NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
DEBATT. Opinioninstitut ljuger. Då vi har kunnat läsa och bevittna, att det vanligaste opinionsinstitutet här i Sverige, ger en falsk bild av verkligheten, måste vi alla, en gång för alltid, sätta ner foten och kräva vår rätt till vårt eget samhälle.
Text: Lasse Wikman
När SVT presenterade sin opinionsundersökning, som de givit TNS Sifo i uppdrag att genomföra, blev vi alla varse, att här stod det inte rätt till. Som på ett givet tecken, haglade kommentarer av fusk in till SVT:s Facebooksida SVT Nyheter. Undersökningen, som SVT hävdade var helt sanningsenlig och enligt regler genomförd, visade på ett falskspel som var helt uppenbart.
Så här skriver SVT i sin faktaruta om hur undersökningen genomfördes:
“Tycker du att vi borde ordna en ny folkomröstning om EU-medlemskapet eller tycker du inte det?”
Hur kan man ställa två frågor i en mening, där frågorna är motsägelsefulla?
På frågan svarade en slumpmässigt utvald webbpanel på 1012 personer under perioden 24-26 juni. Undersökningen är alltså gjord efter det att resultatet från den brittiska folkomröstningen stod klar.
Med stora bokstäver skriver SVT:
”Det svenska stödet för EU är starkt trots Storbritanniens Brexit. I en opinionsundersökning gjord av den brittiska folkomröstningen svarar en majoritet att de vill att Sverige stannar i EU.”
Detta påstående är helt absurt. Vem tror att den brittiska allmänheten tänker på Sveriges vara eller icke vara i EU, då man själv ska gå och rösta för eller emot att vara kvar i EU?
SVT-journalist Jonas Ohlin skriver:
“Om det skulle hållas en ny svensk folkomröstning om ett EU-medlemskap i dag skulle 52 procent rösta ja och 31 procent rösta nej, enligt undersökningen som TNS Sifo gjort för SVT:s räkning.”
Undersökningen visar också att stödet för EU är störst i åldersgruppen 65+. Där anser hela 55 procent att vi tjänat på EU-medlemskapet och endast 19 procent anser att vi bör anordna en ny folkomröstning. Om det skulle anordnas en ny folkomröstning om EU-medlemskapet i dag skulle 65 procent i åldersgruppen 65+ rösta ja, att jämföra med 52 procent bland befolkningen i sin helhet.
Undersökningen gjordes enligt SVT mellan 24-26 juni. Alltså Midsommaraftonen 24/6 (fredag), Midsommardagen 25/6 (lördag) och söndag 26/6. Att få en relevant undersökning under en av årets största familjehelger, är bara dömt att misslyckas. Vilka pratar i en telefon och låter sig intervjuas av TNS Sifo en Midsommarhelg? Jobbade verkligen TNS Sifo under den helgen?
Jag ringer till TNS Sifo den 29 juni kl. 10.05 på förmiddagen. I växeln fråga jag om de arbetade under Midsommarhelgen. Nej, det tror jag inte säger kvinnan som svarade, men jag ska koppla dig till en arbetsledare.
Jag får prata med Lotta Thalin. På frågan om TNS Sifo arbetade under Midsommarhelgen svarade hon:
“Nej, vi hade stängt fredag, lördag och söndag och kom åter på måndag.”
Jag säger, “då fick du fira en skön Midsommar?” Hon svarar: “ja det fick jag och det var skönt”.
Alltså, denna undersökning är ett falsarium.
En annan undersökning – Folkmening.se – som är en nätbaserad opinionsundersökning och där vem som helst kan gå in och lämna sitt svar på frågan: ”Ska Sverige ut ur EU?”, fick ett mycket stort deltagande. 23,231 röster har kommit in per den 29 juni 2016 och här säger 80% “Ja” till att gå ur EU. I
Borås tidning hade en omröstning den 29/6. Frågan var: Ska Sverige lämna EU? Totalt har 1,449 röster lämnats och Ja-sidan, alltså att lämna får 87,58% av rösterna. Nej, alltså att stanna kvar får 9,8% och resten är osäkra.
Här genom ett par och oberoende av varandra, opinionundersökningar kan vi med råge säga att svenskarna som vill lämna EU är i klar majoritet.
I Finland har man också gjort opinionsundersökningar och där vill c:a 50% lämna EU.
I Danmark är det ungefär 45% som vill lämna EU.
