Jacob Nordangård om Climategate – Del 1 – Människan som den stora klimatboven var planerad

4
513

Jacob Nordangård,   eget arbeteVad händer den som går emot den gängse uppfattningen och vågar utmana det stora paradigmet? Jacob Nordangård beskriver en fascinerande och skrämmande resa in i den akademiska världens mörka vrår. Han avslöjade de nätverk och organisationer som drog i trådarna bakom ett av vår nutids stora hotbilder. Detta retade upp och mobiliserade de mäktiga. Priset blev högt.

Text: Jacob Nordangård,  Klimatupplysningen.se | Del 1 | Del 2Del 3 | Del 4

Det var en tidig vårdag 2005. Jag stod vid en busshållplats utanför Campus Valla, Linköpings Universitet. Jag läste halvtid på universitetet samtidigt som jag arbetade som informatör på ett fastighetsbolag. Urbana Studier hette kursen som behandlade olika aspekter av den byggda miljön. Det var ett stort intresse sedan barnsben. Geografiska frågor. Städer. Jag samtalade med en kurskamrat om en artikel jag hade läst i morgontidningen samma dag.

– Nu är det avgjort, sa jag.

Människan bär skulden till den globala uppvärmningen. Forskarna är eniga. Min kamrat som var frispråkig och orädd ifrågasatte detta och frågade mig:

– Hur kan du veta det så säkert?

Hans ord fastnade någonstans i bakhuvudet. Hur kunde jag egentligen veta att detta var sant. Jag som var utbildad inom mediaområdet förstod ju hur bedrägliga tidningarnas budskap kunde vara. Att det sällan gjordes någon rigorös faktakontroll. Att nyheter speglade vad etablissemanget ansåg var rätt och riktigt snarare än att representera vad som var sant. Jag skulle snart få anledning att återkomma till detta.

Jag var vid denna tidpunkt mer intresserad av olja och energi. Året innan hade jag ställt mig frågan om hur länge oljan skulle räcka. Jag författade en debattartikel om att externa köpcentrum bidrog till att utarma och förstöra levande innerstäder. Jag behövde lite faktaunderlag. Detta gjorde att jag blev bekant med begreppet Peak Oil. Jag blev snabbt alarmerad över budskapet som bland annat levererades av Kjell Alekletts ASPO och en mängd andra källor.

Jag funderade över varför det var så tyst om detta. Det hela verkade mycket skrämmande och jag funderade över vad som skulle hända med samhället om det hela var sant. De största domedagsprofeterna talade om en återgång till skrala 1800-talsförhållanden eller rent av en stenålderstillvaro. Det var en av anledningarna till att jag började studera på universitetet igen. Jag ville verkligen utreda det hela ordentligt. Kunde detta verkligen stämma? Detta gällde både pessimisternas och optimisternas antaganden. Samtidigt hade jag en stark tilltro till universiteten och forskningens auktoritet. Snart skulle jag få omvärdera detta.

cartoon-biofuels

Jag började skärskåda samhället med oljeglasögon. När jag skulle skriva uppsats i Geografi under våren 2006 fick jag vetskap om att Göran Persson tillsatt en utredning om förutsättningarna för att byta ut oljan mot svenskproducerat biodrivmedel i transportsektorn. Jag tyckte det verkade som en dålig lösning. Det var lätt att räkna ut orimligheterna. Något jag gjorde med en rigorös saklighet.

När det därefter började lobbas för att istället exploatera tropikerna gick jag vidare med att undersöka potentialen i dessa regioner till min kandidatuppsats – Med brödfödan som drivkraft. Jag gjorde då en större undersökning av bakgrunden till varför biodrivmedel hade kommit upp på agendan.

EU hade nu börjat skissa på storslagna mål. Projekt 2020. Själv hade jag mitt Peak Oil-perspektiv men det som användes som argument var nästan helt och hållet det allenarådande klimathotet. Jag litade inte på något auktoritetsargument utan var noga med att studera flera sidor och teorier. Detta både angående klimat och olja.

Under geografistudierna hade vi dessutom gått igenom flera klimatteorier och detta utan att peka ut någon teori som den enda sanna sanningen. Jag var ändå påverkad av det rådande ”klimatet” och antog att det pågick en uppvärmning som kunde ha med människan att göra. Jag hade dock alltid undrat vad det var jag skulle vara rädd för.

Vad var faran med några grader varmare klimat? Det kändes löjligt. För mig fanns andra saker som var långt mer skrämmande. Just då var det oljan som spökade för mig. Hur skulle vår civilisation se ut utan den?

När jag skrev kapitlet om klimatet återkom min kamrats ifrågasättande. Det var ögonöppnande att gå bakom mediernas och politikernas uppskruvade språk för att se vad som verkligen fanns där. Jag blev förfärad över det jag upptäckte. Å ena sidan att teoribygget inte var så gediget som proponenterna gav sken av. Å andra sidan det hätska språket mot dem som ifrågasatte.

