En advokats främsta plikt är att visa trohet och lojalitet mot klienten – “Haveristerna” – Kapitel 30

NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. Stöd vårt arbete genom att donera, sponsra (tex granskningar, utlandsreportage) eller annonsera.
publicerad 6 augusti 2015
- NewsVoice redaktion
Advokater - Photo: Crestock

Advokater - Photo: CrestockEn advokats främsta skyldighet är att ta tillvara klientens intressen på bästa sätt och förmåga.

Det innebär att klienten skall visas trohet och lojalitet. Advokaten får dock inte handla i strid med gällande rätt eller vad som följer av god advokatsed. Inom ramen för lojalitetsplikten har advokaten alltså skyldighet att handla på ett rättrådigt och hederligt sätt, enligt Advokatssamfundets regler.

Kan man säga att advokat som vid upprepade tillfällen stämmer sina klienter följer god advokatssed?

Text: Bertil Lindqvist

Boken Haveristerna (ISBN 978-91-637-3717-6) finns att beställa bla på Adlibris som e-bok eller som häftad.


KAPITEL 30

Torsdagen den 3 november 2011

Intendent Nyman hade just avslutat ett förhör med en av de två häktade ligamedlemmarna, men han hade ännu inte släppt sitt största trumfkort, fotografierna då de träffar advokat Mastbergh, på en restaurang i Stockholm. Mannen hade vid ett tidigare förhör krävt att han skulle få en tolk, och försökte med ”icke förstå, och njet jag inte förstå.” Nyman ansåg att det inte behövdes någon tolk och att det hela bara var fejk, så han körde sitt lilla trick. Han pausade förhöret och bad förhörsvittnet att hämta en tolk.

”Ta Larsson, han är bra på ryska”, hade han sagt. Det betydde på ren svenska att han inte trodde att någon tolk behövdes, men att de nu skulle köra tolkfällan. Inom fem minuter kom tolken som egentligen hette Gunnar Svensson och hälsade och presenterade sig som Gunnar Larsson.

”Välkommen Larsson”, sa Nyman. ”Herr Davydov här, har lite problem med det svenska språket och vill att du tolkar åt honom.”

”Visst”, sa Gunnar Svensson, ”inga problem.”

Man återupptog förhöret och startade bandspelaren igen, med de sedvanliga inledande fraserna. Så körde man några frågor och svar, som gick lite sådär beträffande tolkningen. På ansiktsuttrycket kunde Nyman se att Davydov inte var helt nöjd med översättningen, men han höll färgen hittills. När Nyman frågade hur han tagit sig in i Sverige och Svensson översatt frågan, berättade Davydov på ryska, att han åkt hit som turist och blivit kvar sedan dess, fastän han då och då åkte tillbaka till Ryssland.

Svenssons översättning blev, att han kommit hit på falskt pass men ville då och då åka tillbaka till Ryssland, men det var ju svårt med falskt pass.

Davydov blev vansinnig och skrek på ryska åt Gunnar Svensson en lång harang, som förstärktes av diverse teckenspråk som Nyman lätt kunde tyda.

”Vad säger han”, sa Nyman lugnt.

”Jo han säger att jag, för fasen inte kunde översätta ordentligt och att jag borde gå på tolkskolan och lära mig lite ryska. Ja sen blev det lite av det vanliga, att jag skulle gå hem och knulla min morsa, annars skulle han göra det med oss båda.”

Davydov tittade förvånat på Gunnar Svensson efter den ovanligt korrekta översättningen och förstod samtidigt att han gått rakt i fällan.

”Jag tror du kan gå nu, vi klarar oss i fortsättningen”, sa Nyman till Svensson. Svensson bockade artigt och lämnade rummet.

”Detta var ett kärt minne, men sedan dess hade Davydov varit mer på sin vakt och förhören hade gått trögt”, tänkte Nyman samtidigt som hans sekreterare kom in med dagens post. Internposten i en hög och externposten i en annan. Den senare var nästan alltid bara hälften så hög som den första, varför Nyman alltid föredrog att öppna den först. Överst låg en av de vanliga anonyma Jiffypåsarna. Påsen var adresserad direkt till honom och han öppnade den inte utan ett litet uns av förväntan.

