Liz på Yucatan-halvön - Privat foto
Liz. Privat foto

UTVANDRARNA. NewsVoice fortsätter intervjuserien om svenskarna som lämnade Sverige. Vi undrar varför de valde att flytta, fördelar och nackdelar med det nya livet och om de ångrat sig. I denna intervju besvarar Liz Bryman NewsVoice frågor. Liz som flyttat till USA beskriver även aspekter på i vilken ålder man bör göra det. Särskilt intressant är det att läsa Liz ord om de som ångrat sig, återvänt till Sverige och fastnat i limbo. 

Intervju: Torbjörn Sassersson | Foto ovan: Vilano Beach, Saint Augustine, Liz 75-årsdag 2016 (foto syns ej på smartphone)

Vad fick dig att initialt börja söka dig till ett nytt liv utomlands? Vilka tankar hade du och vilka känslor styrde dig bort från Sverige?

Liz Bryman: ”Jag började efter flickskolan att studera i London, fortsatte studier i Paris. Kom tillbaka till Sverige i ett år men saknade livet i Frankrike. Fick jobb i Paris, vistades där i sammanlagt tre år. Återvände till Sverige för att gifta mig men det blev inte av. Trivdes inte alls i Sverige och sökte ombyte igen.”

Berätta om vilket land du valde och varför just det landet och den regionen i det landet?

Liz: ”Valde USA ty en studieväninna från Londontiden lyckades övertala mig att det var ett gott val. Hon bodde där sen ett par år, tyckte jag kunde pröva ett år där och sen bestämma. Anlände 1965 på sommaren i New York med grönt kort på fickan, yrke översättare med bevis därpå från en ansedd fransk utgivare av tekniska handböcker jag deltagit i att översätta.”

Hur såg din process ut från att du började testa ett boende i utlandet till det slutgiltiga beslutet att bosätta dig i ditt nya hemland?

Liz: ”Det ena ledde till det andra faktiskt. Det var inte ett medvetet testande. Jag ville bara experimentera med olika livserfarenheter i andra länder när jag var ung och obunden. Slutgiltiga beslutet bildades när jag gifte mig i USA 4 år efter min ankomst. Först då fick jag en känsla av att jag verkligen bodde här.”

Liz Bryman, julfirande - Privat foto
Året kan vara 1988 i Philadelphia. Liz iklädd Östgötadräkt på firmans julfest. Privat foto.

Har du någonsin ångrat att du lämnade Sverige?

Liz: ”Aldrig. Det fanns flera orsaker till att jag vantrivdes i Sverige. Den viktigaste hade med anställningsmöjligheter att göra, snarare bristen därpå för mig. På 1960-talet anställdes inte kvinnor som journalister på de stora svenska tidningarna. En societetsspalt fanns kanske om man själv var medlem i en lokal såkallad societet. Det var dock inte en karriär eller ens ett levebröd. Min journalistutbildning från London, på engelska dessutom, var inte värd fem öre i Sverige där piprökande män över femtio regerade nyhetsspalterna.

Med andra ord, i 1963 fanns det i Sverige inga chanser för kvinnor att bli anställda som nyhetsjournalister. Inte för någon som jag i alla fall, trots goda betyg och diplom i journalism samt flera års färska insikter från liv i London och Paris och fyra flytande utländska språk att fäktas med. Jag hade även erfarenhet som frilansare på Norrköpings Tidningar med artiklar som de faktiskt betalade mig för när jag fortfarande gick i flickskolan. Enda anledningen att jag ej kunde få anställning som journalist på riktigt någonstans var att jag tyvärr hade oturen att vara kvinna på fel tidpunkt i historien.”

Eftersom du fortfarande bor i utlandet vilka faktorer väger tyngre för att hellre stanna än att återvända?

Liz: ”Efter över 50 års vistelse här väger faktiskt alla faktorer tyngre för att stanna än att återvända till Sverige. Faktorer som giftermål, barn, barnbarn, ett fredligt liv som pensionär efter många års professionellt arbete, med bosättning i flera US-stater och mycket resande. Mao, mitt liv är här numera.

