Om staten dömer på felaktiga grunder – är det ett motiv för mord? – ”Haveristerna” av Bertil Lindqvist – Kapitel 16

    3

    jurister-staten-Crestock

    Bertil Lindqvists thriller ”Haveristerna” fortsätter med kapitel 16. Handlingen fortsätter och kapitlen lyfter upp intrikata frågor om det svenska rättsväsendet. Varje nytt kapitel publiceras normalt på fredagar. 

    Om någon som döms på felaktiga grunder och på osant intygande, frias 37 år senare med hjälp av DNA-prov, är staten då återbetalningsskyldig? Är målsägaren återbetalningsskyldig?  Ska fallet anses preskriberat?  Är det i så fall ett motiv för mord?

    Boken Haveristerna (ISBN 978-91-637-3717-6) finns att beställa bla på Adlibris som e-bok eller som häftad.

    Bild: Crestock.com


    KAPITEL 16

    Haveristerna av Bertil Lindqvist”Välkomna till kvällens sändning 19.30.”

    ”Polisen som utreder mordet på tjänstemannen på Länsstyrelsen, Mårten Sjöberg, har idag kommit ett steg närmare en lösning. För några timmar sen hittade polisen ytterligare en mördad man i Värmland. Polisen har spår som tyder på att förövarna är de samma för båda morden. Även om det ännu inte är helt fastställt, är denne man inte hemmahörande i Stockholm. Polisen kopplar via andra spår på brottsplatsen ihop de båda brotten.”

    I bild kommer intendent Nyman iklädd polisens uniform, givetvis med alla kännetecken på sin rang. Tv-reportern, med ryggen åt kameran, räcker fram den sedvanliga mikrofonen, med den lika sedvanliga stickade yllemössan och inleder utfrågandet.

    ”Intendent Nyman, förundersökningsledare på Riksmord som nu leder spaningsarbetet efter Mårten Sjöbergs mördare. Kan du berätta om vad som har inträffat idag?”

    ”Vi fick ett larm idag vid tio-tiden. Länskriminalen i Värmland åkte på larmet samtidigt som de larmade Rikskriminalen och vi var på plats inom fyra timmar. Väl på brottsplatsen utförde vi en första övergripande undersökning och vi kan säga så mycket, att vi har säkrat många intressanta spår.” sa Nyman med bister min.

    ”Kan du säga om det rör sig om ett mord?” frågade reportern.

    ”Det rör sig helt säkert om ett mord”, sa Nyman, ”och vi har dessutom säkrat fynd som pekar i en intressant riktning.”

    ”Intressant”, sa reportern, ”med tanke på att vi nyligen har haft ett mord i Värmland, är det rimligt att tro att de båda morden ett samband?”

    ”Jag kan av utredningstekniska skäl inte yttra mig om detta, men det ligget ju i sakens natur att vi kommer att höra de nyligen häktade personerna, beträffande deras eventuella inblandning i detta ärende.”

    ”Har polisen identifierat offret?” frågade reportern.

    ”Det kan jag tyvärr inte gå in på i nuläget”, svarade intendent Nyman.

    ”Vi får tacka intendent Nyman”, sa reportern och vände sig för första gången mot kameran. ”Det verkar som vi står inför ett dubbelmord och vi ger polisen allt vårt stöd att lösa denna gåta. Åter till studion.”

    ”Tackar”, sa nyhetsankaret. ”Vi har här i studion två experter på dubbelmord, advokaten Börje Röing och vår egen kriminalreporter Viveka Berglund, välkomna.”

    I tv-soffan satt två välkända tv-profiler, som nu förväntades snabblösa denna kriminalgåta och advokat Röing var den första att ta till orda:

    ”Jag vill börja med att säga att det är mer seriemördare som jag har stor erfarenhet av och då kan man knappast begränsa sig till två mord, vilket det i och för sig kan röra sig om i det här fallet. Men om ni frågar mig, så är det onekligen mycket som talar för att det i det här, rör sig om en och samma förövare, även om en och samme, i och för sig kan vara två eller flera.”

    ”En förövare som kan vara både två eller flera?”, frågade nyhetsankaret. Det var i själva verket en fråga, men advokat Röing uppfattade nog inte saken så utan fortsatte på den redan inslagna linjen.

    ”Det är högst osannolikt att man kommer att hitta gärningsmannen, bland det som vi kallar den normala allmänheten, utan man borde redan i det här stadiet vara ganska säker att det rör sig om någon, eller några också för den delen, som redan finns i polisens register. Det skulle inte förvåna mig, speciellt med bakgrund av hur det första mordet förövats – ja det andra vet vi ju inte så mycket om i nuläget, men om vi nu utgår från det första så är det onekligen lätt att tänka sig att en titt i psykvårdens register skulle bli intressant.”