Påsen innehöll ett plastfodral för en dvd-skiva, men i övrigt inget mer. Han tittade omsorgsfullt på dvd-fodralet, som han höll i dess kanter mellan tummen och långfingret, men utan att öppna det. Så drog han ut sin nedersta skrivbordslåda och tog fram två obegagnade bomullsvantar och satte dem på sig. Sedan öppnade han fodralet och tog ur dvd-skivan.

”Vad fan gör jag nu”, tänkte han. ”Ska jag titta på den själv, eller ska jag ha vittnen med då jag gör det? Bäst att ha sällskap – mest lämplig??? Conny Östergren förståss.”

Han la ner dvd-skivan på skrivbordet och ringde upp Conny Östergren. Conny svarade på andra signalen.

”Östergren”, sa Östergren

”Nyman”, sa Nyman. ”Du måste komma över till mig på stört, jag tror att det är viktigt som fan.”

”Kommer”, sa Östergren och la på.

När Conny Östergren kom in på Nymans rum hade Nyman redan stoppat in skivan i dvd-spelaren och startat tv:n. De satte sig tillsammans i soffan och väntade på vad som skulle ske. Filmen startade som förväntat av sig själv.

EN ADVOKATS BEKÄNNELSER
AV OCH MED ADVOKAT ANTON MASTBERGH.

Advokat Anton Mastbergh har vid flera tillfällen blivit anmäld till Advokatsamfundet, dock utan åtgärd från detsamma. Han har dock kommit till egen insikt och vill nu på denna dvd, berätta sanningen om sin verksamhet.

”Vad i helvete är det här utbrast Nyman.” Han kom dock inte längre. Övriga kommentarer fastnade hos honom och Östergren såg ut som en fågelholk.

På tv:n fick de sedan se Advokat Mastbergh i bild. Han satt som de båda förstod, fastspänd i den stol och i den position, som han bragts om livet.

Advokat Mastbergh såg tämligen tilltufsad ut, det kunde båda poliserna konstatera, men det såg inte ut som han skadats på annat sätt. De observerade att han hade tömt blåsan där han satt, men det var väl å andra sidan inget de var speciellt förundrade över.

”Vem skulle inte vara skiträdd om man befann sig i denna position”, sa Nyman när han förstått vad de båda sett.

”Något fysiskt våld verkar det inte som om de utsatt honom för”, sa Östergren.

”Nej, – det verkar inte så”, sa Nyman, ”men å andra sidan så tycker jag att man kan betrakta detta att binda fast någon, som fysiskt våld.”

Tekniska roteln hade kommit fram till hur själva halshuggningen hade gått till, – och det verkade som de haft rätt in i minsta detalj. Det syntes tydligt att hela den dödsbringande anordningen var uppriggad på det sätt som de gissat sig till och i förgrunden på bilden brann ett stearinljus.

”Att driva en advokatfirma i Sveriges mer glesbefolkade delar, har sina svårigheter”, började Advokat Mastbergh med svag darrande stämma. ”Bor man i Stockholm är ju klientunderlaget helt annorlunda, men så här i glesbygd är läget ett helt annat.” han gjorde en lång paus, som om han letade efter hur och var han skulle börja. ”Vill man driva någonting mer än en enmansbyrå, måste man ta till lite okonventionella medel och dessutom tänja lite på gränserna. Jag erkänner att det inte är förenligt med god advokatsed att skaffa sig otillbörliga förmåner hos tingsrätter och andra myndigheter, men det är en avgörande fördel om man har kunnat skapa sig kontakter i flera läns tingsrätter som kan lägga ut mål på mig. Likaså är det en avgörande fördel om man själv kan styra rättens handläggning av ett ärende. – Med finter och knep får även den fattige knulla.- ”

”Det här är ju för fan inte klokt”, sa Nyman. ”Här sitter ju tokfan och berättar, eller ska vi kanske säga avslöjar, att han själv är en bov och bandit. Är han helt korkad i huvudet?”

”Han kanske var tvingad”, sa Östergren överslätande. Nyman ryckte bara på axlarna, som om han menade att så gör man inte i alla fall.

Det blev en liten paus, och de skarpögda poliserna uppfattade att det blev ett litet klipp i filmen. När advokaten på nytt kom i bild, harklade han sig och tog på nytt till orda.

”Exempel och exempel”, började han och tänkte efter en stund och fortsatte på nytt.

”OK. Som jag sa tidigare fick jag ju en hel del mål från en tingsrätt där jag har en kurskamrat, som för lite uppskattning från min sida, inte hade något problem med att delegera några uppdrag till mig. Det är bra uppdrag för jag behöver knappast göra något själv, utan kan lägga ut det mesta jobbet på min administrativa personal medan jag debiterar fullt advokatarvode för all tid.”

Nyman och Östergren tittade på varandra och Nyman ruskade sakta på huvudet.

”Det fall jag kom att tänka på just nu var ett brottmål där mannen hade ansökt om offentlig försvarare. Mannen accepterade inte mitt sätt att jobba. Kanske berodde det på att jag själv inte finns i samma län, där den aktuella tingsrätten finns. Jag gillar inte att sitta i telefon och tjafsa, utan föredrog brevkontakt med min klient, vilket min sekreterare tog hand om. Då blev han sur och ville få mig entledigad.

Självklart blev jag helförbannad, detta var förödmjukande. Som tur var hade jag mina kontakter på den aktuella tingsrätten som kunde förhala beslutet så länge att de aldrig behövde besluta något. Jag var övertygad om att han var oskyldig, men jag såg till att han blev dömd. Man ska inte jäklas med mig, – då blir jag förbannad.” Mastbergh gjorde en kort paus.

”Då kommer nästa sak, den jävla snubben anmäler mig till Advokatsamfundet, vilket gjorde mig urförbannad, så jag bestämde mig för att nu jävlar skulle de få se vem de har bråkat med.

När han sedan överklagade till Hovrätten fixade jag med mina utomordentliga kontakter på den aktuella tingsrätten, så att jag fick företräda honom igen. Allt bråk som följde gjorde att han inte fick något prövningstillstånd, så han fick krypa in på ett halvår. Jag erkänner nu att det kanske inte var så snyggt gjort, men man ska inte jäklas med mig. Å andra sidan tyckte inte Advokatsamfundet att jag begått nått fel.” Mastbergh ryckte på axlarna, och visade med en grimas vad han själv tyckte, något i stil med att sånt är livet.

”Det kanske inte är så konstigt att det finns folk som har blivit purkna pån”, sa Östergren. ”Det han hittills visat upp är ju inget som gör att man känner sympati för stackarn.”

Poliserna noterade tyst att advokaten sneglade på ljuset som nu hade brunnit ner något under hans redogörelse. Det verkade fullt klart att han var medveten om vad som skulle hända när ljuset hade brunnit ner.

Han slickade sig om sina torra läppar. Han verkade plötsligt inse att tiden rann ut, och verkade plötsligt få bråttom. Han bestämde sig snabbt för en ny bekännelse.

”Det var en ung kvinna i Falun, som hade anmält en direktör för våldtäkt, vilken skulle ha skett i direktörens bostad. Det var otvivelaktigt att så var fallet, för direktören, som bett att få mig som försvarare, erkände för mig, utan omsvep att så var fallet. Han erbjöd mig förutom det officiella arvodet ett stort inofficiellt arvode, då det var uppenbart att hans karriär skulle vara avslutad vid en fällande dom.”

Mastbergh tittade ånyo på ljuset.

”I och med att han var snabb att kontakta mig, kunde vi redan dagen efter komma in med en anmälan mot kvinnan för inbrott. Tanken var att direktören skulle ha överraskat henne vid inbrottet och att handgemäng skulle ha uppstått då han skulle försöka hålla fast henne. Polisen gjorde en, i och för sig ganska tunn brottsplatsundersökning, men tillräcklig för att konstatera att det hade förekommit strid och att några antika och värdefulla vaser hade förstörts.”

”Det är sånt här som vi riktiga och ärliga poliser får klä skott för”, tänkte Nyman. ”Tänk att det känns som om det snart inte finns några riktiga poliser kvar som kan göra ett anständigt jobb. Det här måste komma med i min slutrapport.”

”Här hade vi lite tur att kvinnan faktiskt hade gjort så våldsamt motstånd att min klient aldrig kunde fullborda våldtäkten”, fortsatte Mastbergh. ”Det fanns således ingen sperma i kvinnans slida och de små skador hon hade i underlivet var vi övertygade om att vi skulle kunna bevisa att hon gjort själv. Att kvinnan varit på plats behövde vi ju inte bevisa, för det stod redan i hennes egen anmälan. Det var viktigt att tingsrätten inte separerade de båda anmälningarna och gjorde två mål ett för varje anmälan. Det var högst osannolikt att så skedde, men det fick jag säkra upp via mitt kontaktnät.
Jag fixade fram två vittnen som gick ed på, ja sanningsförsäkran då, att de tidigare, oberoende av varandra, under året blivit erbjudna att köpa stöldgods av henne.”

