DEBATT. Efter närmare sju år har överåklagaren Marianne Ny äntligen lagt ned förundersökningen mot Julian Assange – en utredning som aldrig borde ha återupptagits sedan den 2010 lagts ned av en erfaren chefsåklagare.
Text: Rolf Hillegren, fd åklagare | Denna artikel publicerades ursprungligen i Dagens Juridik 2017-05-29 och den återpubliceras med tillstånd från artikelförfattaren på samma datum i NewsVoice.
Skälet till mitt påstående är mycket elementärt: Det finns ingen bevisning och då ska man inte bedriva förundersökning.
Assange häktades i sin frånvaro i november 2010 och greps i december samma år i England.
Före 2015 utförde åklagaren i stort sett inga utredningsåtgärder då hon envist hävdade att förhör med Assange måste hållas i Sverige och inte i England. I samband med överklaganden av häktningsbeslutet har dock domstolarna uttalat att åklagaren måste vidta åtgärder för att föra utredningen framåt.
Först 2015, sedan häktningsfrågan varit uppe i HD, ändrade sig Ny och i slutet av 2016 hölls förhör med Assange i London. Att översätta förhöret tog sedan sex månader, vilket ligger väl i linje med den passivitet som präglat denna utredning.
Vid den presskonferens som hölls den 19 maj ansträngde sig Ny till det yttersta för att få det att framstå som om hon gjort sitt bästa utan att tidigare lyckas nå fram till ett beslut. Det är inte sant, men risken är stor att hon lyckades övertyga vissa på den punkten genom några såväl osakliga som osmakliga påståenden. Det finns därför skäl att göra några påpekanden.
Vid presskonferensenmotiverade åklagaren sitt nedläggningsbeslut med att hon kommit fram till att beslutet att överlämna Assange till Sverige inte kommer att kunna verkställas inom överskådlig tid, vilket är en förutsättning för att kunna lagföra honom.
Det borde hon ha insettsenast i augusti 2012 när Assange efter att ha flytt till Ecuadors ambassad beviljades asyl i Ecuador. Om hon vid det tillfället använt den avskrivningsgrunden hade det framstått som mindre klandervärt än det nu gör.
Åklagaren har samtidigt påstått att det inte har gått att delge Assange misstanke om brott samt att hon inte räknar med att få bistånd från Ecuador på den punkten. Det låter synnerligen kuriöst, men om vi utgår från att det är sant så är det rimligen en komplikation som hon borde ha blivit medveten om på ett betydligt tidigare stadium.
Genom sitt val avbeslutsmotivering antyder åklagaren att Assange är skyldig till brott och att endast praktiska omständigheter utgör hinder för åtal. Detta förstärks av att hon också uppgav att om Assange skulle bege sig till Sverige så riskerar han att gripas och att utredningen återupptas.
Det hade varit betydligt mera smakligt om hon konstaterat att brott inte kan styrkas, vilket de flesta som har erfarenhet av brottmål torde hålla med om. Då hade det också stått klart att Assange bör betraktas som oskyldig, vilket gäller den som inte är dömd.
Att låta en förundersökning med synnerligen tveksam bevisning pågå i nära sju år strider mot alla regler som finns om proportionalitet. Åklagaren hänvisade vid presskonferensen till de häktningsbeslut som finns i ärendet som ett bevis på att hennes agerande har varit försvarligt och sanktionerat av domstolarna.
Men så bör man inte se på saken. För häktning räcker som bekant en betydligt svagare misstankegrad är för fällande dom. Och i detta fall hade det inte varit häpnadsväckande om åklagarens häktningsyrkande resulterat i beslutet: ”Yrkandet ogillas – ej sannolika skäl”.
Men när någon väl är häktad ska det mycket till för att häktningen ska hävas så länge åklagaren kan hänvisa till företagna och kommande utredningsåtgärder.
I detta fall har domstolarna dock varit alltför välvilligt inställda till åkagarens passivitet, men denna välvilja är knappast något som bör ses som ett godkännande av Nys slappa utredningsmetod.
Vid beaktande avvad domstolarna uttalat i samband med de omhäktningsförhandlingar som förekommit står det helt klart att om Ny inte lagt ned förundersökningen nu så skulle en domstol ha hävt häktningen av Assange (tingsrätt, hovrätt eller HD). Tiden var nu definitivt ute.
Från icke-juridiskt håll har stundom denna fråga ställts: Ska man kunna göra som Assange har gjort och undgå lagföring genom att hålla sig undan? Svaret är tveklöst ja.
Polis och åklagare har det fulla ansvaret för att en utredning drivs framåt. Den misstänkte har inga skyldigheter i det avseendet. Jag skulle möjligen kunna förstå dem som finner detta stötande om det handlade om ett fall med övertygande bevisning. Men i detta fall handlar det om ett solklart avskrivningsärende från första början.
Vad skulle ha hänt om åklagaren plötsligt och oväntat drabbats av sanningslidelse och på ett fullständigt ärligt sätt redogjort för hur utredningen bedrivits och varför hon till slut lagt ned den? Jo, det skulle ha inneburit en total självdemaskering och inkompetensförklaring.
Presskonferensen framstår uteslutande som en avledningsmanöver från åklagarens sida i syfte att dölja sina tillkortakommanden. Tyvärr tror jag att hon i viss mån lyckades. Det finns alltför många frågor som hon sluppit besvara.
Den nedlagda utredningen fyller högt ställda krav för att kallas rättsskandal. Det är anmärkningsvärt att en åklagare på så hög nivå som Nys handlagt en utredning på detta sätt och det är även anmärkningsvärt att Riksåklagaren låtit det ske utan att ingripa.
Denna utredning har inte bara varit förödande för Åklagarmyndigheten. Den har dessutom bidragit till att en negativ bild av svenskt rättsväsende blivit internationellt spridd.
Text: Rolf Hillegren, fd åklagare