Insikter om vad olika människor behöver saknas hos beslutsfattare i välfärden

Våra politiska partier tävlar nu om att skriva artiklar i våra dagstidningar om att de vill förbättra kvaliteten i välfärden. Alla, oberoende av inkomst ska få likvärdig välfärd. Alla människor oberoende av inkomst ska få vad de behöver. Många förleds att tro att politikerna menar allvar. Men så länge de inte talar om vilken kvalitet de pratar om och hur det ska gå till att uppnå den kvaliteten kan vi inte lita till dem.

Text och foto: Kerstin Ögren tekn.dr och socialpsykolog, Communis.se | Uppd. kl 21:43 17 juni

Tjänstemän p å välfärdsinstitutionerna tror att det räcker med att skicka ut frågeformulär då och då. De bestämmer således vad människor får svara på. Brukarna är pa? sa? sa?tt redan styrda i sina svar. Andra tra?ffar brukare och la?ter dem uttrycka sin grupps behov under fo?redrag och seminarier. Sedan vet inte tja?nstema?nnen vad de ska go?ra med den information de fa?tt. Kanske tillsa?tter de en utredning.

Beslutsfattare inbillar sig att de vet vad ma?nniskor beho?ver

Beslutsfattare inbillar sig att de vet vad ma?nniskor beho?ver, utan att mo?ta dem i respektfulla samtal. Fo?r att fo?ra?ndra kvalite?n i va?lfa?rden beho?vs djupga?ende studier/forskning som utga?r fra?n enskilda brukares behov.

Fo?r ma?nga a?r sedan intervjuade jag barn 9-12 a?r om deras bostadsomra?den. Jag ja?mfo?rde deras svar med vad deras mammor trodde att de svarade. Svaren skilde sig mycket a?t. (”Fra?ga barnen” Byggforskningsra?det 1980).

I forskningsrapporten ”Klyftan mellan beslutsfattare och ungdomar” (KTH 1983) intervjuade jag ungdomar om vad de hade behov av i sina bostadsomra?den och vad beslutsfattarna i kommunen trodde att de hade behov av. Svaren hade helt olika inneha?ll.

Nu har Ylva Ma?rtens intervjuat barn pa? nytt i sina bo?cker ”Fra?ga barnen” och ”Vad sa?ger barn?”. Hon menar att det a?r en konst att intervjua barn. Att intervjuaren ma?ste ha god kontakt med barnet, ha o?ppna fra?gor och inte styra barnets svar till det intervjuaren sja?lv vill komma fram till. Om barnet inte riktigt vill tro pa? att intervjuaren verkligen vill ho?ra hans/hennes a?sikter, ma?ste intervjuaren ta sig tid och respektera barnet fo?r vad det ka?nner och va?nta tills fo?rtroende skapats.

Detta borde vara en sja?lvklarhet fo?r den som arbetar serio?st med kvalitativa studier/forskning om va?lfa?rden. Det ga?ller inte bara barn utan alla ma?nniskor oavsett a?lder.

Fo?r att inte fortsa?tta kasta bort skattebetalarnas pengar i va?rdelo?sa utredningar, med ho?gtravande byra?kratsvenska beho?ver vi va?nda pa? de hierarkiska organisationerna och bo?rja fra?n grunden i pyramiderna (som f.d. SAS-chefen Jan Carlsson fo?r ma?nga a?r sedan fo?respra?kade). Fo?ra?ndringarna ma?ste komma underifra?n, da?r kunskaperna finns. Vi ska inte tro att ma?nniskor o?verst i pyramiderna vet vad alla andra ma?nniskor beho?ver. Da?remot beho?ver de ta reda pa? fra?n vilka erfarenheter deras egna va?rderingar ha?rstammar.

• Vad a?r det som go?r att de har de a?sikter de har?
• Grundar de sina a?sikter pa? egna erfarenheter?
• Eller tycker de som de go?r fo?r att de ka?nner grupptrycket och va?gar inte riskera att sto?tas ut fra?n gruppen?

Fo?r att va?ga fo?ra?ndra beho?ver vi vara trygga i oss sja?lva

Om va?ra egna va?rderingar inte a?r grundade i oss sja?lva kommer vi inte att ka?mpa fo?r de fo?ra?ndringar, som vi anser bo?r go?ras. Vi kommer heller inte att ka?nna oss trygga att va?ga ta in andras erfarenheter och na?ra va?ra va?rderingar na?r vi fa?r nya insikter.
Da?rfo?r beho?ver de som har makt att fo?rba?ttra kvalite?n i va?lfa?rden LYSSNA, LYSSNA, LYSSNA pa? de erfarenheter den enskilde brukaren har och vilka problem som finns. Sedan beho?ver de ta reda pa? vilka va?rderingar brukaren har. OCH kanske det viktigaste av allt. De beho?ver vara medveten om sina egna va?rderingar i fo?rha?llande till problemet och vara tydlig med att uttrycka dessa fo?r brukaren, sa? denna vet vem han/hon pratar med.

Fo?rst da? uppsta?r ett samtal pa? lika villkor, da?r beslutsfattaren la?ngsamt kan fa? brukarens fo?rtroende. Na?r sedan brukarens ma?l diskuteras a?r det no?dva?ndigt fo?r denne att sja?lv fa? formulera sina ma?l och hur dessa ska kunna uppna?s. Beslutsfattaren a?r nu endast med som sto?d fo?r att kunna underso?ka hur han/ hon ska kunna erbjuda det som brukaren anser sig beho?va. Om beslutsfattaren inte sja?lv kan ge sto?det beho?ver han/hon vara o?ppen fo?r att samverka med andra i va?lfa?rden fo?r att kunna ge ra?tt sto?d. Beslutsfattarens egen prestige ma?ste la?ggas a?t sidan.

Detta a?r den direktdemokrati som beho?ver vara grunden fo?r att den representativa demokratin ska fungera. Vi beho?ver sa?ledes utga? fra?n konkreta situationer, fo?r att fa? insikter om hur olika ma?nniskor har det i va?lfa?rdsinstitutionerna och kunna ge det sto?d som beho?vs. Annars hamnar vi i det sva?ngdo?rrssamha?lle som finns idag, da?r de som so?ker hja?lp sta?ndigt kommer tillbaka och ma?r sa?mre och sa?mre, eftersom de inte fa?r det de beho?ver.

Jag vill a?ska?dliggo?ra detta fo?rha?llande med tre nyligen publicerade artiklar, om vad som fra?mjar va?r psykiska ha?lsa och vad som a?ventyrar den. Jag va?ljer att ta upp exempel fra?n psykiatrin eftersom jag anser att det a?r rena katastrofen hur ma?nga ma?nniskor behandlas da?r.

Men orsakerna till den da?liga kvalite?n a?r densamma i o?vriga va?lfa?rdsinstitutioner i Sverige.

Psykiatrikern David Eberhard skriver i en artikel i Metro Debatt 3 juni ”Sa?g a?t barnen att sla?ppa orealistiska dro?mmar”:

”Sja?lvklart ma?ste vuxna kunna sa?ga till barn att de ska ga? vidare i livet och sla?ppa orealistiska dro?mmar. Det a?r ju en av vuxenva?rldens skyldigheter….” och vidare ”Ett av de stora problemen i dagens samha?lle a?r ju att en hel del barn inte alls sla?pper dro?mmar som de inte kan infria….. ….Vi fo?rbereder inte va?ra barn fo?r vuxenlivet. Detta ma?rks o?verallt, inte minst i den svenska skolan da?r de vuxna inte har sa?rskilt mycket att sa?ga till om. Ista?llet tas ha?nsyn till minsta vink av alla som anser sig fo?rfo?rdelade av minimala kra?nkningar. Det ma?rks ocksa? pa? de psykiatriska mottagningar runt om i Sverige som fylls med ungdomar som ma?r da?ligt och inte hanterar sin nyblivna vuxenhet.”

