Nora Axelsson Håkansson är riksdagskandidat för Fi, och med sina 17 år Sveriges näst yngsta politiker. Dock hinner hon fylla 18 innan valdagen. I en intervju berättar hon om åldersdiskrimineringen i politiken och hur många äldre tvivlar på hennes kunskaper. Hon tycker att politiken domineras av gubbar i kostym, och tror inte yngre väljare vill rösta på någon ”annan vuxen som bestämmer över dom”.
Text: Jan-Olof Sandgren | Denna artikel har tidigare publicerats i Det Goda Samhället och den återpubliceras med tillstånd i NewsVoice
Hennes åsikter är inte särskilt anmärkningsvärda för en gymnasietjej i 17-årsåldern. Många ungdomar tänker så. Jag hade inte haft några invändningar, om det inte vore för att hon kandiderar till en förtroendepost som kan placera henne i kretsen av makthavare som ska avgöra Sveriges framtid. Då ska hon naturligtvis granskas. Inte minst för att hon är ung och oerfaren.
Hennes hjärtefråga är hat på nätet. Hon berättar att hon själv utsätts för ungefär 200-300 nätbrott i månaden, och är vid det här laget uppe i några hundra polisanmälningar. Det borde göra henne till en av Sveriges mest brottsutsatta politiker. För det kan ju knappast röra sig om något så alldagligt som att människor hör av sig och är förbannade. Sådant får man naturligtvis tåla som politiker. Lagbrott mot offentlig person brukar innebära någon typ av fysiskt hot, eller trakasserier mot familjen.
Om vi ponerar att hon varit känd som politiker i ungefär ett år, och bara räknar de brott som faktiskt polisanmälts, blir det ändå runt en kriminell handling om dagen.
Jag undrar om ens Stefan Löfven kommer upp i den statistiken? Kanske gäller det för särskilt utsatta politiker som Jimmie Åkesson.
En alternativ förklaring är att Nora Axelsson Håkansson helt enkelt anser att kritik som riktas mot hennes person – i synnerhet om den är aggressiv och uppfattas som orättvis – också är olaglig. Eller borde vara det. Det är i så fall en uppfattning hon delar med flertalet av världens diktatorer.
I vårt samhälle är det fortfarande OK att hata Jimmie Åkesson. Man får tycka att Stefan Löfven är imbecill, att Hanif Bali är en brunråtta eller att Annie Lööf är en bitterf***a, även om det inte är speciellt hövligt. Man får håna politiker, ljuga om dem, dra dem i smutsen eller påstå att de är korrumperade. Man får säga nästan vad som helst om politiker, så länge man inte hotar med handgripligheter. I en demokrati. I en diktatur gäller förstås andra spelregler.
I Iran är det säkert lättare att dra näthatare inför rätta. Och i Saudiarabien. Raif Badawi dömdes till exempel till 1 000 piskrapp för att ha bloggat på ett sätt som kränkte det religiösa etablissemanget. Salman Rushdie var synnerligen oförskämd mot ingen mindre än Islams grundare, och har sedan dess levt under dödshot. Journalisten Dawit Isaak skrev nog inte särskilt snällt om politikerna i Eritrea 2001, i varje fall blev han fängslad så svensk medborgare han var.
Många har gjort iakttagelsen att demokratins genombrott i Europa sammanfaller med att fler tar sig rätten att håna sina makthavare. Pionjärer som Voltaire, Hogart och Daumier var inte precis några nyanserade kritiker. Tvärtom var de ganska elaka, kanske till och med orättvisa i en del stycken. Men människor skrattade och makthavarna var tvungna att svälja sitt förtret. Vägen mot demokrati låg öppen.
Nu svänger pendeln åt andra hållet. Läste nyligen om hur två kommunalråd i Skåne polisanmält två karikatyrer, varav en föreställde en gås med munkavle. Kommunchefen berättar för svt hur han ”tog väldig illa vid sig”. Se här [SVT] och döm själva.
Samtidigt som demokratin inskränks på allt fler områden, vill man förbjuda oss att kränka, hata, såra, reta, förödmjuka och förakta varandra. Attacken på Charlie Hebdo 2015 kanske markerar slutet på en epok som började med Voltaire, och där satir, råa sparkar under bältet och elakheter var acceptabla uttryck för folkviljan. Numera ska vi var snälla mot varandra, allt annat betecknas som hat.
