Recension: Sylvass svidande kritik av dagens psykiatri

156

Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse
Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse

RECENSION OCH DEBATT. Den danske professorn Peter Gøtzsches* förra bok Dödliga mediciner och organiserad brottslighet landade blytung på bordet hos forskare, förskrivande läkare, läkemedelskommittéerna, läkemedelsverket och – inte minst – hos den skarpt kritiserade korrupta läkemedelsindustrin.

 

Text: Christer Nilsson, medicinhistoriker, författare – Läs mer av Nilsson i NewsVoice | Video: AlmaNova

Nu har författaren följt upp denna bok med att kritiskt granska psykiatrin. Min spontana första kommentar är: läs boken, läs den, alla!

  • Alla ni som har fått en osynlig psykiatridiagnos inbränd i pannan och för evigt som ett stigma fått den införd i sjukjournalen.
  • Alla ni som av psykiatrin medikaliserats – ofta livslångt – och som lider av hemska biverkningar av psykofarmaka.
  • Alla ni som försöker ta er ur detta drogberoende, med svåra abstinensbesvär, värre än för heroinister och fått – ofta förödande – självmordstankar.
  • Alla ni som fått elchocker som förstört hjärnan.
  • Alla ni som fått en psykos och satts på tung och destruktiv antipsykotika och därefter blivit aggressiva och farliga för omgivningen.
  • Alla ni som fått diagnoser som schizofreni, bipolär störning, social fobi och demens och blivit medicinförgiftade.
  • Alla ni som tvångsvårdats, låsts in och tvångsmedicinerats, vi glömmer inte Thomas Quick!
  • Alla ni vars barn fått en ”adhd-diagnos” och som tar amfetaminderivat för denna falska sjukdomsepidemi, med risk för kronisk hjärnskada som följd.
  • Alla ni anhöriga och vänner som på nära håll sett hur en medmänniska förändrats och långsamt brutits ner av psykofarmaka.
  • Alla ni som känner stress, livsångest eller är deprimerade och funderar på att uppsöka psykiatrin.
  • Alla ni unga medicinare som tänker välja psykiatrin som specialitet.
  • Alla ni, läs boken!

I sjutton stringenta och väldokumenterade kapitel betar författaren av hela det psykiatriska fältet och utmanar stora delar av psykiatrikerkårens fördomar och inkompetens liksom läkemedelsindustrins arrogans, maktmissbruk och girighet. Peter Gøtzsche avslöjar myter och rena vetenskapliga lögner som ledande psykiatriker – författaren kallar dem skämtsamt ”silverryggarna” – skapat och underhållit i årtionden.

Hans slutsatser är en svidande vidräkning. Bruket av psykofarmaka som gör mycket mer skada än nytta, bör minska med 98 procent och är den vanligaste dödsorsaken efter hjärtsjukdomar och cancer.


Psykofarmaka dödar årligen 500 000 människor över 65 år i Europa och USA. Detta ohyggliga individuella lidande kan omöjligen levandegöras med siffror och torr statistik.


Grottekvarnens nedmalande av dessa olycksaligas livsöden rinner som en fin blodig mäld mellan våra fingrar gäckande alla försök att få grepp om dem.

Peter Gøtzsche grubblar över hur det har kunnat bli så här. Några nyckelbegrepp är de bristande resurserna, avhumaniseringen och stressen inom sjukvården. Psykiatriker som inte ser människan utan bara – den oftast tvivelaktiga – diagnosen.

Bristande tid för varje patient leder till de ”enklare” lösningarna, att använda psykofarmaka, i stället för den rätta vägen – psykoterapi och samtal där tillräckligt med tid avsätts och där varje patient blir sedd och får komma till tals. Psykiatriker som är förblindade och vägrar erkänna att det är deras psykofarmaka som bryter ner människorna, inte dessas eventuella psykiska sjukdom.

Tongivande psykiatriker som vägrar erkänna att deras specialområde har spårat ur fullständigt, och när frågor väcks om överdiagnos och överbehandling är deras standardsvar att många patienter är underdiagnostiserade!

Jag har vissa synpunkter på författarens kategoriska sätt att skriva. Det mesta är mycket väl underbyggt, men han slår larm mest hela tiden. Tonläget är högt, vilket riskerar att till slut göra läsaren en smula tondöv. Han hade tjänat på att nyansera sitt språk bättre.

Gøtzsche borde också nämnt att utan akutpsykiatrin så hade suicidaltalen ökat dramatiskt. Bra psykiatri behövs, men måste reformeras och avmedikaliseras. Men psykiatrireformen i Sverige blev ett fiasko, även med så kallade mobila psykteam Det var också mer än naivt att sätta hospitaliserade kroniker i knät på outbildad hemtjänstpersonal.

I de två avslutande kapitlen ger författaren handfasta råd – vad kan patienten göra? – vad kan läkaren göra?

Kvinna dog efter injektion av antipsykotika

I slutet finns också en lång fallbeskrivning så outhärdligt hjärtslitande att den får mig att gråta. I boken Kære Luise skriver Dorrit Cato Christensen om sin dotter, vars liv togs av psykiatrin. Redan som 7-åring fick hon en påhittad diagnos, dold epilepsi, och tung psykofarmaka sattes in. Den långa psykiatriska Golgatavandring den unga kvinnan Luise sedan fick göra – ända tills hon föll ihop och dog i svåra kramper efter läkarens sista dödsbringande injektionen av starka antipsykotika – är så skrämmande makaber att man undrar om man har förflyttats till nazistläkarnas Auschwitz.

Swisha Christer NilssonPeter Gøtzsches kommentar är att boken borde vara obligatorisk läsning för alla läkare som överväger att bli psykiatriker. Om de kan läsa ut den utan att gråta bör de söka sig till ett annat yrke.

Text: Christer Nilsson, medicinhistoriker, författare – Läs mer av Christer Nilsson i NewsVoice

Boken: Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse
Peter C. Gøtzsche
382 sidor
Översättning: Ulrika Junker Miranda
Karneval förlag

*Peter Gøtzsche nominerades 2015 till utmärkelsen ”Årets dansk” av Berlingske Tidende.


Lämna Twitter - Byt till Twitter och friheten
  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Se reglerna.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd.
Föregående artikelFacebook vill vara först på vår närmaste jordliknande exoplanet
Nästa artikelHesham Bahari om Islam: “Utan pluralism finns ingen demokrati”
Christer Nilsson (1941-) är historiker och författare (6 böcker), ledarskribent och recensent av facklitteratur. Han har skrivit för Läkartidningen, Axess, Ale - Historisk tidskrift, Finsk tidskrift, Expressen, Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad, Östgötacorren, Borås tidning och NewsVoice.
156 Kommentarer
Äldst
Nyast Mest röstad
Inline Feedbacks
Se alla kommentarer
Per K
Per K
Gäst
29 augusti 2016 kl 08:55

Förlåt, jag börjar bli lite trött på allt som inte fungerar inom psykiatrin.
Det vore intressant att veta vad som fungerar och om alternativa vägar att må bättre.

Per Larsen
Per Larsen
29 augusti 2016 kl 10:05

Den enda förnuftiga bok jag har läst om psykiatri, skrivet för allmänheten, är Själens Schamaner av Nils Uddenberg.
Boken ger en insikt som kan skydda läsaren mot ytlig opportunism, “skylla på nån” syndrom och den sjukdomsförnekelse som alltid är kopplad till mentala besvär.
Det finns inga enkla lösningar, vägen till helvetet är stensatt med goda föresatser och en del psykiatriska besvär förorsakar personliga katastrofer.
Peter Gøtzsches inkomstbringande författarskap har åstadkommit ett nytt alster, den skräplitterära boken “Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse”, bara titeln är nog till att sky eländet, om man vill travestera på ett redan använt ordstäv kan man säga följande: Vägen till okunnighet är stenlagd med goda bokutgåvor!
Man känner igen influensen från Arthur Hailey, en amerikansk författare som skrev kioskvältare på 60, 70 och 80-talet. Dessa filmatiserades och gick som såpor på dåtidens TV, publiken diskuterade ivrigt sina nya förmenta insikter i de brancher Hailey avhandlade. Titlarna vi bäst kommer ihåg är Flygplatsen, Hotellet och Stark Medicin.

