NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
Johan Thyberg som är en pensionerad professor från KI och legitimerad läkare varnar i denna debattartikel för farorna med tystnadskulturen i Sverige som är en bra jordmån för skandaler. När allt det som borde stoppats tidigt till slut blir synligt är det ofta för sent. Tystnadskulturen uppstår genom förtryck av intern kritik inom organisationer och toppstyrning.
Text: Johan Thyberg
Ett flertal skandaler har under senare år drabbat svenska myndigheter. Som exempel kan nämnas: (i) byggandet av Nya Karolinska i Solna; (ii) transplantationen av konstgjorda luft-strupar på Karolinska Universitetssjukhusetunder ledning av kirurgen Paolo Macchiarini; (iii) Transportstyrelsens outsourcing av säkerhetsklassade register till icke säkerhetsklassad per-sonal utomlands; (iv) polis- och domstolsväsendets haveri i flera anmärkningsvärda fall; och (v) metoo-uppropet mot sexuella trakasserier bland annat inom den offentliga kultur- och akademisfären. Och detta är ändå bara toppen av isberget.
Bakgrunden till denna utveckling är komplex, men ett stort ansvar vilar på ledningen inom myndigheterna och på Regeringen som styr och övervakar deras arbete. En faktor i sammanhanget är den maktkoncentration som sedan flera decennier har utvecklats när myndigheter slagits ihop.
Se till exempel Transportstyrelsen som bildades 2009 genom sammanslagning av ett flertal statliga verk. Samtidigt har myndigheternas chefer fått allt större beslutsansvar medan styrelser och andra organ fått en alltmer underordnad roll.
Detta uppmärksammades 2004 i en rapport från Statskontoret till Regeringen och Finansdepartementet om ”myndigheternas ledning och organisation” (2004:9). Där konstaterades att:
”styrelser med begränsat ansvar är den ledningsform som är mest problematisk ur ansvarssynpunkt samtidigt som det är den vanligaste ledningsformen”.
En annan förändring är att myndigheterna i sitt arbete alltmer kommit att efterlikna privata företag. Brukarna har blivit ”kunder” och på universitet och högskolor har till och med forskarna blivit ”kunder” som får betala för att få tillgång till laboratorielokaler och annat som förr ansågs ingå som en självklar och nödvändig resurs i anställningen.
Som en del i denna omvandling har myndigheterna börjat lägga ökad vikt vid sina kommunikationsavdelningar som fått till uppgift att fungera som PR-byråer och sprida en positiv och gärna lite glättig bild av verksamheten. De anställda förväntas vara ”lojala” och uppmanas att kontakta presstjänsten om man uppsöks av journalister.
Meddelarfriheten och offentlighetsprincipen
Den meddelarfrihet och offentlighetsprincip som fastslås i tryckfrihetsförordningen (SFS nummer 1949:105) – en del av grundlagen – syftar till att ge medborgarna insyn i myndig-heternas arbete och hur skattemedel används.
Som påpekades av Inga-Britt Ahlenius – tidigare generaldirektör på Riksrevisionsverket – i två debattartiklar i DN från 2004 så är den svenska öppenheten i stort en myt och offentlighetsprincipen har lett till att mycket av beslutsfattandet inom våra myndigheter aldrig dokumenteras. Den reella makten har koncentrerats till ett fåtal personer som sätter agendan i slutna rum. Offentlighetsprincipen kan enligt henne därför liknas vid ”rätten att granska tomma skåp”.
Meddelarfriheten och offentlighetsprincipen innebär att andra krav kan ställas på offentligt anställda än på anställda i privata företag. Som statsvetaren Lennart Lundquist skrev i boken ”Demokratins väktare” från 1998 så förväntas offentligt anställda ha rollen inte bara som demokratins tjänare utan samtidigt också som dess väktare. I den senare rollen har de ansvar för att slå larm när skattemedel används på ett oetiskt och oriktigt sätt. Detta har dock blivit alltmer ovanligt när kraven på att rätta in sig i ledet ökat.
Skandaler i tystnadskulturen
Denna tystnadskultur har uppmärksammats i samband med flera av de skandaler som avslöjats under senare år. Inte minst genom metoo-uppropet har det blivit uppenbart hur utbrett detta fenomen är. Här tas några aktuella exempel från vård- och forskningsvärlden upp.
Macchiarini-skandalen
När de fyra visselblåsarna på Karolinska Institutet (KI) och Karolinska Universitetssjukhuset (KS) 2014 slog larm om följderna av de transplantationer av en konstgjord luftstrupe som gjordes några år tidigare och det falska sätt på vilket resultaten av ingreppen hade beskrivits i vetenskapliga publikationer möttes de först bara av tystnad.
