Jan Pilotti: Vem bestämmer kunskapens gränser, Sturmark?

NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. Stöd vårt arbete genom att donera, sponsra (tex granskningar, utlandsreportage) eller annonsera.
publicerad 6 juli 2016
- NewsVoice redaktion
Jan Pilotti - Foto: Börje Peratt

Jan Pilotti - Foto: Börje Peratt

REPLIK. Varför är det så viktigt för Christer Sturmark i DN-artikeln den 22 maj: ”Så försöker upplysningens fiender missbruka kunskapens gränser”,  att hävda kunskapens gränser? Och vilka gränser? Och varför försöker han använda berättigad vrede mot ”trosvissa människor”, ”så övertygade om sina egna absoluta sanningar att de är beredda… att själva gå i döden för sina sanningsanspråk”- (för det är väl terrorister och självmordsbombare han menar?) –  för att misstänkliggöra allt, exemplifierat med ”new age” och ”kollektiva medvetanden” och kalla det för pseudovetenskap, som ifrågasätter dagens kunskap?

Text: Jan Pilotti, Fil kand matematik teoretisk fysik, Leg läkare ungdomspsykiater. Ingressen är uppdaterad. | Foto: Börje Peratt

Det är väl terrorister och självmordsbombare han menar för att misstänkliggöra allt, exemplifierat med ”new age” och ”kollektiva medvetanden” och kalla det för pseudovetenskap, som ifrågasätter dagens kunskap?

Det hela blir begripligt utifrån att Sturmark omfattar en materialistisk ateistisk trosuppfattning. Han får gärna leva i den tron men när han indirekt och försåtligt försöker använda matematik och naturvetenskap för att misskreditera många av dem som ifrågasätter de kunskapens gränser Sturmark tror på som upplysningens fiender har hans fundamentalistiska trosvisshet gått för långt.

Sturmark skriver visserligen att ”naturvetenskapliga teorier alltid är provisoriska”. Men påstår samtidigt att det ”ofta har handlat om att identifiera principiella gränser för vetandet och identifiera verklighetens inneboende gränsvärden” och väljer att presentera en del av dagens teorier och föreställningar som absoluta sanningar. Men exemplen är illa valda.

Det är riktigt att i Einsteins speciella relativitetsteori ljushastigheten är en gräns för hastighet så till vida att det skulle gå åt oändligt mycket energi för att accelerera en kropp till ljushastigheten. Men det betyder inte att vi vet att ljushastigheten är en ”absolut hastighetsgräns”. Ljuset utbreder sig med ljusets hastighet. Ljuset accelererar inte till ljushastigheten utan ”föds med ” ljushastigheten i en ”flygande start”.

Det finns alltså ett annat sätt att få fart än acceleration och inte ens Einsteins teori kan logiskt utesluta att det finns något som ”föds med” hastighet större än ljusets. Detta påpekades redan i början på 1960-talet av flera fysiker. Detta ”något” antogs kunna vara partiklar som fick namnet ”tachyoner” (gr ”tachy”=snabb). Och etablerade fysiker, bl.a. svensken Torsten Alväger gjorde 1968 experiment för påvisa tachyoner, men inga experiment har hittills lyckats med detta. Detta utesluter naturligtvis inte att tachyoner existerar. Eller att det är ett helt annat fenomen som är relaterat till överljushastighet medan experimenten hittills letat efter partiklar och därmed på fel sätt.

Einstein var kritisk till kvantmekaniken och i den s. k. EPR-paradoxen om partiklar som tycktes kunna samverka på långa avstånd utan att signaler långsammare än ljuset kunde förklara detta kallade han det för ”spöklik växelverkan på avstånd”. Nu har det i många experiment inom kvantmekaniken gällande Bell’s olikhet visats att dessa fenomen verkligen förekommer, s.k. ”entanglement” eller ”sammanflätning”. Detta beskriver en tidigare helt okänd egenskap hos materien som under vissa omständigheter på ett än så länge oförklarligt sätt hänger ihop över långa avstånd och tider.

