för att ge omsorg och stöd?
    Evaluering efteråt, både mellan personalen och samtal med den som blir bältelagd är också självklara.
    Jag beklagar alla dåliga tankar, känslor och lidande du har fått genomgå på grund av dåliga grundläggande hållningar hos den personal som har varit runt dig i dina tuffaste stunder.
    Tack igen för att du sprider ljus över detta på ett så reflekterat och insiktsfullt sätt.
    STOR kram

  • Bilden “Tvångsbälten” – Foto: Wikimedia Commons är inte exakt såna som används i Sverige. Den bilden är från utlandet.
    Kan vara bra att inte ha missvisande bilder när det gäller svenska förhållanden.

    • Det finns nog inga bilder utan copyright eller så blir de personliga. Vårdmaskinen själv brukar inte tillåta fotografering av sitt innersta.. Det kan misstolkas.. Bilden är illustrativ men texten målar betydligt starkare kontraster till hur det alltför ofta synes vara och hur det borde fungera..

        • Jag skulle säga vräka bort företaget Bältesspecialisten AB och spärra in VD:n Alex Ossandon på livstids fängelse för mord, tortyr, våld mot kvinnor och övergrepp mot barn. Han VD:n Alex Ossandon skulle vara skönt om han utvisas från Sverige och bli abv med honom och Bältesspecialisten vräks och bältessängen försvinner från Sverige.

  • Vad bra att alltmer av detta kommer fram i ljuset. Tack Sigrid för att Du väljer att berätta.

    Inget som vårdapparaten bevisar ständigt att de har ingen värdig behandling, attityd eller metod för att hjälpa människor. Däremot har de alla medel att öka behovet och konsumtionen av psykofarmaka. Det garanteras ju av de omänskliga och tortyrlika metoderna..

    Har man inga mänskliga metoder för att knyta an till en patient och skapa förtroende, grunden för en dialog och en början till ett tillfrisknande kommer ju aldrig någon av de inblandande känna någon tillfredsställelse eller tillförsikt inför framtiden eller arbetet. Är det någon plats man har behov av att skapa förtroende och trygg miljö är det väl i psykiatrin..

    Det gör ju dessutom hela verksamheten bli mer tungrodd, stökig och besvärlig. Det priset är man tydligen beredda att betala för att ge läkemedelsbolagen allt de vill ha. På köpet får man en desillusionerad personal som snart är sina egna arbetstillfällens olyckliga smeder. Till det an patientkader som får finna sig i allt större förnedring, hån och förakt. Det såg ut så för 30 år sedan och inte särskilt mycket verkar ha förändrats..

    I Sydsverige fick en anställd med flera års vana i yrket sparken för att hon vägrade bälta personer eftersom hon sett hur det missbrukades av personalen och syntes vådligt och skadligt för patienterna.. Hon fick sparken för arbetsvägran, blev stämplad som och utgjorde en säkerhetsrisk?! http://www.svt.se/nyheter/regionalt/sydnytt/vagrar-tvangsbalta-far-sparken Ytterligare länkar är angivna under artikeln.

    Att något var och är grundligt fel i hela verksamheten betydde ingenting för de ansvariga.. Var gör det det någonstans?

  • Lämna ett svar

    Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *