Dr Leif Elinder: Amnesty borde vara en frontorganisation – förnya!

5
329

Leif ElinderDr Leif Elinder är sedan flera år medlem i Amnesty i Uppsala. Elinder är pensionerad barnläkare i Uppsala med intresse för miljö, mänskliga rättigheter och öppenhet inom forskning. Västerbottenskuriren publicerade igår debattartikeln ”Amnesty i skriande behov av en radikalisering”.

Artikeln uppd, kl 11:29, 15 maj 2015

Leif Elinder skriver där bland annat att:

”Amnesty borde vara en frontorganisation som yrkar på en ansvarsutkrävning för ledare och länder som bär ansvar för de grövsta övergrepp som nu pågår i världen. Amnestys undfallenhet gör att stormakterna kan agera som de vill. Och riskerar att leda till misstro hos allmänheten när det gäller möjligheterna att kämpa för mänskliga rättigheter. Det skriver Leif Elinder, medlem i Amnesty sedan många år – och författare till motionen ”Förnya Svenska Amnesty” som behandlas på organisationens årsmöte i Umeå i helgen.”

I artikeln behandlas främst frågor som också finns i motionen nedan.

Motionen

”If you are neutral in situations of injustice, you have chosen the side of the oppressor.” ”Neutralitet vid orättvisa är att stå på samma sida som förtryckaren” – Desmond Tutu

Motionen ”Förnya Svenska Amnesty” till Svenska Amnestys årsmöte 2015

Amnestys oberoende och neutralitet har ifrågasatts. Kritik har riktats från Francis Boyle, professor i internationell rätt, (f.d. styrelseledamot i Amnesty International), Chris Hedges (journalist och människorättsaktivist) Glenn Greenwald (internationell journalist/jurist), Jean Bricmont (författare) och andra som Joe Emersberger, Paul de Rooij, Diana Johnstone. Det finns skäl att ta denna kritik på allvar.

I den rådande världssituationen med ett överhängande krigshot och en systematisk och bland ledande stormakter i praktiken legaliserad tortyr förefaller många av Amnestys engagemang som fåfänga. Amnestys mål bör därför omformuleras så att de leder till en mer vitaliserad, obekväm, oberoende, obunden och oförvägen frontorganisation för mänskliga rättigheter – en frontorganisation som yrkar på en ansvarsutkrävning för ledare, länder och etablissemang, vilka direkt, indirekt eller genom försummelse bär ansvar för de grövsta och mest omfattande övergrepp, som nu pågår i världen.

Således yrkar jag på att Amnesty:

  1. i frågan om skuld beaktar bakgrund och orsakssamband;
  2. prioriterar människor som drabbas av aggression, krig och ockupation;
  3. engagerar sig i frågor som vi kan påverka;
  4. stöder whistleblowers;
  5. förverkligar det rättvisa och symmetriska engagemanget;
  6. demonstrerar ett oberoende gentemot regeringen;

1. Att jämställa en angripares övergrepp med den angripnes framtvingade motreaktion innebär att man ställer sig på angriparens sida. Jean Bricmont har i boken ”Humanitarian Imperialism” (2005) påpekat att människorättsorganisationer som Amnesty inte skiljer mellan offer och förövare.

2. Det slogs redan fast vid Nürnbergrättegångarna att individen har universella förpliktelser som övertrumfar nationella krav på lydnad. Enligt chefsdomaren Robert Jackson är anfallskrig och ockupation det ultimata brottet (”the Supreme crime”), som i sin tur leder till andra fasor.

3. Att i allmänna termer fördöma våld är knappast ens en moralisk handling. Vi måste framför allt granska våra egna ledare och det våld som utförs i vårt namn eller med ”demokratiska” förtecken. Som fredsaktivisten Noam Chomsky skriver: ”Vår primära plikt är att anmärka på politiska ledare/eliter med vilka vi är nära förbundna. Det är dessa vi kan påverka och det är deras aktioner/missgrepp, som vi är ansvariga för”. Amnestys nuvarande prioriteringar leder till att vanligt folks spontana intresse för mänskliga rättigheter kapas och avleds till storpolitiskt okontroversiella agendor.

