Brita Sundberg-Weitman: Kritiken mot FN-juristerna i Assange-fallet saknar den humanism som är grunden för rättsstaten

Till dess Roger Fjellströms sakliga artikel ”Kritiken mot Sveriges roll i Assange-fallet är befogad”  publicerades har kommentarerna till ett FN-organs (UNWGAD) utlåtande att Julian Assange av Sverige och England utsatts för godtyckligt frihetsberövande varit påfallande hätska.

Text: Brita Sundberg-Weitman docent i civilrätt och folkrätt vid Stockholms universitet, hovrättsråd i Svea hovrätt | Artikeln publicerades ursprungligen i Dagens Juridik 2016-03-15 | NewsVoice fick tillstånd av Weitman att återpublicera artikeln. 

I Panelen i Godmorgon Världen bara två dagar efter offentliggörandet uttalade sig Anders Lindberg, Hanne Kjöller och Carl Rudbeck. Alla avfärdade utlåtandet och beklagade att FN ”lånat sitt namn” till dokumentet. Juristerna i UNWGAD hade enligt panelen missat att Assange är brottsmisstänkt och att han ”smitit” och ”håller sig undan” för att slippa bli förhörd om en misstanke som avser sexbrott.

Carl Rudbeck tillade att ”ingenting tyder på” att USA skulle vilja kräva att Sverige utlämnar honom till USA för att utsättas för tortyr och bestraffning som en följd av Wikileaks avslöjanden. Carl Rudbeck talade om ”divalater utan dess like”.

Ett gäng juridikprofessorer, Mårten Schultz, Pål Wrange och Mark Klamberg har hakat på. Mårten Schultz på twitter samma dag som utlåtandet offentliggjordes: ”Uttalandet från FN-gruppen om arbitrary detention i Assangefallet är nog det konstigaste kvasijuridiska dokument jag sett”. Pål Wrange uttalar sig nedlåtande om juristerna i UNWGAD och hävdar att dessa inte förstått innebörden av frihetsberövande till skillnad från frihetsinskränkande.

Mark Klamberg hånar på twitter Alfred de Zaias, internationellt välkänd folkrättsprofessor, som kritiserat bl a Irak-kriget och Guantanamo, och som uppmanat Sverige att  respektera utlåtandet. Klamberg: ”Kan FN:s organ för mänskliga rättigheter informera de Zaias om att arresteringsordern gäller våldtäkt, inte whistleblowing”. Klambergs uttalande återges och hyllas av Wrange.

Det mest slående i denna unisona kör är avsaknaden av humanitet, dvs det som rättsstaten och mänskliga rättigheter handlar om. Oavsett vem det gäller måste den offentliga makten iaktta vissa elementära spelregler i utövandet av sin makt. Bland dessa att inte utnyttja formell maktbefogenhet för andra syften än dem som avsetts med lagstödet. Att all offentlig tvångsmakt måste ge den som utsätts för tvånget rätten att göra sin röst hörd. Härtill kommer principen om proportionalitet, som uttrycks i den enkla och praktiska frågan: Finns det någon för den enskilde mindre ingripande åtgärd som skulle kunna tillgodose det ändamål saken gäller?

I Assange-fallet gällde den europeiska arresteringsordern att få Assanges version av vad som hänt mellan honom och två kvinnor som han haft intim kontakt med under sitt besök i Sverige sensommaren 2010. Överåklagaren Marianne Ny har haft åtskilliga möjligheter att förhöra honom: de tio dagar han var isolerad i brittiskt häkte, de femhundrafemtio dagar han anmälde sig hos brittisk polis och de år han därefter tillbragt i Ecuadors ambassad sedan han sökt och beviljats asyl med anledning av sin fruktan för att Sverige, om han hamnade här, skulle vidareutlämna honom till USA med risk att utsättas för samma typ av tortyr som USA utövat mot  whistleblowern Chelsea Manning.

När Sverige i sin dialog med UNWGAD  hävdar att Regeringsformen förbjuder regeringen att blanda sig i åklagares och domstolars beslut i enskilda fall, är det inte riktigt sant. Just Regeringsformen ålägger såväl myndigheter som domstolar att underrätta UD , när ”en fråga som är av betydelse för förhållandet till en annan stat eller till en mellanfolklig organisation uppkommer” (10 kap 13 §).

Av förarbetena framgår att syftet med paragrafen är att ”utrikesministern får en reell möjlighet att orientera myndigheten om sakens utrikespolitiska sida” (prop 1973:90 s 371). Man kan därför utgå från att UD i alla beslut i Assange-ärendet åtminstone haft möjlighet att ge sin uppfattning till känna om ”sakens utrikespolitiska sida”.