Johan Thyberg: Svenska tystnadskulturen ger oss skandalerna som blir kända över hela världen

NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. Stöd vårt arbete genom att donera, sponsra (tex granskningar, utlandsreportage) eller annonsera.
publicerad 9 april 2018
- NewsVoice redaktion

Johan Thyberg som är en pensionerad professor från KI och legitimerad läkare varnar i denna debattartikel för farorna med tystnadskulturen i Sverige som är en bra jordmån för skandaler. När allt det som borde stoppats tidigt till slut blir synligt är det ofta för sent. Tystnadskulturen uppstår genom förtryck av intern kritik inom organisationer och toppstyrning.

Text: Johan Thyberg

Ett flertal skandaler har under senare år drabbat svenska myndigheter. Som exempel kan nämnas: (i) byggandet av Nya Karolinska i Solna; (ii) transplantationen av konstgjorda luft-strupar på Karolinska Universitetssjukhusetunder ledning av kirurgen Paolo Macchiarini; (iii) Transportstyrelsens outsourcing av säkerhetsklassade register till icke säkerhetsklassad per-sonal utomlands; (iv) polis- och domstolsväsendets haveri i flera anmärkningsvärda fall; och (v) metoo-uppropet mot sexuella trakasserier bland annat inom den offentliga kultur- och akademisfären. Och detta är ändå bara toppen av isberget.


Bakgrunden till denna utveckling är komplex, men ett stort ansvar vilar på ledningen inom myndigheterna och på Regeringen som styr och övervakar deras arbete. En faktor i sammanhanget är den maktkoncentration som sedan flera decennier har utvecklats när myndigheter slagits ihop.


Se till exempel Transportstyrelsen som bildades 2009 genom sammanslagning av ett flertal statliga verk. Samtidigt har myndigheternas chefer fått allt större beslutsansvar medan styrelser och andra organ fått en alltmer underordnad roll.

Detta uppmärksammades 2004 i en rapport från Statskontoret till Regeringen och Finansdepartementet om ”myndigheternas ledning och organisation” (2004:9). Där konstaterades att:

ArcanumSkolan 2024

”styrelser med begränsat ansvar är den ledningsform som är mest problematisk ur ansvarssynpunkt samtidigt som det är den vanligaste ledningsformen”.

En annan förändring är att myndigheterna i sitt arbete alltmer kommit att efterlikna privata företag. Brukarna har blivit ”kunder” och på universitet och högskolor har till och med forskarna blivit ”kunder” som får betala för att få tillgång till laboratorielokaler och annat som förr ansågs ingå som en självklar och nödvändig resurs i anställningen.


Som en del i denna omvandling har myndigheterna börjat lägga ökad vikt vid sina kommunikationsavdelningar som fått till uppgift att fungera som PR-byråer och sprida en positiv och gärna lite glättig bild av verksamheten. De anställda förväntas vara ”lojala” och uppmanas att kontakta presstjänsten om man uppsöks av journalister.


Meddelarfriheten och offentlighetsprincipen

Den meddelarfrihet och offentlighetsprincip som fastslås i tryckfrihetsförordningen (SFS nummer 1949:105) – en del av grundlagen – syftar till att ge medborgarna insyn i myndig-heternas arbete och hur skattemedel används.

Inga-Britt Ahlenius - Foto: Erika Svensson
Inga-Britt Ahlenius – Foto: IPSNews.net – Erika Svensson – Erikasvensson.com

Som påpekades av Inga-Britt Ahlenius – tidigare generaldirektör på Riksrevisionsverket – i två debattartiklar i DN från 2004 så är den svenska öppenheten i stort en myt och offentlighetsprincipen har lett till att mycket av beslutsfattandet inom våra myndigheter aldrig dokumenteras. Den reella makten har koncentrerats till ett fåtal personer som sätter agendan i slutna rum. Offentlighetsprincipen kan enligt henne därför liknas vid ”rätten att granska tomma skåp”.

Meddelarfriheten och offentlighetsprincipen innebär att andra krav kan ställas på offentligt anställda än på anställda i privata företag. Som statsvetaren Lennart Lundquist skrev i boken ”Demokratins väktare” från 1998 så förväntas offentligt anställda ha rollen inte bara som demokratins tjänare utan samtidigt också som dess väktare. I den senare rollen har de ansvar för att slå larm när skattemedel används på ett oetiskt och oriktigt sätt. Detta har dock blivit alltmer ovanligt när kraven på att rätta in sig i ledet ökat.

Skandaler i tystnadskulturen

Denna tystnadskultur har uppmärksammats i samband med flera av de skandaler som avslöjats under senare år. Inte minst genom metoo-uppropet har det blivit uppenbart hur utbrett detta fenomen är. Här tas några aktuella exempel från vård- och forskningsvärlden upp.

