Populism ogillas av etablissemanget – Mats Sederholm förklarar

3
959
Population - populism - Foto: Nationmaster.com
Bild: Population – populism – Foto: Nationmaster.com

DEBATT. Etablissemanget gillar inte populism. Det associeras ofta till negativt värdeladdade ord av redaktörer, politiker och debattörer i den kultursfären. Anledningen är bla att populism, som i sin vidaste bemärkelse står för ”folket mot eliten”, inte kan härledas till någon särskild politisk inriktning. Det skriver författaren och debattören Mats Sederholm.

Observera att populism kommer från ordet population och inte från populärt.

Text: Mats Sederholm, uppd. kl 16:46

Ordet populister eller populism har sen en tid tillbaka blivit ett nytt inneord bland redaktörer, politiker och i kultursfären. Likaså har ordet etablissemanget myntats oftare. De här två krafterna eller tyngderna i samhället, etablissemanget och befolkningen, har i många decennier haft en balanserad relation varför såväl ordet etablissemang som populist varit relativt oanvända. Att hänvisa till en sammansatt elit var för bara 4-5 år sedan betraktat som konspiratoriskt. För 6-7 år sedan kallade jag det för Stimmet i mina böcker och nu finns diskussionen om ”Stimmet” på varenda redaktion.

De senaste åren har globaliseringen och sammangåendet mellan olika instanser av makt i samhället liksom likriktningen av politiken i Sverige och Europa förstärkts. Något som professorn i statsvetenskap Anders Heinö kallar för ”europeisk konsensus”. Medvetenheten om det som förut kallades för elit har ökat. Människor har blivit mer uppmärksamma och börjat observera denna diffusa förflyttning av makt bort från gräsrötterna. Polariseringen mellan människor och makten eller etablissemanget idag är enorm och fortsätter att förstärkas i hela världen. Begreppet populism liksom begreppet etablissemanget har återuppstått. Populister har funnits i årtusenden i lokala eller nationella sammanhang. Franska revolutionen startades exempelvis av populister.

Populismens bakgrund

Att kritisera eliten är knappast något nytt. Karl Marx såg en uppgörelse mellan proletariat och kapitalister och att utgången ur den skulle leda till socialism. Många filosofer har sina rötter i marxism exempelvis argentinske Ernesto Laclau utbildad vid universitetet i Essex samt Chantal Mouffe, en kvinnlig belgisk politisk filosof som undervisade på 70-talet vid universitetet i Westminster i England.

De båda var från början marxister, men insåg efterhand att elit vs folk inte bara består av kapitalet mot proletariatet och började ifrågasätta Marx teorier. De skrev tillsammans boken Hegemony and Socialist Strategy (1985), som blivit en klassiker bland all den teori som skrivits om populism. Chantal Mouffes egen medverkan i feministrörelser fick henne att förstå att kampen mot förtryck tar sig mer än en form.

De fick fundera över vad en ny och radikal demokrati egentligen skulle bestå av. Deras ”tredje väg” var just den populism som inspirerat till uppkomsten av det spanska partiet Podemos, men som också inspirerat till den före detta grekiska finansministern Varoufakis demokratirörelse i Europa, DiEM25. Idag används ord som progressiv eller kast snarare än gammalt revolutionärt språk och klassbegrepp.


Populism i sin vidaste bemärkelse, ”folket mot eliten” är därför ett politiskt uppror utan vänster-höger riktning. Det är en opposition mot makt och hegemoni (dominans eller ledande ställning) i sig som är hemligheten inte hur eller var den utspelas.


Etablissemanget smutskastar populism

Eftersom populism, folkets allmänna uppror, i sig inte kan knytas till någon speciell ideologi blir den också hatad, smutskastad och nersvärtad av hela etablissemanget. Den blir för allmän och omfattande liksom all systemkritik och kan inte tas in av de som är invecklade i etablissemanget.

Populismen nedsvärtas av liberaler, vänsterfolk, socialdemokrater, gröna och tids nog också av SD, som trots allt är en lika god etablissemangsivrare som något annat parti.


Politiker och gammelmedia känner sig alla hotade eftersom de inte kan finna en tillhörighet till populism. De har aldrig varit intresserade av ”elitens” förtryck i sig, eftersom ingen av dem rent ideologiskt kan tjäna på det och för att de själva är jäviga.


