Vår ambivalenta syn på djur – Forskning på delfiner ledde till sex och kärleksrelation mellan djur – människa

4
903

Ingela Bel-HabibVår syn på djur präglas av en ambivalent hållning. I en maktrelation, där människan intar en överordnad ställning, definieras djuret nyckfullt som ömsom subjekt, ömsom objekt. Vi pendlar å ena sidan från en idealiserad, antropomorfiserande syn på djur, som ett med människan interagerande och i det närmaste jämställt subjekt, till ett mekanistiskt objektifierande betraktelsesätt.

Text: Ingela Bel Habib, Fil doktor i psykologi, språkforskare och språkkonsult | Kontakt: belhabib2[at]gmail.com

Samtidigt som våra husdjur i Västerlandet mer eller mindre ses som familjemedlemmar med fysiska och känslomässiga behov, rättigheter och skyldigheter, kan de också behandlas som själlös materia. Det senare blir särskilt tydligt inom djur-, päls- och köttindustrin. Pälsdjur som flås levande, griskultingar som kastreras utan bedövning, djur som slaktas under grymma och stressande förhållanden, utgör några av de otaliga exempel som utmärker den vardagliga praktiken inom dessa branscher.

Descartes objektifierande syn på djur som automatiserade kroppar utan själ kan ses som en arketyp för intagandet av en sådan ståndpunkt i detta binära subjekt -objektsystem. Det motsatta subjektiviserande synsättet har gradvis kommit att växa fram i det moderna samhället präglat av försvagade familjeband och allt större fokus på individen, med utveckling av en narcissistisk personlighetstyp mindre förmögen och benägen till sociala relationer.

Detta har lett till att gemenskapen med djur alltmer fått ersätta och fungera som substitut för mänskliga relationer till följd av mindre stark familjesammanhållning, social gemenskap och individcentrering i samhället.

Vi har kommit att ge mer och mer av vår tid och fästa och förbinda alltmer av vår tilltro och känslomässiga engagemang till de oftast fyrbenta husdjuren, som alltid visar trofasthet, obrottslig lojalitet och ger oss villkorslös kärlek. Inte så konstigt att en sådan relation skapar starka band, som ibland till och med kan vara starkare än bandet människor emellan. I ett mänskligt samhälle präglat av separationer och singelliv fyller husdjuren ett enormt känslomässigt och existentiellt tomrum och bidrar till att upprätthålla såväl den fysiska och psykiska hälsan i befolkningen. I denna subjektsrelation mellan människa och djur har gränsdragningen mellan arterna blivit alltmer diffus.

Människa och delfin

John Lilly - Photo: Official Obituary, Wikimedia CommonsMänniskans förhållande till djur, i vilket de ömsom definieras som själlöst objekt, ömsom som tänkande, samspelande subjekt, har kommit att dras till sin spets i ett amerikanskt forskningsexperiment på den karibiska ön Sankt Thomas i mitten på sextiotalet. På denna ö försökte läkaren, filosofen och forskaren i neurovetenskap John Lilly, inom ramen för en forskning finansierad av NASA, att lära delfiner tala engelska. Hans dåvarande fru hade under ett tidigare forskningsprojekt upptäckt att de delfiner som doktor Lilly studerade försökte härma hans och den kvinnliga assistentens röster. Denna observation fick Lilly att ändra sin forskningsinriktning från neurofysiologisk forskning om delfiners hjärnor till studiet om kommunikation mellan arter.

Foto på John Lilly: Wikimedia Commons

Doktor Lilly publicerade sin teori år 1961 om kommunikation över artgränserna i boken “Man and Dolphin”. Idén om talande delfiner som försöker kommunicera med oss, rönte stort intresse och blev en bestseller. I boken framför doktor Lilly en idé utifrån de ursprungliga observationerna av delfiner som härmar människoröster, om att det är möjligt att lära dessa djur tala engelska.