Sverige är nu för mig bara ett land där några få avlägsna släktingar byter julkort med mig. EN släkting hälsar på mig i USA ofta. Jag är så glad för det ty jag reser aldrig tillbaka för det finns inga anledningar kvar. Föräldrar och syskon är bortgångna, föräldrahemmet med sedan länge. Landet Sverige har inga bindande band kvar, bara gamla minnen.”

Tranor i Florida Januari 2018 - Privat foto
Peter fotar Sand Hill tranor. Privat foto.

Är du tryggare i det land du nu lever i än där du bodde i Sverige?

Liz: ”Ja, absolut. När jag läser om hur otryggt Sverige har blivit, mycket pga ökande immigrantkriminalitet, och om hur folk nu värnar sig med murar, tjuvlarm, vapen och vakthundar så skulle jag inte vilja bo där. Den svenska idyllen från 1950-talet med sommarstugan utan lås på dörren finns ej längre. Visst finns det otrygga områden i USA också men valet på mindre otrygga är fortfarande stort så man väljer var man vill bo.

Där jag nu bor sover vi gott om natten utan vapen i huset. Det är i ett tryggt glesbebyggt skogigt villaområde 35 km från närmaste större stad. Lagom håll att köra dit och handla i men inte behöva bo där alltså. Villaområdet har dock sina bekvämligheter, inbegripande en privat flygbana att ta sig fram och tillbaka om man har ett plan förstås. Att känna sig trygg är ett val såväl som ett begrepp. Att ständigt känna sig ängslig att något hemskt skall hända är också ett val. Vi har gjort det förstnämnda valet här.”

Vad är det som inte fungerar bra i ditt nya hemland?

Liz: ”Vi försöker blunda för det och uppskatta vad som fungerar. Men som svar på frågan här är två punkter:

  1. Sjukvården är dyr här men när man är pensionär hålls det med federal sjukförsäkring. Det hjälper lite. Och hittills har vi hållit oss relativt friska särskilt med avseende på våra åldrar. Jag är 76, make 81.
  2. För närvarande pågår en nationalpolitisk process som vi alla här inte är överens om. Detaljer är onödiga om man hänger med i nyheterna. Å andra sidan har inget hittills berört oss pensionärer så vi håller tummarna att det ej förändras.”

Känner du ensamhet i USA, där du valt att slå ned bopålen? Hur kommer man som utlänning in i samhällets gemenskap?

Liz: ”Efter så många år vore man nog rätt tafatt om man inte lyckats skapa vänner. Därför gäller den frågan nog inte mig. Jag känner ingen ensamhet i USA. Faktum är att jag aldrig känt någon direkt ensamhet i livet så det beror nog på det. Det finns alltid någon god själ man kan vända sig till och som vänder sig till en själv i gemenskap. Och utlänning är man bara om man valt att vara det och det har inte jag. I USA var alla utlänningar en gång så de flesta folk här har gjort sig av med den inställningen för länge sedan.”

Tror du att du kommer att avsluta ditt liv i Sverige som åldring tex på ett svenskt äldreboende?

Liz 71-årsdag på en restaurang i Saint Augustine, Florida. Privat foto.

Liz: ”Troligen inte. Jag kommer att lämna livet här i USA och ser fram emot att barn, barnbarn och barnbarnsbarn närvarar vid min jordfästning. Inget äldreboende för mig. Tillräckligt många av min avkomma drar nu strån om vem som skall se om mig i mina falnande år skulle det behövas. Tills vidare bor vi kvar i vårt bekväma hem vid sjön på skogstomten i Nord-Centrala Florida så länge vi orkar, gubben och jag!”

Har andra i din umgängeskrets valt att lämna Sverige ungefär som du?