Inget parti har längre en ideologisk grund med medborgarna i fokus, åtminstone inte på riksdagsnivå. SD framstår möjligtvis som ett folkets parti, men bara fram till den dagen de får makten. Då kommer de inte längre kunna baka in sin integrationspolitik med missnöjet med systemet, de kommer då att vara systemet. Inga partier är som sagt genuint intresserade av folket i sig. Detta är också anledningen till att vänstern, ”de förtrycktas sida”, står lamslagna. De är inget klassparti längre, de är ett idealistparti.

”Samhället” bemöter detta mardrömslika populisthot genom att massivt demonisera populism – till exempelvis högerextremism – som de facto endast är en sorts form av populism. Man måste inte hålla med all populism för att vara populist.

Heinö konstaterar:

”För det tredje lider såväl den mediala rapporteringen som den akademiska litteraturen av stora svårigheter att särskilja de antidemokratiska partierna från de icke-liberala.” . och att ”Diskussioner om populismen lider för det andra av ett ensidigt fokus på högerpopulismen”.

Hatet mot populism och folkets röst tar sig alltmer absurda former. Politiker behöver inte bry sig om människors ”missnöje” eftersom det är något orent. Media behöver inte spela enligt fair play.

Exempel på populism är folkliga resningar mot statsskick såsom kataloniers, skottars, engelsmännens (Brexit) eller kaliforniska medborgares rop på självständighet, men DN:s ledare uttrycker detta som:

”Infantila idéer om länders självständighet och styre sprids nu som vinterkräksjukan i Europa och USA”.

Allt är nu tillåtet. Det vi ser är en slags mainstream-huliganism som skiter i etik, saklighet och sanning.

Att analysera populism, att se nyanser och frilägga kunskaper kommer du inte att höra talas om i det offentliga, det skulle leda till en potentiell upprättelse av begreppet och ett tillhygge mindre för etablissemanget. Ja, ni kan snacket: ”Det skulle sända fel signaler”, ”fiska i grumligt vatten”, ”normalisera” och så vidare.


Populisterna är du och jag, de 99% som upplever att kapitalism, myndigheter, globalisering eller andra maktfasoner i samhället inte längre tjänar befolkningen.


Bild: Etablissemanget godkänner medborgare - Källa: Tomteverkstan
Bild som fritolkas: Etablissemanget godkänner ickepopulistisk medborgare – Källa: Tomteverkstan

Så snälla, gör inte dig själv till åtlöje genom att nedlåtande trasha andra med ordet populism. Det är en fulretorik skapad av de som inte vill rucka på samhällets grunder, som inte vill utveckla demokrati, som saknar lösningar på alltfler deprimerade människor och som accepterar övervakning med mera.

Säg ifrån i sak till rasism, patriarkat, homofobi eller en hjärtlös immigrationspolitik.
”Det där stödjer jag fan inte”, men tro inte att du är rätt eller smartare för att du tar till begreppet populism.

Låt ett sådant onyanserat förakt för människor stanna hos de som tjänar på det. Ledarskribenter, programledare i fördjupande faktaprogram, talare i riksdagen, kulturskribenter med flera. De vill ha ägarskap om politiken och normsättningen i samhället.

De har en självbild om sig själva som dubbade riddare och försvarare av samhällets ädlaste delar, men stupar just i den självbilden eftersom de då också får smak på maktens sötma. Och viktigt att notera, de flesta är inte ens medvetna om det. De förstår helt enkelt inte. De begrep ingenting om den tysta majoriteten i USA och kommer inte att förstå sådana protester framledes heller. De är anti-populister sedan barnsben och har sedan dess bildats med stilistiska reklamfolders om vårt samhälle. De sjunger själlöst från gamla nothäften.

Populistiska politiker

En annan sak som snedvrider bilden av populism är den envisa fascinationen för populistiska politiker som om det vore de som är populisterna. Men sanningen är att politiker använder sig av populism för sitt personliga behov. Populism, missnöjet med makten uppstår först, politiska månglare med sinne för politisk framgång kommer sen. Populistpolitikerna är ”politiska affärsmänniskor” som ser en efterfrågan och levererar en vara därefter.