Detta skulle upphäva kommunikationsbarriärerna mellan arter och slutligen möjliggöra en representation av valdjurssläktet i FN, där delfinerna skulle kunna ge sin syn på vetenskap, historia och världsekonomi.

Boken väckte även stort intresse hos astronomer som såg ett samband mellan deras arbete med att spåra signaler från utomjordiska civilisationer och doktor Lillys forskning om kommunikation mellan intelligenta arter som lever i helt skilda miljöer.

År 1963 öppnade Lilly ett forskningslaboratorium på ön Sankt Thomas för att närmare studera kommunikationen mellan delfin och människa. Några månader senare anställdes den unga Margaret Howe Lovatt som forskningsassistent för att arbeta med att försöka lära delfiner tala engelska. Medan chefen för forskningslaboratoriet, den mycket kände och välrenommerade brittiske antropologen och kommunikationsteoretikern Gregory Bateson, ägnade sig åt forskning om kommunikation mellan djur inom en och samma art, fick Lovatt i uppgift av doktor Lilly att uppmuntra delfinerna att härma människoliknande ljud. Genom sin naturligt öppna och empatiska natur fick den nyanställda forskningsassistenten genast en mycket bra kontakt och respons från de tre delfiner, Sissy, Pamela och Peter, som ingick i forskningsprojektet.

Lovatt resonerade att om alla tidsmässiga och fysiska hinder kunde undanröjas, skulle detta leda till en förbättrad inlärningssituationen med mer framgångsrika resultat. Om hon kunde leva tillsammans med en delfin, som en mor med sitt barn, tjugofyra timmar om dygnet, skulle hennes möjligheter att knyta band till djuret och lära det engelska avsevärt öka, enligt hennes och doktor Lillys synsätt. Hon fick doktor Lillys tillåtelse att göra forskningslaboratoriet vattentätt för att kunna fylla det med tillräckligt med vatten för vistelse för en delfin.

Lovatt valde ut den yngre delfinen Peter för sitt experiment. Anledningen till detta var att denna delfin inte tidigare hade tränats till att göra människoliknande ljud, som de andra två. Under en tremånaders period skulle Lovatt leva ensam med honom dygnet runt sex dagar i veckan, sovande i en provisorisk säng på en upphöjning i mitten av rummet och arbetande vid ett skrivbord, som hängde över vattnet genom en fastspänning i taket. Den sista dagen i veckan var ledig och då hissades Peter ner till havspoolen under labbet, för att tillbringa tid med de två hondelfinerna.

Lovatt gav delfinen lektioner i ljudhärmande engelska två gånger om dagen, som hon noggrant dokumenterade i ljudinspelningar. Hon försökte bland annat lära delfinen hälsa på henne genom att förmå den använda sitt blåshål för att efterlikna språkljuden för frasen “Hello Margaret”. Att efterlikna ljudet för fonemet m var särskilt svårt, berättar Lovatt i en senare intervju. Hon mindes att delfinen till slut rullade runt och försökte bubbla fram ljudet under vattenytan.

Enligt Lovatt var det inte de formella språklektionerna, utan den lediga tiden däremellan som lärde henne mest om kommunikationen med delfiner. Det visade sig att delfinen var mycket intresserad av hennes anatomi. När hon satt med benen i vattnet kunde han begrunda dem i timmar, särskilt baksidan av hennes knä, som han verkade vilja veta allt om.
Något verkade nu komma i vägen för språklektionerna. Den unge delfinen som nu närmade sig könsmognad visade allt större fysiskt intresse för forskningsassistenten.

Atlantic Spotted Dolphin - Stenella Plagiodon - Wikimedia Commons
Atlantic Spotted Dolphin – Stenella Plagiodon – Wikimedia Commons

En kärleksrelation mellan delfin och människa

Lovatt försökte lösa detta genom att hissa ner honom till havspoolen, där han kunde umgås och rikta sina drifter mot hondelfinerna. Detta visade sig var tidskrävande och mödosamt och medförde ett avbrott i språklektionerna och kommunikationen med delfinen. Djurets intresse för Pamela och Sissy var inte heller särskilt stort. Han ville helst vara tillsammans med Lovatt i det så kallade hemdelfinariet.