Med Ad Hominem-angrepp och hot om att tillintetgöra alla avvikande uppfattningar och likställa dem med förintelseförnekare och oljebolagslakejer. Det var långt ifrån en normal och sund vetenskaplig debatt mellan olika teoretiska skolor. Det var istället djupt otrevligt. Jag tog upp dessa synpunkter i min uppsats och skrev dessutom att det fanns en spännvidd med uppfattningar och teorier angående klimatet.

Mad Max video game screen shot
Skärmdump från videospelet Mad Max

Jag reagerade också på att det fanns individer (som Richard Heinberg) inom Peak Oil-rörelsen som omfamnade klimathotet och samtidigt varnade för en förestående Mad Max-tillvaro. Jag förstod inte logiken men började ana de politiska dimensionerna. Här fanns människor som såg möjligheter att bygga ett annat samhällssystem. Att de båda hotbilderna inte gick ihop var inget bekymmer för dessa. De brann istället för idén. Detta förstärktes när jag på allvar började studera Romklubben.

För mig påbörjades en gradvis reträtt från min tidigare uppfattning om Peak Oil. I detta läge funderade jag dock på om att uppmärksamheten som lades på klimathotet egentligen var ett sätt att dölja en förestående energikris. Samma åtgärder var tvungna att implementeras.

Trots att jag faktiskt tog upp kritik och inte höll mig i fållan blev uppsatsen prisbelönad av den gröna tankesmedjan Cogito. Jag nämnde till och med min kritik mot klimathotsretoriken i mitt tacktal. Jag landade dock i att satsningen på biodrivmedel var rent kontraproduktiv miljömässigt. Detta låg rätt hos den gröna rörelsen vid denna tidpunkt.

Själv var jag sedan flera år aktiv i Miljöpartiet (satt med i stadsplaneringsnämnden i Norrköping) men hoppade av politiken i början av 2008. Partiet blev allt mer främmande för mig när de övergav sin EU-kritiska linje och gjorde klimathotet till en politisk doktrin. Jag ansåg att de satsade allt på fel häst och att andra miljöfrågor var långt viktigare än ett vagt klimathot. Främst hade jag dock varit engagerad i stadsplaneringsfrågor där galenskaper i klimatets namn nu började göra sig påminda.

Början på Climategate

En kollega hade helt övertygats om Al Gores överdrivna påståenden om att polarisarna skulle smälta, översvämma hela världen och därmed påverka Norrköpings stadsplanering. Jag försökte få in någon form av sansade bedömningar men insåg att det var i stort sett lönlöst. Erfarenheten av att ha tagit del av det politiska spelet var dock mycket värdefullt. Jag påbörjade nu min forskarutbildning och skrev om hur biodrivmedel blev en prioritet för EU. Det blev naturligt för mig att ge mig in och närmare analysera klimathotet.

Jag skrev ett längre bakgrundskapitel som dock inte hittade in i avhandlingen där jag synade både klimatet och Peak Oil. Jag gick igenom de beskyllningar som fanns om att kritiska forskare var avlönade av oljebolag för att misskreditera AGW men fann att detta i de flesta fall var substanslöst. Jag såg istället ett antal forskare som faktiskt stod upp för ett vetenskapligt förhållningssätt. Som inte lät sig köpas av politiska trender och feta forskningsanslag.

Istället gick det att se hur oljebolag faktiskt pumpade in pengar på projekt som istället omhuldade Al Gores domedagsbudskap. Det var omvända världen och svårbegripligt. Jag ställde mig frågan varifrån klimathotet egentligen kom ifrån. När startade det hela? Jag fick dock inga svar. Det fanns ingen på universitetet som visste. Det var många som forskade om klimatrelaterade frågor utan att ha den blekaste aning om ursprunget till sitt uppdrag.

Men hade FN deklarerat det som en ödesfråga för mänskligheten måste det vara sant verkade de resonera. ”Alla tycker ju så”. Alltid gjordes det hänvisningar till FN:s klimatpanel. Jag önskade dock svar. När inte någon annan kunde ge mig det fick jag själv göra undersökningen.

Jag fann underlag i en bok utgiven av Royal Institute of International Affairs där klimatfrågans utveckling hastigt beskrevs. I boken stolpades ett par nyckelhändelser upp som jag utgick ifrån. Dessa var det Internationella Geofysiska Året 1957-58, en klimatkonferens som Conservation Foundation arrangerade 1963, FN:s miljökonferens i Stockholm 1972 och konferenserna i Villach under första hälften av 1980-talet.

Jag tog reda på vilka aktörer som var inblandade, vilket underlag de använde, vilka som finansierade och vilka policyförslag de kom med för att lösa det påstådda klimatproblemet. Jag hade först tänkt skriva fem sidor men det landade på nära 50. Resultatet var överraskande och en aning chockerande. Det fanns ett tydligt mönster.

