Gatestone-institutet: Underrättelsetjänsten i Frankrike varnar för att jihadister försätter landet i kaos

4
611

DEABATT. Opinionsundersökningar pekar på att en tredjedel av de franska muslimerna vill införa den islamiska sharialagen fullt ut. Våldsincidenter är vanliga. Frankrikes 572 ”no-go zoner”. Polisen har fått instruktioner att de ska fly hellre än försöka slå tillbaka om de attackeras. Franska underrättelsetjänsterna anser att jihadister återvänt från Mellanöstern och står redo att agera, och att upplopp riskerar att bryta ut var som helst, när som helst, på grund av vilken orsak som helst.

Professor Guy Millière
Bild: Professor Guy Millière. Foto: Gatestone-institutet

Detta låter som fiktion, men detta sker nu beskriver dr Guy Millière som är professor vid Paris universitet och har skrivit 27 böcker om Frankrike och Europa. Han skrev artikeln ”France on the Verge of Total Collapse” för den New York-baserade tankesmedjan Gatestone-institutet. NewsVoice publicerar en översättning.

Text: Professor Guy Millière (France on the Verge of Total Collapse) | Översättning: Maria Celander | Texten återpubliceras med tillstånd av Gatestone-institutet

Frankrike på gränsen till total kollaps

Stämningen i Frankrike är kaotisk. Migranter från Afrika och Mellanöstern orsakar oordning och osäkerhet i många städer. Det enorma slumområdet känt som ”djungeln i Calais” har just rivits, men nya slumområden tillkommer varje dag. I östra Paris täcks gator av korrugerad plåt, presenningar och lösa bräder.

Våldsincidenter är vanliga. Frankrikes 572 ”no-go zoner”, officiellt benämnda ”särskilt utsatta områden”, fortsätter att växa, och poliser som dristar sig att närma sig dem får ofta betala dyrt. Nyligen körde en polispatrull rakt in i ett bakhåll, och deras bil bombarderades med molotovcocktails samtidigt som folkmassan hindrade poliserna från att ta sig ut. Patrullerande poliser har instruktioner från högre ort att de ska fly hellre än försöka slå tillbaka om de attackeras.

Jihadister mördade kristen präst

Denna räddhågsenhet har retat upp många poliser, vilket man visat i demonstrationer. Inga terrorattacker har utförts sedan 26 juli, då en präst slaktades i kyrkan i Saint-Etienne-du-Rouvray, men underrättelsetjänsterna är helt på det klara med att många jihadister återvänt från Mellanöstern och står redo att agera, och att upplopp riskerar att bryta ut var som helst, när som helst, på grund av vilken orsak som helst.

Jacques Hamel
Fader Jacques Hamel mördades 26 juli av islamiska jihadister, i kyrkan i Saint-Étienne-du-Rouvray.

Läs mer på SVT: Mördade prästen Jacques Hamel arbetade för samförstånd mellan religioner

Trots att man är överväldigad av en inrikessituation man med nöd och näppe har kontroll på, lägger sig den franska regeringen i internationella angelägenheter: En ”palestinsk stat” är fortfarande en hjärtesak, och Israel är fortfarande favoritsyndabocken.

Trots att både Frankrike och de palestinska områdena var i uselt skick, förklarade Frankrikes utrikesminister Jean-Marc Ayrault i våras att det var ”angeläget” att man blåste nytt liv i ”fredsprocessen” och skapade en palestinsk stat. I detta syfte stod Frankrike värd för ett internationellt möte i Paris 3 juni. Varken Israel eller palestinierna var inbjudna. Mötet blev en total flopp. Det avslutades med ett urvattnat uttalande om den ”absoluta nödvändigheten” i att gå ”framåt”.

Men Frankrike gav sig inte för det. Regeringen bestämde sig snabbt för att hålla ett nytt möte i december. Denna gång med Israel och palestinierna. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu konstaterade att Israel inte är i behov av några medlare och avböjde inbjudan. De palestinska ledarna tackade däremot ja. Palestinska myndighetens talesman Saeb Erekat gratulerade Frankrike och tillade, föga förvånande, att det var just Palestinska myndigheten som ”föreslagit” idén för fransmännen.

Nu när Donald Trump valts till USAs president, är det sannolikt att Newt Gingrich kommer att få en framträdande roll i Trumps regering. För några år sedan sa Gingrich att det inte finns något palestinskt folk. Förra veckan tillade han att bosättningarna inte på något sätt utgör ett hinder för fred. Med tanke på detta pekar allt på att även decemberkonferensen kommer att bli ett fiasko.