Lovatt löste det problem som uppstått genom att tillåta delfinen gnida sig mot hennes ben, knä eller hand. Hon till och med hjälpte honom att få utlopp för sina drifter genom att på något sätt klia bort dem med handen, för att sedan kunna återgå till språklektionerna. Detta visade sig också ha en positiv effekt på undervisningen.

Här ser vi hur gränsen mellan djur och människa, mellan definierat objekt och definierande överordnat subjekt, i det närmaste har suddats ut. På något sätt skulle man kunna säga att delfinen och Margaret inledde en kärleksrelation, som två interagerande och samspelande subjekt, även om hon hävdar att så inte var fallet för hennes egen del. För Lovatt handlade det helt enkelt om att inte behöva avbryta lektionerna och att stärka banden och motivationen för att lära delfinen tala engelska. Hon säger att det inte var privat och något som skedde i skymundan.

Samtidigt tillstår hon att det var uppenbart för henne och alla runt omkring att delfinen var mycket attraherad av henne och till och med skulle kunna sägas vara förälskad. Är detta möjligt? I vilket fall som helst så ser vi här ett tydligt exempel på hur gränsdragningen mellan människa och djur blir alltmer otydlig och mindre framträdande. Det är här inte längre fråga om ett definierande, observerande subjekt( forskningsassistenten) och ett underställt, observerat objekt ( delfinen) i en experimentell forskningssituation, utan om två subjekt som ständigt skapar och omskapar själva förutsättningarna för arbetet och kommunikationen dem emellan.

LSD

Relationen mellan forskningsassistenten och delfinen som två mer eller mindre jämställda subjekt i en kärleksrelation visar sig emellertid vara bräcklig och övergår ganska snart i ett objektsförhållande, när doktor Lillys intresse för språkprojektet minskar. Ivrig att nå forskningsresultat försöker Lilly att göra delfinerna mer öppna för kommunikation och tillgängliga för inlärning genom att injicera dem med LSD. Margaret lyckas emellertid förmå doktor Lilly att inte använda Peter som forskningsobjekt i drogexperimentet.

När injiceringen av droger inte visade sig ha någon effekt, skapar doktor Lilly ljudvågor i bassängen genom att sänka ner en vibrerande borr i vattnet. Detta måste ha varit oerhört plågsamt för delfinerna, eftersom de har mycket känslig hörsel. Inte heller detta förfaringssätt provocerade fram någon reaktion.

Här ser vi hur delfinernas tidigare ställning som samspelande subjekt, oförutsägbart och nyckfullt, plötsligt övergår till objektstatus utan möjlighet till påverkan av situationen, i en underordnad maktrelation mellan djur och människa.

De hänsynslösa drogexperimenten på de två hondelfinerna ledde till att Gregory Bateson, chefen för forskningslaboratoriet, lämnade verksamheten i protest. Doktor Lilly tvingades nu stänga laboratoriet, till följd av utebliven finansiering, utan att några egentliga forskningsresultat hade uppnåtts.

Delfinerna transporterades till Miami, där de placerades i en mycket trång pool i en mörk, oanvänd banklokal. Poolen hade otillräcklig vattengenomströmning, vilket innebar att djuren fick vistas i en vattenmiljö med sin egen urin och avföring. Den relativa frihet, bekvämlighet, kärlek och uppmärksamhet som delfinerna hade åtnjutit i delfinariet på Saint Thomas var nu mycket långt borta. Denna händelseutveckling visar mycket tydligt på bräckligheten i relationen mellan forskningsledare, assistent och försöksdjur och oberäkneligheten och otillförlitligheten i djurens status som subjekt eller objekt.

