Vanvården av barn – ett evigt kretslopp

Torbjörn Sassersson är grundare av NewsVoice som startade 2011. Torbjörn har arbetat inom media sedan 1995. Han har en fil kand (1992) inom miljövård från Stockholms Universitet. Stöd hans arbete genom en direktdonation via Paypal.
publicerad 20 mars 2015
- Torbjörn Sassersson
Anne Skaner

Anne Skånér | Foto: 2008 bad Kevin Rudd om ursäkt av tvångsförflyttningar av barn som skedde fram till 1969. Jag såg talet, det var varmt, ärligt och jag ville gärna tro på en ändring. 14 okt 2011 bad den svenska talmannen Per Westerberg dem som vanvårdats i Sverige från 1920 och framåt om ursäkt. Det var vackra ord om än inte lika som Kevin Rudds, men den gemensamma nämnaren var att samhället gjort fel mot barnen och att det aldrig mer får ske.

Text: Anne Skånér

Nu skriver vi 2015. Sverige har nu en ny regering, statsministern är fosterbarn. Men ett fosterbarn långt från den vanvård som tusentals barn utsattes för. Jag läser att i Australien har allt återgått till som det var före 1969. Det har aldrig varit så många omhändertagna barn som nu bland aboriginer, urbefolkningen talar om apartheid. I Sverige upplever vi samma sak, allt fler barn omhändertas, ibland av legitima skäl men allt oftare på dåliga utredningar och bristande förarbete.

Den ersättning som tvingades fram i ett hafsigt lagförslag från oppositionen och regeringen 2012, har fler hål än en schweizerost. Frågan är om oppositionen över huvudtaget läste förslaget innan de klubbades i riksdagen. Ersättningslagen byggde på kunskap från Vanvårdsutredningen, i bägge utredningarna fanns långt gående förslag om hur de f.d. barnhems- och fosterbarnen skulle kunna få hjälp utöver symbolisk ersättning. Regeringen valde ett dåligt underbyggt förslag om ersättning, som idag gör att 50 procent av de sökande får avslag. I början av året var avslagen mer än hälften.

Den gamla regeringen liksom den nya är eniga om att efter 1980 förekom ingen vanvård av barn, för ersättningsrätten tar slut för alla efter 1980. Flera politiker lovade var och en för sig att väcka frågan, men hit tills sover såväl den som kravet på korrigering av ersättningslagen som sådan.

När Kerstin Wigsell, gjorde det ambitiösa förslaget till ersättning för vanvård, kopplade hon det med framtida krav. Dock inte att staten skulle betala, utan de kommuner som hanterar barn fel.

Det ska kosta att vanvård barn, konstaterade hon. Att göra upp med det förflutna utan att rätta till misstagen framåt, gör att hela den sk upprättelsen blir ett stort hån. Att kommunerna skulle kunna tvingas betala skadestånd till barn som hanteras fel inom socialtjänsten, försvann helt från dåvarande social- och barnministers bord. Det handlar ju om att delvis inskränka den kommunala självbestämmanderätten. Och det rättsliga läget för barn gör det svårt att driva mål mot kommunerna. Kraven efter vanvården är att göra Barnkonventionen till lag, jag tror inte att det löser problemen. Även barnkonventionen utsätts för tolkningar gärna utifrån varje kommuns kansli.

Jag tror inte att fler lagar ändrar situationen för barn i Sverige, däremot tror jag att utbildning, mångfald bland åtgärdsprogram etc kan bidra. En viktig kursriktning skulle det bli om Regeringen idag väckte frågan om gruppen efter 1980 och såg över hur så stor del som 50 % fått avslag på ersättning från Staten. Det skulle skicka ut signaler om att barn har rättigheter, skall betraktas som en medborgare. Idag kan samhället ”vårda” barn tills de är 18 år, om vården varit fel och den unga vuxna misslyckas är det inte längre samhällets ansvar.

Besvikelsen är stor bland de f.d. fosterbarnen. Inte bara för utebliven ersättning utan för att samhället inte lärt sig av historien. Samma besvikelse upplever våra systrar och bröder i Australien.

Text: Anne Skånér


Du kan stötta Newsvoice via MediaLinq