4. Whistleblowers är nödvändiga och livsviktiga för att minska risken för en global katastrof och för att ge ett minimalt skydd för människornas integritet. Det är sådana som Julian Assange och Edward Snowden som Amnesty måste stödja på ett liknande sätt som kinesiska dissidenter som Liu Xiaobo. Pussy Riot tillerkändes snabbt status som ”samvetsfångar” (POC – Prisoners of Conscience), vilket gav dem förmånen av stöd via internationella brevkampanjer. Pussy Riot uppfyller på inget sätt villkoren på att vara whistleblowers att Amnesty tilldelning av POC status för denna grupp understryker en betydande dubbelmoral.

Chelsea Manning, dömd till 35 års fängelse, tillerkändes POC-status först hösten 2014. Whistleblowern John Kiriakou, som fängslats för att ha avslöjat delar av USA:s tortyrprogram har t.ex. fortfarande inte tillerkänts ett POC – status. (Han släpptes från fängelse feb. 2015 men befinner sig fortfarande under husarrest). För auktoritära regimer är stegen från sanningssägare till whistleblower till terrorist inte långt.

Enligt New York Times (2013-11-30) listas nu över 700 000 människor som potentiella terrorister, och tiotusentals människor placeras på en ”non fly”-lista utan att veta varför och utan kunna få sin sak prövad.

5. Amnesty har fört en noggrann lista över kubanska samvetsfångar men inte över de ungefär femtusen palestinska fångarna i Israel – fångar (varav flera hundra s.k. ”administrativa” fångar) som inte (förutom enstaka undantag) tillerkänts status som samvetsfångar (POC).

6. I sitt yttrande till en 2012 års motion rekommenderade Svenska Amnesty:s styrelse avslag till motionen om stöd för Guantanamo-fångarna med motiveringen att:

”Regeringen (sic) anser att Guantanamo-fångarna är USA:s problem”. Styrelsen nedprioriterade frågan och förslog att motionen skulle avslås. På årsmötet i Uppsala (2012) antogs dock motionen med formuleringen att Svenska Amnesty skulle verka för att Sverige skulle erbjuda fristad för samtliga Guantánamo-fångar, som inte kunde dömas i en civil domstol i USA. (En granskningskommitté fann senare att Amnestys styrelse reviderat årsmötesbeslutet och att ”samtliga Guantánamofångar” skurits ner till ”minst en fånge” ”under de kommande två åren”).

Till Amnesty:s Internationals viktigaste tillgångar bör räknas demokrati, öppenhet, trovärdighet och oberoende. Dessa har komprometterats bl.a. genom en odemokratisk beslutsprocess, något som blev tydligt vad gäller behandlingen av motionen om Guantánamo-fångarna vid årsmötet 2012 (se ovan).

Framgång i kampen för mänskliga rättigheter står och faller med Amnestys oavhängighet och trovärdighet. Amnestys prioriteringar har lett till att intresset för mänskliga rättigheter alltför ofta reducerats till att gälla frågor som kriminalisering av sexköp, koppleri, avkriminalisering av människors sexualitet, rätt till abort, brist på mänskliga rättigheter i Uzbekistan och liknande – frågor som är okontroversiella och med låg internationell genomslagskraft.

Det som borde ligga överst på Amnestys lista – kampen mot olagliga anfallskrig, mot ockupationer och statsterrorism som krigföring med drönare, mot utomrättsliga avrättningar och globaliseringen av tortyr – kommer allt längre ner. Detsamma gäller engagemanget för whistleblowers som Barett Brown, Jeremy Hammond, John Kiriakou.