Jag förstod att det skulle vara kontroversiellt att föra ut dessa uppgifter. Det omkullkastade påståenden som de troende predikade. Speciellt avsåg detta att ett antal amerikanska oljemiljardärer tidigt engagerade sig och att de förordade ett fördjupat överstatligt samarbete för att möta problemet. De landade ofta i neomalthusianska uppfattningar om att den stigande världsbefolkningen inte kunde mättas med jordens tillgängliga resurser. Det krävdes kontroll av resurser och människor.

Det var ett synsätt som även kom att anammas av delar av den miljörörelse som jag en gång ingått i. Människan som syndaren. Ekofascistiska och misantropiska tendenser. Extremism. Det var det som jag såg som det stora hotet när jag analyserade Peak Oil och dess konsekvenser.

Laurance Rockefeller - Wikimedia CommonsJag reagerade när jag såg att Laurance Rockefellers Conservation Foundation arrangerade den första internationella klimatkonferensen som var helt inriktad på hur människans utsläpp av koldioxid skulle kunna ge upphov till allvarliga klimatförändringar i slutet av seklet. En ”vakthund” efterlystes. Koldioxidhotet letade sig därefter in i en presidentrapport om miljön till Lyndon Johnson. Därefter påbörjades ett sjösättande och stöd till en mängd med mer radikala miljöorganisationer som bidrog till att popularisera miljöagendan inför Stockholmskonferensen 1972.

Bild: Laurance Rockefeller – Wikimedia Commons

Oljemiljardären Robert O. Anderson (ARCO) gav exempelvis startkapital till Friends of the Earth (historien om Anderson finns i den något schizofrena monografin Robert O Anderson; Oil Man/Environmentalist and His Leading Role in the International Environmentalist Movement). Han blev sedan en tidig röst som varnade för ”koldioxidmonstret”. Redan 1961 hade Shell Oil lagt grundplåten till den mer allmänt respekterade Världnaturfonden. Samtidigt var gamla oljemogulerna Rockefellers stiftelser ytterst generösa. Ett antal av domedagsprofeterna stod på deras lönelista.

Robert O Anderson, Oljeman - Wikimedia Commons

Hur var det nu med de där onda oljebolagen som finansierade alla hemska ”klimatförnekare”?

Det skulle dock dröja 20 år innan klimatet blev en viktig fråga för den groende miljörörelsen. Jag vill också betona att delar av miljörörelsen på ett mer sunt sätt var inriktade på att lösa reella miljöproblem som verkligen behövde åtgärdas.

Bild: Robert O Anderson, Oljeman – Wikimedia Commons

Jag drog i kapitlet slutsatsen att klimatet var ett av många områden som exploaterades för att uppnå strävanden om transnationellt samarbete och globala styrelseformer. Detta utan en egentlig genuin oro för problemet i sig. Detta gällde inte minst hur EU hanterade frågan. Men många andra hakade förstås också på för att saluföra sina egna medikament. Lösningar söker ofta upp de problem som står högt på den politiska dagordningen.

Precis när jag hade skrivit klart mitt kapitel (Thoughts leading to Action) och gett ut det som ett arbetsnotat briserade Climategate. Köpenhamnsmötets misslyckande stod för dörren. Det blev turbulent. Klimatet för mig själv blev nu allt kallare. Det gick i samklang med den vargavinter som rådde vintern 2009/2010. Det räckte med att göra en historisk beskrivning av en frågas uppkomst för att förses med en kättarstämpel. VoF pejlade snabbt in mig på sin fienderadar efter att Maggie hade uppmärksammat mig på denna blogg. Jag hade börjat röra om i grytan. En tuff tid väntade. Jag hade gett mig ut på en obekväm resa…

Text: Jacob Nordangård


  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

4 KOMMENTARER

  1. Mycket intressant läsning! Fler skulle behöva ”röra om i grytorna” som Jacob gjort. Han har verkligen agerat som en äkta akademiker som inte tagit något för givet.

    Vetenskapen har blivit det moderna samhällets religion med akademiker som präster som vill att vi ska tro på allt de säger. Tror något när jag ser det med egna ögon. Väntar med spänning på fortsättningen av hans obekväma resa.

  2. I Jacob Nordangårds utmärkta artikel ovan, — särskilt utmärkt eftersom vi nu befinner oss i tiden då mekanismerna som förhindrat sund samhällsdialog snabbt ramlar ur garderoberna, tiden är alltså inne för att tydliggöra dessa mekanismer, — så är tyvärr länken till ”Thoughts leading to Action” ofullständig. I min egen förra mening är den dock fungerande. I Jacobs webbserver har filen fildatumstämpel 2013-09-24 12:24:25. Som framgår av förordet inne i filen är den där daterad Norrköping 2 september, 2009. Jag har inte funnit någon länk på Internet till dokumentet ifråga liggandes på någon Linköpings universitet webbplats. Uppenbarligen för känsligt material.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här