    ”Stäng av den där skiten”, sa Trond, där de satt och drack kaffe på Eurostops nästan folktomma kafeteria i Örebro. ”Den där tönten har ingen aning om vad han svamlar om, han kan svamla om vad som helst för att få lite egen publicitet och några hundringar i fickan.” Jag ska ha mer kaffe. Någon annan?” sa han och tittade över kanten på sina glasögon. Karin och Jens, som hon föredrog att kalla honom, ruskade unisont på sina huvuden.

    Medan Trond gick och fyllde på sin kaffekopp sedan han först besökt ställets bekvämlighetsinrättning, hann Karin tänka på att Jens inte alls var den person som hon hade förväntat sig. Han såg faktiskt riktigt mysig ut, inte ful, inte snygg, men med en utstrålning som gjorde henne, – hon letade efter bra ord, men kom inte på nåt bättre än – inte oberörd. Han var ca 180 centimeter lång, vägde nog en 90-100 kg, men gav inte sken av att vara överviktig. Frisyren var ospecificerad och kort, men ville man vara snäll så kanske man kunde ana en frisyr. Klädstilen var hans egen, men snygg. Man gjorde lätt associationen till en skotsk gentleman med tweedkavaj, inte en James Bond, men ändå med en lite mystisk utstrålning. Karin uppskattade hans ålder till strax under femtio.

    Som hon förmodat skulle han inte ha varit Tronds samtalspartner om det inte var så, att hissen gick ända upp. Det hade Karin konstaterat på denna korta tid de träffats, att den gjorde. De hade jobbat under två timmar med det material Karin hade och hon imponerades av Jens kunskapsbredd.

    När det gällde Jens kunde man utan tvekan använda det slitna begreppet, att han visste litet om mycket. Han var den av dem, som kom på vad det var som låg på golvet och som på vissa bilder blänkte till lite grand. Gitarrsträngar. Visst kunde det vara så, eller tunn blank metalltråd som egentligen var till för något annat syfte. Just nu var det förståss en kvalificerad gissning, men den verkade trovärdig tyckte hon.

    Jens visste också att man kunde köpa gitarrsträngar under beteckningarna light, medium och heavy. Light var tunna strängar som var till för de ömfingrade, som han uttryckte det. Lätta att spela på men höll inte tonen eller stämningen så bra. Ja de höll över huvud taget inte så bra eftersom de var så tunna var de lätta att dra av när man stämde. Motsatsen var heavy, vilka var mycket tjockare, höll stämningen och gav mycket ljud. Men var rena tortyrredskapet för otränade fingrar. Någon kompis till honom hade uttryckt det som så att det var som att spela på taggtråd. Medium, ja det var givetvis mitt emellan.

    Hon avbröts i sina tankar av att Trond kom uppför den lilla trappen och närmade sig dem med kaffekoppen i handen och ett brett leende i ansiktet.

    ”Nu har vi knäckt det”, sa han. Ja han sa faktiskt vi, fast det var han som nu redovisade lösningen.

    ”Detta var ännu en dödsmaskin”, sa Trond.

    ”Jo”, sa Jens. ”Jag har nog också kommit till den slutsatsen, men jag förstår inte ännu hur den fungerade.”

    ”Det har jag”, sa Trond och sken som en sol. ”Det behövdes bara att jag gick på muggen och fick njuta av den sköna känslan av hur kafferesterna lämnade blåsan. Återigen har mördaren visat att han/ hon/ de, inte vill hålla i bödelsyxan. Den här anordningen fungerar på ett annat sätt men resultatet blir detsamma. Mördaren är förmodligen inte ens närvarande när det händer. Så här tror jag att det gick till.” Trond tog ett par slurkar kaffe medan han bläddrade bland bilderna i Karins laptop.

    ”Titta på den här bilden”, sa Trond sedan han bläddrat fram rätt bild.

    På bilden kunde man se en kopplingsdosa i taket till vilken en gammal gummikabel, som såg ut att vara minst 50 år gammal, var kopplad.

    ”Det är nog den orginalkabel som suttit där sedan andra världskriget, då anläggningen förmodligen ingick i Konungariket Sveriges gränsförsvar mot det nazistockuperade Norge. Tänk er att den där svarta takdosan just nu inte är något annat än en elektromagnet.” Han lät påståendet sjunka in medan han bläddrade vidare bland bilderna i datorn.

    ”Här”, sa han och stannade upp vid en bild. ”Här kan man se att gummikabeln är kopplad till bilbatteriet och när det ligger spänning på elektromagneten kan den hålla fast något, eller hur?”

