ECT-behandlingarna förstörde mitt minne – Anna berättar om elchocksbehandlingar

NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. Stöd vårt arbete genom att donera, sponsra (tex granskningar, utlandsreportage) eller annonsera.
publicerad 19 maj 2016
- NewsVoice redaktion

ECT-vittne1SJUKVÅRD. Anna drabbades av sorg efter att hennes mor gick bort och en jobbig skilsmässa. Hon sökte hjälp hos psykiatrin, men de satte in elchocksbehandlingar (ECT) istället. Man kan inte elchocka bort sorg. Det skriver Anna som berättar om hur hon behandlades av sjukvården.

Text: Anna, som är ett fingerat namn.

Min mamma dog år 1999. Jag var då ensam med 3 småbarn efter en jobbig skilsmässa.

Man måste ju tjäna sitt uppehälle och göra rätt för sig, så jag jobbade. Sorgen fick inte ta någon plats. Men 2001 brakade jag ihop rejält. Då blev jag övertalad att kontakta psykiater. Förut hade jag aldrig haft någon kontakt med dem. Men nu blev jag inlagd och fick mediciner.

Jag var inlagd rätt länge, flera veckor. Mina barn fick då flytta till sin pappa. Min pappa kom ofta och hälsade på. Det var första gången jag kramade honom. Jag grät mycket när jag var inlagd. Det fanns så mycket sorg inom mig. Jag var livrädd och jag ville prata med en psykolog. Så småningom blev jag utskriven. Därefter blev jag erbjuden samtalskontakt och jag gick dit. Men det var inte någon psykolog.

ArcanumSkolan 2024

Senare utbildade jag mig till undersköterska. Det gick bra för mig och jag fick ett nytt jobb inom äldrevården.

År 2005 skulle medicinen trappas ner. Fastän det var enligt läkarordination, förstår jag nu att det gick för snabbt. Långsamt blev jag sämre. Jag var arg och irriterad, men det var svårt att sätta fingret på varför. En skrämmande händelse med följande rättegång , då jag blev kallad som vittne, satte spiken i kistan.

Jag bodde ensam. Under ca 5 dygn varken åt eller sov jag. Jag kommer ihåg att jag var livrädd. Men riktigt varför vet jag inte. En jobbarkompis hjälpte mig att ta mig tillbaka till psyk. Och jag blev inlagd igen.
Jag vet att jag tänkte att nu kan jag vara trygg och få vila utan att vara ensam och rädd. Jag kan återhämta mig och kanske prata med en psykolog. Det är svårt att vara på topp om man har varit vaken i 5 dygn! Man är inte redig och ingenting funkar. Jag ville vara trygg och få vila.

De sa att jag led av katatoni. De sa att de ville ge mig ECT. Jag undrade vad det var. Elchocker blev svaret. Då bröt jag fullständigt ihop. JAG VILLE INTE. Men jag var en snäll och lydig patient. Jag förstod att det inte längre spelade någon roll vad jag sa. Jag skulle få ECT i alla fall.

Första gången… Jag grät liggande i sängen de körde mig i. Och jag hade aldrig förut blivit sövd. Jag var rädd att nu var det kört.. När narkosen skulle sättas in, tog jag farväl av livet. Nu var det slut. Jag ville inte dö, jag ville leva! Men det spelade ingen roll vad jag sa. Så småningom vaknade jag i alla fall men med en förfärlig huvudvärk och smärtor i ryggen.

Jag fick 9-13 ECT-behandlingar. Det står olika i journalerna. Till slut måste de avbryta behandlingarna – jag blev alltför uppvarvad. I början sa de att man kunde få problem med närminnet, t.ex. vilken dag det var, men att det var övergående. I mina journaler har det noterats ca 12 gånger att jag var bekymrad över minnet. Min bror var med en gång och förstärkte min oro. Och jag förstod inte varför mitt minne var så dåligt.

Men livet gick vidare och jag blev utskriven. Mina barn flyttade hem och snart jobbade jag igen. Mina barn blev arga på mig för att jag inte kom ihåg saker vi gjort. Jag upprepade mig och visste inte vad jag sagt eller till vem. Jag gick en kurs – det gick så där. Senare gjorde jag en utbildning på distans- det gick inte alls. Detta var konstigt för jag har läshuvud.

Internet i all ära. Där fick jag kontakt med folk, som har kunskap om ECT. De hjälpte mig att förstå vad som hänt med mitt minne och varför det blev som det blev. Sanningen är att ECT förstör minnet inte bara under den period då man får behandlingar!

Då beslöt jag att skaffa fram mina journaler. Sedan anmälde jag min minnesproblematik till LÖF. Jag hade ingenting att dölja. Det står svart på vitt i journalerna att jag har problem att komma ihåg saker.

Jag fick ersättning från LÖF – inga miljoner, men en upprättelse! Det innebär att de tar på sig ansvaret för min minnesproblematik. Att bära sorg och vara rädd är inget som ECT kan bota och jag har fortfarande inte blivit erbjuden psykologhjälp.

Donera till NewsVoice

Du kan stötta Newsvoice via MediaLinq