Är lagen till för att skapa rättvisa – eller för att befästa och stärka makten för några få? – ”Haveristerna” av Bertil Lindqvist – Kapitel 17

    23
    352

    Bertil Lindqvists thriller ”Haveristerna” fortsätter med kapitel 17. Handlingen fortsätter och kapitlen lyfter upp frågor om det svenska rättsväsendet. Varje nytt kapitel publiceras normalt på fredagar. 

    Boken Haveristerna (ISBN 978-91-637-3717-6) finns att beställa bla på Adlibris som e-bok eller som häftad.


    KAPITEL 17

    Onsdagen den 19 oktober 2011

    Haveristerna av Bertil LindqvistKarin vaknade av att det luktade kaffe och rostat bröd. Det var en ganska ovanlig upplevelse i hennes lägenhet, då hon levt som singel i många år och hennes tillfälliga förbindelser varit tämligen begränsade, såväl till antalet som till medföljande aktiviteter. I vilket fall hade det varit synnerligen ovanligt att hon haft manliga nattgäster, som dessutom hade den goda smaken att gå upp och fixa frukost.

    Just kaffedoften fick henne att minnas sina sommarlov, då hennes pappa hade semester och de tillbringade en hel månad i deras lilla sommarstuga. Pappa var morgonpigg och gillade att fixa frukostbricka åt mamma. Själv fick hon hoppa upp i mammas och pappas säng och delta i sängfrukosten. När vädret var vackert, vilket det alltid var på hennes sommarlov, brukade mamma tassa upp och öppna verandadörrarna så sommarens dofter fick konkurera med frukostdoften. Hon brukade lyssna efter bofinkens sång som hon hade lärt sig att känna igen, som den vackraste av alla fågelsånger.

    ”Så mycket minnen det kan ligga i en kaffedoft”, tänkte hon och drog några djupa sniff genom näsan.

    Utan att gå upp och titta, drog hon slutsatsen att det var Jens som hade visat sig morgonpigg. Det var nog mer hennes erfarenhet av den tid hon hade varit i lag med Trond, än en ren gissning, som gjorde att hon drog den slutsatsen. Hon hade ju inte någon kunskap on Jens morgonvanor. I vilket fall som helst var det en trevlig upplevelse. Hon låg kvar fem minuter till och väckte kroppen likt en katt. Hon lyssnade till de trivsamma ljuden från köket och eftersom hon inte hörde att någon pratade, drog hon slutsatsen att Trond inte bytt sina morgonvanor. Han sov antagligen fortfarande.

    Karin drog sig till minnes att det hade hänt en gång, möjligtvis två, att Trond under den tid de varit tillsammans, hade gått upp och fixat frukost. Den gång hon var säker på att det hade hänt, var då hon brutit benet och dagen innan kommit hem från sjukhuset och var tämligen immobiliserad. Händelsen var trevlig. Men det var inte riktigt Tronds grej. De gener han begåvats med av typen huslighet var tämligen begränsade i antal, så den gången hon brutit benet tömdes väl hela reserven. Hon fnittrade lite för sig själv åt denna analys. Men det var med honom som många andra män, de hade begåvningar av annan sort som kunde vara nog så användbara.

    Hon klev ur sin säng och in i sin vanliga mysiga morgonrock, den var riktigt varm med sitt fleecefoder . Den gav precis den goa värme, som hon kunde behöva, när hon kröp ur sängens värme, ut i den kyliga morgonluften. Hon gjorde ett snabbt besök på toaletten, men när hon klev ut i sovrummet igen blev hon stående. Utan att veta varför gled hon ur sin mysrock för ett snabbt byte till sin lite mer eleganta men betydligt svalare sidenkimono. Den hade kostat en mindre förmögenhet, men just nu tyckte hon att den passade väldigt bra. Hon tassade tyst ut i köket och smög upp bakom Jens och lade sin hand på hans axel och sa:

    ”Det här var allt en överraskning. Färdiglagad frukost – vem hade trott detta?”