    ”Nu fattar t.o.m. jag”, sa Jens. ”De här grejorna som hänger på väggarna på varsin sida om elektromagneten, kan förmodligen pendla upp ända till taket och hålls då kvar där av elektromagneten, eller hur?”

    ”Vänta nu. Jag är visserligen kvinna”, sa Karin, ”men jag vill inte kalla mig för bimbo. Det jag minns av fysiklektionerna är antagligen inte mycket, men det minns jag i alla fall att trä inte fastnar på en magnet, och dessa grejor är av trä. Det ansåg jag när jag var där, och det anser jag även när jag tittar på bilderna.”

    ”Det har du helt rätt i”, sa Jens, ”men jag kan se på den här bilden att i ändan på dessa pendlar, sitter något som jag gissar är av metall.”

    ”Hur som helst”, sa Karin, ”så måste jag göra lite annat nu.”

    ”Jag vet”, sa Trond. ”Jag är med, vi köper det här. Hur mycket ska vi betala och vad är det som ingår?” Karin funderade en liten stund och sa sedan:

    ”Samma pris som tidigare minus 20 %. Tio bilder, du väljer själv vilka. Du har givetvis tillgång till alla bilder, men för publicering får du välja ut tio bilder, samma som jag kommer att erbjuda alla. De slutsatser du dragit i den har diskussionen gör jag givetvis inga anspråk på och kommer inte att sälja till andra.”

    ”Taget”, sa Trond. ”Vill du ha en skriftlig beställning?”

    ”Ja tack, helst från din tidning. Det räcker med att skicka ett svarsmail på mitt erbjudande, men du kan gärna slå en signal till din redaktion och förvarna.”

    Karin försvann till ett annat av alla de tomma borden och började sin affärsverksamhet. Jens och Trond ritade på ett spiralblock, diskuterade och kalkylerade. När Karin till slut var klar, fullkomligt kastade sig de båda männen över hennes laptop och startade en intensiv bildstudie, medan de diskuterade mer än lovligt högljutt. Visserligen kunde man inte se några kunder, ingen personal heller, för den delen, men Karins försök att tysta ner de båda problemlösarna gav minimala resultat. Som tur var, hade de ivriga tupparna förstånd att inte prata i ren klartext, men var man lite alert var det inga problem att förstå vad de diskuterade.

    ”Nu åker vi hem till mig och jobbar vidare”, sa Karin. ”Ni kan sova över om ni vill, men då blir det madrass på golvet. Jag har några öl i kylen och lite vin om nån är sugen. I övrigt blir det bara smörgåsar.”

    ”Låter kanon”, sa Jens. Trond sa inget men visade med sitt kroppsspråk att han redan var på väg.

    Jens följde med Karin i bilen. Trond åkte efter i sin tjänstebil medan han pratade i telefon med redaktionen i Stockholm.

    Jens berättade att han hade känt Trond till och från, nästan hela livet, att de fungerade bra ihop. Båda hade en stor gemensam passion, att diskutera och lösa problem, men det var inte alltid som de fick möjligheten att diskutera så här intressanta saker. Visserligen hade Jens varit med Trond på några utlandsuppdrag, men det handlade sällan om att försöka lösa mordgåtor.

    ”Vad är det egentligen som får folk att mörda varandra?” sa Karin. ”Jag skulle aldrig kunna bli så förbannad att jag skulle kunna göra nåt sånt.”

    ”Säg inte det, sa Jens. För ett tag sedan såg jag ett program på tv3. Sanning och Konsekvens, du vet ett sånt där program med Robert Aschberg. Där var det en man, Leif Persson hette han förresten, precis som min barndomskamrat, men det hör ju inte hit. När han var 14 år blev han anklagad för att ha gjort en tjej med barn. Året var 1962. Han nekade, men blev dömd till faderskapet, vilket medförde att han inte bara fick betala underhåll, han fick stå för rättegångskostnaderna också. Det var förståss extra träligt eftersom den då 15-åriga grabben inte hade några inkomster, så större delen av hans liv plundrade Kronofogden honom inpå bara kroppen. 37 år senare tog han på eget initiativ ett blodprov tillsammans med sin son. Då visade det sig att han med 99,93 % säkerhet inte var far till barnet och att han inte hade någon son. Någon kompensation för att staten rånat honom i 37 år fick han inte på grund av att fallet var preskriberat. Så kan det gå om man inte håller tungan i rätt mun. De verkliga bovarna, alltifrån hans så kallade flickvän, till den aktuella tingsrättens åklagare och domare, gick givetvis fria.”

    ”Var han bitter?” frågade Karin.