Icke desto mindre arbetar franska diplomater tillsammans med palestinska företrädare på en FN-resolution för att utropa en palestinsk stat inom ”1967 års gränser” (vapenstilleståndslinjen 1949), men utan något fredsfördrag. De hoppas tydligen att avgående presidenten Barack Obama inte ska åberopa USA:s veto i Säkerhetsrådet och att man på så vis ska få igenom resolutionen där. Men det är långt ifrån säkert att Barack Obama vill avsluta sitt presidentskap med en så öppet splittrande gest. Det är därmed sannolikt att Frankrike kommer att misslyckas här också. Igen.

Frankrike förefaller under många år ha byggt hela sin utrikespolitik på ett vänskapligt förhållande med Islamiska konferensorganisationen (OIC): 56 islamiska länder, samt palestinierna. Från början kan Frankrikes intention ha varit att ta USAs plats som global supermakt, få tillgång till billig olja, göra affärer med oljestinna islamiska stater, och en förhoppning om att undvika inhemsk terrorism.

Alla fyra målen har gått i stöpet. Det är också uppenbart att Frankrike har mer akuta problem att lösa. Men Frankrike envisas, eftersom man desperat försöker begränsa problem som troligtvis inte kan lösas.

På 1950-talet var Frankrike något helt annat än vad det är nu. Det var en vän till Israel. Den ”palestinska saken” existerade inte. Kriget i Algeriet rasade för fullt, och den stora majoriteten franska politiker skulle inte ens tänka tanken att skaka hand med förhärdade terrorister. Allt detta ändrades efter Algerietkriget.

Charles de Gaulle överlämnade Algeriet till en terrororganisation vid namn Nationella befrielsefronten. Sedan påbörjade han en strategisk omorientering av Frankrikes utrikespolitik, det som kallades ”Frankrikes arabiska politik”.

Frankrike undertecknade handels- och militära avtal med diverse arabiska diktaturer. För att förtjusa sina nya vänner införde man ivrigt en anti-israelisk politik. När terrorism i form av flygplanskapningar uppfanns av palestinierna på 1970-talet, och i och med morden på de israeliska idrottsmännen under OS i München 1972, blev ”palestiniernas sak” plötsligt ett ”heligt mål” och ett användbart maktverktyg i arabvärlden. Frankrike hoppade på båten och blev stenhårt pro-palestinskt.

Palestinierna började använda sig av internationell terror, och Frankrike valde att acceptera denna terror så länge man själv inte drabbades. Samtidigt välkomnade landet en massinvandring från den arabisk-muslimska världen, som uppenbarligen var ett led i en muslimsk ambition att sprida islam. Frankrikes muslimska befolkning har därefter expanderat kraftigt, utan att assimileras. Frankrike uppfattade det inte medan det hände, men man försatte sig i en fälla, en fälla som nu håller på att slå igen.

Frankrikes muslimska befolkning både pro och antifransk

Frankrikes muslimska befolkning förefaller vara anti-fransk, om man talar om judisk-kristna upplysningsvärderingar, och pro-fransk i den bemärkelsen att Frankrike underkastar sig islams krav.

Eftersom Frankrikes muslimer också är pro-palestinska, borde där i teorin inte finnas något problem. Men Frankrike har underskattat konsekvenserna av det extremistiska islams uppgång i den muslimska världen och annorstädes.

Franska muslimer ser sig i allt högre utsträckning i första hand som muslimer. Många hävdar att Väst för krig mot islam; de ser Frankrike och Israel som delar av västvärlden, därför bekrigar de båda. De ser att Frankrike är anti-Israel och pro-palestinskt, men de ser också att många franska politiker har förbindelser med Israel, vilket sannolikt leder till slutsatsen att Frankrike inte är tillräckligt anti-Israel och pro-palestinskt.

De ser att Frankrike tolererar palestinsk terrorism, och kan därför inte förstå varför Frankrike krigar mot islamisk terror på andra håll i världen.

I ett försök att blidka landets muslimer tror den franska regeringen kanske att den inte har något annat val än att vara så anti-Israel och pro-palestinsk som möjligt – även om allt pekar på att denna politik inte alls går hem i opinionen. Utan tvekan har den franska regeringen förstått att man inte kan förhindra vad som alltmer ser ut som en överhängande katastrof. Katastrofen äger redan rum.

Kanske hoppas den nuvarande regeringen på att man ska kunna fördröja katastrofen lite och undvika ett inbördeskrig. Kanske hoppas de att ”no-go zonerna” inte kommer att explodera – åtminstone inte så länge just de sitter på sin post.