Birgitta
Birgitta
Gäst
29 augusti 2016 kl 11:06

“Psykofarmaka dödar årligen 500 000 människor över 65 år i Europa och USA”. Än fler dör dock av sina läkemedel för cancer- och hjärtsjukdomar. Överlag dödar läkemedel, och inte primärsjukdomen, 2 av 3 patienter.

Pensionsåldern ligger på 65 år i de flesta länder världen över. Att så många människor dör av sina läkemedel, efter att arbetslinjen tagit slut, är anmärkningsvärt men föga politiskt kontroversiellt. Som människa är man tydligen inte särskilt värdefull för samhället efter att man tagits ur produktion. Att mediciner tar livet av pensionärer sk “waste humans” kan naturligtvis inte ses som något problematiskt för makthavare utan tvärtom som något positivt som kan förbättra den samhälleliga utvecklingen.

Kristina Persson, fd vice riksbankschef, sade 2006: “Andelen äldre i befolkningen ökar i alla regioner i världen, vilket innebär att många andra länder kan få ökade svårigheter att finansiera framtida pensioner. Pensionssystemen är ofta, liksom tidigare i Sverige, uppbyggda för en annan demografisk situation.” Sveriges riksbank har i en tidigare rapport skrivit om bekymret med statens pensionsskuld till sina medborgare. Här nämndes bl a att en hög dödlighet efter pensioneringen skulle vara positivt för statsfinanserna eftersom pensionsskulden därmed minskar.

Daniel Callahan har i sin bok “Setting Limits: Medical Goals in an Aging Society”, beskrivit äldre människor som “a new social threat,” a demographic, economic, and medical “avalanche” waiting to happen. I anslutning till det här sättet att tänka om äldre människor har det vuxit fram en ny rationalitet där det blivit naturligt att tänka att samhället ”doesn’t have a duty to help those in their 70s and 80s “become still older indefinitely.” I flera länder diskuteras och praktiseras därför s k ”death panels” (dödshjälp) som en lösning på ”problemet”.

Götze föreslår att förskrivning av psykofarmaka “bör minska med 98 procent” då denna “är den vanligaste dödsorsaken efter hjärtsjukdomar och cancer”. Det här kommer dessvärre nog aldrig att hända utan det troligaste scenariet är istället det motsatta. Vi kan förvänta oss en ständigt ökad förskrivning av dödliga mediciner för att minska det samhälleliga lidande av onödiga kostnader som sjuka och/ åldriga, och därmed onyttiga, människor förorsakar.

http://www.riksbank.se/sv/Press-och-publicerat/Pressmeddelanden/2006/Persson-Pensioner-globaliseringen-och-det-aktuella-ekonomiska-laget-/

http://www.motherjones.com/politics/2010/07/health-care-rationing-death-panels

Per Larsen
Per Larsen
29 augusti 2016 kl 12:47

Birgitta
Först och främst är det en sjukdom någon har och sedan får den sjuke medicin. Det är sjukdomen som startar processen.
Du buntar ihop äldre som alla över 65 år, om man använder begreppet äldre och äldre-äldre för som är över 85 år nyanserar detta de generaliseringar som görs.
Det är viktigt att förstå, få insikt i den åldrande människans hälsa och sjukdomsbesvär. Du avgör själv vilka behandlingar du vill ha och vilka du vill avstå ifrån, även som äldre.
De allra flesta lever relativt friska hela livsloppet ända fram till frånfället eller åtminstone strax före, men det är stor skillnad på att vara 35 år eller 75 år om man blir drabbad av en depression till exempel, ännu senare som 90 åring och lätt förvirrad så blir kraven på vården än mer avancerade.
Du gör rätt i att peka på de äldres situation med anledning av denna recension, där verkar det inte att förekomma vare sig någon äldre eller någon verklighetsförankring. Det bekräftar än mer min syn på boken som ren spekulation.
Att äldre skulle få sämre vård för att de är just äldre och därmed “olönsamma” håller jag inte med om, deras livssituation skiljer sig från andra åldersgrupper och därmed målet med rehabiliteringen. Exempelvis kan en skada i knäets ledband lämnas utan åtgärd för att man är för gammal, det hände undertecknad vid en ålder av fyrtiofem år och jag blev naturligtvis arg för det beskedet men efter ett samtal förstod mycket väl.
Däremot opererar man mycket annat idag, för oss äldre går det på ett löpande band att få nya leder och den Grå Starren tas bort på mängder av äldre varje dag med resultat att livskvaliteten är betydligt högre för dessa drabbade.
Åldrandets vanligaste sjukdomar är psykiatriska, det gör denna typ av verklighetsfrämmande litteratur ännu mer förkastlig.
Min egen förhoppning är att fler kommer till insikt om sin egen utsatthet för dessa åkommor, psykiatriska symtom, depression och kognitiv dysfunktion, att de svåraste symptomen kan rättas till på “löpande band” i vården och att vi lär oss och vår omgivning att leva med de lättare besvären.

Markus
Markus
Gäst
29 augusti 2016 kl 16:42

@Per Nordgren Larsen

Har du läst boken, eller orerar du bara för att verka viktig ? Att du kallar Gøtzsches popularvetenskapliga alster för kiosklitteratur och “elände” tyder på att du aldrig öppnat hans verk.

Åke i Sörmland
Åke i Sörmland
Gäst
29 augusti 2016 kl 19:12

rent tekniskt sätt är psykiska problem enbart minnesbilder där tiden har kollapsat dem emellan och därför bildar ett svårdefinierat kluster. Själva kittet som får minnesbilder att “klumpa ihop sig” är lågfrekventa emotioner. Detta är lätt att demonstrera genom att t.ex. ta och släppa en bordsskiva på exakt samma ställe under en timma kanske. Ett annat är att se en minnesbild och flytta den höger/vänster ett antal gånger.
De här två enkla sätten gör mer nytta än vad som någonsin varit känt hos skolpuckologin. Återställ tidsfaktorn ibland minnesbilderna och den psykiska bördan evaporerar.

Per Larsen
Per Larsen
29 augusti 2016 kl 20:17

@Markus
Peter Gøtzsches alster och skriveri är väldokumenterad och kritiserad av kunniga människor, Googla själv, läser man recensionen här med sin totala brist på kritik och hållning så sjunker Gøtzsches bok än längre ner i kiosklitteraturens träsk. Naturligtvis skulle jag aldrig spilla min tid på att läsa sådan tendentiös dynga, det skriver jag också i kommentaren: “..bara titeln är nog till att sky eländet..”.
Jag har kommenterat recensionen och dess anledning, alltså så boken “Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse”, och en annan kommentar. Tro mig eller inte, det behöver man inte att läsa boken för. Ingen behöver att läsa den boken!

per
per
Gäst
29 augusti 2016 kl 23:24

@Per Nordgren Larsen 29 Aug, 2016 at 12:47

De förhoppningar som du talar om i sista stycket kommer aldrig att besannas, så länge den läkemedelsindustristyrda skolmedicinen har makten över människornas hälsa. Däremot finns både kunskapen och viljan att åstadkomma det du säger dig önska, och med därtill, inom alternativmedicinen. Problemet är att läkemedelsindustrin/skolmedicinen inte tillåter dessa metoder och gör vad den kan för att hindra mänskligheten från att använda dem. Jag har själv inte läst ”Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse” ännu, men bara titeln beskriver faktiskt träffsäkert hur det går till.

per
per
Gäst
29 augusti 2016 kl 23:42

Per Larsen 29 Aug, 2016 at 20:17

Jag kan inte ta det du skriver angående recensionen av “Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse” på allvar. Dels sågar du boken jämns med fotknölarna utan att ens ha läst den, dels visar du prov på exklusivt dåliga kunskaper om, alternativt förnekelse av, vad skolmedicinen sysslar med.