En spekulation är att detta skulle kunna förklaras just av fenomen som rör sig snabbare än ljuset eller till med kräver oändlig hastighet. Det har även av Tim Maudlin, en etablerad vetenskapsfilosof med inriktning på matematik och fysik, hävdats att resultaten av dessa experiment bl.a. kräver kausala (orsaks) förbindelser och informationsöverföring snabbare än ljuset. (Quantum Non-Locality and Relativity. 2011)

Christer Sturmark, DN 2016, om kunskapsens gränserChrister Sturmark beskriver med en god analogi den fyrdimensionella rumtiden. Dock är det naturligtvis inte korrekt och lite slarvigt att säga ”att rummet och tiden i själv verket är samma sak”. Det kan ingen ta miste på att vi normalt upplever rum och tid som helt olika. Men det är riktigt att Einstein visade att rum och tid djupare sett är aspekter av en fyrdimensionell rumtid. Detta då rum och tid är relativa: hur lång en meterstav är beror på hastigheten, den blir kortare ju fortare den rör sig. Och en klocka som rör sig går långsammare.

Vi märker inte detta med våra hastigheter i vardagen för effekterna blir märkbara först vid högre hastigheter beroende på att ljushastigheten är så stor 300 000 km/s dvs. ca 7,5 varv runt Jordens omkrets på en sekund. Men ”rumtidsintervall” som är en matematisk sammansättning av mått både i rummet och tiden är absoluta, dvs. samma för alla observatörer oberoende av hur de rör sig. Detta kan tolkas som att rumtiden är mer grundläggande och precis som Sturmark skriver att rum och tid är olika aspekter av den fyrdimensionella rumtiden.

Detta har också en än djupare innebörd. Under det mycket allmänna antagandet att existens är objektiv, dvs. att olika observatörer är överens om vad som existerar, kan det visas att de fenomen med att längd och tid påverkas av rörelse och som uppmätts i experiment endast är möjliga om rumtiden är ontologiskt fyrdimensionell, dvs. allt som har hänt, allt som händer nu och allt som ska hända existerar samtidigt i den fyrdimensionella rumtiden och där sker ingen förändring. Det är ett grundläggande olöst problem hur vi ändå upplever en tredimensionell värld som förändras. Detta har sannolikt att göra med hjärnan som då skulle kunna ses som en tidsmaskin som för vårt medvetande till upplevelser av det tredimensionella rummet vid olika tidpunkter.

Analogin som Sturmark använder med en tvådimensionell platt värld där objekt från vår tredimensionella värld kommer uppfattas som processer i tid och att ”det vi uppfattar som en tredje dimension uppfattar de som tid” är bra och klargörande.

På samma sätt uppfattar vi normalt inte rumtidens fjärde dimension som rum utan just som tid. Och det är korrekt som Christer Sturmark skriver att ”Tiden är den fjärde dimensionen i denna rumtid..” och Sturmark har nog rätt i att den är ”..omöjlig för våra hjärnor att intuitivt uppleva som en fjärde dimension.”

Men det finns många människor som varit nära att dö som beskriver upplevelser som kan tolkas som att de just upplevt tiden som rum.

Anita Morjani skriver i sin bok “Dying to be me” 2012:

”Totalt medvetande, jag kunde se allting samtidigt och det begränsades inte av vare sig avstånd och tid .. kändes som om allting hände på en gång. Det kändes som förflutet, nuvarande och framtid allt hände samtidigt” (min övers.)

Detta berör den hittills helt olösta frågan om medvetandets natur och dess förhållande till hjärnan där den materialistiska trosuppfattningen att medvetandet skapas av hjärnan sätter obevisade gränser för medvetandet. Det pågår en intensiv forskning kring detta problem. Bla i den internationella tvärvetenskapliga årliga konferensen: “Towards a Science of Conssciousness” där 1994 den då okände unge filosofen David Chalmers påpekade att det finns lätta problem och de olösta ”hard” svåra problemet

Han är nu professor i filosofi och skriver i sin senaste bok om medvetandet, “Charachter of Consciousness” 2010:

