Jacob Nordangård om Climategate – Del 3 – GLOBE ett mäktigt verktyg för eliten

I slutet av februari 2012 befann jag mig i New York. Jag skulle presentera ett “paper” på en konferens för geografer. Jag bodde nära Times Square. Dagen efter min presentation tog jag en lång promenad. Jag gick förbi några centrala byggnader i min historia. Gick in i Rockefeller Center, tog hissen längst upp och blickade ut över staden.

Text: Jacob Nordangård | Foto: Nordangård “selfie”, 2012 | Klimatupplysningen.se | Del 1 | Del 2 | Del 3 | Del 4

Jag skådade FN-skrapan som byggdes på mark donerad av samma familj. Ban Ki Moon prisade några månader senare familjen för deras bidrag till FN. Jag fortsatte sedan min promenad förbi Rockefeller och Ford Foundation innan jag kom fram till Dag Hammarskjöld Plaza framför FN (som barn minns jag hur jag gick förbi Hammarskjölds födelsehus i min dåvarande hemstad Jönköping). Bara några kvarter bort låg Council on Foreign Relations.

Även denna institution var dominerad av den Rockefellerklan som 50 år tidigare hade börjat saluföra mänskliga koldioxidutsläpp som ett allvarligt hot mot mänskligheten. Två år efter mitt besök fyllde den stora klimatmarschen, med Al Gore i täten, New Yorks gator samtidigt som en av Rockefellerarvtagarna deklarerade ett slut på investeringar i den fossila energi som deras förmögenhet var grundad på.

Min egen resa kom snabbt att bli allt mörkare. Det skedde oerhört mycket under några få månader. Jag kom att bli fullkomligt dränerad. Jag visste dock en sak. Jag var tvungen att slutföra och få ut mitt arbete.

Hösten 2010 fick jag ett välbehövligt lugn efter att ha tagit svåra men viktiga beslut. Det blev en nystart där jag kastade mig in arbetet med ny och positiv energi. Jag omarbetade mitt avhandlingsupplägg till en kronologi och började skriva på allvar. Jag fick med detta ett annat självförtroende.

Nu skulle jag intervjua en av huvudpersonerna i den politiska process som jag följde. Han var högt omhuldad och stod i tätt samarbete med mitt universitet, hedersdoktor. Som europaparlamentariker hade han varit djupt involverad i klimat- och energifrågor på EU-nivå. En ledande person.

Jag hade noggrant studerat processen och kartlagt de nätverk och organisationer som han ingick i. Nu var jag redo att höra hans version och därtill ställa ett antal frågor. Han bekräftade en hel del av det jag hade fått fram. Däribland de kopplingar som fanns till Romklubbens agenda. Det var tydligt att det inte var partiet som han valts in för som han ytterst tjänade.

Förutom Romklubben hade han varit ordförande för parlamentarikerorganisationen GLOBE EU. Moderorganisationen Global Legislators for a Balanced Environment grundades av Al Gore och utgjorde ett mäktigt verktyg för de elitgrupperingar som drev den. Här samlades parlamentariker från stora delar av det politiska spektrat för att genomföra målen för en hållbar utveckling och skapa lagar som kunde implementeras centralt från en global nivå. Det var en brokig blandning av politiker.

GLOBE EU

GLOBEs agenda fastställdes bland annat tillsammans med multinationella bolag som i stort sett kunde beställa en lagstiftning som gynnade dem (genom think-do tankesmedjan Bee Group). Unilever (världens största tillverkare av dagligvaror) var en av finansiärerna.

Allt gjordes i den heliga miljöns namn. Hållbar utveckling för företagen men knappast för konsumenterna. Samarbete skedde med större miljöorganisationer och FN-organ medan finansieringen kom från storföretagens stiftelser samt EU-kommissionen. I bakgrunden fanns även Romklubben, London School of Economics och Världsbanken.

GLOBE stod även nära G8-gruppen och blev som enda NGO speciellt inbjudna till G20 Ministerial Gleneagles Dialogue 2005. Tony Blair hade sträckt ut handen. Det hela var bedrägligt uppbyggt och gav en odemokratiskt unken eftersmak. Miljöprofilen utgjorde ett perfekt alibi och kunde inte kritiseras.

GLOBE var i stort sett en okänd organisation med futuristiska rötter. Den hade bildats som ett projekt till den amerikanska tankesmedjan Congressional Institute for the Future, men huvudkontoret fanns i London (numera finns de i Bryssel). Det var Global Governance i praktiken. Top-down. GLOBE hade avdelningar på stort sett alla kontinenter. En riktig hydra. En varg i fårakläder.

