UAP-fenomenet väcker vår barnatro

Både i NewsVoice och MSM grasserar ämnet UFO-fenomenet igen, temat har återuppstått med uttryck som Pentagon, Intel och hot mot den nationella säkerheten, men avslöjandet om Pentagons UFO program är troligtvis ett bedrägeri, tror Per Larsen, ett knep för att dölja någon annan utgift.

Försnillning, svinn och oredovisade utgifter har fått ett eget projektnamn vars berättigande knappast ifrågasätts så länge man inte överdriver “kostnaderna”. Det har hänt förr, Iran Contras skandalen är ett exempel, och det kommer att hända igen. Syftet kan vara ont eller gott men för det mesta beror det på ren dumhet

Varför går vi på detta?

Vi jagar kunskap och finner den, men med all ny kunskap är det som mytens Hydra, varje gång huvudet huggs av växer två nya fram. En ny kunskap ställer flera frågor men ger bara ett svar. En känsla av vanmakt kan upplevas inför detta sisyfosarbete, närmast stolliga beteende som vårt omhuldade intellekt ger upphov till. Hoppet om ett intellekt med högre prestationsförmågan vaknar när utomjordingar kommer på tal.

Tanken på att vi kan vara ensamma i universum är nästan omöjlig att ens filosofera över, vi är uppväxta med en himmel full av religionens änglar, sagornas tomtar och troll och alla pekar diskret mot vår samtids science fiction figurer. Även om vi inte kan se dem, änglarna, trollen, tomtarna och ET med sin familj i fjärran galax så vet vi vem de är och vad de gör. Barnatrons grepp om oss är stark, vi kan inte släppa fantasierna.

Sen så är de så mycket smartare än oss och de har allt vad vi behöver! Nu vaknar girigheten också.

I rymden kan ingen höra dig skrika

Extraterrestriellt liv väcker upp vår fantasi, ger oss hopp och vi drömmer om vilka gåvor dessa itentiter från rymden kan skänka mänskligheten eller åtminstone oss själva som individ? Vad kan de ha i sin ägo? Vad kan vi erbjuda utomjordingarna i utbyte för deras dyrgripar? Eller kanske gör vi som Prometheus och stjäl deras åtråvärda rariteter?

De är som sagt smarta de där rymdgubbarna, de visar sig aldrig för någon, men det låter vi oss inte luras av.

Människors mångfald till trots finns det knappast två individer som är exakt lika, enäggstvillingar bortser jag ifrån. Att det skulle finnas en liknande civilisation som vår är fullständigt otroligt. Det finns knappast en evolution med samma resultat som vår här på jorden eller någon annanstans vare sig i evigheten eller i oändlighetens universum. Om inget annat kan påvisa extraterrestriellt liv så är vår universella ensamhet ett faktum. “Parallella universum” har dagen till ära parkerats mellan “Carpe Diem” och “Mindfulness”.

I strid med tiden

Vårt vurmande för utdöende arter i djurvärlden är ett känt fenomen, tusentals människor kämpar för orangutangerna, valarnas och örnarnas bestånd. Vi förklarar gärna utdöda arter med miljö, klimat och kometers skoningslösa våld. Det är dramatik i dessa förklaringar och hög mytfaktor. De fungerar dåligt eller inte alls på samtiden.

Tusentals arter dör ut varje år och det behövs inte något matematiskt snille för att inse att människan är en art på jorden som i likhet med många andra arter kommer att dö ut. Vi kan förstå att djurarter har en tid på jorden men inte den egna artens förutbestämda resa.

Vetenskapens Hämnd

Telomerer visar cellernas livslängd begränsning, och hittar någon markören för artens livslängd så kan det revolutionera hela mänskligheten.

Vi får kanske veta att vi har avverkat halva vår tid som art, det hade påverkat oss i första hand rent filosofiskt och på sikt förändrat allt inom politik, religion och kultur, men om vi hade avverkat 85 till 90 %  av vår tid som art skulle de stora förändringar inträffa. Framtiden skulle skifta från tristgrå till nattsvart.

Barn är inte rädda för tomten

Kanske bär hela mänskligheten på denna vetskap, med en undertryckt ångest och en tyst överenskommelse att inte nämna något om denna den egna artens undergång. Vad skulle barnen säga om de fick reda på att vi verkligen är helt ensamma och utan vänner?

Låt dom ha sin barnatro! God Jul!

Text: Per L. Larsen