”Jag föreslår att en teori för medvetandet ska utgå från upplevelsen som fundamental. Vi vet att en teori för medvetandet kräver ett tillägg av någonting fundamentalt till vår ontologi, eftersom allt i fysikens teori är förenligt med medvetandets frånvaro. Vi kan lägga till någon helt nytt ickefysiskt grunddrag (feature) från vilken upplevelse kan härledas, men det är svårt att se vad ett sådan grunddrag skulle vara. Mer rimligt är att vi tar upplevelsen själv som ett fundamentalt grunddrag i världen vid sidan om massa, laddning och rum-tid.” (kurs. i org. min övers.)

På 20-års jubileet 2014 menade Chalmers att det till reduktionistiska förklaringar av medvetandet som han förkastar finns två möjliga alternativ: dualismen och panpsykismen.
Dualismen har ansetts omöjlig då så olika ”substanser” som materia och medvetande inte skulle kunna växelverka men Chalmers menar att detta skulle kunna förklaras med att medvetandet kan påverka den kvantmekaniska vågfunktionens kollaps.

Panpsykism t.ex. i form av Russels monism som menar att det finns förstadier till medvetande i minsta materiadel måste lösa kombinationsproblemet dvs. hur ”många små medvetanden” kan bli till våra enhetliga större mänskliga medvetanden.

Deepak Chopra menar att det kanske är lättare att förstå det omvända där enligt Veda-läran våra mänskliga medvetanden är projektioner av Ett Stort Medvetande, ett kollektivt medvetande.

Materialister brukar hävda att uppfattningen att det kan finnas medvetandetillstånd oberoende av hjärnan är pseudovetenskap. De har då rätt så till vida att, om man använder Poppers falsifieringskriterium för vetenskap, uppfattningen om en immateriell själ inte är vetenskap utan en tro då det inte går att falsifiera själens existens då man inte kan bevisa icke existens.

Men här kastar hjärnmaterialisterna sten i glashus. Deras uppfattning att medvetandet restlöst skapas av hjärnan är också en trosuppfattning. Den som inte håller med om det och som stödjer sig på Popper måste presentera en enda observation eller ett enda experiment som är möjlig att utföra i detta liv, livet före döden, som de skulle vara tvungna att acceptera som motbevis, falsifiering av hjärnmaterialismen.

Sturmark beskriver korrekt att Gödel strängt logiskt bevisade att i varje logiskt system (tillräckligt komplext för att inbegripa aritmetiken) finns påståenden som är sanna men som inte kan bevisas inom det systemet. Men hur kunde Gödel veta att de var sanna?

Gödel kunde med metamatematiska argument utanför det aktuella systemet bevisa att påståendet var sant samt att det aldrig gick att bevisa i det ursprungliga systemet. Det leder alltså till lärdomen att det kan finnas problem i logiken som kräver en utvidgning av systemet för att kunna bevisas. Gödel bevisade inte en absolut gräns utan en relativ gräns och att vi kan vidga vår kunskap genom att frigöra oss från ett aktuellt systems gränser.

Nu gäller Gödels bevis matematik och logik, men om det säger något om kunskapens gränser är det att vi ibland måste vidga systemet för att kunna förklara nya fenomen. Vilket i realvetenskaper som fysik och medvetandeforskning innebär att vi ibland måste ge upp vad vi är övertygade om är ”självklara sanningar” för att kunna förklara nya experimentella resultat och fenomen. Fysikens två stora revolutioner kvantmekaniken och relativitetsteorin är goda exempel på detta.

Den klassiska fysiken med Newtons mekanik och Maxwells elektrodynamik kunde inte förklara att atomerna inte kollapsade. För även om den elektriska kraft som drar den negativa elektronen mot den positiva atomkärnan balanserades av centrifugalkraften då elektronen följde en krökt bana skulle elektronen enligt elektrodynamiken sända ut energi och ändå falla in till kärnan och atomen kollapsa. Detta löstes först genom Bohrs atommodell som proklamerar att i vissa speciella banor bestämda av vissa kvantvillkor gällde inte det som gällde överallt annars att elektriskt laddade partiklar som accelererar sänder ut energi. Genom att ge upp en lag som stämde i alla tidigare undersökta sammanhang kunde Bohr i ett slag förklara varför atomen var stabil och väteatomens spektrallinjer.