Torbjörn Sassersson red.
Admin
30 augusti 2016 kl 00:02

Som redaktör måste jag hålla med Per ovan. Larsen, dina kommentarer släpps inte igenom om de inte håller god ton, visar respekt för de som vill diskutera bokens innehåll och om du inte upphör med att kalla boken för skräplitteratur eller gör påhopp på författaren. Du har ju inte ens läst den, skriver du. / red

Danne
30 augusti 2016 kl 00:02

Ja Per, boken är troligen full av eländes elände, men det är bättre att läsa om det presumtiva eländet än att själv få uppleva densamma i verkligheten. Jag har inte heller läst den nyaste boken och håller för tillfället på med Goetzes föregående bok som nyligen kom ut i svensk form. Det jag redan lyckats ta till mig av den är skrämmande, men tycker att boken är mycket ‘matnyttig’. Jag själv kommer inte att köpa några flera medel från dom som allt som oftast ljuger kring och fuskar med kliniska tester och dessutom hittar på egna data om det skulle behövas för att nå fram till produkt. Om denna nya bok från Goetze är lika full med information som den jag läser just nu: “dödliga mediciner och organiserad brottslighet”, så är den rekommenderad läsning. Jag är dock inte lika intresserd av den nya boken men det är nog för att jag inte befattar mig med utövare av psykiatri eller psykologi. Den praktiska informationen Goetze ger mig via boken är vetskapen kring vilka av aktörerna som är värstingar och vilkas produkter man bör undvika. Hursomhelst så är det så jag resonerar just nu.

Per Larsen
Per Larsen
30 augusti 2016 kl 00:49

Det är en recension vi diskuterar, ingen av er har läst boken! Jag håller exakt samma ton som den i inlägget eller kommentarerna.
Era egna kommentarer är just grundlösa och nedsättande om en hel samhällssektor där hundratusentals människor arbetar.
Boken likaså, sticker man ut hakan händer att man får snyting. Tål man inte leken skall man inte delta.
Det påminner mig om bilföraren som fick varning på radion om att en bil som körde mot trafiken på motorvägen, bilföraren tänkte “Nej, det är ju hundratals bilar som kör mot trafiken!”.
Vilken sorts litteratur genre etiketterar ni själva boken med?

Castoropollux
Gäst
30 augusti 2016 kl 11:05

Per. ” ingen av er har läst boken” Har du? Redan skriften målar dem som trots ögon inte kan se och som trots öronen inte hör.. “Boken ger en insikt som kan skydda läsaren mot ytlig opportunism, ”skylla på nån” syndrom och den sjukdomsförnekelse som alltid är kopplad till mentala besvär.” I de flesta fall är skulden någon annans pga övergrepp som alls inte behöver vara enstaka utan en långtgående process av förnekelse och nonchalans hos tex föräldrar.. Mobbingen i skolan fick ovanlig vind i seglen av lärarnas förnekelse och tilltaget att flytta den mobbade som alltså fick dubbelt trauma… I denna sjuka värld har det tagit lång tid att förstå att många dog av trauma… Att skapa trauma genom nonchalans, ignorans och förnekelse som ju du mångfalt gör dig skyldig till är vanligt i sjukvård och psykiatri.. Givetvis hade ju vården inte varit så sjuk om inte bristen på självkritik varit allena saliggörande. Den falska tryggheten i att det är patientens fel går igen som det spöke det fått förbli i en organisation så lite styrd av förnuft som den oftast visar sig vara… Akademiker inser inte att deras fördomar och förutfattade meningar alls inte är välsignade och saliggjorda av en examen från högskolan, men de tror det, hoppas det och kan som floskeln tävla med dig om uppmärksamhet. Krav på karriär och invändningsfri vardag som yrkesutövning. Alla dessa kommer ju som en konsekvens av sina egna krumma val alltid kalla fakta för något annat än vad det är. “Era egna kommentarer är just grundlösa och nedsättande om en hel samhällssektor där hundratusentals människor arbetar.”. Är det något den och andra verksamheter alltid lyckas bevisa genom sina olika skandaler så är det att allt inte fungerar alls som det ska. Om sedan socialen, polisen, sjukvården lyckas bryta mot allt vad de borde kunna, hava lärt osv så är ju något med den rätt konsekvenserna kräver synnerligen fel.. Vi tackar dig för den ståtliga helgonförklaringen och hoppas en aning kontemplation ska läka och hela misstaget, så att vi här kan skåda en ursäkt från hjärtat.. Dessutom imponerar det mer att… Read more »

Kalle 01
Kalle 01
30 augusti 2016 kl 12:29

Börjar blir ganska trött på Per Larsens tirader

Artiklarna och kommentarerna till artiklarna på Newsvoice är en fantastisk källa till information för den som vill bättre förstå sin omvärld. Med jämna mellanrum dyker det emellertid upp kommentatörer som verkar se som sin uppgift att ta död på dialogen i kommentarsfältet och göra artiklarna till icke-nyheter, helt enkelt sabba Newsvoice. Den senaste i raden är Per Larsen. Typiskt för Per Larsens kommentarsstil är:
– Total nedsabling av allt som inte stämmer med Per Larsens verklighetsbild.
– Totalt ignorerande av varje sakligt argument och referens som inte passar in i Per Larsens verklighetsbild.
– Misstänkliggöranden och hänsynslöst nedsättande omdömen när argumenten tryter.

Personligen tycker jag inte att den stilen hör hemma på Newsvoice.

@ Per Larsen: Fundera på om de personer som du häcklar för att det inte ville höra talas om vad din släkting hade sysslat med kanske led av precis samma sjuka som du själv verkar göra, nämligen total oförmåga att ompröva eller ens nyansera sin egen verklighetsuppfattning? ( Anm: syftar på tidsbegränsat inlägg som Red. tagit bort.)