    ”Jag kunde inte sova längre”, sa Jens, ”och då tyckte jag det var lika bra att fixa till lite gott att äta.” Han tittade henne oblygt i ögonen. ”Du ser riktigt bra ut, en kvinna helt i min smak”, tänkte han, men tyckte att det var lite tidigt att säga det. I stället sa han:

    ”Jag har fått en kompis som du ser”, och pekade med tummen över axeln. Där satt Azlan i stilla majestät. Att tigga var inte riktigt Azlans grej, men han visste att om man bara befann sig på rätt plats vid rätt tidpunkt så brukade saker och ting ordna sig.

    ”Vår relation startade inte så bra”, sa Jens. ”Jag visste inte att han var i timmerbranschen. Han levde om som en värsta Lumberjack och brydde sig inte ett dugg om att jag diskret petade på honom.”

    Karin skrattade åt Jens beskrivning av Azlan som en skogshuggare.

    ”Han brukar inte hålla på så länge, han övergår så småningom till ett snusande som jag faktiskt tycker är ganska rogivande och lätt somnar till själv.”

    ”Jag märkte det. Det måste ha varit det som hände, för rätt som det var så vaknade jag, och då var det morgon. Jag tänkte att vi kunde plocka på oss det vi vill ha till frukost och sedan gå in till soffan och titta på morgonnyheterna, eller vad säger du?”

    ”Kanonbra”, sa Karin. ”Ska bara fila nötterna och dra en kam igenom håret. Ge mig två minuter bara.”

    ”Visst”, sa Jens, samtidigt som han hällde upp lite kaffe åt sig själv. Han kom på sig själv med att undra över hur det kunde komma sig att en sån mysig kvinna gick omkring för sig själv? ”Hon kanske har sina sidor”, tänkte han, precis som Karin kom ut från badrummet. Han observerade utan att säga något att hon hade satt på sig ett lite diskret läppstift och undrade om hon alltid gjorde det till frukost, eller om det manliga sällskapet påverkade henne så pass. Han tyckte det såg trevligt ut och att det klädde henne, men kände att hon kanske skulle känna sig obekväm om han hade kommenterat det.

    ”Fasen, är ni redan uppe? Å kaffe luktar det också”, kom det inifrån vardagsrummet. Av knirret från vardagsrumsparketten att döma, gjorde Trond en framstöt mot kaffedoften. Jens och Karin som båda visste att Trond var som en senildement höna utan sina glasögon, insåg faran, trängde upp sig mot ena hallväggen med sina kaffekoppar i ena handen och de nybredda smörgåsarna i den andra.

    Kollisionen och den tillhörande katastrofen syntes för ett ögonblick oundviklig, men på något sätt samverkade tre oberoende kroppar i sina rörelser, likt en rysk danstrupp. Som i slow motion passerade de varandra, utan att en endaste droppe spilldes.

    ”Oooops”, skrek Trond och så brast de alla ut i skratt. ”Inte fan visste jag att ni stod här ute och tryckte. Ni vet väl att utan mina glasögon är jag blind som en mullvad på en solig strand.”

    ”Varför tror du vi stod uppklämda längs väggen”, sa Karin, ”om det inte var för just detta. Du är tame fan som en blind gubbe i en bil utan lysen mitt i natten.”

    De skrattade hjärtligt åt detta, samtidigt som de var och en på sitt sätt förberedde sig på morgonens nyhetssändning.

    Inte helt oväntat dominerades nyhetssändningen av det bestialiska mordet i Värmland.

    Trond kunde som vanligt inte hålla tyst, utan måste givetvis påpeka att bestialiskt inte var adekvat i det här sammanhanget.

    ”Jag tycker att det är utfört, kanske inte med finess, men med stor uppfinningsrikedom”, påpekade han.

    Som väntat var nyhetsförmedlingen fokuserad, inte så mycket på att en man blivit mördad, utan på det sätt som detta hade skett. Tv hade också, som vanligt avstått från att skaffa sig ett eget nyhetsmaterial och förlitade sig helt på att läsa vad de olika tidningarna skrivit med utgångspunkt från Karins material.