    ”Jag tyckte att han hade en väldigt förlåtande attityd”, sa Jens. ”Jag uppfattade att han tyckte att det viktigaste var att Aschberg genom tv-programmet gett honom upprättelse. Kanske var det så – inte vet jag, – som svar på din fråga om han var bitter. Jag tror att jag i hans kläder rent känslomässigt skulle ha god lust att ta livet av åtminstone flickvännen, men att mitt förnuft skulle säga mig att avstå.”

    De svängde in på Karins parkering medan Trond parkerade på gatan. De hängde på sig all packning bestående av datorer, kameror, anteckningsblock, kläder mm och gick uppför trapporna till Karins lägenhet. Karin låste upp och släppte in de ivrigt diskuterande gubbarna i lägenheten. De tog av sig skorna, hängde upp sina jackor på den kombinerade hatt och klädhyllan, som var så vanlig i de gamla funkishusen och fortsatte in i lägenheten.

    ”Helvete!” utropade Jens, när han upptäckte att Azlan stod och tittade på honom i dörröppningen till sovrummet. ”Har du en varg här? Är den tam?”

    ”Förlåt”, sa Karin. ”Jag glömde bort honom. Jag måste gå ut en sväng och få kvällsbestyren avklarade. Jag föreslår att ni inventerar kylskåpet så länge och överraskar mig med nåt gott när jag kommer tillbaka.” Hon kopplade Azlan och de gav sig ut på en kvällspromenad.

    Karin hade hört ett antal signaler från sin HTC smartphone, vilket visade att det hade ramlat in en massa, – nåja, i alla fall en hel del, mail. Det var helt tydligt att frekvensen var betydligt högre i kväll än någon annan kväll – då hade hon inte överdrivit. Hon hade börjat fundera över vad som egentligen hände. Det här var i alla fall en situation hon inte hade upplevt tidigare, inte ens hört talas om. Det var frustrerande att inte förstå. Hon hade upplevt frustration många gånger tidigare i sitt liv. Det som rev i henne i sådana situationer var just känslan av maktlöshet och att man inte kunde förstå och då inte heller kunna påverka.

    För att komma ur sina negativa tankar tog hon upp sin telefon och tittade igenom sina e-mail. Hon häpnade över det hon såg, och fick räkna och räkna igen. Båda gångerna slutade det på 12 st. Som ett brev på posten måste hon nu räkna igenom hur mycket pengar detta skulle ge. Det blev väldigt mycket.

    ”Hade hon verkligen gjort sig förtjänt av detta?” frågade hon sig. Hon hade ju fått tipsen gratis, men å andra sidan hade hon förvaltat sina tips. ”JA, – jag har för fasen skrämt skiten ur mig själv då jag besökt de båda brottsplatserna”, tänkte hon, eller kanske pratade hon för sig själv. Hon visste inte.

    Plötsligt såg hon på Azlan att hans nos hade fångat upp något som han undrade över. Erfarenheten visade att det då var dags att tala om för honom att befälhavaren var på plats och att inga hyss skulle accepteras. Azlan sänkte nosen och fortsatte med att läsa hundarnas kvällstidning, dvs. vem som har varit där, vad de gjorde och hur länge sedan det var. Rent hundskvaller alltså. Plötsligt såg hon vad Azlans nos hade uppfattat. Vittringen av tre rådjur. De stod ca 100 meter bort och tittade på henne. Kanske var det inte henne de tittade på, utan på hennes fyrbente vän. Rådjuren här i parken var ju vana vid människor, så det måste vara honom de höll kontroll på. Karin konstaterade att det nu var hög tid att leverera, så hon vände Azlans nos hemåt. Själva leveransen var ju klar, så det var bara att fylla på mailets adressater, vilket hon borde klara på mindre än fem minuter.

    När hon klev in i lägenheten kände hon hur det luktade jättegott.

    ”Det här kallar jag timing”, sa Jens.

    ”Han har lagat Croque monsieur”, sa Trond. ”Det är hans specialitet.”

    ”Croque monsieur, vad fan är det?” frågade Karin. ”Det luktar i alla fall jättegott.” Hon slog sig ner vid köksbordet med laptoppen i knät och tog bort de adresser från maillistan, som inte beställt, från mailet som nu skulle iväg.

    ”Croque monsieur”, sa Trond. ”Det är bara Jensa som ska vara märkvärdig. Hemma i vår familj kallade vi det för varm macka med ost och skinka, som piffas upp med lite dijonsenap och några tomatskivor.”

    De åt sina varma mackor eller Croque monsieur, som Jens envisades att kalla dem, samt drack öl och vin. På dryckesfronten var gruppen väldigt konservativ, eller traditionell som Trond föredrog att kalla det. Vad som gällde, var givetvis öl åt herrarna och vin åt damen – riktigt traditionellt. Till slut var mackorna uppätna, medan förrådet av öl och vin, inte ännu i alla fall, visade några tecken på att ha nått sitt bottenläge.