Liz: ”Jag har några vänner kvar i livet som gjorde som jag och ej ångrat det heller. Tex min Londonstudie-vännina gifte sig i New York där jag var hennes Maid of Honor. Efter ett långt äktenskap, personlig karriär som ägare av ett skandinaviskt bageri i Miami i många år, samt en son, blev hon änka för något dussin år sedan. Hon fortsätter att bo i Brittiska Västindien dit hon och make flyttat när de pensionerade sig.

I år blir hon 80 och hänger med än, hyr ut halva sitt tvåfamiljshus till semestergäster, gillar promenader på stranden med sina hundar och skulle aldrig vilja bo någon annanstans.

Hennes son med familj hälsar på ofta och det är hon glad för. En annan väninna bor i Boston där hon är gift, omgiven av stor och varm familj, skulle aldrig flytta till Sverige heller. Jag har inget exempel på någon som flyttat hit och sen flyttat tillbaka till Sverige.”

***

Liz kompletterar NewsVoice intervju med några extra frågor, bla hur åldern bör tas med i beräkningen för den som vill utvandra från Sverige.

Hur ser du på åldern vid utvandring – ung eller gammal?

Liz matar schäfer, 1954, Luddingsbo - Privat foto
Pappas Hasselblad knäpper ett rart ögonblick där jag ger schäfern Auto en godbit. Syster Margareta t h, bror Torbjörn på trappsteget till sommarstugan. Sommaren 1954, Luddingsbo, vid Asplången, Östgöta Län. – Privat foto

Liz: ”Min personliga åsikt är att om man emigrerar (från Sverige) så skall man göra det som ung, innan ens liv blivit beroende av krav och omständigheter och man har fastnat i livstil och ansvar där. Jag utvandrade som ung, 23 år, och har aldrig ångrat det.

Det blir svårare när man är pensionär. Visserligen har man mindre ansvar då, barnen är uppväxta, maken kanske borta, men det är alltid drygt att omplantera gamla rötter. Det är så mycket i vägen liksom. Och omplanterar man sig som pensionär upptäcker man ofta att minnen av många trivsamma erfarenheter man haft förr i den nya omgivningen dit man rest tidigare börjar blekna i ens vardagsliv där.

Som ung har man styrka och tålamod och ett öppet sinne att acklimatisera sig och anpassa sitt liv där man valt att leva. Och vill man flytta omkring inom ett land eller till nya länder har man ungdomens styrka till det tills man funnit var man trivs bäst.

I medelåldern har man redan fastnat i ansvar, fällor som nära nog omöjliggör något beslut att utvandra. Om inte chanser för en stor karriärförändring uppåt lockar finns det knappt någon möjlighet för utvandring om familj håller en kvar.”

Vad är riskerna med utvandring som pensionär?

Liz Bryman: ”En risk är att man börjar sakna sånt man blivit van vid under en livsstid i Sverige, som barnen, barnbarnen, gamla vänner, släktingar. En annan risk är att nya vänner är besvärligare att skaffa sig. Språkförbistringen kan vara stor. Det är svårare att lära främmande språk när hjärnan börjar åderförkalkas. Alla KAN ju inte engelska i Portugal, Spanien, Grekland, Italien. Eller Thailand som nu blivit de Nya Kanarieöarna.

Eftersom vi, tyvärr, har sämre tålamod med nya prövningar när vi åldras så kan paradismålet börja förlora sin härliga väder- och utsiktsglans efter ett tag när allt det gamla kära som nu fattas gör sig påminnt.

Många svenskar som har haft råd att flytta utomlands, tom ägt semesterhem i åratal i Europas solbälte och äntligen tagit steget till helflyttning dit har ofta ångrat sig efter bara några år. De säljer stugan i spanska bergen eller på portugisiska kusten och flyttar tillbaka till Sverige igen.