Anmälan som sådan fick ligga flera månader utan att något gjordes. Det som först hände var istället att anmälarna av KS ledning hotades med avsked och andra typer av repressalier för påstått intrång i journaler. Man bortsåg därvid från att de varit involverade i vården av patienterna när svåra komplikationer tillstött.
Vad de hade gjort var i grunden bara att som offentligt anställda läkare/forskare ha fullgjort sin plikt att slå larm om operationer som utförts med en oprövad metod och utan lagstadgade tillstånd. För den sakens skull hade de gått in i journalerna och jämfört vad som stod där med de framgångsbeskrivningar som gavs i forskningsartiklarna. Det fanns en risk att metoden skulle börja tillämpas på andra håll i världen, inte minst eftersom stora kommersiella intressen var inblandade. Detta borde självklart förhindras.
I efterdyningarna till detta ärende har stark kritik riktats både mot KI och KS i de utredningar som gjorts av Sten Heckscher respektive Kjell Asplund. KI har även fått omfattande klander från Universitetskanslersämbetet (UKÄ) för sitt sätt att sköta affären.
Nya Karolinska Sjukhuset
Ett annat exempel från vårdsektorn är Nya Karolinska i Solna (NKS), ett av världens dyraste sjukhus som när det nu snart står klart redan har visat sig fungera dåligt på flera olika sätt. Beslutsprocessen bakom tillkomsten av detta bygge har beskrivits av journalisterna Henrik Ennart och Fredrik Mellgren i boken ”Sjukt hus” från 2016. De beskriver där hur beslutet i landstingsfullmäktige 2010 att ge Skanska i uppgift att uppföra det nya sjukhuset omgärdades av omfattande sekretess.
Inga åhörare fick följa debatten i plenisalen och ledamöterna fick även skriva under ett tysthetslöfte. Ingenting om planerna fick sålunda diskuteras med de politiskt valdas uppdragsgivare, det vill säga väljarna. Än mindre fick något förmedlas till press och media. Och enligt författarna var det inte bara vid denna tidpunkt utan under alla år som planerna togs fram som politisk opposition, skattebetalare och journalister möttes av ett exceptionellt hemlighetsmakeri. Man menade att det kanske bara var ett tiotal toppolitiker som hade full insyn i projektet.
Skanskas eventuella önskemål om skydd för sina affärsintressen kan inte ha motiverat denna mörkläggning. Mycket sämre än så här kan en förmodat demokratisk process inte gärna bli.
Jag har själv efter många år som anställd på KI granskat några av de skandaler som förekommit där. Mina observationer har sammanfattats i flera artiklar och böcker (se länkar efter artikeln). Bland det jag särskilt intresserat mig för den senaste tiden finns Macchiarini-affären och turerna bakom den jättedonation KI i början 2015 fick från Hongkong.
Vad jag kunnat konstatera under detta grävarbete är att det fortfarande i högsta grad är så som Inga-Britt Ahlenius påtalade för fjorton år sedan, det vill säga att bakgrunden till viktiga myndighetsbeslut i många fall aldrig sätts på pränt. Minst lika störande är den tendens till långtgående sekretessbeläggning som finns.
Rädda anställda
Än mer skrämmande är kanske den rädsla som många KI-anställda visar för att framföra kritiska synpunkter. Sådana finns förvisso, men i en situation där anställningar ofta är tidsbegränsade och där man hela tiden är beroende av att söka pengar för sin verksamhet både från den egna organisationen och andra statliga myndigheter är det få eller inga som öppet vågar gå ut med sin kritik. Man är helt enkelt rädd för att bestraffas uppifrån. Det pris man kan få betala är nämligen mycket högt.
Fråga till exempel de fyra visselblåsarna i Macchiarini-ärendet. Trots den uppskattning och de utmärkelser de fått bland annat från personalen på KS samt av svenska och internationella organisationer så har KI och KS/SLL i egenskap av arbetsgivare vägrat att ge dem en offentlig ursäkt för de trakasserier de utsatts för. Det rör sig därvid inte bara om arbetsrättsliga sanktioner utan även förlust av forskningsanslag med mera.
När anställda på offentliga myndigheter inte längre vågar framföra kritik är den demokratiska processen satt ur spel. I efterdyningarna till de senaste årens skandaler har man på vissa håll börjat införa anonyma visselblåsarfunktioner eller liknande. Men har några reella förändringar i tystnadskulturen ännu skett? Jag har svårt att se det.