Mastbergh sneglade på ljuset.

”Alla skador, blåmärken på henne och rivmärken på honom, kunde lätt förklaras med att han försökte försvara sitt hem och hålla henne kvar tills polisen kunde gripa henne, vilket han inte lyckades med.”

”Rätten gick på vår linje och friade direktören helt och hållet, medan kvinnan dömdes för inbrott, skadegörelse och ringa misshandel. I och med att hon inte var straffad tidigare och att hon inte stulit något blev det villkorlig dom, samt 200.000:- i skadestånd för de sönderslagna antika vaserna.
Egentligen har jag inget dåligt samvete för detta, även om jag kan förstå att andra kan ha det. Det finns ingen klient som anlitar en advokat för att rättvisa skall skipas. Syftet med att anlita en advokat är att advokaten ska vinna målet åt klienten så krass är verkligheten. . Att jag personligen känner alla rättens ledamöter, var väl knappast någon nackdel för utslaget.”

”Stoppa”, sa Östergren. ”Det här sista har jag verkligen svårt att ta till mig. I mitt huvud gäller att rättsväsendet, från polis till domstol, ska skipa rättvisa. Det är för mig det enda som gäller. Vad han säger är ju att det är av underordnad betydelse, medan det viktigaste är att rättsväsendets olika tjänstemän får kämpa om en stjärna i sitt CV. Flest stjärnor vinner. Är det jag som är korkad eller är det verkligen så som han säger?”

Nyman satt tyst en stund innan han till sist svarade.

”Det handlar om två vitt skilda saker. Det du pratar om är en ideologi, dvs. hur vi vill att det ska, eller borde vara. Det andra är verkligheten, och där måste jag tyvärr ge Mastbergh rätt. Det viktigaste är att leverera en seger. Om du tänker dig våra stjärnadvokater. Hur många brottslingar tror du de har försvarat och friat trots att de vet att deras klient är skyldig. Om du läser på Advokatsamfundets hemsida om deras etiska regler så står det under Advokatens roll och främsta skyldigheter att:

En advokats främsta plikt är att visa trohet och lojalitet mot klienten.

När det gäller Mastbergh är det tydligen så att han gjort om denna regel så att den blir:

En advokats främsta plikt är att visa trohet och lojalitet mot advokaten.

Jag kan det utantill. Detta står i och för sig i direkt motsats till önskan att alltid försöka skipa rättvisa. Det handlar för alla inom rättsskipningen att vinna, vinna sin del av rättsskipningsprocessen. Åklagare och försvarare går en match mot varandra, där båda försöker vinna. Klienten, ideologi mm är av underordnad betydelse. Det gäller tyvärr även för många poliser. Sorry unge man. Ska vi fortsätta filmen”, sa Nyman och tryckte på playknappen utan att invänta något svar.

Advokat Mastbergh såg sig oroligt omkring, som om han sökte någon med blicken, men han verkade inte hitta vad han sökte. Blicken hamnade än en gång på stearinljuset, som nu hade brunnit ytterligare någon centimeter. Han tittade upp på den dödsbringande installationen ovanför honom, samtidigt som han skruvade lite på halsen och ryckte i sina bundna armar och ben. Nu såg han mycket panikslagen ut.

”OK, OK, jag ska berätta”, närmast skrek han, fast det var tveksamt om någon hörde honom. Ingen reaktion från andra delar av rummet kunde i alla fall skönjas på inspelningen.

”Vänta lite, ge mig lite tid, jag ska berätta, jag ska berätta.” Nu var det darr på rösten, och det var helt uppenbart att han började känna av den spirande paniken.

Advokat Mastbergh berättade om hur han mutat namngivna domare, som i och för sig var villiga att låta sig mutas och därigenom kunde advokaten inte se att han gjort något fel.

”Visserligen fanns det sådana som inte gick att muta och dem fick man se upp med. Sådana kunde bli väldigt kinkiga att handskas med.”

Nu var det som med ketchupflaskan, nu bara rann uppgifter ur advokat Mastberg. På några minuter angav han inte mindre än 42 personer allt ifrån domare, åklagare, företagsledare och politiker, till poliser inom olika delar av organisationen.