Tyvärr trivs de ofta inte med det heller ty nu har det förra hemmet där de länge bott sålts och de får nöja sig med en ofta trång och tråkig lägenhet på en obekant ort eller även hamna på äldreboende. Inte mycket värt att komma hem till, eller hur? Det blir en ny besvikelse ovanpå den de just genomlevt utomlands. De har nu inte flyttat ”hem” utan till ett land de knappt känner igen numera. Inget med utvandringen eller hemkomsten till Sverige blev som hoppats på. Tyvärr. (Jag har personligen fått höra flera exempel på den erfarenheten.)

Därför tror jag att det är fördelaktigast att som pensionär resa omkring på besök och erfara allt underbart i andra länder om man har råd, hälsa och lust att göra det. Vardagens slit är frånvarande och man kan njuta av att ”vara bortrest” ett tag. Och sedan komma hem till det gamla vanliga livet med allt kärt och bekant omkring, familj, hem, grannar och goda vänners lag. Absolut så mycket bättre för de som påbörjat sina gyllene år. Detta är uttryckt med min mest ödmjuka uppfattning som en personligt aktiv deltagare i den gyllene åldern.”

Redaktionen: Tack för dina svar!

Relaterat

Första året för Bougainvilla-blomster
Första året för Bougainvilla-blomster i korgar framför huset. – Foto: Liz Bryman
Regler för kommentarsfältet: Du har personligt ansvar för vad du skriver. Nedsättande kommentarer raderas. Max ca 300 ord och tre externa länkar. Läs mer
DELA
Föregående artikelBen Swann förklarar skandalen runt FBI-memot och FISA-transparens
Nästa artikelEugenik – Förintelsen började med funktionsnedsatta barn
Liz Bryman studerade i London, Paris och bor sedan 1965 i USA där hon arbetat som översättare, tolk, journalist, varuhusinköpschef, para legal samt drivit tre egna rörelser. I 6 år skrev hon en spalt om vintage modesmycken för About.com under Isabelle Bryman. 1995 grundade hon Jewelcollect.org, en social mediagrupp för smyckesamlare över hela världen. Som yngre femspråkig håller sig Liz nu till engelska, svenska och franska. Sedan 1995 driver Liz en postorderfirma i vintage smycken och silverbestick, Lizjewel.com.

12 KOMMENTARER

  1. Intressant det Liz Bryman skriver, särskilt angående återvändande Svenskar. Jag tror absolut att längtan tillbaka till Sverige kan bli stor… för de som flyttade ut för typ 20-30 år sedan, eller ännu tidigare. Då fanns det gamla hederliga Sverige hyfsat intakt. Idag har Sverige blivit så mycket mer förstört av bl.a. våra destruktiva politikers migrationspolitik att jag inte tror att uppfattningen ovan längre gäller för de flesta av de som idag och framöver lämnar Sverige. Deras bild är nog i väldigt hög grad att Sverige är ett sjunkande skepp. Och vem vill återvända till ett sådant???

  2. Mycket trevligt reportage från någon som verkligen flyttade såväl långt som tidigt i sitt liv.

    Det ligger väl något i Liz funderingar om när i livet man skall flytta (om man nu ska det), men jag tror uppriktigt att man drivs av olika funderingar i olika åldrar och varför ska man begränsa sig vid sin egen ålder som skäl för att flytta ut?

    Dessutom är jag personligen lite tveksam till att man helt skall klippa alla band till Sverige, i Liz fall så ter det sig ju mer naturligt att hon över tid tappar sina kopplingar till Sverige då hon flyttade ut som ganska ung.

    Jag återvänder till gamla mantra att det aldrig är för sent, man kan alltid göra något annat av sitt återstående liv.

    Slutligen så är en flytt som pensionär en helt annan sak än att flytta då man är i yrkesverksam ålder, det är så att säga två helt olika situationer.

    Var och en skall ju göra som det känns bäst för en själv, men varför dö nyfiken?

