Jacob Nordangård om Climategate – Del 2 – Det vetenskapspolitiska spelet

9
287

Jacob Nordangård,   eget arbeteJacob Nordangård fortsätter sin berättelse om den vetenskapspolitiska sfären runt klimatfrågan under den tidiga perioden då ”sanningarna” började cementeras och formeringen av spelarna blev allt mer tydlig. Nordangård beslöt sig för att inte följa den konforma strömmen utan istället ta fasta på fakta och sedan framföra dessa. Mycket få individer är gjorda av det rätta skeppsvirket för att klara av att kryssa igenom den storm som uppstår.

Text: Jacob Nordangård,  Klimatupplysningen.se | Del 1 | Del 2Del 3 | Del 4

Jag kunde inte vänta mig vad som skulle hända. Det blev långt värre än jag hade kunnat föreställa mig. Det finns en djupt rotad föreställning om att klimathotsskeptiska forskare skulle vara köpta av oljeindustrin och att någon form av girighet skulle ligga bakom. Sanningen är att det är ett säkert kort att förstöra karriär och inkomstmöjligheter. Det stänger dörrar och lämnar dig i kylan. För mig räckte det med att beskriva klimathotets uppkomst för att få knivar instuckna i ryggen.

Jag hade faktiskt inte skrivit något om hotets giltighet. Jag hade i några tidigare arbeten bara redovisat vad som faktiskt sades vetenskapligt. Att det fanns flera sidor och att det inte var vetenskapligt avgjort. Däremot så gjorde resultatet av min aktörsstudie att min världsbild rämnade. Jag hade inte kunnat ana detta. Det gjorde mina tvivel starkare. Resultatet blev också att jag fick veta min plats från etablissemangets sida.

Jag upplevde hur klimatfrågan blev alltmer svår att diskutera på ett öppet sätt. Det fanns få som gick djupare in i frågan och som jag kunde dela mina tvivel med. De allra flesta spelade med och köpte helt konceptet om att det var en ödesfråga för mänskligheten. Flera kollegor arbetade också med avhandlingar som förutsatte att hotet var äkta och allvarligt. Jag blev förvånad över att så få var ifrågsättande på mitt universitet. Var fanns det vetenskapliga förhållningssättet?

Mitt arbetnotat om klimathotshistoriken blev heller inte uppmuntrat och jag avråddes från att gå vidare med den. Djupt därinne kände jag dock att jag hade hittat något viktigt. Jag skickade den till ett antal utomstående seniora forskare som uppskattade den och såg hur viktiga pusselbitar kom på plats. Dessa var dock utrustade med ett mer ifrågasättande sinne och kanske inte var lika rädda för sin karriär. På min avdelning blev det dock ett allt kyligare klimat.

Från denna tid blev jag också försedd med Vetenskap- och Folkbildnings ogillande. Detta för att jag hade skrivit att klimathotet av de ledande aktörerna sågs som ett motiv till fördjupat överstatligt samarbete. Egentligen inget häpnadsväckande.

Däremot menade jag att EU-kommissionens okritiska tillbedjande av klimathotet mer handlade om att stärka sin egen maktbas än att rädda några stackars isbjörnar från att drunkna. Jag gjorde inga personliga värderingar av resultatet men det resulterade i ett antal personliga attacker. Det handlade om att nedgöra med osakliga kommentarer snarare än att bemöta mina slutsatser på ett konstruktivt sätt. Jag var ännu inte så luttrad och det gjorde ont att se hur belackarna letade efter alla tänkbara argument för att sänka min trovärdighet.

Samtidigt pågick andra saker på universitetet. Eftersom jag hade stora kunskaper om Peak Oil fick jag en förfrågan om att komma med förslag på personer som kunde bjudas inte till det högre seminariet. Jag tyckte att det var en poäng med att bjuda in de främsta inom området i Sverige. Jag tyckte också att båda sidor av debatten skulle göra det extra intressant.

Därför föreslog jag att både Kjell Aleklett och Marian Radetzki skulle bjudas in. Jag fick dock genast veta att Radetzki ansågs som ett dåligt val eftersom han hade kritiserat FN:s klimatpanel IPCC. Det var högst tydligt att avvikande röster inte var välkomna. Jag blev allt mer förundrad över den religiösa rättrogenhet som förlamade all vetenskaplig debatt. IPCC:s rapporter utgjorde i denna “kyrka” allenarådande rättesnöre.

Under en turbulent tid när jag, förutom att fick utstå attacker, genomgick en skilsmässa bestämde jag mig för att påbörja mitt arbete med att granska miljörörelsens roll inom EU:s biodrivmedelspolitik. Det blev tuffare än jag hade tänkt.