I dag bor sex miljoner muslimer i Frankrike, cirka tio procent av befolkningen, och andelen är stadigt på uppgående. Opinionsundersökningar pekar på att en tredjedel av de franska muslimerna vill införa den islamiska sharialagen fullt ut. De visar också att en överväldigande majoritet av Frankrikes muslimer stöder jihad, särskilt jihad mot Israel, ett land man helst skulle vilja utplåna från jordens yta.

Frankrikes mest framträdande muslimska organisation, Islamiska organisationers förbund i Frankrike, (Union des Organisations Islamiques de France) är den franska grenen av Muslimska brödraskapet, en rörelse som borde listas som terrororganisation med tanke på att man har som öppet mål att störta västerländska regeringar. Muslimska brödraskapet finansieras primärt av Qatar, ett land som investerar tungt i Frankrike – och har lyxen att ha en helt egen amerikansk flygbas.

Judar lämnar Frankrike i rekordtakt, och det är en strid ström utan slut. Sammy Ghozlan, ordförande för Nationella byrån för vaksamhet mot antisemitism, upprepade i många år att ”Det är bättre att lämna än att fly”. Senare blev han rånad, och hans bil brändes upp. Han valde att lämna och bor nu i Israel.

Resten av Frankrikes befolkning ser tydligt situationens allvar. En del är arga och upproriska; andra verkar ha resignerat inför det värsta tänkbara: ett islamistiskt maktövertagande i Europa.

Nästa franska val äger rum i maj 2017. Sittande presidenten François Hollande har förlorat all trovärdighet och har ingen chans att bli omvald. Men vem som än kommer till makten får en tuff uppgift.

Fransmännen verkar ha tappat förtroendet för Nicolas Sarkozy, så valet kommer troligen att stå mellan Marine Le Pen, Alain Juppé eller François Fillon. Marine Le Pen är högerradikala Nationella frontens kandidat.

Alain Juppé är borgmästare i Bordeaux, och kampanjar ofta i sällskap med stadens imam Tareq Oubrou. Fram tills helt nyligen var Tareq Oubrou medlem i Muslimska brödraskapet. Alain Juppé verkar tro att de nuvarande oroligheterna kommer att lugna ner sig om Frankrike bara underkastar sig till fullo.

François Fillon kommer troligen att bli de konservativas kandidat. Han sa nyligen att ”islamisk sekterism” skapar ”problem i Frankrike”. Han sa också att om inte en palestinsk stat skapas mycket snabbt, kommer Israel att utgöra ”det största hotet mot världsfreden”.

För tre år sedan gav den franske filosofen Alain Finkielkraut ut en bok, Den olyckliga identiteten (L’identité malheureuse), vilken beskrev farorna med islamiseringen av Frankrike och de stora problem som uppstår ur denna. Juppé valde medvetet en kampanjslogan som gick på tvärs mot Finkielkraut: ”Den lyckliga identiteten”.

Sedan Alain Finkielkraut gav ut sin bok har andra pessimistiska böcker blivit bästsäljare i Frankrike. I oktober 2014 publicerade kolumnisten Eric Zemmour Le suicide français (”Det franska självmordet”). För några veckor sedan gav han ut en ny bok, Un quinquennat pour rien (”Fem år till ingen nytta” – quinquennat är den femårsperiod en fransk president sitter vid makten).

Han beskriver det han ser i Frankrike som ”invasion, kolonisation, explosion”.


Zemmour definierar den miljon muslimer som kommit till Frankrike de senaste fem årtiondena som en invasion, och den senaste tidens migrantvåg som en följd av denna invasion.


Han framställer uppkomsten av ”no-go zoner” som skapandet av islamiska territorier på fransk mark och en viktig del i kolonisationsprocessen. Han skriver att de utbrott av våld som nu sprider sig är tecken på en nära förestående explosion; förr eller senare kommer upproret att få fäste.

En annan bok, ”Les cloches sonneront-elles encore demain?” (Kommer kyrkklockorna att ringa i morgon?), gavs nyligen ut av den franske före detta regeringsmedlemmen Philippe de Villiers.

Villiers skriver om kyrkdöden i Frankrike, och noterar att kyrkorna i många fall ersätts av moskéer.

Han tar också upp problemet med de tusentals vapen som finns i ”no-go zonerna” (rena krigsvapen som Kalasjnikovgevär, Tokarevpistoler, M80 Zolja pansarvärn, med mera). Han tillägger att vapnen troligtvis inte ens kommer att behöva användas; islamisterna har redan vunnit.