När det gäller både Finland och Danmark, så får vi ha visst överseende med siffrorna, då dessa undersökningar gjordes i slutet av 2015. Jag kan bara anta att lämnasidan har vuxit i både Finland och Danmark, då utslaget var så pass klart i Storbritannien. Många har säkert insett, att det går att lämna och därför kommer också kravet på folkomröstningar att ställas. I
I bla Tjeckien har frågan rests. Huruvida det blir en folkomröstning eller inte, får vi avvakta med.
Precis som de officiella opinionundersökningarna visar här i Sverige, så tror jag att det gäller även för Finland och Danmark, att det är betydligt fler som vill lämna EU än vad officiella siffror visar.
Det progressiva Norden
Här i Norden har frågan om en nordisk union åter aktualiserats. Enligt de undersökningar som finns och de ska vi ta med en rejäl ”nypa salt”, så är ungefär 50% av svenska, finländska och danska medborgare positiva till ett enat norden. Hur ställer sig Norge och Island till en union? Ja först får man konstatera, att Norge sedan tidigare röstat nej till ett EU- medlemskap. Island tackade nej för en vecka sedan. Detta kan då vara en morot för alla de som när tanken om en nordisk union.
Gunnar Wetterberg som arbetat hårt för en nordisk union, skriver i DN Debatt den 16/1 2016, att ”en nordisk förbundsstat kan möta framtidens kriser. EU framtid är så oviss att det borde ligga i de nordiska staternas intresse att fördjupa frågan om en gemensam statsbildning. Tillsammans skulle de fem länderna vara en av världens 10-12 största ekonomier. Norden bör samla sig kring frågor som invandring, försvar och arbetsmarknad.”
Från finskt håll kan man läsa i en artikel från 1/8 2015 att en nordisk union är populär men orealistisk. Det är den finländske ekonomiprofessorn Sixten Korkman, som yttrar de orden. Korkman säger vidare att vi – Norden – skulle bli en stormakt och ha en given plats i G20. Förutom en mycket stor ekonomi så skulle vi ha en folkmängd på c:a 26 miljoner innevånare.
Vår militära dimension skulle bli beaktansvärd. Precis som Wetterberg anger Korkman att vi skulle ha gemensam invandringspolitik och arbetsmarknad. Dessutom utrikes- och säkerhetspolitiken gemensamt. Jan-Erik Enestam som tidigare varit samarbetsminister och direktör i Nordiska rådet, säger att det finns potential för ett ökat samarbete mellan de fem länderna.
Visst finns det gränshinder som ofta är av nationell karaktär, men det är sådana tvisteämnen som kan lösas genom god vilja. Kan man åstadkomma regelverk inom EU, där det ofta strider mot innevånarnas intressen och vilja, ja då ska väl vi och våra nordiska grannar kunna komma överens.
Både Korkman och Enestam tycker att tanken på en nordisk förbundsstat är orealistisk. De säger; ”För att det skulle kunna uppstå en diskussion där man seriöst skulle diskutera någonting sådant, borde det ske en dramatisk förändring i vår omgivning.” Sixten Korkman tillägger ” I en globaliserad ekonomi behövs globala institutioner”, därför bör en nordisk förbundsstat vara ett komplement till EU.
Christian Sourander som är ordförande för den nordiska samarbetsföreningen Yggdrasil påminner om att en nordisk förbundsstat är ett populärare alternativ än EU bland finländare och svenskar. Det visar en opinionsundersökning av TNS Gallup, där hälften av finländarna sade sig föredra en nordisk union och endast 31 procent EU. I Sverige var siffrorna liknande.
Sourander tror därför att politikerna kunde ha många röster att hämta om de tog upp frågan.
När Gunnar Wetterberg började att ta tag i frågan om ett samlat Norden, en Nordisk union 2009, möttes han av stort intresse. Intresset blev så stort att han fick i uppdrag av Nordiska rådet att skriva ”Förbundsstaten Norden”. Wetterberg säger; ”När jag for runt med boken i huvudstäderna fick jag samma reaktion på flera ställen. – Inte nu, allting fungerar – men om det kommer en riktig kris vore det bra att ha”.
EUs kriser och tillkortakommanden
Sedan en tid kan vi verkligen se kriser inom EU. Det kan räknas upp en hel del, här är några;
Euron. Banksystemet skadades illa av Grekland men också och kanske än mer av eurostaternas oförmåga att följa egna tagna beslut.
Schengenavtalet fungerar inte. Invandrarvågen har satt EU på hårda prov. Tyvärr har Sverige inte minst, dragit ett av de tyngsta lassen. Oförmågan att samarbeta inom unionen har bidragit till att den nordiska passunionen, som funnits sedan 1950-talet hotas. Likaså är det svensk-danska samarbetet över Öresund, hårt ansträngt.