071011_stop_burning_food_3

Det hade i förarbetet blivit uppenbart att Friends of the Earth (tillsammans med Greenpeace) spelade en viktig roll i opinionsbildningen och att de stod som motpol till biodrivmedelsindustrin. Jag tänkte granska flera sidor av spelet, varav miljörörelsen var en.

Den svenska avdelningen, Jordens Vänner, hade tidigare hört av sig med positiva kommentarer angående min kritiska uppsats om biodrivmedel. De hade anammat en aggressiv ton mot biodrivmedel som kanske var lite överraskande med tanke på att det tidigare hade ansetts som ett miljövänligt bränsle. FoE var dock i stort sett ensidigt inriktade på att attackera biodiesel tillverkat av palmolja från Indonesien. Jag funderade på varför. Både de och förespråkarna använde dessutom klimathotet som argument för att biodrivmedel var dåligt respektive bra. Debatten tedde sig förvirrad. FoE kom dessutom in i denna debatt under ett sent skede.

Förutom att forska om deras kampanjer och konsultationsarbete granskade jag finansieringen. Jag hade några år tidigare läst William Engdahls “A Century of War” där det i ett kapitel beskrevs hur miljöorganisationer som Friends of the Earth under 70-talet finansierades av industrialister och oljemän. Jag hade först svårt att ta till mig det men fick omvärdera min syn efter att närmare ha kollat upp källorna. FoE hade uppenbarligen mäktiga finansiärer redan från början.

I en bok om FoEs historia berättades det även om hur de tiggde pengar från miljardärernas klubb i London. Det var oväntade vänskapsband. Det som nu framgick i min studie var hur oerhört inlemmade de hade blivit i EU:s maskineri genom generösa bidrag. En stor del kom även från storföretagsfinansierade stiftelser medan medlemsavgifterna endast utgjorde en bråkdel av intäkterna. Jag förstod först inte hur spelet var riggat men fann senare under avhandlingsarbetet material som förklarade hur uttänkt det var.

EU:s egen dokumentation förklarade en del av spelet med att finansiering av ENGO:s kunde utgöra en bra metod för att influera människor som inte litade på myndigheter och officiella kanaler. Miljöorganisationerna skulle också ”vidareutveckla och genomföra gemenskapens miljöpolitik”. I stort sett blev de kommissionens förlängda arm. Stora företag kunde å sin sida få tillgång till dessa grupper som påtryckningsgrupper, vilket i slutändan gynnade deras egna intressen. Det var en form av dold lobbying där företagen, efter vunnen kamp, blev behandlade likt miljöhjältar som hade lyssnat på “gräsrötterna”.

princewales-e1312558019774

FoE kom på detta sätt att spela en roll som i slutändan gynnade matgiganten Unilever. I den oheliga alliansen agerade även Greenpeace med uppseendeväckande aktioner. Allt var dessutom försett med Prins Charles välsignelse. Det var logiker som få anade. Det hela var dock väl dokumenterat i flera strategidokument.

Jag tänkte att jag hade hittat något viktigt som skulle förändra den rådande synen men reaktionerna blev kallsinniga. Det var svårt att föra fram denna fakta. Det stred mot bilden av den ärbara miljöhjälten som slogs underifrån mot skrupellösa industrialister.

Inte nog med att jag ifrågasatte klimathotet! Nu rörde jag även om i miljörörelsens gryta och synade deras hjältegloria. Det var många med tillhörighet inom de alternativa kretsarna som såg sin världsbild utmanad. Ett stort antal med hemvist i universitetets korridorer.

Med en tuff arbetsbelastning där jag förutom att skriva avhandling var involverad i två universitetskurser (en som jag även medverkat till att utforma) befann jag mig i en allt besvärligare situation. Jag hade fått mycket positiv energi som lärare men nu började saker bli tyngre. Det underlättade förstås inte att jag envetet hade simmat emot strömmen. Det fick nu sitt pris. Efter några simultana krisartade händelser kollapsade jag. Skilsmässan hade tagit på krafterna samtidigt som min handledarsituation blev allt sämre. Jag kände mig allt mer motarbetad och hade få på universitetet som jag på riktigt kunde prata öppet med.

Jag hoppades att semestern skulle rädda mig, men kom ut ur den i sämre skick än innan. Trösten hade bestått av ett alltför intensivt festande. Jag förstod att tuffa beslut stod för dörren. Det fanns bara ett alternativ för mig. Jag var tvungen att hitta en acceptabel arbetssituation med mer stödjande handledning. Det gav upphov till en händelserik månad där jag, redan utmattad, kastades in i ett veritabelt skyttegravskrig. Jag fick veta att mitt val av ny handledare satte min karriär på spel och att finansieringen var i fara. Många sömnlösa nätter följde.