Castoropollux
Gäst
30 augusti 2016 kl 12:38

En eloge åt Christer Nilsson som med medicinhistorisk bakgrund skådar experimentverkstadens alla vrår, låsta rum och mörka hålor över tid där livsöden glömts bort, journaler raderats, människor sopats undan, förnedrats och försvunnit i oblivion medan anhöriga förgäves klöst dörrar och portar efter ansvar. Frankensteins bålverk, byggnader och försörjning ser så skräckinjagande ut som de känns.. Vanvårdens eget Mecka med knäböjare till läkemedelsindustrins härskarskaror, mindre begåvade anställda lockade med usla arbetsförhållanden, låga löner och garanterad hopplöshet skapande alla offer på bägge sidor som branschen egentligen vill ha, men saknar sjukdomsinsikt i. Den sjuka samhällskroppens alla symptom på svår brist har fortsatt strutta omkring som elefanten i porslinsbutiken, var ju hela tiden ett rop på hjälp om bättre resurser att effektuera krossen och lönsamheten på bekostnad av mänskligheten.. Medan krukmakaren försöker återställa vanställda misshandlade kärl i originalskick… Visst finns det både mänskliga och kunniga inom verksamheten men deras möjligheter att verka begränsas hårt och gör det mesta förgäves trots den goda viljan. Att “hopplösa fall” kan få mycket bättre hjälp utan mediciner säger mycket mer om vården och patienterna än vad de förra vill erkänna.. Dvs sina egna begränsningar, brist på intresse, nonchalans och fördomsfullhet.. Syndabockstänket har fungerat som medicin mot alla tvivel om sin egen förträfflighet och brister vanvården har visat sådan enastående omsorg om. Att den vita rockens förtrollning duger till mycket lärde redan religionen som sylvasst instrument åt förtrycket.. Att den antidepressiva medicinen återställt förtroendet för ättestupan trots dess historiska belastning ska ingen vara underkunnig om. Alla dessa som med hjälp av biverkningarna ändat sina liv i hopplöshet har fått vårdens “de gjorde det själva” slängda efter ryggen.. Ansvarslösheten och nonchalansen har fått tampas med ignoransen i ivern att dölja de mörka talens makt i verksamhetsstatistiken. Där kämpar redan bältningens djävulusiska siffror en fruktlös kamp mot den brutala verklighetens brist på relevans.. Skammen finns ju där omvandlad till kostnadsbefriande effektivitet, annars skulle man inte så medvetet dölja sina förehavanden.. Polis och vårdapparat har mer gemensamt än vad man kan tro.. Häktestortyren skiljer sig inte mycket från tvångsvårdens skadeglada insatser för det bristande intresset för en god utveckling.. Oskuldspreventionen har… Read more »

Per Larsen
Per Larsen
30 augusti 2016 kl 12:40

@Castratpollux
Du skriver att “Akademiker inser inte att deras fördomar och förutfattade meningar alls inte är välsignade och saliggjorda av en examen från högskolan”.
Kan du med din eminenta erfarenhet av akademiskt arbete upplysa oss andra om hur detta fenomen med fördomar och förutfattade meningar uppstår i just de akademiska kretsarna utan att vara välsignade av examen från högskolan och på vilket sätt kan detta ofog stävjas?

Castoropollux
Reply to  Per Larsen
30 augusti 2016 kl 17:41

P.L.
Med tanke på namnbytet du föranleder finner värt att bekräfta din hållning till akademien med verkar du inte ens ha ett behov av ett intelligent svar. Uppenbarligen är ditt leklynne och distans från den verklighet bokens fakta och cyniska värld representerar inget som du är beredd att ta på allvar. Så då kan vi räkna in en självbekännelse och totalt befriad från självkritik..

För alla andra som undrar vad din bokkritik bygger på så är väl fördomarna och allt det andra något man inte kan skilja från verkligheten och inte vill heller. Det skulle vara alltför smärtsamt. Vilket alla dina kommentarer bekräftar… Du behöver ju inte ändra på något.

Givetvis släpas ryggsäcken in i den större verkligheten och blir väl egentligen garanten för den hållning du så oförblommerat envist liknar vid en rätt.

Bekvämlighet blir ett gissel särskilt när det visar sig att problemen som alltid funnits där har ignorerats… och givetvis skulle misshushållningen ge Gøtzsche ett ohyggligt underlag till en avslöjande bok. Jag måste ju anta att du och hundratusentals anställda trivs……..

per
per
Gäst
30 augusti 2016 kl 12:41

@Per Nordgren Larsen 30 Aug, 2016 at 00:49

Jag kan inte etikettera boken ännu, eftersom jag inte har läst den. Du, Per Larsen, är så här långt den enda person jag har stött på, som har recenserat en bok utan att ens först ha öppnat den.

Kritiken mot sjukvården är verkligen allt annat än grundlös. Man måste kunna se saker som de är och erkänna för sig själv och andra när något är på tok. Först då kan man gå vidare och hitta bättre alternativ. Jag har blivit väl insatt i hur skolmedicinen och läkemedelsindustrin fungerar och har därför inte mycket gott att säga om dessa. Läkemedelsindustrin är på det hela taget knappt mer än en sanslöst resursstark och mäktig maffia som langar skadliga kemikalier till medborgarna med statens goda minne. De som jobbar inom skolmedicinen är till inte ringa del hjärntvättade av läkemedelsindustrin till att tro, att de gör en enastående insats för mänskligheten, när det i själva verket är så att de nästan helt saknar verktyg till att förebygga och bota sjukdom. Som tur är börjar även allt fler anställda inom vården nu vakna upp ur sin hypnos och se, att det utanför den sjuka skolmedicinska vanvården finns en hel värld av olika alternativa terapier, som förebygger och botar sjukdom utan att skapa ytterligare lidande till följd av svåra biverkningar https://newsvoice.se/2016/08/29/svensk-sjukvard-radsla-for-alternativ-och-nya-sanningar-gar-igen/

Snyting och snyting, du har ju så här långt inte fått in en enda träff.

Markus
Markus
Gäst
30 augusti 2016 kl 12:43

@Per Nordgren Larsen

Du hänvisar till “google” men skriver, eller refererar till, inget utav substans. Gøtzsches förra bok bestod av 700 referenser (om jag minns rätt), mestadels mainstream-vetenskapliga sådana. Din kritik är så ihålig, att jag funderar om du egentligen försöker marknadsföra boken ..

Per Larsen
Per Larsen
30 augusti 2016 kl 16:18

Kalle 01, Jag kan ta ansvar för vad jag skriver, inte vad du läser eller din läsförståelse.
per, Det är en recension, vi diskuterar, av en bok. Snyting och snyting, det irriterar med en knäpp på näsan.
Markus, http://www.dagensmedicin.se/artiklar/2014/01/14/stridbar-professor-debatterar-psykofarmaka/ Läs om patientföreningens oro.
Debatten är fri, den belyser ämnet och styr åsikterna, vilket är bra. Motviljan mot opposition tyder på att tron på fantasterierna börjar rämna.

Castoropollux
Gäst
30 augusti 2016 kl 18:02

Och du Perra Larsen. 🙂 Rescentioner brukar spegla intrycken av verken de representerar. Tydligen har Chister Nilsson mer av sin heder i behåll och tycker tydligen att inget i boken utgör något hinder för att lovorda verket till den nivå det förtjänar och sätta sitt namn och rykte därunder..

Visst förstå vi det som att du i detta nu beslutat att skriva en bok om hur bra du och hundratusentals har det i verksamheten som utgör svensk psykiatri… Du är så välkommen. Det behövs verkligen något betryggande så att karusellen och gungorna kan inkomstbringa några karriärer till..

per
per
Gäst
30 augusti 2016 kl 20:37

@Per Nordgren Larsen 30 Aug, 2016 at 16:18

Följande, som du skriver 29 Aug, 2016 at 10:05 på den här sidan, är helt klart en kortfattad recension: “Peter Gøtzsches inkomstbringande författarskap har åstadkommit ett nytt alster, den skräplitterära boken ”Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse””. Du recenserar i samma text boken utifrån dess titel: “bara titeln är nog till att sky eländet”. Den 30 Aug, 2016 at 00:49 skriver du: “Era egna kommentarer är just grundlösa och nedsättande om en hel samhällssektor där hundratusentals människor arbetar.
Boken likaså,…” Du har alltså redan recenserat boken tre gånger, men vidhåller att du inte har recenserat boken.

Du har inte lyckats knäppa nån på näsan med dina kommentarer på den här sidan och mig har du åtminstone inte gjort irriterad. Jag tycker bara att det du påstår saknar grund och att du inte står för vad du skriver.