”Jaha där kom några poliser som jag jobbat med och en gammal chef”, tänkte Nyman. ”Vad fasen kommer att hända nu. Det här kan ju för fasen inte vara sant.”

Mastbergh berättade vidare om den direktör i byggbranschen, Göran Nyberg, som mutat offentliga upphandlare av stora byggprojekt i både Stockholm och Göteborg. Mastbergh namngav samtliga och påpekade att han fått direktören frikänd på alla punkter. Nu väntade han bara på att de offentliga upphandlarna skulle höra av sig och be om hjälp.

Han berättade att han som konkursförvaltare fick en fastighet såld på exekutiv auktion för 1, 5 miljoner, fast den hade ett taxeringsvärde på 9 miljoner. Köpare var en av hans goda kontakter, som även betalat Mastbergh 1 miljon svart, som tack för hjälpen.

Det verkade som om Mastbergh hade väntat sig en reaktion här, från någon eller några, men det hördes eller märktes inget på dvd:n, så han fortsatte, nu lite desperat som det verkade.

”För c:a två år sedan blev jag anmäld av en klient som påstod att jag tagit emot svarta pengar av honom för att jag skulle fixa en friande dom för hans son, som hade misshandlat och förgripit sig sexuellt på en minderårig flicka, hon var åtta år. Hur jag än försökte gick det inte att undvika att sonen blev fälld och hamnade i fängelse en lång tid framöver. Hans far blev dock ursinnig och skulle ha tillbaka sina svarta pengar, vilket jag givetvis vägrade. Jag hade inte gjort något fel. Jag hade utnyttjat alla mina kontakter i sammanslutningar och jaktlag, utan att lyckas få en friande dom. Det är ju inte så lätt heller, med tanke på brottets art, att kräva en tjänst eller gentjänst av någon som inte vill befatta sig med denna typ av brottslingar. Inte ens de mest penningkåta ville ställa upp, fast ersättningen jag erbjöd var den största jag någonsin erbjudit och riskerna var minimala.”

Mastbergh fräste lite snor ur näsan, men utan att kunna ta hjälp av sina händer, gick det inget vidare för det fastnade på kinden och gjorde att han såg ännu mer beklämmande ut.

”I vilket fall som helst blev gubben alldeles galen och började hota mig med det ena och det andra. Jag är inte den som låter mig hotas och det sa jag åt honom. Dessvärre lugnade han inte ner sig ett dugg utan anmälde mig till samfundet för att ha tagit emot svarta pengar. Samfundet, det är ju min egen organisation, så det låg inte i deras intresse att få en riksskandal på halsen. Med uteslutandet av Henning Sjöström ur Sveriges advokatsamfund 19916), i gott minne, var inte samfundet intresserat av ytterligare skandaler, så det gick ganska lugnt till, utan större åthävor. Advokatsamfundet kan man lita på” Mastbergh log självsäkert.

”Detta gjorde gubben ännu argare, så han hotade mig rent fysiskt, – ja han hotade att mörda mig. Det var droppen så jag beslöt att det var bättre att förekomma än förekommas.”

Mastbergh harklade sig och sneglade på ljuset.

”Jag åtog mig ungefär samtidigt att försvara den kände ryske maffialedaren Stalin, ett öknamn som han fått för sin förföljelsemani och sina egna utrensningar i sin organisation. Vi gjorde en deal, att om jag fick hans torped frikänd, för mordet på en restaurangägare i Stockholm och att hotet om utvisning undanröjdes för hans egen del, åtog han sig att se till att jag inte besvärades mer av mannen som hotat mig. Han ville ha fria händer vad det gällde tillvägagångssättet, vilket jag inte hade något emot. För mig var det bara resultatet som var intressant.”

”Nu börjar det tamefan likna något”, sa Nyman. ”Håll med om att detta är det bevis som vi saknat och som utan vidare kan få de häktade fällda för mord.”

”Ja, det ser utan tvekan lovande ut”, sa Östergren

”Stalin löste det hela”, fortsatte Mastbergh, ”genom att lobotomera mannens 23-åriga dotter. Hur de löste själva ingreppet vet jag inte, men det fanns ju gott om folk från det gamla Sovjetunionen, som hade kunskaper om detta. Sedan överlämnade han henne till pappan en kväll, tillsammans med anvisningar om hur han skulle uppträda i framtiden, såvida hans dotter, Marie-Louise inte skulle få sällskap av sin fyra år yngre syster. Som ständig påminnelse om sitt framtida uppträdande fick mannen lova att ta hand om dottern resten av hennes liv och givetvis inte anmäla händelsen eller föra henne till sjukhus av någon som helst anledning.”