Jag hade alltid varit kritisk mot hur EU fungerade, men detta visade på än värre logiker och hur spelet var riggat för att gynna de starka. Huvudpersonen ville tona ned organisationens roll när jag påtalade deras inflytande. Det var dock högst tydligt att en större andel av de parlamentariker som ingick i klimat- och energifrågornas kärntrupp var medlemmar. De hade haft en ledande roll i de klimatpolitiska besluten.

Den brittiska GLOBE-chefen Lord Oxbury hade även varit ordförande för utredningen om Climategate. GLOBEs roll var väldokumenterad. Senare skulle det visa sig att mitt grävande inte skulle komma att uppskattas.

Jag påbörjade nu mitt egentliga skrivarbete med att sammanställa avhandlingen. Fick också tillfälle att träffa klimathotsskeptiska forskare på EIKEs konferens i Berlin samma år. Alltmer hamnade jag i dessa kretsar. Det blev allt svårare att vara kvar i den snäva åsiktskorridoren på universitetet. Kände mig isolerad men var glad att hitta människor som tänkte självständigt och kritiskt på andra håll. För det mesta fick jag dock stå helt ensam. Pressen var hård. Efter att mitt manus slutseminariebehandlades sommaren 2012 påbörjades de hårdare prövningarna.

Hösten blev händelserik. Jag arbetade hårt in i det sista för att hinna med allting. Disputationen bestämdes till 14 december 2012. Det hela blev ännu mer intensivt när jag fick en idé om att bifoga ett soundtrack till avhandlingen. Jag bestämde mig att parallellt spela in en promo med mitt band Wardenclyffe. Jag antog att det förmodligen aldrig gjorts tidigare och att en sådan chans aldrig skulle återvända.

Samtidigt beställde jag ett omslag från den irländska konstnären Elaine NiCuana. Hennes målning kom att pryda både avhandling och skiva. Jag planerade också en disputationsfest där mina musikaliska och vetenskapliga sidor skulle sammanföras. Disputation och releasefest. Wardenclyffes texter tog upp det maktmissbruk som jag funnit bevis för och ett event av detta slag kändes som en passande final. Senare vidareutvecklade jag detta koncept.

Precis när jag skulle sätta igång med de sista förberedelserna innan manuset skulle lämnas till tryck inträffade dock en händelse som ändrade på allt. Min äldsta dotter hamnade på sjukhus med kraftig huvudvärk som inte gav med sig. Hon blev mer och mer okontaktbar och tappade balanssinnet. Efter en skallröntgen konstaterades att hon hade fått blodproppar i hjärnan. 16 år gammal hade hon fått en stroke.

Det blev en iltransport till Akademiska sjukhuset i Uppsala för att rädda hennes liv. Det var djupt omskakande och en tillvaro följde där hennes tillstånd var mycket kritiskt. Vi visste inte om hon skulle överleva. Jag och hennes mamma vakade vid hennes sida i ett par veckor medan hon fick blodförtunnande. Det var en fruktansvärd situation där hon ständigt flyttades omkring på överbelamrade avdelningar med svårt plågade patienter.

Avhandlingen som jag hade sett som mitt livsverk var plötsligt ointressant. Efter drygt två veckor i mitten av november återhämtade sig min dotter dock mirakulöst och kunde efter några dagar slippa intensivvård. Blodet hade hittat en annan bana. Själv fick jag kasta mig in i förberedelsearbetet och samtidigt gå in i studio.

Jag hade under tiden ett fantastiskt stöd från handledare och flera andra runt omkring mig för att kunna göra klart arbetet i tid. Jag tillägnade promon till min dotter som jag hade vunnit på två sätt. Hon överlevde samtidigt som vi kom närmare varandra.

Jag var helt dränerad på kraft efter upplevelserna men hade tidigare tackat ja till att hålla ett tal på EIKEs konferens i München. I ett läge där jag hade behövt flera veckors semester fick jag försöka frammana ny krafter. Jag såg det som ett lämpligt tillfälle att få ut mitt resultat.

Under stark press skrev jag ett manus som jag kände skulle komma att skaka om. Jag tog upp de oväntade aktörer som medverkat i klimathotets uppbyggnad. Det var svårt för många att ta till sig. Mitt deltagande fick dock konsekvenser. Det gick inte ostraffat att delta på en klimathotsskeptisk konferens.