    Trond ville se vilka bilder Karin tänkte skicka till hans konkurrenter och jämförde dem med sitt eget urval och konstaterade nöjt att ingen fått andra bilder än han själv hade fått. Samtidigt insåg han att han nu måste göra klart artikeln och leverera de senaste ändringarna. Han hade redan skickat det mesta av materialet till redaktionen, men han ville ändå justera vissa saker efter deras senaste slutsatser. Han försvann i drygt en halvtimme, men då han kom tillbaka hade han fått iväg allt material till sin tidning.

    De var alltför uppjagade av dagens händelser för att kunna gå till sängs och därför inventerades skåpen och gömmorna hos Karin av de båda manliga kollegorna, som också gav sig själva rätten att beskatta sina fynd. Karin bara log åt det hela. Hon tyckte att det inte var mer än rätt och att hon kunde tillåta dessa extravaganta upptåg en dag som denna.

    ”Det ska bli spännande att se intendent Nymans reaktioner på pressens artiklar imorgon. Det är troligt att tv-soffan går varm under morgonnyheterna”, sa Trond. ”Den tredje statsmakten har mycket ammunition just nu, och det kan inte vara lätt att utreda ett spaningsmord och nu två, i en tid då en polisutredning hela tiden utmanas av en journalistkår som i stort sett har tillgång till samma information.”

    ”Men tycker du att detta är bra då?” sa Jens. ”Du vet ju vilken makt dessa journalister besitter. Jag som inte är journalist har ju ingen kåranda att bevaka och jag måste ju säga att jag känner ett betydande obehag inför det jag upplever.”

    ”Hur menar du?” sa Karin. ”Jag tyckte att du visade ett ganska stort engagemang i att diskutera mina bilder och övrig information jag har.”

    ”Du har helt rätt, jag gillar verkligen våra diskussioner, jag gillar att lösa gåtor, men jag gillar inte att tredje statsmakten efter eget tycke skipar rättvisa. Vi har ju till exempel Uppdrag Granskning, eller som det blir ibland Uppdrag Förvanskning. När det blir Uppdrag Granskning har de hjältestatus och alla sjunger deras lov. Då springer mobben ut med facklor och hötjugor och jagar livet ur de som hamnat i onåd. Då samma journalister skitit i det blå skåpet får de heta Uppdrag Förvanskning. Ta Carema3) t ex. De har kanske klantat sig rejält, men det skulle å andra sidan inte förvåna mig om de senare, om ett år eller så, blir helt rentvådda. Men är det någon runt detta bord som tror att Carema är de enda bland våra vårdgivare, som kört i diket, om de nu i verkligheten har gjort det?”

    ”Du kan väl ändå inte mena att du tycker att det är fel, att man gör samhällskritiska reportage?” sa Trond. ”Menar du att det var något fel i att hänga ut Carema?”

    ”Nej det tycker jag inte, såvida man har rätt i det man påstår”, sa Jens, ”men nu kommer jag till det viktiga. Är det någon här, runt detta bord, som tror att dessa vanvårdsfall bara förekommer på detta enda företag? Alla andra är vita som snö?”

    ”Nä, det tror vi inte”, svarade Karin och Trond unisont.

    ”Bra”, sa Jens, ”då behöver jag väl inte säga mer, men med tanke på vad ni hinkat i er ikväll, så är det väl lika bra att jag är lite övertydlig. – Låt oss anta att det förekommer vanvård hos alla vårdnadsgivare. Vem gjorde urvalet? Vem beslutade att vi tar Carema?

    ”Vadå vem gjorde urvalet, det är väl Olofsson förstås”, sa Trond, aningen aggressivt. Jens höll upp tummen och log.

    ”Tänk det tror jag också, eller kanske med påtryckningar eller ska vi kalla det, viss vägledning. För en gångs skull håller jag med dig. Han eller någon annan. Nu kommer poängen – håll i er. Efter vilka kriterier tog man ut och granskade Carema, om det nu är så att detta inträffar på många andra äldreboenden, kommunala eller privata? Vad gjorde att Olofsson, eller någon annan bestämde sig för Carema? Vi har faktiskt fler vårdgivare än Carema, eller hur? Om inte de övriga också granskas, så måste ju slutsatsen bli att de sköter sitt åtagande klanderfritt. Eller hur?”

    Frågan blev hängande i luften ett tag, men innan den drivit bort tog Jens tag i den igen:

    ”Vad gjorde att Olofsson eller någon annan bestämde sig för Carema?”

    ”Inte fan vet jag.” Fräste Trond. ”Inte fan vet jag och det lär vi väl aldrig få veta.”