Mastbergh hade blivit så upphetsad av sin egen berättelse att han glömt bort att hålla kontrollen på hur långt ljuset brunnit och lade aldrig märke till att den lille tomten som automatiskt släckte ljus som nästan brunnit ut, med sin högerarm började lägga locket på.

”Ska jag vara ärlig så tycker jag att han förtjänade det”, sa Mastbergh och upptäckte i nästa sekund att ljuset snabbt förändrades. Ett långt utdraget ”Neeej….” som ekade spökligt i bergrummet, var det sista som hördes på inspelningen och sedan blev allt svart, följt av ett kort myrornas krig.

”Det var som fasen”, sa Nyman tyst. ”Det var verkligen som fasen. Jag har aldrig varit med om något liknande. Det här måste vara den största dynamitgubbe som slängts in i det svenska samhället, sedan Ankarströms tid. Vad i helvete gör vi med det här? Conny, vi har fått ett jävligt glödande kol rakt i famnen. Vad gör vi?”

”Det var jävligt snabbt det blev vi”, tänkte Conny, men det sa han givetvis inte. I samtalston sa han:

”Vad menar du egentligen? Har vi nåt val? Vi kan ju knappast bara glömma det vi sett och förstöra den. Det kan ju finnas kopior.”

Intendent Nyman behövde aldrig svara, för tv:n fick plötsligt nytt liv.

Filmen började med att visa en ganska stukad Mårten Sjöberg som stod på golvet iklädd sin arbetskostym, som han för övrigt just urinerat ner och med kedjan om halsen. Han tittade inte in i kameran, som Mastbergh hela tiden hade gjort, utan stirrade i golvet när han pratade. En annan skillnad som var uppenbar var att han i motsats till Mastbergh, verkade ångerfull.

Nyman tryckte på pausknappen och sa till Östergren. ”Det här var något helt annat. Den här mannen verkar ju uppriktigt ledsen och ångerfull.” Östergren nickade bara tyst instämmande.

Sjöberg berättade lugnt och sakligt om organisationen på Länsstyrelsen och den maktposition han hade haft i sin myndighetsutövning. Makten hade han dock bara åt ett håll, dvs. ut mot medborgarna. Under sin tid som chef på olika enheters tillståndsgivning, han hade flyttat runt ganska mycket mellan olika enheter. Han fick handlägga tillståndsgivning för olika verksamheter, samt ansvara för övervakning och tillsyn inom miljö och social omvårdnad, samt bidragshantering. Det låg under en tid också på hans bord att handha dispenser från t.ex. strandskyddsregler, det senare var alltid en infekterad fråga, och många medborgare ifrågasatte verkligen hur reglerna för dessa dispenser tolkades. Sanningen var att de tolkades till stor del efter sökandes kontakter med Sjöbergs överordnade.

Han fortsatte med att berätta att man som mellanchef, egentligen var den som tillsammans med den grupp han ledde, gjorde beredning av alla tillståndsärenden, och sedan fattades besluten på grund av denna utredning. Oftast fungerade allt by the book, men påfallande ofta fick han från sina chefer instruktioner om vilket utfall man förväntade sig. Endast i undantagsfall hade han agerat på ett inkorrekt sätt för att skaffa sig egen vinning. Oftast var det som sagt hans chefer eller närmare bestämt hans närmaste chef, som kom med direktiv att det eller det ärendet skulle få avslag, medan vissa ärenden skulle föreslås att bli beviljade.

I vissa fall var det väldigt svårt att ge avslag i ett ärende som uppenbart skulle godkännas. I sådana fall fick man förhala och dra ut på tiden, begära in nya dokument och kompletteringar, så att t. ex företag gick i konkurs.

Sjöberg redogjorde sedan i logisk ordning för de ärenden som han enligt egen bedömning handlagt klandervärt och redogjorde i varje enskilt fall vilka motiv som drivit honom. Oftast rörde det sig om mutor. Sjöberg verkade ha ett i det närmaste fotografiskt minne, om nu sådant existerar, för han redogjorde i varje enskilt fall om vem som mutade och hur stora belopp det i varje fall rörde sig om.