Efter otaliga turer där jag blev presenterad med flera lösningar som inte kändes acceptabla fick jag till slut de handledare som jag bäst ansåg kunde ledsaga mig. Det gav mig ett nödvändigt lugn och en plattform som kändes trygg. Jag återhämtade mig snabbt när jag fick rätt hjälp. Några månader följde med en mer normal arbetsgång.

Framtiden skulle dock bära på nya värre stormar. Jag hade rört om ordentligt och skaffat mig fiender på vägen… (fortsättning följer)

Text: Jacob Nordangård, Klimatupplysningen.se | Del 1Del 2


  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

9 KOMMENTARER

  1. Intressant! Framförallt med Rockefeller, tidigare! Jag hade själv svårt för att ta till mig klimatförändringarna: förhöjda havsnivåer etc. Dock har ingen ens reflekterat över Moder Jords naturliga cykler!! Före en istid så blir det varmare. Och det är mot det vi går. Sedan har vi som mänsklighet bidragit till att snabba på denna klimatuppvärmning med vårt användande av koldioxid…

  2. @ Macula_Transfer
    Skulle du leta efter information om rent ”tekniskt” sätt kan koldioxid värma upp atmosfären så skulle du kanske upptäcka att detta är fysiskt omöjligt och att allt är en påhittad och uppdiktad saga.
    —–

    För övrigt: En människa bygger sitt liv på basis av vissa kunskaper och företeelser. Detta betyder att en sådan människa satsar massor med tid och energi för att tro på, engagera sig, satsa sin karriär o.s.v. på en eller flera specifika frågor.

    Tänk efter när någons leverbröd och hela existens är byggd på vissa frågor som visar sig vara falska eller t.o.m. ännu värre upphittade sagor. Eftersom en människa i allmänhet identifierar sig gärna med sitt engagemang så blir hon antigen aggressiv eller helt förkrossad när det avslöjas att all forskning, alla resultat, allt hon trodde på och levde för, all politisk engagemang o.s.v. har varit byggd på en STOR LÖGN!

    Jacob Nordangård går mot strömmen och detta är beundransvärt.

  3. Ivan Björn
    Jämför med Venus. Mycket varmare än vad som motsv avstånd till solen. Atmosfärens sammansättning har otvivelaktigt betydelse. Någon saga är det inte även om vi nu är föremål för en tyrannisk agenda där sanningen är av underordnad betydelse.

  4. @ Peter Grafström

    Du nämner solen! Tack. Det är ingen som gör i klimatdebatten. Att solen har betydelse på hur varmt det är, är en självklarhet. Somliga påstår att solen har förändrats att den är vitare och därmed varmare vilket påverkar klimatet på omkringliggande planeter.

    Kan ej verfiera dessa uppgifter för närvarande…

  5. Jacob har visat på en utmärkt forskartalang då han petat i den vetenskapliga dogmatismen. I sin gärning har han gått utanför normalvetenskapen och blivit svårt stigmatiserad. Han har utmanat rollen som forskare som ska utföra ett lagom analytiskt kittlande hantverk, vilket innebär undvikande av frågeställningar som kan verka instabiliserande av centrala dogmer.

    Inom vetenskapen verkar massor av ”grindvakter” som ska borga för upprätthållande av olika trosuppfattningar där vissa icke ”renläriga” blir utestängda. I gengäld väntar höga löner, titlar, status, forskningsbidrag, resor m m och inbjudningar till olika nätverk eller kotterier för vetenskapliga ”normalare”.

    Klimathotsläran utgör en ideologisk och politisk dogmatism som, för sin överlevnad, kräver att alla ska omfattas av dess tro och morallära om ”människors skuld”. För att lärans grundpelare inte ska ruckas kräver den att vi alla lägger om våra liv och underkastar oss iöverstatliga styrelseformer som gör att vi inte kan säga nej till invasiva politiska, ekonomiska, sociala och medicinska teorier och metoder. Utan läran hade de inte kunnat genomföra sin kupp och nedsläckning av mänskligheten.

    Beträffande solen och dess roll för klimatet så meddelar norsk vädertjänst att ” Sola trapper ned og kanskje går den snart i dvale. I ytterste konsekvens sender den Nord-Europa inn i en ny liten istid.” Geoengineering och sprutande av aerosoler i atmosfären m m ska nog ses som en kamp mot solens aktiviteter. Tiden lär utvisa vem som segrar.

    http://www.yr.no/artikkel/sola-kan-starte-enormt-eksperiment-1.12428954

  6. Klimathotparadigmet behandlas även inom populärkulturen. Flmen ”Kingsman. The secret service” handlar om en galen miljardär; en Bill Gates-stereotyp. Miljardären hotar hela världen med sin fanatiska trosuppfattning m att människor är det största hotet mot planeten och måste förgöras.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här