    ”Det är just det som är poängen. Ingen vet. Det brukar heta att:

    Vi fick ett brev, vi fick ett samtal. Jag tror inte att de fick ett brev eller att de fick ett samtal. Jag är helt övertygad att de fick många brev och många samtal. Jag är lika säker på att dessa brev och samtal inte var identiska. Det är snarare sannolikt att budskapet i informationen divergerar, dvs. går isär. Så??- varför valde man Carema och ingen annan? Var det pengar, mutor, hot? Vi får nog aldrig veta. Det enda vi vet är att det inte var idealism och omsorg som var drivkraften. Skulle du ställa denna fråga till Olofsson skulle han antagligen svara att: – Vi gjorde den bedömningen.”

    ”Antagligen”, svarade Trond.

    ”Det finns ingen utredning i botten, bara påståenden som helt plötsligt får status sanning. Allt på grund av att några publicitetskåta journalister gjorde den bedömningen. Är det så?”

    Ingen ville svara varken Tond eller Karin, vilka båda hade mulnat till påtagligt.

    ”När programmet sändes har man redan spelat in reportagen till nästa program. I och med att man inte följer upp de andra vanvårdarna, så har dessa mer eller mindre friskförklarats med Approved-stämpel och kan fortsätta sin eventuellt vanvårdande verksamhet. Så vad har man uppnått? Inte speciellt mycket. Man har svärtat ner ett företag och friskförklarat resten. Nu ska mobben med sina facklor och hötjugor skickas åt något annat håll. Olofssons drivkraft är nog inte idealism, utan snarare Stora Journalistpriset och då gäller det att snabbt byta måltavla och satsa på ett annat säkert kort, innan obehagliga frågor uppstår.”

    Nu var den glada stämningen runt bordet som bortblåst. Det var tyst en lång stund tills äntligen Karin tog till orda:

    ”Varför kom du hit egentligen om du bara ska kritisera och kränka oss?”

    Trond blängde ilsket på Jens.

    ”Vad trött jag blir”, sa Jens ”Antingen lyssnar ni inte på vad jag säger eller så har ni druckit för mycket, för ni är fanimej inte dumma i huvudet. Jag säger ju att jag gillar det ni gör. Ni hycklar inte i skydd av någon sorts idealism. Ni gör båda ett jätteproffsigt jobb, för att det är ert leverbröd. Ni har dessutom förstått att om man gör bättre reportage, bättre information, bättre artiklar, så blir ert leverbröd också mer välsmakande. Nej för fasen ni står för vad ni är. Ni hymlar inte, ni gömmer er inte bakom någon falsk idealism. Ni gör det ni gör för att ni är bra på det och det är ert jobb. Utöver detta visar ni ett stort civilkurage. Det är inte säkert att ni gör det ni gör helt ostraffat. Ni har tyvärr kollegor som inte är så noga med vad det gör bara de får bra tittarsiffror. – SKÅL” Jens höjde sitt glas, men upptäckte då till sin förvåning, att det var tomt.

    Trond gick till kylskåpet och tog ut de två sista ölen, knäppte upp den ena, och gav den andra till Jens och sa:

    ”Det känns på något sätt som om du har lite rätt, men bara lite, eller vad säger du Karin?”

    ”Skål” sa Karin och höjde sitt nypåfyllda vinglas. ”Nästa gång du ska göra en sån där utläggning, ska jag be att få spela in den. Jag tror att det är lättare för mig att hänga med då, om jag kan få höra den flera gånger.”

    Jens gick fram till Karin, la armarna om henne och gav henne en riktig björnkram. Sen kysste han henne på pannan och sa:

    ”Jag gillar dig helskarpt. Inte bara för vad du uträttar som journalist – utan för att du är den du är som person.”

    ”Tack”, sa Karin och log.

    ”Sånadär komplimanger kan man inte ge åt Trond, då ska han bara slåss”, sa Jens och nu skrattade alla och stämningen var tillbaka.

    ”Sena nyheterna”, sa Karin, som hade upptäckt att det strax var dags och pekade på dosan som låg bredvid Trond. De tre vännerna fokuserade på tv:n som när som helst skulle visa sena nyheterna. Alla tre var överens om att inslag ett var Värmlandsmorden och Jens ville slå vad om att så var fallet.

    ”Jag sätter etthundra spänn på det”, sa Jens, men de båda andra bedömde att det rent av var ett spelmässigt självmord att sätta emot, så de vek ner sig.

    Mycket riktigt började nyhetsankaret sändningen med:

    ”Allmänheten i Värmland känner stor oro inför de båda morden i Värmland.” Några snabba klipp visade några personer som på klingande värmländska menade att det faktum att två mord inträffat på mindre än två veckor var oroande. En annan menade att det var skamligt att den organiserade brottsligheten hade fått breda ut sig så i samhället och ytterligare en tredje var säker på att någon MC-klubb var inblandad.