Att påstå att det är politikerna som är populisterna är bara ett sätt att omyndigförklara människor. Man vill göra människor som upplever att samhället inte längre fyller de behov av närhet, service och närvaro till lealösa och lättlurade idioter. Fortfarande fultretorik och förakt.

Det handlar just om att förstå att det finns en tredje väg. Att vilja skapa ett nytt samhälle, att våga vara progressiv, att inte låta sig inlåtas i gamla tankeströmmar. Livet ska inte vara en kamp, de som påstår det är antingen bittra eller har något att tjäna på det. Så var systemkritisk med bibehållet hjärta.

Europa och västvärlden bubblar just nu av nya organisationer och rörelser. I somras hölls en konferens: ”First they came for Assange”* med massor av föredragshållare som sett förbi det här etablissemangs-spektaklet.

I programförklaringen går att läsa:

”Inspired by the famous Martin Niemöller poem about cowardice of German intellectuals following the Nazis’ rise to power and the subsequent purging of their chosen targets, group after group, what the event “First they came for Assange…” wants to stress that we live in a critical time in which everyone opposed to the political and financial powers might soon become a target.”

När politiker, myndigheter eller mediakoncerner nu allt ivrigare och med gemensam kraft attackerar demokratins grunder, folkets röst, är det värt att fundera över vilka krafter som är i antågande:

“Fascism should more appropriately be called Corporatism because it is a merger of state and corporate power” –  Benito Mussolini

Text: Mats Sederholm, författare, debattör

Krönikor: www.klarsikt.humancreations.se
Bok och artiklar: collidingworlds.net + kollision.humancreations.se
Författare: amazon.com/Mats-Sederholm
Mejl: mats[snabel-a]sederholm.nu
Aktiv i DiEM25 för ett demokratiskt Europa

Källor

*Martin Niemöller:

”First they came for the Socialists, and I did not speak out—
Because I was not a Socialist.

Then they came for the Trade Unionists, and I did not speak out—
Because I was not a Trade Unionist.

Then they came for the Jews, and I did not speak out—
Because I was not a Jew.

Then they came for me—and there was no one left to speak for me.”

Regler för kommentarsfältet: Du har personligt ansvar för vad du skriver. Nedsättande kommentarer raderas. Max ca 300 ord och tre externa länkar. Läs mer

3 KOMMENTARER

  1. Betydelsen av orden är viktig för en fungerande kommunikation. De ord som olika borgerliga och nyliberala tankesmedjor vill sabotera har oftast alls inte har de nedsättande betydelser som de vill ge orden egentligen.

    Populist kan ex. uppfattas som något positivt. Bevis:
    https://en.wikipedia.org/wiki/Populist_Party_%28United_States%29

    Orden utvecklas naturligtvis. Populist kan idag även betyda att man säger en sak politiskt men sedan gör en annan väl vid makten.

    Ex. 1 som socialdemokraternas ledarskap gör, nämligen säger skola vård och omsorg för att bli valda, men sedan skyller på EU-medlemskapet när de ”EU-anpassar” Sverige, trots att de lurat in folket i EU och själva är för EU.

    Ex. 2 som MP ledarskap gör, d.v.s. har en fin vision, men sedan är snabba att kompromissa bort sina ideal väl vid makten, vilket många f.d. miljöpartister menar: http://schlaug.blogspot.com.es/2016/11/dn-debatt-vi-vadjar-till-mps.html

    Det viktiga när man använder laddade och mångtydiga ord är att beskriva vad man menar med dem, när man använder dem. Då har samtalet potential att bli deliberativt och leder till ökad förståelse och samsyn. Motsatsen leder lätt till käbbel och kaos.

    Andra missuppfattade motsägelsefulla ord och ordkombinationer finner den som söker dem på Vetenskapliga partiets hemsida på ex. ”oxymoron”, ”islamofobi”, ”floskel”, ”klimathotet”, ”bolsjevism”, ”ekofascism”.

  2. Det är bra att ha kunniga människor som Mats Sederholm på sin sida.

    Bra att han konstaterar att SD bara är ett etablissemangsparti bland alla de andra. Detta tycker jag alltid har varit så uppenbart. SD har aldrig varit ärliga med/medvetna om vad de grundläggande orsakerna är till problemen de tar upp.

    Gillar ”Martin Gustavsson – Vetenskapliga partiet 5 Dec, 2016 at 15:53”.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here