Då och då tystnade han och lyssnade, som det verkade efter tecken på att regnet närmade sig, eller kanske hoppades han på att få höra polissirener. Han fortsatte dock genast sin berättelse efter några sekunder.

Värst tyckte han det var med de som allvarligt hotade, inte bara honom själv, utan även hans familj. Det gjorde honom sömnlös på nätterna å ena sidan och gav heller ingen bonus i form av pengar å den andra. Värst var det med maffian från öster, som kom med de allvarligaste hoten om lemlästning och död. Vid ett tillfälle hade han misshandlats i sitt hem inför ögonen på sin hustru, vilket i förlängningen gjorde att hon lämnade honom.

”Det som har varit svårast att utföra, är då någon begärt att jag genom mina beslut skulle ruinera ärliga och väl fungerande människor bl. a. genom att förstöra deras företag och egendom.”

Då hans berättelse var slut hade han angivit 23 personer för bestickning, varav sju av dem var välkända personer i toppbefattningar. 14 personer angavs med namn eller nickname, som allvarligt hade hotat honom. Slutligen sa han:

”Det jag har gjort är i grunden oförlåtligt och jag har egentligen inga ursäkter för det. Jag har dock genom denna bekännelse kanske bidragit med kunskap om vad som pågår i Konungariket Sverige. Jag är också medveten om att efter denna bekännelse är mitt liv till ända och att jag inte skulle överleva många dagar ute i samhället. Jag har ingen önskan att bli räddad från min nuvarande position utan välkomnar det kommande regnet.”

Några sekunder senare avslutades filmen.

”Glödande kol i famnen, det är bara förnamnet på detta”, sa Nyman. ”Vad i helvete ska vi göra med detta? Jag har ett möte med Hövdingen idag och jag kan inte se någon annan lösning än att jag måste visa och diskutera filmen med honom. Vad anser du Conny?”

”Jag kan inte förstå hur du ska kunna undvika att ta upp det med honom. Vi brukar ju ibland lite skämtsamt säga om honom att han är mer politiker än polis. Detta är, som jag ser det ett lika stort politiskt ärende som ett kriminellt. När ska du träffa honom förresten?”

”Idag kl 13.”

”Om jag förstått saken rätt så har du c:a 10 minuter på dig och jag skulle knappast tro att det räcker med 10 minuter hos honom där du t.ex. inte har någon förberedd dvd med bildskärm. Visserligen kan du ta med dig din laptop, men varje gång du rör skivan riskerar du att förstöra eventuella spår. Mitt förslag är således följande: Skicka honom ett mail med panikstämpel där du säger att något mycket allvarligt har hänt, och du behöver dels visa det på ditt rum och du behöver minst 20 minuter. Låt skivan sitta kvar i dvd-spelaren, då riskerar du inte att förstöra eventuella spår.”

”Kanske skulle funka, – om han är på rätt humör. Men å andra sidan, vad har jag för val? Vi kan inte mörka det här, och det är som du säger, 10 minuter räcker inte alls för detta, speciellt om vi inte kan vara här. Bra Conny. Vi ses klockan 14.00 här, om jag lever då.”

Strax efter kl 13, 13.04 för att vara exakt, steg Hövdingen eller Thomas Olsson, som hans föräldrar hade döpt honom till, in på Nymans kontor.

”Välkommen”, sa Nyman. ”Jag tror att vi sätter oss i soffgruppen, för jag tänkte visa en film som jag fick med posten idag.”

Olsson nickade kort och slog sig ner i soffan, medan Nyman tog fjärrkontrollen och tryckte, utan ytterligare förklaringar igång filmen med Advokat Mastbergh i huvudrollen.

De båda poliserna tittade under tystnad på filmen och Nyman ansåg att det var bäst att inte kommentera något medan filmen rullade. När den var slut och hans chef fortfarande inte sagt något, sa Nyman:

”Det finns en motsvarande film med Mårten Sjöberg, men den är inte hälften så spektakulär som denna, även om Sjöberg också lämnar ut en massa personer.”

”Jag visste att filmen fanns”, sa Olsson. ”Fast egentligen hoppades jag på att jag hade fel”, tänkte han.

”De sa på nyheterna i morse, jag vet inte om du såg det, att Word Guardian hade haft en artikel om att de lagt vantarna på en film med ett spektakulärt innehåll. Jag antog att det var något som kunde vara ovälkommet, även om jag inte hade väntat mig något som detta.”