Hastighet är relativ dvs. beroende på vilket system man mäter i. T.ex. om A går på en båt med 2 m/s framåt och båten rör sig 3 m/s framåt relativt stranden är A:s hastighet 5 m/s relativt stranden. Men när man försökte mäta ljusets hastighet var den lika i alla system. Det stred mot all tidigare erfarenhet gällande hastighet och det var Einsteins genialitet som istället för att se detta som ett problem tog det som axiom vilket ledde till en djupare kunskap i den speciella relativitetsteorin. Som bl.a. visar att rum och tid är relativa medan rumtiden är absolut.

Kvantmekaniken med Heisenbergs osäkerhetsrelation visar förvisso en begräsning i vår kunskap om partiklars läge och hastighet men då det inte är bevisat att medvetandet restlöst kan förklaras materiellt är detta inget som sätter en gräns för medvetandet och mänsklig kunskap.

Det har sagts att medvetandeproblemet är den sista riktigt stora olösta vetenskapliga frågan. Läget är enligt min mening analogt med fysikens i slutet på 1800-talet där man hade en mängd data om vilka ljusvåglängder en atom sände ut och även matematiska formler för detta men ingen som helst förklaring, vilken kom först genom den kvantmekaniska revolutionen. Vi har nu en mängd data om korrelationer mellan upplevelser och hjärnprocesser men ingen som helst vetenskaplig förklaring. Det är mycket troligt att vi även i denna fråga måste ge upp det vi hittills helt utan bevis ansett vara självklart om vi ska förstå människans medvetande.

Kanske närmar vi oss svaret på medvetandets gåta. Enligt hjärnforskaren och nobelpristagaren Roger Sperry har svaret också en vidare betydelse ”Sociala värden beror direkt eller indirekt på om vi t.ex. tror att medvetandet är dödligt, odödligt, reinkarnerat eller kosmiskt och om vi uppfattar medvetandet som lokaliserat och bundet till hjärnan eller väsentligen universellt, etc..” (min övers.)

Det gäller hela vår civilisations värdegrund.

Karl- Erik Edris ger i sin senaste bok ”Vart är Världen på väg?” en djupgående historiefilosofisk analys av det västerländska samhällets utveckling och argumenterar för att vi befinner oss i en situation i likhet med Romarrikets fall och i behov av en ny civilisationsbärande vision. Han menar att den teologiska förhandlingsprodukt som han kallar kyrkokristendomen, som tog över som civilisationsbärande vision efter Romarrikets fall och som med rätta började bekämpas genom upplysningstiden nu gett vika för drömmen om det rationella paradiset med oändlig vetenskaplig, teknisk och materiell tillväxt.

Men vi är vid vägs ände, vilket inte minst klimathotet och miljöförstöringen visar, och drömmen om det rationella paradiset har blivit en pseudoreligion som inte kan ge oss de svar som behövs för att bygga en fungerande civilisation då den helt saknar trovärdiga och existentiellt bärande svar på människans eviga frågor om ”vadan och varthän”, meningen med livet, målet och försoning med lidandet.

Enligt Edris är det endast med en sådan grund, som också kommer innehålla en syntes mellan vetenskap och religion och ett vetenskapligt bevis för själens existens, som vi kan övervinna vår egoism och samverka i ett samhälle som uttrycker solidaritet och tillgodoser allas rättmätiga behov.

Så vilka är det verkliga fienderna mot upplysning och ett människovärdigt samhälle?

Text: Jan Pilotti, Fil kand matematik teoretisk fysik, Leg läkare ungdomspsykiater. Aktuell med kapitlet Conscious spacetime An outline of experential monism i antologin
The Mysteries of Consciousness. Essays on spacetime, evolution and welll-being.

ArcanumSkolan 2024

Du kan stötta Newsvoice via MediaLinq