Delfinen begick självmord

I denna mörka, smutsiga och kärlekslösa miljö försämrades Peters fysiska och psykiska tillstånd drastiskt. Efter några veckor fick Margaret beskedet från doktor Lilly att Peter hade begått självmord. Eftersom delfiner inte automatiskt andas in luft, kan de välja att stänga av och inte ta ett nytt andetag om livet blir för outhärdligt. Det var just detta som Peter hade gjort. Enligt veterinären Andy Williamson dog Peter av ett brustet hjärta till följd av en separation han inte kunde förstå. Margaret kunde rationalisera händelsen, vilket inte var möjligt för delfinen.

Här ser vi hur delfinen förefaller ha anteciperat sina framtidsutsikter, som ett självständigt tänkande och agerande subjekt och fattat beslut om sin egen fortsatta existens. Han har själv valt det mest definitiva och drastiska alternativet, nämligen att avsluta sitt liv. Delfinen verkar i det här fallet ha samma förmåga som människan, som ett tänkande subjekt som reflekterar över sin egen existens, som ett vara till döden, att föreställa sig sin framtid med olika scenarier, som grund för livsavgörande beslut.

Att Margaret inte bara såg Peter som ett forskningsobjekt och att hans kärlek till henne inte var ensidig, visar hennes beslut att stanna kvar på ön och flytta in i delfinariet, som nu gjorts om till ett bostadshus. Hon gifte sig med den man som fotodokumenterat hennes forskningsarbete med delfinen. Tillsammans fick de tre döttrar som växte upp i det före detta delfinariet. Enligt Margaret fanns det en bra känsla i huset. Det andades frihet och harmoni.

Händelserna under och efter forskningsexperimentet med att lära delfiner tala engelska visar tydligt hur vår syn på djur pendlar mellan motpolerna objekt och subjekt i en oförutsägbar maktrelation, definierad av människan.

Alla relationer rymmer emellertid ett objekt -subjektsförhållande. Det som skiljer relationen djur -människa från relationen människor emellan är att djuren inte har möjlighet att vidtaga motstrategier och använda sig av motstånds- och motmaktsmekanismer i Foucaults mening i kommunikationen med människan. Deras förhållande till vår art kan därmed per definition betraktas som ojämlik.

Sett i ett vidare perspektiv kan emellertid relationen mellan forskningsassistenten och delfinen ses som en metafor eller ett paradigm för ojämlika relationer. Förhållanden som inte bygger på jämnstarka relationer ökar risken för en påtvingad och underställd objektsroll utan inflytande över situationer, nyckfullt bestämd av den överställde i en maktrelation.

Detta är något att ta hänsyn till och beakta i såväl relationen mellan människa och djur, som människor emellan.

Det handlar här ytterst om hur vi bygger och vidmakthåller en balanserad relation till den andre, utan över- och underordning, baserad på en ömsesidig och jämställd kommunikationen med hänsyn till de ingående parternas behov och utvecklingsförutsättningar.

Text: Ingela Bel Habib, fil doktor i psykologi

4 KOMMENTARER

  1. Ibland kan man fråga sig , vem som är intelligentare djur eller människan. T.ex lärde man Bono chimpanserna att kommunicera i mänsklig teckenspråk. Aporna saknar den anatomin inom stryphuvud som människan har för att pratar. Det visade sig att de apor som kunde teckenspråket växlade mellan teckenspråk och apspråk i kommunikation sinsemellan. Enligt rapporter var kommunikationen med teckenspråk felfritt. Människorna däremot lärde sig aldrig apspråket för att kommunicera med dem på deras villkor.
    Typisk för människans översitter attitude gentemot djur. Men är det et under? Man behöver bara se hur vi behandla barn för att förstå.

  2. Doktor Lilly i artikeln är ett skrämmande exempel på helsjuka “forskare” som saknar varje spår av empati och etik: Injicera LSD i delfiner och tortera dem med en vibrerande borr – man tar sej för pannan!!!

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here