”Tackar”, tänkte Nyman, ”jag som inte hade en aning om detta med World Guardian. Det var en helsikes tur att jag fick veta det. Nu slapp jag göra bort mig med att komma med förslag om att hemlighålla filmen.” Högt sa han:

”För det första har vi nu fått en väldigt stark bevisning mot Stalinligan, jag är ganska säker på att detta räcker för att fälla våra två huvudmisstänkta och det är ju bra. Men det andra och det som oroar mig, är vad i helsike vi gör med alla, hög som låg, som hängs ut i filmen. Det måste röra sig om ett 50 tal personer i huvudsak i toppositioner i Sverige. Hur ska vi hantera det? Drevet kommer att gå i flera år. Det här är ju varje skandaljournalists våta dröm.”

”Sannolikt”, sa Olsson, ”och jag kan bara i innevarande stund hoppas att vi kan hålla denna film hemlig och att engelsmännen inte har det vi har. Får svenska nyhetsmedia tag i den här filmen, så har vi skiten från ett helt avloppsverk i fläkten. Det blir en skitspridning av sällan skådat slag. Har du kunnat spåra avsändaren?”

”Nej”, sa Nyman. ”Det enda vi kan säga i nuläget är att påsen är skickad från Stockholm. Den saknar inte fingeravtryck, men det är ju många som tagit i påsen, inte minst vår egen personal. Skivan har jag bara tagit i med bomullshandskar och fodralet har jag bara rört på kanterna, så det är möjligt att tekniska kan få tag på något.”

”Det här får för fasen inte komma ut. Har någon mer sett filmen?” frågade Olsson.

”Conny Östergren, har sett den tillsammans med mig, men han håller tätt som en uppskrämd mussla. Vi kan lita på honom.”

”Hade vi inte hittat en ny dvd”, frågade Olsson.

”Jo, det stämmer, men den finns hos våra tekniker just nu för undersökning av fingeravtryck och DNA, dessutom var den låst med ett password, så ingen har hittills kunnat se den. Så fort de har knäckt det, så får jag hit en kopia.”

”Vi måste hitta den som sprider all information till pressen och få stopp på det här.”

”Vi kan ju inte gå till pressen och få reda på personens namn, speciellt som denne inte är misstänkt för något brott. De kommer bara att säga källskydd och se otroligt förnärmade ut bara vi ställt frågan. Antag att vi hittar denna person, men vad gör vi sedan? Vi kan väl knappast tvinga en person att hålla tyst. Om jag har förstått saken rätt så kan vi inte lägga yppandeförbud på någon så länge vi inte har en rättegång bakom lykta dörrar. Sekretesstämpel – nej det skulle inte gå. Jag är inte ens säker på att chefsåklagare Hjort vet, hur man ska stoppa informationsspridning”, sa Nyman och kände sig plötsligt helt tom på idéer.

Ingen sa något på en stund, men sedan började Olsson tänka högt.

”Vi gör så här: Sätt mer resurser på att jaga fram dyngspridaren. Vi kan anhålla honom för något, t ex mordet på Susanne Karlsson, så ska jag konsultera några som kanske kan ge oss en vink, om hur vi ska förfara. Säg för fasen inte något om detta, ens till någon mer inom din grupp.”

”Anhålla honom, vi har väl för fasen inte tillstymmelse till bevis?”

”Givetvis inte, men det kan ge oss några dagars andrum, så vi vet vad vi ska göra. Du hörde ju vilka som hängdes ut i filmen. En skicklig journalist, det finns faktiskt sådana, kommer säkert att gräva fram bevis för att påståendena är sanna. Jag törs inte tänka på vad som kommer att hända då. Det här måste förbli hemligt en stund till, för evigt hoppas jag, men jag har en tung känsla av att så inte kommer att bli fallet. Vi får hålla daglig kontakt ett tag tills vi vet hur vi ska bli av med denna jäkla ässja av glödande kol”, avslutade Olsson, reste sig och gick.

”Jag lever, och det är ju ett gott tecken”, tänkte Nyman. ”Östergren är väl snart här, lika bra att gå på muggen och sedan hämta en kopp kaffe innan han kommer.”

 

ArcanumSkolan 2024

Du kan stötta Newsvoice via MediaLinq