  3. Jag har läst ett par av inläggen här och slås av hur negativa kommentarerna är om Sverige; det skrivs om ”politiker som stulit vårt land”, ”sjunkande skepp”, ”kriminalitet”, ”urusel sjukvård” och jag vet inte vad. Länder som USA och Portugal utmålas som paradis. Tänk, jag håller inte alls med! Vi flyttade hem för två år sedan efter 37 år utomlands, i USA, Frankrike och Schweiz. Valet var inte lätt, absolut inte, eftersom vi trivdes oerhört bra i sista destinationen (Genève). Men jag ångrar definitivt inte beslutet. Jag uppskattar den svenska lätta och effektiva administrationen, den vänliga attityden bland folk i allmänhet och ärligheten. Jag uppskattar den fria diskussionen och att det finns få tabun. Jag uppskattar livskvalitén med orörd natur och lugnet (trots att vi bor mitt i Stockholm). Och jag kan ju inte ha så värst fel. Sverige ligger ju konsekvent med i toppen i alla internationella undersökningar, vare sig det gäller ”mest lyckliga människor”, jämlikhet för kvinnor, innovation, sekulära värden, självförverkligande, minst korruption, etc. Visst finns inte det Sverige som vi lämnade 1980, visst ser jag svenskarna som lite väl naiva och till och med flata inför nutidens migrationer och religiös och politisk terrorism som berör alla länder och visst har en del gått fel vad gäller skolväsende och sjukvård pga alltför ivrigt ”reformarbete” och testande. Men samtidigt är det ett så mycket öppnare land idag; i Stockholm finns hela världen!! Ångrar mig inte för ett ögonblick!

  4. ”Bengt Wågensjö 7 Feb, 2018 at 19:27
    ….Jag uppskattar den fria diskussionen och att det finns få tabun.”

    Själv upplever jag Sverige modell 1980 relaterat 2018 som två HELT olika länder — på de flesta plan, där Sverige-2018 är den (utan tvekan) sämsta varianten. Listan på ”varför” är MKT lång.
    Vid jämförelse var Sverige-1980 betydligt mer likt det Astrid-Lindgren-Sverige jag själv haft förmånen att få födas och växa upp i på 1950-talet.
    Ditt exempel ”…fria diskussionen och att det finns få tabun…” är nog det jag MINST känner igen i dagens Sverige — nuförtiden måste man nämligen tänka sig mkt noga för innan man säger något i officiella sammanhang för att inte bli åtalad för t.ex. ”hatbrott” och liknande nytillverkade gummiparagrafer.

    Och listan på ”tabun” är även den obegripligt lång — försök bara fråga efter en ”n-g-rboll” till kaffet, så får du se vad som händer…. ☺

    Eller var ditt inlägg kanske sarkastiskt menat?
    I så fall var det riktigt roligt…..☺☺

  5. @Sigge Johansson, jag slogs precis som Du att vår vän Wågensjö endera uttryckte sig en smula sarkastiskt eller att han ännu inte hunnit acklimatisera sig i det Sverige han valt att återvända till.

    Om man försöker läsa mellan raderna lite så verkar det vara han som är lite naiv då han på ett för svenskar så symtomatiskt sätt försöker släta över och vara nöjd i alla situationer.

    ”Visst finns inte det Sverige som vi lämnade 1980, visst ser jag svenskarna som lite väl naiva och till och med flata inför nutidens migrationer och religiös och politisk terrorism”.

    Ett ganska vanligt drag hos svenskar är att ”jag” kan ta detta negativa om man bara jämför med andra länder. Men varför är svensken så försiktig och tålmodig?

    Att bo i Stockholm och då i innerstaden är inte riskfritt (Ahkilov) men jag gissar att Wågensjö inte flyttat till någon av de NoGo områden som det numera finns så många av i Stockholm. Besök dessa områden Bengt W och du kommer sannolikt att ha ändrat uppfattning efter detta besök.

    Den ”friska debatten” i Sverige är snart ett passerat stadium om dagens politiker får fortsätta på den inslagna vägen, läs om den förestående grundlagsändringen.

    ”Men samtidigt är det ett så mycket öppnare land idag” säger Bengt W avslutningsvis.