När jag var på väg genom tullen på Arlanda, tillsammans med en svensk polarforskare som jag haft sällskap med, kom nästa överraskning då en knarkhund plötsligt markerade mot mig. Jag blev mycket överrumplad och utbrast att jag bara var en forskare som hade varit på en konferens. De frågade om jag hade varit i Amsterdam och sa att det där här vi hört förut. Att vara forskare är inget alibi.

Det var bara att klä av sig medan de gick igenom all min packning. Inga fynd gjordes dock så jag fick packa ihop allting igen. Förmodligen hade jag fått med mig dofter i mina kläder från något hak i München kvällen innan. Med tanke på allt som senare skedde tänkte jag dock en kort stund att jag själv hade blivit indragen i en komplott där någon ville lära mig en läxa.

På min födelsedag den femte december, några dagar efter hemkomsten från München, fick jag ett mail från universitets informationsavdelning. De hade fått min avhandling och önskade intervjua mig. Jag begav mig dit på måndagen samma vecka som disputationen. I ett längre samtal förklarade jag mina huvudpoänger och vad jag hade hittat. Att finansieringsmekanismerna gjorde att miljöorganisationerna som verkade på EU-nivå hade hamnat i beroendeställning till starka ekonomiska aktörer och politiska intressen.

Att de drev helt andra agendor än vad man kunde vänta sig. Att klimathotets uppkomst hade tillkommit genom understöd från oväntat håll som amerikansk militär och den oljeindränkta maktfamiljen Rockefeller. Jag berättade samtidigt entusiastiskt om min dubbel-release med mitt soundtrack.

Journalisten var vänlig, ställde frågor, lyssnade och frågade när de ville att ett pressmeddelande skulle gå ut. Jag sa att jag ville ha det lugnt innan disputationen och att det bästa var att det gick ut när jag hade en något mindre stressig tillvaro. Kanske veckan efter. Det skulle dock inte bli som jag hade tänkt mig. Mina slutsatser gick inte i samklang med vissa intressen och välkomnades inte. Däribland fanns grupperingar som smög omkring i universitets korridorer. Bland annat på informationsavdelningen.

Två veckor senare var det dags för disputationen. Jag klädde upp mig i en kostym jag hade fått uppsydd i Thailand året innan. På morgonen hämtade jag promoskivorna som hade blivit färdiga precis i tid. Jag hade slutfört inspelningarna drygt två veckor innan och kunde nu bifoga skivorna till de avhandlingsexemplar som fanns tillgängliga.

Därefter var det dags för disputationen. Den skulle dock bli försenad genom att två av betygsnämndens medlemmar fastnade i en snöstorm och en viss kalabalik inträffade där reserver kanske behövde kallas in. Min huvudhandledare uttryckte en viss oro. Med en kortare försening kom de dock på plats och föreställningen kunde börja.

Jag sa till min huvudhandledare att namnet på min avhandling verkligen hade ett träffande namn; Ordo Ab Chao. Ordning ur kaos. Hela avhandlingsprocessen hade haft med dessa element. Både privat och det jag hade sett i det politiska spelet.

Själva disputationen gick bra även om jag och flera andra upplevde det som ovanligt kritiska frågor. Opponenten spelade upp sin show med sin yvigt underhållande stil och berättade efter en stund att hans egen universitetsavdelning nyligen hade fått pengar från Rockefeller Foundation. Det var uppenbart att jag hade undersökt ett fält som i stort sett varenda svenskt universitet var djupt insyltade i. De aktörer jag berörde befann sig i samarbeten och projekt med täta band till den miljöinriktade universitetsmiljö som jag vistades i.

Romklubbens tankar och ideologi var djupt förankrad på många håll. De jobbade aktivt med det som jag kritiskt hade granskat på djupet. Det fanns en värdegrund som ansågs vara självklar. De arbetade ju för “det goda”. Jag hade undersökt den “religion” som de bekände sig till och mitt resultat sågs därmed som kätterskt. Själv ville jag bara visa upp det jag hade funnit oberoende av ideologi. Jag hade ju själv fått utmana min världsbild. En gång hade jag själv befunnit mig där. Istället för att ta till sig budskapet kom vreden att riktas mot mig. Kanonerna riktades mot budbäraren.

Frågestunden efteråt var det som verkligen etsade sig fast. Förutom starka ord och ifrågasättanden från en före detta handledare yttrade sig en kvinna från den bakre raden. Jag hade kort innan disputationen fått veta från min huvudhandledare att en representant för en miljöorganisation kanske skulle dyka upp.