Text: Johan Thyberg, pensionerad professor i cell- och molekylärbiologi, legitimerad läkare
Relaterade böcker
- Johan Thyberg: Forskningsfusk eller rättsövergrepp
- Johan Thyberg: Forskning till salu
- Johan Thyberg: Bactiguard Fairy Tale
Relaterade artiklar
- NewsVoice: Svindlande affärer på KI/KUS vid forskning på reservdelsmänniskan – Två patienter dog
- SvD: ”Goda skäl att stoppa pengar till KI-kirurg”
- Dagens Medicin: ”Att KI-kirurgen frias av rektor är en sällan skådad skandal”
- NewsVoice: Exklusivt utdrag ur kommande bok om KI: ”Regenerativ Medicin på Avvägar”
- NewsVoice: ”Rekrytering av Paolo Macchiarini till KI” av Johan Thyberg
- NewsVoice: KI:s satsningar inom regenerativ medicin – En fortsättning på Macchiarini-skandalen
- NewsVoice: Johan Thyberg: Vetenskapsrådet fortsätter svindla miljonbelopp på KI
- NewsVoice: Tveksamheter vid tillsättningen av rådsprofessorer i Vetenskapsrådet
Paolo Macchiarini – han har gått fri! En massmördare i laboratoriemiljö.
Och Josef Mengele fick eskort till Sydamerika.
Det är dags att granska dem som missbrukar makten.
Artikel författaren glömde nämna den Reinfeldtska regeringen som höll på att bygga vapenfabriker åt Saudiarabien i lönndom. Snacka om tystnadskultur.
Heder till dig Birgitta. När fler stöder er som står upp försvinner myglet.
Kanske dags att se Jan Myrdals MYGLAREN igen?
https://www.youtube.com/watch?v=7QwS2od4AzQ
Undras just vilka ledande politiker i vårt land, oavsett parti, som på heder och samvete i dagens läge kan skriva under ”att jag aldrig har ägnat mig åt ruffel och båg”,”aldrig utställt andra löften än sådana jag vet är genomförbara – samt därefter med all kraft verkligen också gjort det”? Eller fått i domstol höra hur ledande professorer vid framstående universitetskliniker i rollen som försäkringsläkare klart manipulerat medicinska konsekvenser, varefter svårt trafikskadade förlorat sina processer mot det egna försäkringsbolaget! – Med resultat att bli totalt ruinerad – trots Läkarförbundets gällande etikregler! I närtid lär Finansinspektionen presentera sina utredningar av mängder av sådana korruptionsanklagelser, där mycket starka misstankar finns om att brott verkligen har skett mot Sveriges Läkarförbunds Etiska Regelverk!
Har själv tidigare forskat i många år och därefter rest jorden runt och presenterat den vid olika universitet och internationella kongresser! Då blir man klart konfunderad, när man kan få läsa om och hur Machiarini-affären tilläts bli hanterad – innan ”ballongen sprack” – Eller hur och att alla ljusskygga verksamheter som kunde avslöjas gällande den senaste byggskandalen – ”Det nya sjukhuset ” i Stockholm! Då väcks klart funderingar om hur etik och moral numera fungerar här i föredömet för alla andra länder – Sverige!
Till de som klagar på tystnadskulturen som hotar demokratin vill jag enbart rekommendera att vi alla direkt ger oss på marsipanrosen i den här korrupta tårtan, d.v.s. monopolkapitalismen.
Jag tror endast att det är så vi kan förvänta oss öppenhet, skepticism och sann vetenskaplighet med karaktär, en sann vetenskaplighet som gynnar precis alla i samhället.
Vissa forskare har mod och karaktär ändå och skiter i repressiva krafter, vilket är utmärkt, men samhället är hårdare nu än förr och p.g.a. sin ansvarskänsla för sina familjer vågar de då inte alltid sticka ut hakan, fastän de kanske skulle vilja göra det.
@ Birgitta 9 Apr, 2018 at 12:36,
Jag mår själv dåligt när jag läser det du skriver. Det är för djävligt att det ska vara på detta viset. Tyvärr är det nog så på mängder av arbetsplatser.
Heder åt dig att du ändå låter ditt samvete styra dina val! Det behövs fler av din kaliber!
Vi måste nog ändå tillsammans gå igenom ”stålbadet” för att få en förändring mot ett fungerande samhälle. Om ingen gör det är hoppet för Sverige ute!
Att människor har frihet att kunna ta del av information ifrån många olika håll, alla tänkbara håll i samhället – och därmed får bilda sig en egen uppfattning – och även uttrycka sin egen åsikt – detta borde vara en självklar rättighet för alla medborgare. Att folket har denna valfrihet det borde ju även ligga i politikernas stora intresse ! För ju mer information folket/väljarna har desto kunnigare folk – och detta kan väl knappast våra politiker ha någonting emot ! Att kontroversiella åsikter och konstruktiv kritik också förs fram i olika debatter det borde ju även uppmuntras av våra politiker – och att de ser detta som någonting mycket bra för samhällsutvecklingen ! Frågan är om våra politiker förstår detta och är mogna för detta ?