    Där är nog inte alltför många helt överens med vår vän Wågensjö, om man med den öppenheten då menar att Sverige lagt sig på rygg för den politiskt korrekta elitens olika påtryckargrupper så har han rätt. Dvs alltifrån AFA till böglobbyn.

  6. en så tänkvärd artikel av Liz Ryman och så typiskt att hon 1965 inte anställdes i tidens medier. I den tidens isolationistiska Sverige var aldrig så fina icke-svenska meriter inga meriter. Facket var noga med det särskilt inom utbildningen. Det fanns självklart kvinnor som jobbade som journalister på 60-talet. Deras löner var nämligen så låga att de var eftertraktade och ofta hade bättre meriter än manliga journalister. Alla kvinnor levde – lever – efter studenten i total okunnighet om den diskriminering som väntade dem på arbetsmarknaden. Det tegs fast den svenska arbetsmarknadens segregering mellan kvinnor och män var västvärldens värsta. Det tigs fortfarande om alldeles för mycket i åsiktsrytteriets Sverige.

  7. @Kerstin. Tack för din genomtänkta kommentar. Tror dig att det i Sverige säkert fanns kvinnliga journalister 1965 på lokaltidningar med låg budget. I 1963 såg jag bara kåserispalter skrivna av kvinnor, tex Bang, Käringen mot Strömmen, i de stora tidningarna. Norrköpings Tidningar, stor på den tiden, hade med glädje betalat mig i flera år för artiklar om staden, skolan samt en stor nationalorganisation i vilken jag blev inröstad som Sekreterare, den yngsta någonsin där. NT blev dock helförskräckt att jag vågade söka journalistjobb där efter hemkomst med utbildning. Svaret för avslag: ”Det finns inga kvinnliga nyhetsjournalister, inte på någon (svensk) större tidning.” Det var då jag allvarligt började granska horisonter utanför Sverige och efter ett par år i PR i Sverige for till USA. Även om jag ej kunde arbeta (än) som journalist där fick jag omedelbart anställning i New York som översättare och tolk i en firma anknuten till FN. Jag fortsatte ändå med att skicka in försöksbidrag till svenska tidningar, även veckotidningar, med humoristiska artiklar avspeglande en nyanländ svensk invandrares syn på liv i New York. De blev avslagna med förklaring att någon ‘svensk syn på Amerika’ behövdes inte. Att artiklarna var roliga medgavs det dock lite tjurigt. Det tröstade kanske lite men jag upphörde då att försöka intressera svenska tidningar för mina ansträngningar att skildra amerikanskt liv. Jag läste om Wilhelm Mobergs böcker och förstod bättre varför jag liksom flera av hans karaktärer gett upp att försöka passa in i det svenska samhället. Då såg jag med klarhet att jag var glad att ej längre behöva göra det och kunde koncentrera mig på att leva ett liv jag trivdes med i USA. I olikhet med Lots hustru vände jag mig aldrig om. Hittills, efter över 50 års boende och resande i mer än ett dussintal amerikanska stater, har jag ej ångrat det. Inget land är perfekt för alla. Som individer kan vi dock välja att söka tillfredsställelse där vi bor. Att bara klaga på hur otrevligt allt är säjer mig bara att de som gör det har gett upp att söka sina ideal. Det finns det ingen ursäkt för i min allra ödmjukaste åsikt.

  8. Hmmmm… Jag har ett helt annat perspektiv om diskussionen. Jag har varit hem till Liz Bryman och deltagit ett ogonblick i hennes liv och uppskattar hennes kommentarer.

    Jag ar fodd Amerikan (utan svensk pabra), flyttade till Sverige i 60talet, bodde i Gamla Stan, gifte mig med en svenska och levde livet under tio ar. Skillsmassa helt forandrade livet och da atervande jag till Amerika i 80talet for att samhallet var aldeles for socialt och ekonomisk begransat. Sedan den har jag ofta langtat efter det ‘gamla’ sverige som jag levde och alskade. Under emellan aren har jag semestrat i sverige tre ganger och fatt uppleva hur det har forandrat och aterant besviken. Under min tio ar i Stockholm, langtar jag efter ett land som som inte finns langre, for gott och ont. For min del, ar det bade gott och ont.