Per Larsen
Per Larsen
30 augusti 2016 kl 22:12

Angélique och sultanen av Sergeanne Golon, Bill och Bull rider västerut, Natt utan nåd av Mickey Spillane är alla böcker ni kan “recensera” utan att läsa dem. Gissa varför?
Peter C. Gøtzsche skriver för de redan troende, det förstår man inte minst av det faktum att ingen av er här har läst boken men ni försvarar den med näbbar och klor. Han drar hem storkovan på eran och andras misstro.
Fortfarande gäller att alla har rätt att neka behandling, man behöver inte att tro på läkaren diagnos och du behöver inte hämta ut eller sätta i dig de förskrivna preparaten. Lagen är helt tydlig här och det hade varit bra om ni inte utnyttjade den allmänna sjukvården för den har hög belastning utan era krämpor, efterfrågan på dess tjänster är stor.
När det sen en dag gör tillräckligt ont så väljer ni alla kniv och piller ändå, ni kommer säkert att skylla på förvirring men kanske skall ni anmäla till Landstinget att ni inte vill komma i åtnjutande av deras förkastliga vårdmetoder eller förgiftas av Big Pharmas piller?

Castoropollux
Reply to  Per Larsen
31 augusti 2016 kl 00:02

Prrra! Du kan fortfarande skriva boken om hur bra vården och slippa vara svundsjuk.. Läkemedelsindustrin o status quo kommer lyfta dig till skyarna..

per
per
Gäst
31 augusti 2016 kl 17:20

@Per Nordgren Larsen 30 Aug, 2016 at 22:12

Du recenserar en bok som du inte har läst. Du förstår inte att man har rätt att kräva det som tillkommer en, det vill säga en bra vård för de pengar som man betalar i skatt. Du skriver generaliserande “ni försvarar den med näbbar och klor”, alltså den recenserade boken, vilket inte stämmer. Du påstår att andra har skrivit sånt som de inte har skrivit och du förnekar att du själv har skrivit sånt som du bevisligen har skrivit. Det du får ur dig i det här kommentarsfältet är på det hela taget så oredigt, att jag börjar misstänka att du avsiktligt försöker hålla oss sysselsatta med oväsentligheter. Om det istället är så att du inte har bättre ordning på dina tankar, än vad dina inlägg antyder, så kan jag bara beklaga. Till råga på allt är du ganska ohövlig. Jag avslutar härmed min diskussion med dig, det är lönlöst och slöseri med tid och energi, att argumentera med en person som inte håller reda på vare sig vad han själv eller andra skriver.

Per Larsen
Per Larsen
31 augusti 2016 kl 18:47

@Per Nordgren
Bäste namne, tack för kritiken. Du har mitt fulla stöd, att kräva din rätt till vård! Du är väl värd alla insatser som tänkas kan, det har jag aldrig förnekat dig. Naturligtvis försvarar ni inte boken, detta alster som bara är en i raden av utsugare näst de mer betvingande som skattemyndigheten och nomenklaturan.
Stå på dig Per, ta strid för din rätt!

Per Larsen
Per Larsen
31 augusti 2016 kl 18:54

@C-lux
Tänk på doseringen, kanske skall minska lite nu!

Ove
Ove
Gäst
31 augusti 2016 kl 21:42

Per Larsen>>>> Om vi bortser från din förmåga att recensera den här recensionen. Hur ser din egen erfarenhet av psykiatrin ut då? Berätta det istället. Vi andra som delar Götszches bild av verkligheten vill gärna höra!

Du kan också se filmen Bought, eller (minns inte namnet riktigt) “Merchants of doubt”. Kan det vara så illa att du var en av de som i många år inte trodde att rökning var skadligt? För du går på deras tricks igen, bara för att de säger att “psykofarmaka kan skada”, betyder inte att de inte VET att den gör det.

Eller så är du väl medveten om den sortens psykologi, och använder den själv i dina kommentarer? Söker du skapa ‘tvivel’ kring debatten?

Torbjörn Sassersson red.
Admin
31 augusti 2016 kl 23:03

Se hela filmen ”Bought” – Bedrägerierna inom Big Pharma och Big Food (GMO) kan besegras

https://newsvoice.se/2015/02/22/filmen-bought-bedragerierna-inom-big-pharma-och-big-food-gmo-kan-besegras/

Per Larsen
Per Larsen
31 augusti 2016 kl 23:15

Ove, berätta alla ni istället hur galna ni är! Det skulle öka eran trovärdighet exponentiellt mot era konstigheter
,

Markus
Markus
Gäst
1 september 2016 kl 00:35

Ett debattinlägg hos danska läkemedelslobbyn/motsv. om boken:

“I stedet for personangreb og krænkelser bør psykiatrien gå ind i en faglig debat om brugen af psykofarmaka.”

http://dagensmedicin.dk/psykiatrien-skylder-svar/

Per Larsen
Per Larsen
1 september 2016 kl 12:22

En del av Gøtzsches påståenden tycker jag är intressanta och bra, felaktiga meta-analyser, övertro på placeboeffekten och hans varningar för överkonsumtion av läkemedel för att nämna några. Hans gärning som forskare, ledare av Nordic Cochrane Center, debattör och intellektuell är storslagen, långt större än de flesta andra människor. Min egen livsgärning påminner om en semestertripp i jämförelse med Gøtzsches livsverk. Kritiken till hans författarskap och den bok vars recension vi nu diskuterar har att göra med de värderingar jag har, värderingarna kommer inte från ett koncept eller ideologi. Första gången mina underliggande värderingar gjorde sig påminda var efter att ha sett Miloš Formans film Gökboet, till skillnad från alla kompisar som var med på bion tyckte jag riktigt illa om filmen. Regi och skådespel var i världsklass men där finns också en människosyn som gör filmen till ett existentiellt haveri. Jag tror att alla som har skrivit kommentarer här, har eller har haft arbetskamrater, släktingar eller vänner som har insjuknat och behövt vård av psykiatrin. Om ni kan frammana några exempel är det bra. En arbetskamrat till mig, en nyckelperson på arbetet, uteblev från arbetet en dag. En släkting ringde in besked i slutet av dagen och senare framkom att det rörde sig om ett självmordsförsök med en bakomliggande psykiatrisk diagnos. Det var en nyhet för oss alla och den sjuke, han hade inte haft några problem förut eller visat några tecken på mental ohälsa. Hela arbetsplatsen drabbades, hans närmaste kamrater på arbetsplatsen blev arga på honom, de ansåg att han svek. Själv blev jag skrämd och ledsen, reaktionerna var många och allas syn på den drabbade ändrades. Efter en lång rehabilitering återkom han till arbetet, efter en kort tid slutade han. Jag tror inte att han klarade av förändringen i den sociala arbetsmiljön efter att hans sjukdom blev känt. Utrymmet räcker inte till, men ytterligare ett tiotal exempel skulle jag kunna berätta om varav några inte överlevde. Jag känner också människor som klarat en lång sjukdomsperiod med hjälp av den psykiatriska vården. I den verksamhet jag bedrev under många år kom jag i kontakt med människor inom kulturen, där… Read more »

Markus
Markus
Gäst
1 september 2016 kl 21:24

Recension hos norska läkarföreningen

http://tidsskriftet.no/article/3432751/

Olov
Olov
Gäst
1 september 2016 kl 23:57

Ja, det är en fantastiskt bra och välbehövlig bok, som Götzsche har skrivit. Han skriver exempelvis: “ADHD är ett katastrofområde – både när det gäller diagnos, klinisk forskning och de skador som drabbar miljontals friska människor” och dokumenterar grundligt sina påståenden Och kan det beskrivas med ett bättre ord än “katastrofområde” när mer än 10 % av pojkarna (10-14) i flera svenska kommuner nu får narkotikaklassad psykostimulantia (Ritalin, Concerta) för att de “har ADHD”. Vi har en situation i landet som sades aldrig kunna inträffa; det skulle bara vara några få barn, som fick “medicin” ett kort tag för att klara skolan. Nu är utskrivningen av amfetaminpreparat (amfetamin, metylfenidat) en miljardindustri i landet. Götzsches bok skulle vara en välbehövlig läsning för de lärare som gått på kurser i neuropsykiatrisk diagnostik och som placerar pedagogiska, sociala problem i enskilda barns hjärnor – och driver upp förskrivningen av amfetaminpreparat. Som Götzsche skriver: “All ‘utbildning’ av lärare, socialarbetare, förskolepedagoger och andra i konsten att identifiera symtom på adhd och testa för det måste avbrytas. Sådan initiativ är skadliga och hindrar många av våra barn från att ha en normal barndom.”

per
per
Gäst
2 september 2016 kl 01:43

@Per Nordgren Larsen 1 Sep, 2016 at 12:22

Ursäkten tas gärna emot, även om jag är psykiskt stark och känslomässigt stabil.

