Författaren och debattören Mats Sederholm analyserar de svenska reaktionerna efter Brexit. Medierna och flera politiker ger intryck av att representera svenska folkets reaktioner i sina negativa reaktioner till Brexit, men är det så? Är det inte snarare så att de röjer sina egna antidemokratiska värderingar?
Text: Mats Sederholm, Klar Sikt
“Idag borde politiker tacka det engelska folket för att de på ett sätt gör vårt jobb. De har anlitat oss för att ta itu med de svåra frågorna. Igår gav vi dem den svåraste och tuffaste frågan av alla.” / Boris Johnson, Lämna-kampanjen
Citatet uttrycker vad en politiker jämnt borde bära med sig i allt vad denne företar. En medvetenhet och en respekt för vad människor önskar. Huruvida B Johnson säger detta för att han aspirerar till att bli premiärminister är en annan sak. Det är texten jag syftar på inte honom som person.
När SVT ringer upp C-ledaren Annie Lööf på morgonen efter valet så får vi veta att detta är en mardröm och något som stöds av … ja så rabblar hon upp alla ondskefulla krafter i Europa hon kan komma på.
Föraktet för demokratin och för människor kan inte uttryckas bättre.
De gamla ut-ur-EU-partierna MP och V har lärt sig sitta ner i båten för länge sen. Det nya språkröret Isabella Lövin uttrycker sin besvikelse och Jonas Sjöstedt (V) smyger numera omkring i åsiktskorridorerna och håller på stannakvar-sidan eftersom lämna-sidan stöds av fel personer. Dagen efter så talar han med glimten i ögat, om att hela EU nu måste börja om från början, ja ungefär som om han hade stött lämna-sidan. Den vanliga politiska rädslan som går före tydlighet och mod.
Stefan Löven kallar till extramöte på måndag tillsammans med de borgerliga partierna, utesluter V och SD. De enda som uttrycker en vettig åsikt om Brexit är SD, men förmodligen för att de i grunden vill säga mer “nej tack” till familjer som knackar på dörren med ena näven och den andra som håller i mössan jagade och sargade av banditer i sitt eget land.
DN skyltar med:
“Ett av de största felbesluten någonsin”.
I SvD är det samma tongångar, man kan exempelvis läsa:
“Britterna upplever att de vaknat upp till en mardröm.”
Ehh, vilka britter? 52% röstade lämna och de kanske upplever att de vaknat upp i himmelriket.
I ETC anser redaktörern Andreas Gustavsson att en debatt om EU vore farligt.
“Nationellt har höstens humanitära katastrof – förstärkt av hur ett ökande antal partier verkar adoptera Sverigedemokraternas problemformulering – lyft migration till att bli den viktigaste frågan för svenska väljare. Klart att den ska kunna lyftas i relation till EU. Men hur vettig blir en sådan debatt?.”
Ja, så låt oss då hellre hålla tyst, uppmana inte folk till sådan här debatter eftersom fel sida i sammanhanget riskerar att tjäna på den. Det är tydligt var vänstern står i den nya klassfrågan, inte är det på vanligt folks sida.
Media är gränslösa i sin barnslighet och sitt enastående odemokratiska beteende.
Att etablissemanget är chockade och fullständigt överens om det fruktansvärda med Brexit blir ännu mer uppenbart efter några timmars tv-tittande.
Besvikna politiker på rad intervjuas i svenska medier och inte minst så inser man att i stort sett varenda en som intervjuas är just negativ, men hittade man ingen som är positiv?
SvD frågar samma sak:
“I landets medier jublar ingen förutom Nigel Farage och hans anhängare över resultatet.”
Svaret är att de som intervjuas har en accepterad karriär i en värld som nu allt snabbare håller på att kollapsa.
Politiker, experter, redaktörer ja alla är tagna på sängen och alla söker status quo eftersom de alla är en del av det orättvisa och människoarroganta samhälle som de aldrig tycks fått perspektiv till.
Människors upplevelse av att deras verklighet är på väg att glida dem ur händerna och överlåtas till en fjärran makt som de inte har kontakt med, tycks oviktig. Överallt ser vi samma trender i samhällen. Kapitalism eller myndigheter driver oss människor från det ena till det andra hörnet.
Igår när jag med min familj såg midsommarstången resas i vårt lilla samhälle välbesökt av människor som önskade få känna samhörighet och tradition så tänkte jag att det är nog bara en tidsfråga innan myndigheterna berättar att:
“Av ekonomiska skäl kommer nästa års midsommarfirande att centraliseras till huvudorten. Där kommer ett stort firande äga rum med möjligheter för …”
…men det var ju inte det vi ville eller hur? Vi ville känna en viss gemenskap över någonting som vi kan känna stolthet över. Att få äta traktens egna tårta fortfarande bakat på hemligt recept, att få se färgerna och pyntet på stången som karakteriserar just vårt samhälle och att få njuta av vår egen fantastiska natur eller att få hälsa på folk man småkänner o.s.v. Det var det vi menade.
Alla är välkomna även utomsocknes , det är inte bara vår fest, det är allas fest men vi är stolta över vårt och vill bjuda in, visa upp och dela med oss. Vi är främst människor alla andra kategorier kommer i andra hand.
Men oavsett om det handlar om sjukhus som läggs ner och centraliseras till stororten, butiker med dedikerad personal som köps upp av storkedjan, snabbussen som försvinner, poltiska beslut som vi inte längre råder över så ligger det i tiden tänker folk, de surnar biter ihop, men lyder.
Politiska debatter på den här nivån existerar inte, medias reportage existerar inte och demokratin fungerar inte.
Storbritaniens människor har sagt att de fått nog.
Antipopulister som Annie Lööf och så många andra skyndar och misstänkliggör människor men som tur är detta inte deras tid. De är liksom dinosaurierna, på väg bort. Det spelar ingen roll hur länge de trampat omkring. Allt går i cykler. Riken, imperier, årstider, normsystem och sanningen.
Det kommer uppdagas allt tydligare och redan nu märks en del lyckoskott inom media som börjat fatta galoppen. Journalisten som frågade Lööv svarade rappt på hennes rasande om “populister” att:
“Men det är ju 52 procent av hela befolkningen som röstat lämna!”
Förändringen blir tydligare för varje dag.
Tack alla lämna-väljare i England, Wales, NordIrland och Skottland för att ni tordes gå före.
Text: Mats Sederholm