Heja Birgitta!
Det behövs många fler som du.
Suck……
Hur kan något överhuvudtaget vara hemligt i en demokrati?
Om folket inför ett val inte har informationen om vem som gör vad eller vad som görs och dessutom sällan med vems ansvar våra skattepengar förbrukas är det svårt att välja företrädare.
Att bojkotta valet är enkelt men hur gör man man för att bojkotta hela det politiska system som i varje givet ögonblick föraktar dom som står för kalaset.
Medeltid eller upplysningstid hur väljer vi?
LeifB
Visserligen har anonyma visselblåsarfunktioner inrättats men jag befarar att detta bara är ett spel för gallerierna. Som vanligt händer inget alls. I förlängningen tror jag att det bara kommer att bli tystare och tystare. Inom en akademi borde det vara högt i tak men i verkligheten är det precis tvärt om. Kritiska diskussioner försiggår inom slutna sällskap.
Min arbetsgivare brukar synas i massmedia några gånger per år under rubriker om forskningsfusk och ekonomiska oegentligheter. Vad allmänheten ser är dessvärre bara toppen på ett isberg. Föregående rektorn beordrade ”lockat på” för några år sedan. Trots detta sipprar ”gudskelov” en del ut genom interna, modiga, visselblåsare. Det finns alltså en gräns för hur mycket man ska tåla som anställd av allt det man ser och vet. Lönen täcker inte det personliga obehaget av att tvingas göra saker mot gällande lagar, förordningar, styrdokument och mot ens personliga heder och samvete.
Personligen hyser jag större lojalitet mot skattebetalarna än en arbetsgivare som hela tiden fifflar i såväl stort som i smått. De använder sig av stora ord på hemsidor och styrdokument – lovar runt och håller tunt och förväntar sig, genom konsensus, att ingen ska ifrågasätta smitet. Den som inte vill leka fifflarleken blir utsatt för organisatoriska dolkar i ryggen.
Under årens lopp har jag vid flera tillfällen bl a ”visslat” till internrevisorerna om ekonomiska oegentligheter då jag som administratör haft sådan insyn. Vid flera tillfällen har dessvärre inga åtgärder vidtagits som t ex att vederbörande fått någon reprimand eller fått betala tillbaka orättmätiga pengar. Däremot har det resulterat i att jag själv drabbats av ledningens vrede som ledde till en ”rovdjursjakt” på undertecknad. ”Du är duktig i ditt arbete, men har en hemsk personlighet – paragrafryttare”. Jakten upphörde när den hjärn- och stressforskande chefen/professorn insåg att hans ”behandling” av mig höll på att kosta mig livet. Senare när jag återfått min styrka tog de till arbetsrättsliga åtgärder och fixade till en verksamhetsförändring som puttade ner mig i kylboxen.
Jag säger bara ”non, je ne regrette rien”. Jag tycker mig ha rätten att följa mitt samvete och säga till när man inte följer regelverk. Jag vägrar att följa tystnadskulturen och tar hellre konsekvenserna eftersom jag inte vill bli ”nedsmutsad” av en sjuk företagskultur som är en avspegling av ett tillika sjukt totalitärt samhällsklimat.
”För mycket makt” och följande rädsla. ”Shoot the messenger” är ett symptom. Typiskt i totalitära/korrupta stater. där ingen till slut vågar meddela några dåliga nyheter. Det lär ha varit så för Hitler på slutet vilket betydde att kriget drevs onödigt länge då ingen vågade tala om för honom hur nära ”FI” egentligen var.
Att det nu sker i Sverige är skrämmande men inte förvånande eftersom PK-mentalitet i grunden är samma sak. Utan PK kollapsar hela pyramiden.
Viktigt att vi ser till att HC Andersson läses, frågas om och förklaras för våra barn och barnbarn!
Hur gick det t.ex. med Svenska regerings inblandning i den Brasilianska mutskandalen? Lyckades man ”tvätta bort” bort allt Svenskt då den tidigare presidenten nyss dömdes till långvarigt fängelse för att ha tagit mutor av just höga SVENSKA tjänstemän? Att samma pack kallar newsvoice och andra oboreonde nyhetskällor för ”fake news” då de inte följer takten på deras svansviftningar och morrningar är ett ”naturligt” fenomen, bland flockdjur. Att ”meetoo” avslöjanden kommer i samma veva vittnar ytterligare om att vi befinner oss i ett förfall som tillåtes att gå ännu längre!