Vänligen

Per

Castoropollux
Gäst
2 september 2016 kl 09:22

“Per Larsen 31 Aug, 2016 at 18:54 @C-lux Tänk på doseringen, kanske skall minska lite nu!” Bra att du tog reson till slut.. En bok om hur bra psykvården trots decennier av vanvård, misshandel, övergrepp och undansmugglade dråp och dödsfall hade ju varit mycket intressant.. “Per Larsen 31 Aug, 2016 at 23:15 Ove, berätta alla ni istället hur galna ni är! Det skulle öka eran trovärdighet exponentiellt mot era konstigheter” Du lyckas också med det bäst själv.. Att psykvården är livrädd för att patienterna ska sluta ta sin medicin skulle ju tvinga den förra till regelrätt arbete…. Att tvingas engagera sig och bry sig måste ju för flertalet av de insyltade upplevas direkt motbjudande.. Att inte få håna och trakassera patienter kännas som en brist. “Vi jobbar inte med känslor” deklamerade den avslöjade Ola Gävfert med emfas bara förakt och nonchalans kan uppbringa. Att detta är den ultimata sanningen för en stor del av 50 års verksamhet förvånas ingen över som träffat de ansvariga eller sett dem i aktion. Förmågan att skapa kroniker och hopplösa fall av de som oftast tvingas ta medicin på grund av och mot behandlingen är otaliga.. Att kritik mot hur man blir illa behandlad tas som skäl för ytterligare tvång och en belastning i journaler är inget ovanligt alls. Artiklar och vittnesbörd i ämnet visar en mångfald svär att förneka.. Så har du Per Larsen till slut fallit till föga och visat att du ingen erfarenhet har av vården som anställd eller ansvarig.. Dina oansvariga inlägg vittnar om att bristen på självkritik är din enda tillgång och dina två citat därtill minskar inte förståelsen för faktum. Att du dessutom inte kan låta bli diverse personangrepp artbestämmer att utanför staketen är världen lika hänsynslös som innanför. Det är väl mest därför de kunnat hålla på med vanvården så länge.. De anställda har försett vänkretsen med intrikata beskrivningar av hur de behandlar patienter… Inte ens den gängs kroppsvården klarar sig utan skandaler kring tystnadsplikt och ansvar. De lärde sig ju inte det under utbildningen utan i arbetet.. Så mycket alltså för den kultur som uppvisar så mycket… Read more »

Per Larsen
Per Larsen
3 september 2016 kl 12:19

@Castoropollux
Det finns en sådan bok: Själens Schamaner av Nils Uddenberg.
Professionell kritik finns här: http://dagensmedicin.dk/hvordan-kan-gotzsche-citere-sa-forkert/
Professor Peter Gøtzsche bygger sin bok på statistik och meta-analyser. Det krävs en statistiker för att att kontrollera boken evidens och en läkare med psykiatrisk inriktning för utvärdera Gøtzsches slutsatser.
Min negativa inställning till boken har inte ändrats, tvärtom, men Professor Gøtzsche har imponerad på mig.
Om du, Castoropollux, anser dig utsatt för personangrepp från min sida måste vi ha nått status quo nu, …Dina oansvariga inlägg vittnar om att bristen på självkritik är din enda tillgång…
Någon annan påstod att jag ville ta död på dialogen, mina inlägg har motsatt effekt.
Men att ni andra allihopa är såna hängivna faktabitare och statistikvurmare blev en nyhet för mig, statistiken kan man lite på! Gøtzschestatistik litar vi mest på. 🙂

Castoropollux
Reply to  Per Larsen
3 september 2016 kl 16:30

För egen räkning och med hedern i behåll så bekräftar Goetzes statistik och fallbeskrivningar på intet annat sätt än det jag redan visste.

Alla kan se hur det är med din självkritik.

Som den som kastade handskarna för gå i handgemäng med både recensenten och olika kommentatorer så är det ju tacksamt att du själv inte saknar någonting.

Markus
Markus
Gäst
3 september 2016 kl 15:21

Kritiken Larsen ovan hänvisar till är från 2013 och har att göra med ett (1) muntligt uttalande, specifikt en (1) mening, i dansk radio (programmet “Aftenshowet”). Iofs. är det ju bra att Gotzsche rättas (? jag har inte sett hans svar), men det handlade inte om hans böcker.

Olov
Olov
Gäst
3 september 2016 kl 17:04

Visst borde debatten kunna höjas till att handla om vad det här egentligen handlar om: Resultaten av den biologiska psykiatrins “behandlingar”. Det är ju vad Götzsches bok tar upp. Och de som inte läst boken kanske gör bäst i att vänta med att recensera den tills de läst den. Har psykofarmaka några positiva långtidseffekter; vilka skador ger de vid längre tids behandling; vad händer med enskilda människor och med samhället i stort när allt fler människor får beteckningen “psykiskt sjuka” – får veta att det är ett kroniskt tillstånd, som de inte kan påverka då det är en “biokemisk obalans i hjärnan – och får en cocktail av psykiatriska droger i långtidsbehandling? Så plocka gärna upp den bollen.

Per Larsen
Per Larsen
3 september 2016 kl 20:49
Per Larsen
Per Larsen
3 september 2016 kl 21:18

@Olov
Om det hade varit en bok om medicinens förträfflighet baserad på statistik, så hade det varit annat ljud i skällan.
Du har inte läst boken, vem ställer du dina frågor till?

Olov
Olov
Gäst
3 september 2016 kl 22:20

Ja, Per du kanske har något att säga med anledning av frågan: Har psykofarmaka några positiva långtidseffekter; vilka skador ger de vid längre tids behandling; vad händer med enskilda människor och med samhället i stort när allt fler människor får beteckningen ”psykiskt sjuka” – får veta att det är ett kroniskt tillstånd, som de inte kan påverka då det är en ”biokemisk obalans i hjärnan – och får en cocktail av psykiatriska droger i långtidsbehandling?

Per Larsen
Per Larsen
3 september 2016 kl 22:40

@Olov
http://www.forskasverige.se/vardet-av-forskning/psykisk-ohalsa/
Här kanske du kan få svar på en del, mental ohälsa förgyller inte livet, behandlingarna och mediciner höjer inte livskvaliteten men de förhindrar kanske självmord och en del orkar upprätthålla sina sociala nätverk och leva ett liv. En del svarar inte eller dåligt på behandlingen, en del slutar i missbruk, misär och självmord.
Det finns bra exempel, filmen om Nobelpristagaren Nash är ett sådant exempel.