    Den vanligaste åsikten var att detta inte kunde röra sig om något annat än ett dåd från den organiserade brottsligheten, speciellt med tanke på att det onekligen fanns en röd tråd i själva genomförandet. Den vanligaste uppfattningen som morgontidningarna hade och som självfallet genast adopterades av tv, var att syftet med all säkerhet var att avskräcka. Att visa hur det kunde gå om man jävlades med vissa ännu oidentifierade förövare.

    Det var ju också en öppning som var som gjord för chefsåklagare Bo Hjort, som med hast hade inkallats till studion, att hänga på. Han menade att det senaste mordet gjorde att de två häktade männen, nu bands hårdare till såväl det första mordet som det andra. Det låg helt i linje med både deras oförrätt (motivet) och deras tidigare hot. Det som nu återstod var att med teknisk bevisning binda de båda männen även till det andra mordet. Att de båda morden hörde samman var vid det här laget allmänt vedertaget.

    Chefsåklagare Hjort följde upp sitt första uttalande med egna teorier om vad som hänt och som samtidigt passade väldigt lägligt in på hans tidigare ställningstaganden och uttalanden, beträffande de två häktade männen.

    Om det var med elak list, eller en ren slump får vi väl aldrig veta, men det var aningen märkligt att redaktionen placerade diskussionen om detaljerna till hur detta mord har gått till, sist i sändningen. Man visade nästan rätt av vad Trond och Jens kommit fram till och som på morgonen hade presenterats av redaktionen på Dalarödemokraten, där Trond arbetade. Via teckningar som funnits i tidningen, kunde man i detalj se hur mordet gått till. Det är likaså tveksamt om chefsåklagare Bo Hjort hade hunnit läsa just Tronds redogörelse. I så fall hade han glömt alltsammans eller tagit det som fria fantasier av en journalist.

    Teckningarna från Dalarödemokraten, visade att mordoffret hade spänts fast i en stadig ekstol med armstöd, så att han inte kunde röra speciellt mycket på armar och ben. Runt hans hals hade från fyra olika håll, slingor av tunna metalltrådar lagts. De i sin tur var kopplade till de fyra pendelanordningarna som hölls fast i takläge med elektromagneten. Elektromagneten i sin tur, fick sin kraft från ett bilbatteri och när strömmen i detta tog slut skulle inte magneten hålla de fyra pendlarna på plats. De skulle ramla samtidigt och med stor kraft dra åt snaran av metalltrådar kring mannens hals så att han i princip blev halshuggen enligt raketostprincipen. Om det var med beräkning eller inte, kunde ingen expert i nuläget ha någon klar uppfattning om, men det var tydligt att halskotepelaren var starkare än metalltrådarna, så de sistnämnda brast, sedan de snyggt och prydligt skurit av allt annat i halsen.

    Till saken hör att förövaren/förövarna inte ville vänta så lång tid det tog att tömma batteriet utan lät en tomte göra jobbet att bestämma när. Det låter kanske lite konstigt det där med tomte, men det var nästan säkert, gränsande till visshet, enligt Tronds tidning, att det var så det gått till.

    Framför mannen hade man tänt ett stearinljus och på denna satt en sådan där tomte, som på jularna har till uppgift att ur brandsynpunkt med automatik, släcka ljusen när det brunnit ner till ett förutbestämt läge. På så sätt har många lägenhetsbränder kunnat undvikas. Till denna tomte var två tunna elkablar kopplade. När tomten släckte ljuset kortslöts batteriet och likaledes släcktes livslågan hos offret. När pendlarna slog ner från taket, tog de också med sig elkablar mm så att allt låg i en enda röra.

    Efter denna redogörelse gick frågan nu till åklagare Hjort, som fortfarande satt kvar i soffan. ”Hur har ni inom brottsutredningen resonerat kring detta”, frågade nyhetsankaret, en tydligen helt överrumplad chefsåklagare.