Macchiarini-skandalen

Paolo Macchiarini - Foto: Staffan Larsson Medifophoto.com
Paolo Macchiarini – KI Pressfoto: Staffan Larsson Medifophoto.com

När de fyra visselblåsarna på Karolinska Institutet (KI) och Karolinska Universitetssjukhuset (KS) 2014 slog larm om följderna av de transplantationer av en konstgjord luftstrupe som gjordes några år tidigare och det falska sätt på vilket resultaten av ingreppen hade beskrivits i vetenskapliga publikationer möttes de först bara av tystnad.

Anmälan som sådan fick ligga flera månader utan att något gjordes. Det som först hände var istället att anmälarna av KS ledning hotades med avsked och andra typer av repressalier för påstått intrång i journaler. Man bortsåg därvid från att de varit involverade i vården av patienterna när svåra komplikationer tillstött.

Vad de hade gjort var i grunden bara att som offentligt anställda läkare/forskare ha fullgjort sin plikt att slå larm om operationer som utförts med en oprövad metod och utan lagstadgade tillstånd. För den sakens skull hade de gått in i journalerna och jämfört vad som stod där med de framgångsbeskrivningar som gavs i forskningsartiklarna. Det fanns en risk att metoden skulle börja tillämpas på andra håll i världen, inte minst eftersom stora kommersiella intressen var inblandade. Detta borde självklart förhindras.

I efterdyningarna till detta ärende har stark kritik riktats både mot KI och KS i de utredningar som gjorts av Sten Heckscher respektive Kjell Asplund. KI har även fått omfattande klander från Universitetskanslersämbetet (UKÄ) för sitt sätt att sköta affären.

Nya Karolinska Sjukhuset

Ett annat exempel från vårdsektorn är Nya Karolinska i Solna (NKS), ett av världens dyraste sjukhus som när det nu snart står klart redan har visat sig fungera dåligt på flera olika sätt. Beslutsprocessen bakom tillkomsten av detta bygge har beskrivits av journalisterna Henrik Ennart och Fredrik Mellgren i boken ”Sjukt hus” från 2016. De beskriver där hur beslutet i landstingsfullmäktige 2010 att ge Skanska i uppgift att uppföra det nya sjukhuset omgärdades av omfattande sekretess.

Inga åhörare fick följa debatten i plenisalen och ledamöterna fick även skriva under ett tysthetslöfte. Ingenting om planerna fick sålunda diskuteras med de politiskt valdas uppdragsgivare, det vill säga väljarna. Än mindre fick något förmedlas till press och media. Och enligt författarna var det inte bara vid denna tidpunkt utan under alla år som planerna togs fram som politisk opposition, skattebetalare och journalister möttes av ett exceptionellt hemlighetsmakeri. Man menade att det kanske bara var ett tiotal toppolitiker som hade full insyn i projektet.

Skanskas eventuella önskemål om skydd för sina affärsintressen kan inte ha motiverat denna mörkläggning. Mycket sämre än så här kan en förmodat demokratisk process inte gärna bli.

Jag har själv efter många år som anställd på KI granskat några av de skandaler som förekommit där. Mina observationer har sammanfattats i flera artiklar och böcker (se länkar efter artikeln). Bland det jag särskilt intresserat mig för den senaste tiden finns Macchiarini-affären och turerna bakom den jättedonation KI i början 2015 fick från Hongkong.


Vad jag kunnat konstatera under detta grävarbete är att det fortfarande i högsta grad är så som Inga-Britt Ahlenius påtalade för fjorton år sedan, det vill säga att bakgrunden till viktiga myndighetsbeslut i många fall aldrig sätts på pränt. Minst lika störande är den tendens till långtgående sekretessbeläggning som finns.


Rädda anställda

Än mer skrämmande är kanske den rädsla som många KI-anställda visar för att framföra kritiska synpunkter. Sådana finns förvisso, men i en situation där anställningar ofta är tidsbegränsade och där man hela tiden är beroende av att söka pengar för sin verksamhet både från den egna organisationen och andra statliga myndigheter är det få eller inga som öppet vågar gå ut med sin kritik. Man är helt enkelt rädd för att bestraffas uppifrån. Det pris man kan få betala är nämligen mycket högt.

Fråga till exempel de fyra visselblåsarna i Macchiarini-ärendet. Trots den uppskattning och de utmärkelser de fått bland annat från personalen på KS samt av svenska och internationella organisationer så har KI och KS/SLL i egenskap av arbetsgivare vägrat att ge dem en offentlig ursäkt för de trakasserier de utsatts för. Det rör sig därvid inte bara om arbetsrättsliga sanktioner utan även förlust av forskningsanslag med mera.

När anställda på offentliga myndigheter inte längre vågar framföra kritik är den demokratiska processen satt ur spel. I efterdyningarna till de senaste årens skandaler har man på vissa håll börjat införa anonyma visselblåsarfunktioner eller liknande. Men har några reella förändringar i tystnadskulturen ännu skett? Jag har svårt att se det.

Text: Johan Thyberg, pensionerad professor i cell- och molekylärbiologi, legitimerad läkare

Relaterade böcker

Relaterade artiklar

Donera till NewsVoice

Du kan stötta Newsvoice via MediaLinq