Högröd i ansiktet tog kvinnan fram min avhandling och sa att om mina slutsatser vore sanna skulle det vara en sak för Uppdrag Granskning. Hon sa dock att hon inte hade läst avhandlingen förutom slutkapitlet. Det som stod där var dock i hennes ögon högst upprörande.

Det handlade om hur bland annat Greenpeace medverkat i allians med storföretag som Unilever och att miljöorganisationer på EU-nivå inte agerade självständigt utan var beroende av finansiering från EU-kommissionen och storföretagens stiftelser. Jag hade noterat att de mer ingick i EU:s strukturer än att vara någon egentlig gräsrotsrörelse och användes av de starkare aktörerna för att påverka opinion och driva policy. Dessutom så innebar det att de inte fick kritisera EU:s miljöpolitik.

Det utmanade uppenbarligen hennes världsbild och var inget som hon uppskattade. Därför ansåg hon att jag var en dålig forskare och hon gick ut på sin blogg och skämdes för att Linköpings Universitet hade släppt ut min avhandling. Bloggen låg under Linköpings Universitets paraply och kunde därför uppfattas som halvofficiell. Den lästes av många miljöintresserade studenter och forskare.

Själv tänkte jag att det var bra att visa upp att ett antal miljöorganisationer hade omvandlats till något helt annat än de uppfattades som. Det borde vara bra för de som ingick i rörelsen att få vetskap om vilka intressen som hade påverkat och styrt miljöorganisationerna i denna riktning. Att den finansiella elit de själva ofta var mycket kritiska till utnyttjade dem. Det behövdes en självrannsakan.

Jag svarade henne att Greenpeace förvisso inte tog emot pengar från EU-kommissionen eller storföretag. Däremot så tog de emot bidrag från storföretagskopplade stiftelser. En av dessa var European Climate Foundation där både Hans Joachim Schellnhuber och Anders Wijkman hade agerat rådgivare. Internationellt har Greenpeace även accepterat stora bidrag från Rockefellers stiftelser.

Greenpeace partnerskap med företag som Unilever var också var väldokumenterat. Senare fick jag även vetskap om hur Greenpeace hade agerat i team med Philips när glödlampsförbudet genomdrevs.

Jag kunde konstatera att Greenpeace var långt ifrån den ädla aktivistorganisation som räddade världen från de skrupellösa kapitalisterna. Nu liknade det mest ett multinationellt bolag som sökte lukrativa uppdrag från den som kunde erbjuda det mest säljande miljöproblemet. Det hade dessutom kommit kritik från mer radikala miljöaktivister om att de ledande organisationerna sålt sig till företagsintressen (denna landade dock inte i någon kritik mot klimatlarmen utan menade istället att klimatarmageddon stod runt hörnet).

Efter den avslutande dramatiken var disputationen över och jag fick vänta på besked om jag var godkänd. Efter en stunds väntande fick jag sedan det positiva beskedet. Den var godkänd av en enhällig betygsnämnd. Jag var dock tagen av händelserna de senaste månaderna och hade svårt att på riktigt njuta av festen. Jag behövde en längre tids vila och lämnade hemstaden en vecka för rekreation.

När jag återkom frågade jag mig när intervju och pressrelease skulle komma ut om min avhandling. Inte ett ljud hade hörts. Fick då beskedet att avhandlingen var omdiskuterad internt och att de inte skulle uppmärksamma den på något sätt. Det var ett helt annat besked än innan. Det framgick sedan att kvinnan som kritiserat mig på disputationen och i sin blogg var en av universitetets informatörer.

Förutom detta så fick jag vetskap om att mitt namn fanns på Desmogblogs lista över forskare som ingick i “The Global Warming Denial Industry”. Någon hade uppenbarligen skickat in ett tips om mig och min forskning. I min profil listades bland annat mitt deltagande på konferensen i München och Maggies omnämnande om mitt arbetsnotat på The Climate Scam.

Jag fick hjälp att reda ut i härvan efteråt och efter ett tag var blogginlägget borttaget. Skadan var dock skedd och lämnade en bitter eftersmak. Jag kände hur flera kollegor vände mig ryggen och slutade prata med mig. Samtidigt var jag så oerhört tacksam för att min dotter hade kommit hem välbehållen från sjukhuset och kunde vara med på min disputationsfest.

Jag fick dock ett avslöjande på festen som kom att skaka om mig… Fortsättning följer i del 4.

Text: Jacob Nordangård