I en annan artikel ”Fo?ra?ldrar sluta springa pa? var eviga skolavslutning” (Expressen den 12 jun) skriver Eberhard:

”Vi fo?ra?ldrar go?r barnen en otja?nst na?r vi vadderar deras tillvaro och go?r oss obligatoriska i varje del av deras uppva?xt……. Hela majs alla helger och minst halva aprils har ga?tt a?t till diverse fo?delsedagskalas. Det ena a?r mer pa?kostat a?n det andra och barnen ska roas in i minsta detalj….

Vartenda barn ska fira varenda fo?delsedag och minst halva dagis eller skolklassen ska vara med. Det a?r fint fo?r barnen heter det. De ska minsann ka?nna sig a?lskade och sedda pa? sina stora dagar. Fast man undrar hur la?ngt det kan ga?……”

Sja?lv minns jag mitt nioa?rskalas som om det var i ga?r. Man kan fra?ga sig varfo?r. Ett nioa?rskalas a?r va?l inget att hurra fo?r.
Men det var det fo?r mig. Pa? den tiden hade man na?mligen inte kalas i tid och otid och det var en stor dag na?r jag a?ntligen fick ha?lla det. Jag hade aldrig gjort det dessfo?rinnan. Dagens barn kommer garanterat inte komma iha?g alla kalas de varit pa? eller ha?llit under sin barndom. De a?r helt enkelt fo?r ma?nga.

Ett annat symptom pa? en allma?nt o?verdriven fo?ra?ldraroll som snarare ska?mmer bort barnen a?n go?r dem fo?rberedda fo?r vuxenlivet a?r det eviga springandet pa? dagis- och skolavslutningar.

Sja?lv minns jag hur min mamma la?mnade mig i skolan pa? uppropsdagen i a?rskurs ett pa? la?gstadiet. Na?sta ga?ng jag sa?g henne i skolan var na?r jag tog studenten i trean pa? gymnasiet…….Barnen klarar nog att ga? ut a?rskurs fem eller tre utan att en massa fo?ra?ldrar ska bevittna na?gon form av dansframtra?dande eller teaterpja?s. Det kanske rentav a?r ba?ttre fo?r barnen om fo?ra?ldrarna i sta?llet ga?r och jobbar. Dels fo?r att det drar in mer pengar till familjen a?n att beho?va ta flexledigt i tid och otid.

I en analys av vad Eberhard tycker a?r viktigt i barns uppva?xt skulle vi beho?va bo?rja med honom sja?lv. Vilka erfarenheter har han fra?n sin barndom? Hade han na?gra sva?righeter som barn? Vilka va?rderingar har han idag na?r han ta?nker pa? de sva?righeter han beskriver.

Pa? vilket sa?tt skulle han ha velat fo?ra?ndra sina da?liga erfarenheter av sin uppva?xt sa? det hade kunnat bli ba?ttre? Hur skulle han kunna go?ra det? Det a?r fo?rst na?r han fa?r insikt om detta som han kommer att kunna fo?rsta? att han kanske inte har tillra?cklig insikt om vad som a?r viktigt fo?r barn i deras uppva?xt. Vad beho?ver olika barn fa? mer eller mindre av fo?r att kunna utveckla sina fo?rma?gor och ga? sin egen va?g?

Att bli sedda och uppmuntrade av sina fo?ra?ldrar att ga? sin egen va?g i livet fo?rutsa?tter att fo?ra?ldrarna har haft intresse fo?r barnets tankar och ka?nslor och gett dem sto?d i sin utveckling.

Det a?r vad fo?ra?ldrar go?r na?r de la?ter barn ha sina dro?mmar a?ven om fo?ra?ldrarna tycker de a?r orealistiska. Det a?r att fira deras fo?delsedagar och avslutningar i skolan och lyssnar pa? dem na?r de sjunger eller spelar upp na?got teaterstycke i skolan.
Att inte psykiatriker fo?rsta?r det fo?rva?nar mig inte. Psykiatriska forskningen a?r idag koncentrerad pa? biologiska orsaker till psykiska a?kommor och patienter fa?r ”bota” sina symptom med psykofarmaka sa? la?nge orsakerna inte uppta?ckts i den biologiska forskningens studier av gener.