Castoropollux
Reply to  Per Larsen
4 september 2016 kl 12:54

Jag är säker på att också Olov undrar över inte bara denna rad i din kommentar.. “mental ohälsa förgyller inte livet, behandlingarna och mediciner höjer inte livskvaliteten”.. Det du säger borde fått de ansvariga att byta riktning, byta fot, ändra verksamheten, för länge sedan om de haft människans väl och återställandet som sitt orubbliga ideal. Varför dina kommentarer bekräftar status quo är obegripligt. Den antidepressiva medicinens värsta och sämsta tillgång är att öka risken för självmord. Det är ju en märklig vetenskap som ser dagens ljus i det att den riskerar ta livet av patienten som redan när de söker hjälp oftast har försökt ända sina lidanden på egen hand i brist på alternativ. Att vården inte trots år och decennier av verksamhet inte är bättre än den mörka värld den tar emot offren för, kanske förklarar statistikens dystra siffror.. Att de gör allt för att minska betydelsen av dem talar också ett tydligt språk för den som vill se bakom.. Inget av dem offren eller de lidande de aldrig och endast sällan lyckas hjälpa någon med har sett ut som den skrift på väggen det är att metoderna för behandling alltid varit grovt felaktiga och omänskliga… Som jag redan skrivit ovan om den moderna antidepressiva medicinen så likna den i mångt bara en återställare för ättestupan.. Särskilt som vårdapparaten så ofta bekräftar sitt eget dystra tillstånd med att det är patienternas fel.. Organisera man så effektivt hopplöshet så kan ju det mörkret i sig vara den värsta förklaringen som finns att tillgå.. Finnes efter alla år av verksamhet inte en brunn full av möjligheter och hopp för den som överfallits av missmod, för många sorger, för mycket mobbing (i Sverige?), utsatthet, äktenskaplig misshandel, föräldrainducerad tortyr osv så är det garanterat själv skralheten och missunnsamheten som sett till att status qou råder, Det som skulle och borde vid detta laget vara en väloljad maskin, i att ta emot människor med öppna armar för att se dem tacksamma lämna dörrarna efter genomgången adekvat behandling. Tyvärr är ju ett vänligare och hjälpsammare samhälle inte så lönsamt ety de psykiskt och kroppsligen sjuka… Read more »

Markus
Markus
Gäst
4 september 2016 kl 14:27

@Larsen 20:49

Det är snarare psykofarmakaindustrin som ljuger med siffror, som det står i läkartidningens färska recension/intervju kring boken..

http://www.lakartidningen.se/Aktuellt/Nyheter/2016/09/Peter-Gotzsche-pa-krigsstigen-mot-psykiatrin/

Olov
Olov
Gäst
4 september 2016 kl 14:43

Ja, kapitlet om antidepressiva medel i Götzsches bok är ju i högsta grad relevant för Sverige. Hur Eli Lilly drog igenom godkännandet för Prozac/Fontex i landet med hjälp av mutor, och hur det ledde till en skärpning av den svenska mutlagstiftningen är intressant. Än mer intressant är analysen av Göran Isakssons “forskning” om antidepressiva medel – ingen har som Isaksson genom en vinklad användning av svenska register propagerat för att antidepressiva medel skyddar mot självmord, också hos barn och unga. Men sanningen hann upp Isaksson till slut i och med hans indragna studie från 2010, vilket beskrivs utförligt av Götzsche. Den tragik som psykiatrins och läkemedelsindustrins lögner om antidepressiva medel för barn och unga skapat syns kanske bäst i självmordsstatistiken. Vi har sett en kraftig ökning i förskrivningen av antidepressiva medel till unga kvinnor de sista 15 åren. Vi har också sett att självmordstalen bland unga kvinnor visat en ökande trend, och vi ser i obduktionsrapporter att en ökande andel av de kvinnor som begått självmord behandlats ända fram till dödstillfället. Tragiken blir om möjligt än värre genom att förskrivande psykiatriker svalt propagandan om antidepressiva medels skyddande effekt och inte rapporterar självmorden bland de unga kvinnorna till Läkemedelsverkets biverkningsregister. 66 unga kvinnor (15-24) begick självmord med antidepressiva i kroppen under åren 2009-2013. Gissa hur många av dessa fall som anmäldes till biverkningsregistret? Rätt svar: 0. Götzsches kapitel om antidepressiva till unga är livsviktiga rader för läkare och föräldrar.

Castoropollux
Reply to  Olov
4 september 2016 kl 16:00

Tack Olov. Även om jag blott kan skylta med att jag förstått genom att betrakta. Sanningarna Goetsche levererar är med sin svärta och kontrast ohygglig mot det pris vinsterna visat sig villigt offra för att hålla sina tempel upplysta…

Wallrafflande och betydligt mer grotesk än någon serie på tv är verklighetens monster och blodsugare…

Per Larsen
Per Larsen
4 september 2016 kl 19:11

@Markus
Tack för den länken Markus, jag fäste mig vid denna mening: “I den kraftiga kritiken av både psykiatrin och psykofarmaka som Peter C Gøtzsche levererar finns det helt uppenbara paralleller till scientologikyrkan och dess undergruppering Kommittén för mänskliga rättigheter, som under lång tid har fört en kamp mot allt vad psykiatri heter.” dessutom har “Fria Tider” uppmärksammad Gøtzsches bok i mycket positiva ordalag. Du, Markus, och ni andra här är i gott sällskap!

Olov
Olov
Gäst
4 september 2016 kl 21:48

Om du Per kan lyfta dig till att diskutera sakfrågor för en stund, hur ser du på de fakta jag räknade upp om situationen när det gällde unga kvinnor, antidepressiva medel och självmord som jag skrev om ovan? Är de inte ett “underbart” exempel på det Götzsche beskriver i sin bok? Nu menar jag att jag gärna vill höra dina egna argument, inte dem från “silverryggarna” (de biopsykiatriska auktoriteterna med intima relationer till läkemedelsindustrin) som Götzsche skriver om. Hur ser du på det faktum att svenska psykiatriker skriver ut antidepressiva till unga (fr.a. kvinnor), för vilka preparaten inte ens i läkemedelsbolagens riggade kliniska studier kunnat bevisas ha någon positiv effekt, och för vilka de bevisats ge en fördubblad risk för självmordsbeteende? Hur ser du på det faktum att denna förskrivning avspeglar sig i begångna självmord på sådant sätt att alltfler unga kvinnor som begått självmord under de sista 15 åren har antidepressiva i blodet vid obduktion? Att inga fall rapporteras till biverkningsregistret? Personligen tycker jag det är en katastrof, ett bedrägeri, ett svek mot de unga som ville ha hjälp – men fick preparat som ger mängder av skadeverkningar samtidigt som det alltså är vetenskapligt bevisat att de inte har någon positiv effekt. Det allra minsta man kan begära är att de som diskuterar det här – som du Per – avhåller dig fullständigt från att raljera över den allvarliga situationen. Det är liksom inte läge för det.

Markus
Markus
Gäst
4 september 2016 kl 22:56

@ Per Larsen
Du lyckades fästa dig vid det irrelevanta i artikeln; skribentens IMO billiga försök att skapa en mental association mellan psykiatrikritik och Scientologin.

Historiskt har man kritiserat psykiatrins vårdmetoder sedan 1700-talet, både från höger och vänster, ateistiskt och teistiskt håll – kritiken är inte något nytt.

https://en.wikipedia.org/wiki/Anti-psychiatry

Danne
5 september 2016 kl 06:57

Att somliga (?) försöker skapa en mental koppling mellan Gøtzsche och scientologerna har vi sett förut, även här på NV. Det tycks vara en del i en propagandakampanj riktad mot Gøtzsche, hans bok och/eller institutet han verkar för.