    ”Jag hälsar kvällens gäster välkomna, intendent Torbjörn Nyman från Rikskriminalpolisen och överåklagare Bo Hjort nyutnämnd förundersökningsledare.” Diskreta och aningen bistra nickar kom som svar från de båda representanterna för svenskt rättsväsende.

    ”Om jag har förstått saken rätt”, började nyhetsankaret, ”så har ni nu kommit så långt i förundersökningen att åklagarväsendet nu gör entré?”

    ”Ja, det är riktigt”, sa Bo Hjort. ”Det är ju praxis att vi jobbar så vid den här typen av brott. När förundersökningen, som under intendent Nymans föredömliga ledning har kommit så här pass långt, att vi nu har två frihetsberövade och därtill stark bevisning, då är det dags att bli avlöst av en åklagare.”

    ”Det låter precis som om det finns väldigt stark bevisning mot de nu häktade personerna”, sa nyhetsankaret. Intendent Nyman förstod att påståendet var menat som en fråga och agerade som förväntat.

    ”Vi talar först och främst om det första mordet”, sa Nyman, ”där är också bevisningen stark. Personerna i fråga är sedan tidigare kända av polisen. Vi har dessutom vittnesmål från flera personer som har hört dem hota offret. Hotet har också förstärkts av lättare våld så som knuffar mm, också det i vittnens åsyn.”

    Intendent Nyman fortsatte att berätta om hur offret utsatt sig för de misstänktas hat då han genom sin tjänsteutövning tagit beslut till deras nackdel och bara det är n…”

    ”Förlåt”, sa nyhetsankaret. ”Det sistnämnda är intressant ur en annan aspekt. Vi har fått uppgifter om att offret i sin tjänsteutövning fattat rakt motsatt beslut i ett nästan identiskt ärende och på sätt både förargat och förolämpat de båda misstänkta. Kan man tänka sig att meningsutbytet bara var ett uttryck för besvikelse över orättvisor?”

    Nu tog åklagare Hjort ordet och sa:

    ”Våra vittnen är ytterst trovärdiga, samtidigt som de misstänkta vid upprepade tillfällen varit inblandade i brottslig verksamhet, så jag tror inte vi kan negligera denna hotbild.”

    ”Hur stämmer det ihop med det andra mordet i Värmland? Det har antytts att de båda brotten hänger samman. Finns det någon bevisning som binder de båda misstänkta till också det brottet? Har man identifierat offret?”

    ”Det finns saker som gör att vi har skäl att misstänka, att de båda morden har ett samband”, började Nyman. ”Vi har säkrat en mängd spår, men för att vara på den säkra sidan har vi skickat prover för DNA-analys och annat, som vi säkert kan få fastställt av SKL i Linköping. Beträffande offrets identitet har vi ingen säker identifiering. Fingeravtrycken finns inte i något av våra register, vilket givetvis försvårar vårt arbete, men det finns så många andra sätt att identifiera en kropp, så vi känner ingen oro.”

    ”Vad händer härnäst?” frågade nyhetsankaret avslutande.

    ”Vi ska givetvis invänta svaren från SKL, men under tiden så kommer naturligtvis förhören med de häktade, samt olika vittnen, att fortsätta med oförminskad intensitet”, avslutade intendent Nyman, medan åklagare Hjort nickade instämmande.

    Nyhetsankaret tackade sina gäster, vred sig 60 grader åt höger så att tv-bilden fick en ny bakgrund och började berätta om nästa inslag vilket handlade om Östersundspolisens stora drive, där man kunde uppvisa strålande resultat som bevis på polisens fantastiska effektivitet. Man hade nämligen lagfört 30-talet Östersundsbor som hade cyklat utan föreskriven belysning på cykeln och som nu hade böter att vänta. Inslagets huvudpunkt var en intervju med polisens informationsansvarige Pia Höglund, som tveklöst var stolt över polisens insats och menade att upprepade insatser av detta slag fortsättningsvis var att vänta. Färska interna utredningar visade enligt Pia Höglund på att beivrande av småbrott av detta slag också gjorde att man fick en minskning av grövre brott.

    Jens och Trond ruskade på sina huvuden åt denna löjeväckande logik och övergick till lite kallprat om allt möjligt, medan Karin kröp upp i soffhörnet med en pläd över fötterna. Ganska snart kände hon hur huvudet började ramla åt sidan och att det var dags för en avrundning, innan de fick höra henne snarka.