    Hur harligt det var att dansa igenom midsommarnatten vid Moja bryggan, myggorna som undantag. Det ar sa mycket mer att hedra mina fornminnen. Jag upplevde hogertrafikomlaggningen som var otvivelaktig en stor forandgring av hela samhallet. Jag festade genom dem korta natterna med Nils Von Dardels anka pa Ekero. Allt var sa magisk. Jag t.o.m. fik erbjudande att var medborgare.

    De onde ar invandringen och hur det meningen och omgivningen at ‘vara svensk’ har forandrats.

    Men atervanda och bosatta mig i sverige, Aldrig.

    Varfor? Det gamla ar det gamla och denna tider gar aldrig att aterhampta. I motsats till Amerika, om man ar inte svensk, gar det aldrig att bli en eller riktig delta i sverige. Vanner och familj anknutningar bestammde ens social och ekonomisk framgang helt otroligt. Sa lange man ar gift med en svenks, gar det an. Stugor, batar, centralla lagenheter, osv. Allt tillhor dem privilegerade akta svenskor. Icke utlanningarna. Tank efter. Som utlanningen, har man verkligen tillgang till dessa bekvamligheter? Nej, ens framgang ar hogst begransad av samhallet.

    Det ar annat i amerika, dar alla at utlanningar och det beror inte vem ens skolkamaraterna eller foraldrar eller make ar. Svenskarna lever ett gott liv i sverige, alla lever ett gott liv i amerika. (LUNGA NER, INTE ALLA – nagonstans i varlden)

    Det finns sa mycket att beratta om min erfarenheter – jag behaller dessa minne varmt i gardagens forjustningar, men idag ar en ny dag och jag trivs i amerika.

  9. BJ Karlssons kommentarer är raderade pga flera regelbrott. Några svar till BJ Karlsson raderades också eftersom de blev överflödiga. Som redaktör tar jag ansvar för att diskussionen här håller en god ton. / redaktören

  10. Helt ok Mr Redaktor. Inga problem. Jag visste ju redan innan ungefar vilken typ manniska du ar.

  11. @ Bengt Wågensjö, om jag förstått detta rätt så är vi i stort sett jämnåriga så att kalla mig och andra för ”gamla gubbar” visar ju bara att du försöker verka yngre än du i själva verket är.

    När argumenten tar slut så vill man inte diskutera vidare, men att anklaga andra för att vara ”sunkiga Sverigedemokrater” blir alltså Bengts slutord i denna tråd.

    I rest my case!!

  12. @ Bengt Wågensjö,

    Jag noterar att du efter flera år utomlands, nu flyttat tillbaka till Sverige. Kanske är ditt inlägg ett resultat av en ev chock av vad som uppenbarades i ditt forna fosterland (alltså att förneka sanningen). Eller kan det vara så att du eventuellt har konverterat till Islam?

    Du skriver vidare att länder som USA och Portugal ”utmålas som paradis”, men så är det väl ändå inte. Artiklarna beskriver bara hur de som är intervjuade upplever sitt nya land. Och det är ju upp till var och en som läser, att själv dra egna slutsatser. Jag tycker att det är synnerligen bra och trovärdiga redogörelser som innehåller både positiva och negativa erfarenheter.

    Jag tror att man mycket väl kan leva ett tag till i Sverige med ett visst mått av tillfredsställelse, om man har tillräckligt effektiva skygglappar och/eller inte ger upp hoppet, alternativt konverterar till Islam. Mitt tips till dig blir att inte vänta alltför länge med att kasta skygglapparna, annars riskerar du ett gigantiskt självbedrägeri. Och det kan såklart kännas bittert att återigen flytta utomlands när den eventuella kommande insikten om verkligheten kommer ikapp illusionen.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here