Gøtzsche:
“– Scientologikyrkan är en alldeles förfärlig pseudoreligiös och pseudovetenskaplig sekt. Det spelar
ingen roll vad de tycker om psykiatri. Det finns säkert folk inom scientologin som gillar öl. Jag tycker
också om öl, men det gör inte att vi har något gemensamt. Jag har aldrig haft något med dem att göra,
och jag kommer aldrig att få det, säger han. I stället går han vidare [..]” – Från nämd artikel.

Vanliga propaganda-tekniker (engelska)
http://www.strategypage.com/dls/articles2005/200512203720.asp

Olov
Olov
Gäst
5 september 2016 kl 10:04

Ja, kanske går det att lyfta debatten från vem som har sagt vad och vem som tycker lika som vilka, till de viktiga sakfrågorna. Någon av de ovanstående som har några egna uppriktiga argument eller tyckanden om det jag skrev om unga kvinnor, antidepressiva och självmord? Kanske om långtidseffekterna av den psykiatriska behandlingen på individen och samhället. Kanske om den importerade psykiatriska lösningen att ge (fr.a.) pojkar narkotikaklassad psykostimulantia för att få dem att sitta still i klassrummen – var sjunde pojke (10-14) får psykostimulantia i vissa kommuner i Sverige. Kanske gjort något mer än att tycka att det var negativt och skadligt? Att komma med vass kritik och effektiva åtgärder i området – som i grunden är ett område för politisk kontroll, inte medicin – har annars alltid fört med sig kampanjer av smutsigaste slag från makthavare och (numera) en läkemedelsindustri som lever på förgiftningen. Man får ifrågasätta mycket och vara beredd på att bli halshuggen om man sticker ut huvudet.

Birgitta
Birgitta
Gäst
5 september 2016 kl 10:50

Olov@ skriver “66 unga kvinnor (15-24) begick självmord med antidepressiva i kroppen under åren 2009-2013”. Detta faktum leder mig till att göra en mental koppling mellan psykiatri, förskrivning av antidepressiva läkemedel, som leder till en fördubblad självmordsrisk, och transplantationsindustrin som har ett kontinuerligt behov av ”nyskördade” organ.

Sverige har, liksom andra länder, en mycket stor organbrist. Det är ett väl känt faktum att unga människor tar livet av sig på klinik, vilket är riktig “mumma” för transplantationsindustrin som lever av en slags organparasitism. Inom klinikens väggar kan de kontrollera att inte ungdomarnas liv slocknar helt utan att de fortfarande är vid liv efter självmordsförsöket så att inte ”organsäkerheten” äventyras. Organ från kroppar vars hjärta fortfarande bultar är det bästa.

I Kina används t ex 1,5 miljoner samvetsfångar (främst Falun gong-utövare) som ofrivilliga organdonatorer inom en mångmiljonindustri. Här i Sverige finns det en parallell till samhällets behandling av unga människor som mår dåligt. Dessa ungdomar har, liksom Kinas samvetsfångar, dömt ut sig själva från samhället genom att inte tänka rätt.

Rådande biopolitik gör att systemet uppfattar ungdomarnas psykiska hälsa som en form av samhällskritik. Därmed rättfärdigas psykiatrikers behandling med antidepressiva med resultat att ungdomar s a s ”frivilligt” avskiljer sig från samhällskroppen, vilket därmed kastar välbehövliga dimridåer över den svenska regimens nattsvarta biopolitik.

En kvinnlig släkting, 21 år, skrevs in på en psykiatrisk klinik 2009 efter problem med pojkvännen. Hennes mentala tillstånd försämrades efter förskrivning av tunga antidepressiva läkemedel. Behandlingen resulterade i ett självmordsförsök på kliniken och hon hamnade i en respirator. Genom aggressiv övertalningskampanj gav föräldrarna till slut sitt bifall till avlivning av dottern för organdonation. Totalt åtta ”paket” kunde senare levereras till väntande.

Eva, en mycket vacker och sprudlande ung kvinna fick med systemets ”hjälp” ett brutalt avslut och hamnade till slut som siffror i statistiken över åtta ”donerade” organ 2000-2015;

http://www.livsviktigt.se/omdonation/statistik/PublishingImages/Antal%20transplanterade%20organ%202000-2015%20%28f%c3%b6r%20webben%29.pdf

http://www.theepochtimes.com/n3/2097522-1-5-million-potentially-killed-by-chinese-regime-for-their-organs-report-reveals/

Per Larsen
Per Larsen
5 september 2016 kl 11:39

Nu tar jag upp en annan synvinkel på påståendet att antidepressiva läkemedel ökar den doserades självmordstankar och därmed benägenhet till att begå självmord.
Det finns något som kallas “det hårda problemet” av David Chalmers, Professor i filosofi, inom utforskningen av medvetandet, det går ungefär så här: Vi vet varför vi kan se, höra, känna och så vidare men vi har ingen aning om hur dessa blir till minnen och ger avtryck i vårt medvetande. Det finns mycket skrivit om detta på nätet.
Läkemedel skapar inte tankar, retoriken där det ingår att läkemedel skapar tankar och leder till handling, självmordstankar och självmord, har ingen grund och är därmed falskt.
Dessa resonemang om självmordstankar och självmord, uppstår när någon konstruerar ett falsarium med hjälp av amsagor och statistik.

Castoropollux
Reply to  Per Larsen
5 september 2016 kl 15:40

Per Larsen. På 80-talet själv till bristningsgränsen ångestladdad, bröstsmärtor, hjärtrusningar, åtsnörd i halsen, svårt att svälja, rädd för döden och med den kompletta övertygelsen att när som helst dö tog det inte lång tid efter några veckors medicinering att upptäcka och förfäras över tanken att totalt orädd sitta och planera sitt självmord. För min räkning aldrig utagerande eller våldsam i hela mitt liv kan jag bara ana effekten på andra betydligt mer våldsbenägna och hotfulla.. Så vetenskapen har inget fog för påståendet att piller orsakar tankar. Nä du talar där sanning de har inget fog för att biverkningar är särskilt skadliga heller.. Särskilt som oviljan att rapportera dem är så respektingivande.. Lobotomin som lösning på hammarlika problem ser ju inte så främmande ut för dem som inte förstår var tankar kommer ifrån eller uppstår och vad som så radikalt förändrar dem.. Som grädde på moset kan inte nästa tröskel i verksamheten avhållas medvetandena som åtminstone fungerar.. Den antidepressiva medicinen som kombinerades med neuroleptika dubblades i dos när “vetenskapen” blev varse att medikamenterna enligt patienten som inte befann sig på sjukhus ens, inte fungerade.. Var inte meningen att de skulle ge tankar som liknande tillfrisknande eller skulle de bara få dimman att se ljusare ut.. Människosynen som stod för lobotomin är inte alls så långt borta som man skulle vilja tro och hoppas. Diagnosen som “identitetsproblem” bleknade snart i verksamhetens digra biblar.. och sedan dess följer stigmat mer korslikt än kristus alla gestalter som mött “den vite flock”. Hånet och föraktet tar aldrig slut och då får ju jag som närvarande och vittne vid olyckan ändå skryta med och vara tacksam över alla de andra som hjälpte mig tillbaka genom det hopplös staket vården alltid behållit runt sina domäner. Att dessutom finna mer liv än jag trodde möjligt och livsglädje av äkta vara skulle ju straffa sig när argumenten mot vanvården blev alldeles för bra.. Då måste ju det hopplösa fallet ljugit hela tiden eftersom denne verkade mer frisk än sjuk… Det är skönt att ha ändan bak trots att de kloka vill ha det till en nackdel. Jag släpper det… Read more »