    ”Gubbar, tack för en intensiv dag. Jag tycker att vi kommit väldigt långt, men jag måste säga att jag är väldigt nyfiken på vad våra kolleger kan komma fram till med utgångspunkt från mitt material. För att vara på bettet i morgon, tänker jag dra mig tillbaka. Jag ska bara plocka fram madrasser och sängkläder. Sen får ni klara er själva.”

    Trond och Jens reste sig upp och gav Karin varsin godnattkram och tackade för mat och dryck samt en trevlig kväll. Sedan fortsatte de med sina diskussioner, som nu kommit in på religion och religionsfrihet.

    ***

    Boken “Haveristerna” (ISBN 978-91-637-3717-6) finns att beställa bla på Adlibris som e-bok eller som häftad.

    Läs även Bertil Lindqvists artiklar: “De svenska oligarkerna” och “Svenskt rättsväsende – Vanliga människor är bara bönder i ett schackparti”


    Lämna Twitter - Byt till Twitter och friheten
    • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Se reglerna.
    • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd.
    Föregående artikelLars Bern: Aftonsol över Svenska Dagbladet
    Nästa artikelAn updated estimation of civil casualties killed by drone strikes – An injury-epidemiology & human rights report
    NewsVoice är en nättidning som startade 2011. Syftet är att publicera oberoende nyheter, debattartiklar och kommentarer samt analyser av händelser i samhället och världen.
    Prenumerera
    Notify of
    guest
    3 Kommentarer
    Äldst
    Nyast Mest röstad
    Inline Feedbacks
    Se alla kommentarer
    M-B Bernhsvege
    M-B Bernhsvege
    Gäst
    8 maj 2015 kl 10:15

    Försäkringskassans handläggare prioriterar egna behov av att få tillräckligt många ärenden avverkade framför rättssäkerheten för den försäkrade. Därför är det svårt att få uppskov om man behöver få fram ytterligare intyg.??? Kan det verkligen vara så?

    Kan vi acceptera att handläggningsprocessen är till för personalens behov i stället för att utreda ansökningar objektivt för att tillgodose sjuka och skadade personers rätt till ersättningar ?Kan vi acceptera att en statlig organisation är uppbyggd för att tillgodose personalens behov? Om detta stämmer hur tänker ledningen som styr detta?

    Bo Sonnsjö
    Bo Sonnsjö
    Gäst
    9 maj 2015 kl 00:24

    Till kategorin Myndigheter, som aldrig gör fel hör Försäkringskassan (FK)!

    Att FK bryter mot EUdomstolens domar; övertolkar vad specialister inom EU utrett – har skett alltför många gånger under de gångna åren.

    Att FKs handläggare saknar korrekt medicinsk kunskap och därför tvingas lita på vad myndighetens försäkringsmedicinska rådgivare (FMR) föreslår i de enskilda fallen hör till rutinerna!

    – De följer väl bara gällande regelverk och därmed även rutinerna hos myndigheten.

    Att FMR saknar grundläggande kunskap om nackskador har dels FKs försäkrings-överläkare erkänt för ett antal år sedan, men även att de själva saknade nödvändig kunskap – meddelade dessa vid möte på Huvudkontoret – med Nackskadeförbundet.

    Anledningen till mötet var att dels en gynekolog, dels en barnpsykiatriker bedömt nackskadade trots att dessa typer av specialiteter inte regelmässigt utredde den här typen av skador på sina ordinarie arbetsplatser.

    Att distriktsläkare med extraknäck på FKs utredningscentral i Visby saknade grundläggande kunskap om nackskadekirurgi, men trots detta fungerade som “besserwisser” med fullständigt felaktiga bedömningar – tycktes varken bekymra FKs Processjuridiska Enhet eller förvaltningsdomstolen i Stockholm, som avgjorde målet!

    Förvaltningadomstolen dömde givetvis i enlighet med FKs Processjuridiska Enhets förslag …

    Men det är väl vad man kan förvänta sig – förmodligen normalvarianten i denna typ av avgöranden – eftersom enligt kunniga i processrätt, är förvaltningsrätter inget annat än myndigheternas förlängda arm …

    Och myndigheter gör ju – väl känt sedan länge – aldrig fel, ens om de återkommande bryter mot EUdomstolens domar …

    Överklaga till EUdomstolen kräver en mycket välfylld plånbok med tanke på advokatkostnader – något den med missade svåra nackskador knappast har.

    För övrigt skulle väl även sådana “figurer” klara att arbeta sängliggande – enligt förslag av en påtänkt finansminister.

    ”Alla skulle göra rätt för sig” – Var det inte så Du tyckte, Ulf Kristersson?

    Är Försäkringskassan Ulfs enda accepterade undantag? Eller finns fler?

    Arne Söderback
    Gäst
    10 juni 2015 kl 20:41

    Håller med.