Sammanfattningsvis kan Amnestys engagemang för viktiga och utifrån ett väst-perspektiv storpolitiskt kontroversiella frågor karaktäriseras som – ”för lite och för sent”. Min motion har till syfte att anpassa Amnestys arbete till dagens värld och till människornas mest akuta behov. Då kan vi växa och uträtta något av verklig betydelse.

Textbearbeting: Anders Romelsjö

En modifierad version av denna artikel finns publicerad på jinge.se

  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

5 KOMMENTARER

  1. Alla organisationer som är av vikt är kontrollerade av illuminati och allt som dessa organisationer gör styr skeenden åt NWO. Systemet är så socifierad att de som tror att de gör gott i dessa organisationer gör i själva verket tvärt om – ont och förödelse.

    Så många organisationer som vi har i världen, så mycket vackra deklarationer, så mycket politiker med fred och rättvisa på läpparna.

    Man borde inse att något är verkligen fel! Att rätta till detta är omöjligt för att vi är redan i NWO snaran.

    Skrota allt och ge makten att manifestera Livet åt varje människa istället. Då behövs det ingen Amnesty heller… 🙂

  2. Händelsen i Kuwait under ”desert storm” gällande dödade spädbarn som senare visade sig vara en lögn, spreds bl.a. av Amnesty. Det finns fler exempel där AI använts som politiskt verktyg av väst så visst behövs förändring. Här är en gammal intervju med journalisten Dennis Bernstein och Dr. Francis Boyle. Boyle var själv var aktiv i organisationen.

    ”DB – It has often been said that Amnesty International’s agenda tends to fit nicely with the political needs of the United States and Great Britain. By the time Amnesty endorsed the Hill & Knowlton nursery tale concerning Kuwaiti infants pulled from incubators by Iraqi soldiers, many otherwise sympathetic observers of Amnesty’s work became increasingly alarmed.”

    ”FB – Amnesty International is primarily motivated not by human rights but by publicity. Second comes money. Third comes getting more members. Fourth, internal turf battles. And then finally, human rights, genuine human rights concerns. To be sure, if you are dealing with a human rights situation in a country that is at odds with the United States or Britain, it gets an awful lot of attention, resources, man and womanpower, publicity, you name it, they can throw whatever they want at that. But if it’s dealing with violations of human rights by the United States, Britain, Israel, then it’s like pulling teeth to get them to really do something on the situation.”

    http://cosmos.ucc.ie/cs1064/jabowen/IPSC/articles/article0004573.html

  3. Ivan Björn har tyvärr rätt – skrota allt och börja om. Men då står vi med kanoner och automatvapen mot huvudet, för lluminati/Bilderberggruppen vill inte släppa taget om all lyx de idag har. De vill inte dela med sig.
    När allt förtroende är förbrukat, när människor inte längre bryr sig om lagar då de inte har något att vinna på det, då först kan en förändring komma.
    Låt oss hoppas att Jorden revolterar långt innan dess.

  4. Inte ens politiker i USA har sina medborgares bästa för ögonen. Tittar man på olika händelser där USA är inblandad så kan man fråga sig i vems intresse de handlar. Hela det världsliga styret är uppbygd som en pyramid och USA är definitivt inte på toppen av pyramiden. På min blogg översatte jag Benjamin Fulfords svar på denna fråga här ett litet utdrag:

    I ett stark och surrealistisk ögonblick som jag någonsin upplevde, kontaktade mig en medarbetare till Obama för att jag ska ta reda på vem bestämmer och är över USAs president Barack Obama. Det bästa svaret jag kunde leverera är att vem det än är, om det är en entitet eller någon kraft så är det detta som skapar världen runt oss som vi i sin tur upplever som vår realitet.

    Därför har det gått många år innan jag kunde upptäcka och lokalisera med en exakthet som en domstolssakkunnig vem som är ansvarig förr så mycket död och kaos som vi upplever på jorden.

    http://ivansbj.blogspot.se/2014/10/benjamin-fulford-1310-2014.html

KOMMENTERA [Se kommentarsregler]

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här