    ”Ja – öh – först och främst”, började på grund av den nyligen visade redogörelsen en helt klart påverkad, eller ska man säga chockad förundersökningsledare, ”tycker vi ju att det är brutalt och osmakligt att något sånt här ska kunna hända i Sverige, men den organiserade brottsligheten har ju mer och mer tagits över av andra etniska grupper än de vi vant oss vid. Detta medför, som vi ser det, också en brutalisering som i sin tur påverkar metoderna. Detta är för mig helt främmande och jag kan dessutom tänka mig att det är helt främmande för de kriminella vi känner.”

    ”Förstår jag dig rätt nu”, sa nyhetsankaret, ”att det är brottsutredningens linje, att det med tanke på brutaliteten i mordet, inte är svenska kriminella som har utfört det här avskyvärda dådet?”

    ”Ja”, sa chefsåklagare Bo Hjort, ”det är vår uppfattning.”

    ”Vad händer nu med de två åtalade männen, som efter vad jag förstår, är vanliga svenskar? Kommer de att släppas ur häktet nu? Det verkar ju på tillvägagångssättet att döma, inte vara särskilt troligt att det är de som är förövarna?” frågade nyhetsankaret.

    ”Av utredningstekniska skäl kan jag givetvis inte gå in på detta”, räddade sig chefsåklagaren.

    ”Jag tror att vi får anledning att återkomma till detta”, sa nyhetsankaret och tänkte också på de rasistiska och främlingsfientliga uttalanden som åklagaren nu gjort sig skyldig till och som därmed bäddade för nya intressanta nyhetsinslag.

    Till slut hälsades rättsläkaren Igor Nicolaijev välkommen. Hans uppgift var att tolka situationen ur en rättsläkares perspektiv.

    ”Vad många tittare säkert undrar vid det här laget”, började nyhetsankaret, ”är troligen hur offret kan ha upplevt sina sista sekunder av sitt liv. Hinner man känna smärta osv?”

    ”Vi måste komma ihåg följande”, började rättsläkaren. ”Den här mannen är sannolikt vid det tillfälle döden inträffar fullproppad av adrenalin, antingen av rädsla eller av ilska. Vilket, kan vi utan vidare undersökningar givetvis inte säga, men med tanke på hela situationen och den kusliga miljön, skulle i alla fall jag ha varit väldigt rädd. När bilan faller, så att säga, hinner man troligtvis inte känna någon smärta. Men även detta är av uppenbara skäl, inte med säkerhet klarlagt. Hela blodförsörjningen till hjärnan klipps av på delar av en sekund, med en total kortslutning som följd. Det är i princip samma sak som händer i vilken halshuggning som helst och det hör ju till saken, att det alltid har betraktats som en av de mera humana avrättningsmetoderna. Man halshögg ju t.ex många häxor innan man brände dem på bål. Anledningen sades ju vara barmhärtighet, hur underligt det än kan låta.”

    ”Det som klart skiljer den här skildrade situationen från traditionell halshuggning, är att halskotepelaren verkar ha varit helt intakt, nåja, i alla fall tills det att stolen välte och huvudet trillade av. Det finns mycket som tyder på att detta skedde långt senare, efter det att övriga delar av halsen kapats. I princip kan då vissa nervimpulser passera till övriga kroppen, via nervsystemet inne i halskotepelaren. Vad detta i praktiken skulle innebära är ju svårt att ha något mer än en rent spekulativ uppfattning om. Det ligger ju i sakens natur att det har varit relativt ont om försökspersoner att tillgå, varför sådan forskning blivit tämligen eftersatt.”

    ”Det där kändes lite som en nyhet”, sa nyhetsankaret. ”Vad är det som gör att du kan avgöra att huvudet ramlat av långt senare, som jag förstod det, efter att mannen har varit död en tid?”