Biverkningar av psykofarmaka a?r ma?nga, men patienterna la?mnas ofta av sina la?kare utan att ge dem chans att so?ka andra behandlare som kan na?got om socioekonomiska orsaker till psykiskt lidandet.

Forskningen som bekostas av la?kemedelsbranschen a?r inriktad pa? att hitta symptom, att diagnosticera, inte orsaker.

Den ensidiga biologiska forskningen bo?rjar nu a?ven ifra?gasa?tts av na?gra psykiatriker med psykoterapiutbildning. Men prestige och okunskap go?r att a?ven a?ldre, bostads- arbetsso?kande ma?nniskor inte fa?r hja?lp av dem som har insikt om hur psykosociala problem uppsta?r. Institutionerna sta?nger ute mycket kunskap i samha?llet med sina rutiner/regler/administration och inte minst okunskap och brist pa? insikter.

I artikeln ”Psykiatriforskning beho?ver ifra?gasa?ttas” skriver psykiatrikern och psykoterapeuten Carina Hellstro?m:

”Ta?nk om miljo?n, trots forskarnas o?nskningar, a?r o?verordnad generna hos ma?nga av patienterna? Att det som ser ut som sva?r sjukdom oftast inte a?r det?……….. Varfo?r sta?lls aldrig psykiatrin till svars fo?r felaktiga diagnoser och behandlingar? Jo, fo?r att ingen fo?rsta?r vad det handlar om na?r kunskapen saknas och de drabbade inte ges insyn. Att fo?rsta? att den ja?ttetrevliga la?kare man nyss tra?ffat, inte har fattat na?gonting, det vill man inte ens…..”.

Men Eberhard och ma?nga andra som inte har insikt om ma?nniskors behov av trygga relationer fo?r att utveckla tillit till sig sja?lva fortsa?tter glatt att bedo?ma andra ma?nniskor med sina diagnoslistor och skriva ut medicin fo?r att bota o?vergivenhet och ledsenhet.

Nej, Eberhard och ni som tror pa? hans auktorita?ra utla?tanden. Barn a?r inte bortska?mda fo?r att fo?ra?ldrar uppmuntrar dem i sin va?g mot vuxenhet. Och vuxna ma?nniskor a?r inte barnsliga fo?r att de vill vara ja?msta?llda med sin omgivning och inte tvinga andra ma?nniskor att go?ra som de sja?lva vill.

Det kvalitativa fo?ra?ndringsarbetet i va?lfa?rden

Det kvalitativa fo?ra?ndringsarbetet i va?lfa?rden beho?ver utga? fra?n brukarna och utfo?ras av ma?nniskor som har insikt om var de sja?lva sta?r. Det inneba?r att de ma?ste veta vilka erfarenheter och va?rderingar de har i fo?rha?llande till de problem som de vill samtala om.

De beho?ver dessutom vara utan prestige sa? att de a?r pa?verkbara och beredda att go?ra nya erfarenheter och da?rmed eventuellt komma till nya insikter som fo?ra?ndrar deras va?rderingar. Detta arbete bo?r sa?ledes inte i framtiden dirigeras av maktfullkomliga personer som huvudsakligen a?r ute efter egen karria?r och penningjakt, eftersom egenskaper som solidaritet och respekt fo?r andra ma?nniskor a?r en fo?rutsa?ttning fo?r att lyckas.

Text: Kerstin O?gren tekn.dr och socialpsykolog, Communis.se | La?s mer av Kerstin O?gren: “Demokrati – en process som tar tid” (Formas T2:2001), “Vem a?r du som bedo?mer mig?” (Recito fo?rlag 2009), “Kommunikation som fra?mjar psykisk ha?lsa” (Recito fo?rlag 2012).