RT.com: St Rita-kyrkan i Paris
Bild: Fransk kravallpolis angriper den 3 augusti en präst och hans församling. De släpar ut dem ur St Rita-kyrkan i Paris innan den ska rivas. Nationella frontens ledare Marine Le Pen rasade över tilltaget: ”Tänk om de ersatte salafistmoskéer med parkeringsplatser i stället för våra kyrkor?” – Skärmdump: Russia Today

13 november 2016 var årsdagen av attackerna i Paris. Plaketter avtäcktes överallt där människor dödades. På dem kunde man läsa:

”Till minne av de skadade och mördade offren för attackerna”.

Ingenstans nämndes jihadistiskt barbari. På kvällen återinvigdes Bataclanteatern med en konsert av Sting. Kvällens sista låt var ”Insh’ Allah”: ”Om Allah vill”. Ledningen för Bataclan hindrade två medlemmar ur det amerikanska bandet Eagles of Death Metal – som stod på scen när attacken inleddes – från att komma in på konserten. Några veckor efter attacken hade bandets sångare Jesse Hughes haft mage att kritisera de inblandade muslimerna.

Bataclans chef sa om Hughes:

”Det finns saker man inte kan förlåta”

Text: Professor Guy Millière | Översättning: Maria Celander


  • I kommentarsfältet har varje person ansvar för sin egen kommentar. Kommentarer som bryter mot kommentarsreglerna eller svensk lag kan tas bort eller ändras.
  • Donera gärna till NewsVoice, en gratistidning som är beroende av läsarnas stöd. Pengarna går till undersökande och oberoende journalistik.

4 KOMMENTARER

  1. Gateston-institutet idag:

    Islamisterna Vann: Charlie Hebdo Försvinner

    ”Efter att Kouachibröderna slaktade Charlie Hebdo’s journalister sprang de ut på gatan och skrek: ”Vi har tagit hämnd för Muhammed. Vi dödade Charlie Hebdo.” Två år senare verkar det som att de har vunnit. De lyckades tysta ned det sista europeiska magasinet som fortfarande var redo att försvara yttrandefriheten mot Islamism.”

    https://sv.gatestoneinstitute.org/9472/charlie-hebdo-forsvinner

  2. Är det nån som vet varför Ole Dammegård i sina prat alltid påstår att de olika terrorattentat, som media skriver om, genomförs av skådespelare och inte är riktiga händelser? Bataclan, lastbilsmassakern i Frankrike och så vidare är enligt honom inga verkliga händelser.

  3. Så är det i Frankrike. Och det är just därför som vi måste se realistiskt på rådande situation och mobilisera mot utvecklingen vi ser idag i Sverige. Ett likvärdigt förlopp här är helt oacceptabelt och många börjar nu förstå detta. Därför måste det troligtvis till mer radikala åtgärder medan detta är i sin linda.

    om ’no-go zones’ som finns bl.a. i södra Sverige idag måste rensas up. ”Nysvenskarna” som inte vill vara en del av samhället och som attackerar etniska svenskar ska fängslas, skingras och/eller utvisas. Förhoppningsvis så kan Polisen göra det jobbet själv om och när dom fått tillgång till mer resurser, vilket tyvärr saknas idag. Annars riskerar vi kanske ett inbördeskrig här också.

    Nolltolerans måste råda mot intolleranta från främmande våldsbejakande kulturer. Dom är inte välkomna här och det får inte råda någon oklarhet alls till detta! I Sverige gäller svenska värdegrunder d.v.s. svensk kultur och svenskt rättssamhälle ska prioriteras högst. Även om det inte är ett perfekt system vi har så måste alla agera inom dom ramar vi till största delen gemensamt byggt upp här under flertalet generationer. Trivs man inte med det så får man välja, agera inom systemet i ett försök till förändring eller flytta härifrån.

  4. Per. Ole Dammegård har personliga erfarenheter ifrån reklambranschen där han verkat som statist. Han har alltså sett produktionen inifrån. När han tittat på filmmaterial från ”attentat” ser han flera likheter med de erfarenheter han själv varit med om, t ex procedurer för omtagningar, markeringar av var aktörer, bilar eller annan rekvisita ska stå. Precis som i ”filmstudion” så har man inte alltid haft koll på vad man använde i en föregående scen i ”attentatsfilmerna”. När det gäller skjutningen i Paris verkar en del material vara producerat i förväg.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här