    ”Den tydligaste anvisningen till att det gått till just så, är att mannen, som hade bar överkropp när han satt i stolen, är vertikalt randig av blod som kommit från snittet i halsen. Allt blod rinner likt vatten nedåt och halsen över snittet är nästan helt befriad från blod. När huvudet lossnade hade blodet torkat, eller koagulerat, som vi säger och skvätte således inte omkring när stolen välte. Vad det var som fick stolen att välta har jag ingen aning om, men det är kanske någon här, som kan upplysa mig om detta?”

    Förundersökningsledaren, chefsåklagare Bo Hjort, som frågan antagligen var riktad till, visade alla tecken på ouppmärksamhet och slapp på så sätt undan frågan, – trodde han. Nyhetsankaret uppfattade dock snabbt situationen och upprepade frågan på ett sånt sätt att chefsåklagare Bo Hjort inte kunde komma undan.

    ”Jaa, vi har olika teorier om detta”, sa han dröjande, ”men jag kan inte av utredningstekniska skäl gå in närmare på hur vi resonerat.”

    ”Vi ska nu gå vidare till oroligheterna i Syrien, men vi kommer att intensivbevaka händelseutvecklingen i våra kommande sändningar”, sa nyhetsankaret och vände sig 30 grader åt höger så att nya kameravinklar uppstod, medan sofforna tyst och diskret tömdes.

    ”1 – 0 till Dalarödemokraten”, sa Karin och log mot Trond. ”Det var verkligen bra jobbat. Det finns nog inte många svenskar som inte känner till Dalarödemokraten efter detta. Det var ju rena reklaminslaget.”

    ”Ja, det blev lyckat”, sa Trond, ”jag tror att chefsåklagare Bo Hjort hade önskat sig en bättre start på dagen. Han gjorde en minst sagt slät figur. Det kanske blir semester snart för hans del, men hör ni govänner. Jag måste dra upp till Stockholm igen. Jag har material så det räcker till några uppföljningar, jag tänker då närmast på jämförelser mellan de båda morden. Är det någon som har en annan uppfattning än jag?”

    ”Vaddå? Har du en uppfattning?” sa Jens med ett leende. ”Jag förstår vad du menar. Nej, jag har ingen annan uppfattning. Det är samma gärningsmän i båda morden, ja, jag tror faktiskt på gärningsmän. För mycket släp för en ensam person, enlig mitt sätt att se det.”

    ”Instämmer”, sa Karin. ”Glöm inte heller bort att jag blev kontaktad på samma sätt i båda fallen.”

    ”Det vet ju knappast polisen, eller har du skvallrat? Kanske de misstänker att det ligger till så här, men de kan ju knappast veta. Vad tror ni om att försöka få en intervju med chefsåklagare Bo Hjort?” sa Trond.

    ”Lycka till”, tänkte Karin. Högt sa hon:

    ”1000 spänn om du lyckas. Sätter du emot?”

    ”It´s a deal”, sa Trond. ”Hur som helst måste jag dra nu. Ska du med Jensa?”

    ”Jag tror jag tar tåget till Göteborg. Har ett möte där vid lunchtid i morgon. Har du gästfrihet så det räcker en natt till”, sa han och tittade undrande på Karin.

    ”Om du lagar lika god mat som frukost, kan jag inte se något problem med en nattgäst, så med andra ord – har du matlagningskunskaper så det räcker en natt till?”

    ”Det har han”, sa Trond, ”det går jag i god för. OK – jag utgår från att vi hörs tämligen snart. Ciao”, sa Trond och försvann iväg mot Stockholm medan han tänkte ”Det var fasligt hur snabbt det blev en natt till. Jag tror bestämt det uppstod lite tycke där. Nåja, inte mig emot. Jag tror att Karin skulle må bra av lite förälskelse. Misstänker att hon haft det lite tufft på sistone”, funderade Trond vidare då han gick bort mot bilen.

    Han hade känt Jensa ganska länge och visste att även om han var en charmör, så tog han väl hand om sina förälskelser, – han var OK och skulle säkert ta väl hand om Karin. ”Annars tar fasen honom på ett omilt sätt.”

     


    • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
    • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.