Rörligheten på arbetsmarknaden inom Norden har ökat. Den skulle kunna vara större, om inte socialförsäkringar, skatter etc skilde sig så mycket.
Men anledning av det stora missnöje EU samlat på sig, med anledning av att du konsekvent inte lyssnar till de drygt 500 miljoner innevånarna, var en av flera orsaker till att Storbritannien valde att gå ur EU, genom Brexit den 23 juni 2016.
Genom att Storbritannien nu röstat om utträde ur EU, så har Sveriges, Danmarks och Finlands röster försvagats i EU.
En nordisk union
Genom ett utträde ur EU för Danmark, Finland & Sverige, skulle vi tillsammans med Norge och Island bilda en Nordisk union. Genom den ekonomiska styrka vi gemensamt har, den kompetens vi besitter och den kunskap som finns och utvecklas i Norden, genom den humanism vi är kända för runt om i världen skulle vi kunna få en röst i världen, som är respekterad och i många fall avundad.
Stora problem skulle finna sina lösningar, som skulle kunna tjäna som föredöme runt om i världen. Att finna lösningar skulle vara enklare, då man arbetar inom den ram som en Nordisk union ger. Här kan man ge och ta på ett helt annat sätt, än då man är fem olika nationer.
Just nu, med anledning av Brexit, borde de nordiska regeringarna snarast och utan prestige, samlas kring detta, ta fram åtgärder för att finna lösningar på alla de problem som dyker upp.
En nordisk passunion är ett av de första som måste åtgärdas, för att få samsyn på invandringen. Ett handlingsprogram måste upprättas, så att inte migrationen misslyckas, utan att vi inom Norden tillsammans kan lösa problemen och påbörja en framgångsrik integration. Här finns miljarder att spara.
Den Nordiska unionen kan få en intressant och spännande partner i Storbritannien. Här kan mycket av industrins hjälp på världsmarknader lösas, genom att ett nära samarbete sluts med Storbritannien och Brittiska Samväldets 53 självständiga stater.
Genom att utveckla handeln på detta sätt, kan den Nordiska unionen uppnå långt bättre resultat, än vad de f.n. har genom EU.
Lägg där till att, släpper Nordiska unionen på all prestige, kan handeln utvecklas mycket positivt i länder som man har handelsförbindelse med, men som har potential att utvecklas kraftigt. Jag tänker på Kina, Ryssland, Indien (direkt och genom det Brittiska samväldet).
Övriga BRICS-länder ligger också nära till hands att göra till större handelspartners. Genom att Norden redan är väl respekterad i utvecklingsländer, skulle vi kunna göra en bättre humanitär insats, samt öka handel till handel.
Säkerhetspolitiken i Norden kan göras bättre anpassad till hur världen ser ut och till den egna befolkningens vilja och önskemål. Eftersom vi i Sverige åtminstone officiellt varit alliansfria, så kan det vara en ledstjärna även i framtiden.
Här skulle jag vilja att inte bara forskare och praktiker ingår i den grupp som förutsättningslöst tar fram försvars- och säkerhetspolitiken. Här ska naturligtvis motståndare till kärnvapen ingå, Läkare utan gränser o dyl ,organisationer som står civilsamhällets hjärta nära.
Arbetsmarknadspolitiken kan göras än bättre, även om den fria rörligheten gäller. Som jag skrivit tidigare måste socialförsäkringar och skatter harmoniseras. Ja hela lagstiftningen bör göras om till en gemensam nordisk arbetsmarknadspolitik. Karriärvägar och framtidsutsikter skulle därmed förbättras, dessutom skulle skatteverkens och arbetsmarknadens arbeten effektiviseras.
Bankerna. Här kan vi direkt från början lagstadga att det är bara Riksbanken som ger ut pengar.
Ser medborgarna att samarbetet inom Norden ger resultat, då är det också lättare att inse det kloka i att ha lämnat ett sönderfallande EU.
Vårt självständiga val
Nu är det upp till oss själva. Nu måste vi våga ta steget och säga ifrån. Vill vi gå ut ur EU och bilda en Nordisk Union. Gör vi inte detta nu, kommer EU att för alltid förbli den superstat som vi alla har fruktat. En superstat med än mer kontroll över våra liv, vår mat, våra barn och barnbarn, våra djur, vår gröda, vår media. Vi måste sätta stopp för EUs vansinne och kräva en folkomröstning. Det är svårt att gå från noll till att vinna, men gemensamt ska vi klara det. För vi har inget att förlora.
Text: Lasse Wikman