Var tid fostrar sin diktator. Under det patriarkala 1900-talet såg de ut som Hitler, Stalin eller Ayatollah Khomeini. 2000-talets diktator kanske kommer till oss i skepnad av en ung kvinna med feministiska ideal, som vill lära oss att inte hata.
“Ett föråldrat valsystem, som tillåter extrema partier uppbackade av oseriös media, har skapat hat och splittring i en värld som behöver mer av enighet och kärlek. Ibland måste man ha modet att ifrågasätta gamla institutioner. För verklig demokrati är ju så mycket mer än så. Det handlar om respekt för varandra, och för världen. Vi har bara en jord och den har vi tillsammans. Det är ingenting man kan rösta bort.” [fiktivt citat]
Ungefär så kanske det kommer att låta, när den nya tidens diktator äntrar scenen.
Text: Jan-Olof Sandgren, Det Goda Samhället
En kommentar till mitt ovanstående. Editeringen blev på sajten inte densamma som skrivet, men sätt ett kommatecken efter skalans första ord så blir det klarare.
EX.: hat, fascism(extremhöger) ödeläggelse
Denna skala finns alltid som grund i allt som en homo sapiens har för sig. Skall man komma runt detta så är man något “homo novis” eller sånt.
@ Andersson 15 Jul, 2018 at 20:3
Ganska klokt sagt!!
En sextioåring vet hur det är att vara sjutton men en sjuttonåring har inte en aning om hur det är att vara sextio och det har ingenting med begåvning eller intelligens att göra. Sedan kan det vara annorlunda att vara sjutton år i dagens Sverige mot hur det var att vara sjutton i det Sverige sextioåringen levde i. När jag var ung hade jag svårt att förstå värdet av erfarenhet tyckte att ett skärpt intellekt mycket väl kunde väga upp erfarenhet. Idag med mera erfarenhet och ett slöare intellekt har jag ändrat mej. Sedan har erfarenhet inte bara med ålder att göra.
Åke i Sörmland, den sista meningen i Din kommentar är något att tänka på..-NÄR NI VÄST TRÖTTAT UT ER MED ERA KRIG BLIR BUDDISTER HELA BUNTEN. Jag själv, tror på sans och BALANS! Balansen är viktig att ha med sig i allt vi gör, både som tankar, ord, och gärningar, annars blir det fel!
Unga politiker är i och för sig inte fel, men då krävs det att man står på egna ben med sunt förnuft, och att kunna se målet och syftet i det man står för, nu är det för få unga som klarar detta..Det är för få som har huvudet i “himmelen och fötterna på jorden samtidigt”.
När västvärlden och i synnerhet Sverige börjar förstå att politik är ett emotionellt fenomen, då öppnas vägen till en lösning. För en taoist, hindu eller buddhist är detta självklarheter*, men den abrahamistiska världen har övergett sina basala kunskaper och har ägnar sig åt vapenskrammel istället.
* jing och jang är omgiven av en cirkel, som är lösningen – enhet och balans.
Den politiska skalan är vertikal och det gör höger/vänster begreppen falska. De är i princip samma sak med den skillnaden att vänster är mer lömsk. Resultatet är det samma – ödeläggelse.
Skalan emotioner ser ut i stort som så:
Stort intresse
Liberal fullt etisk sådan (har inget med “vänster” att göra)
konservatism felaktigt benämnt höger
uttråkning initiativlös
antagonism socialdemokrati
smärta autoimmuna saker
fiendskap du har fel, det är ditt fel
hat fascism(extremhöger) ödeläggelse
lömskt hat kommunism(extremvänster)för ditt eget bästa ödeläggelse
skräck flykt eller stel
sorg tillbakablickande
sympati drypande tycka synd om för att vinna fördelar
apati ingen handling
utslagen
död alla är lika
Vägen till lösning är vandringen upp genom skalan och gör man det snabbt har man kontroll hela vägen.
Hjälper man upp en person från utslagen och stannar vid lömskt hat har du en gående bomb.
Men som en munk en gång sa: när ni väst tröttat ut er med era krig blir buddister hela bunten.
Man pratar ofta om åldersdiskriminering och det har därför på fullt allvar inom vissa politiska partier diskuterats om man skall sänka rösträttsåldern.
Går jag till mig själv i den ålder som denna långt i från vuxna extremfeminist befinner sig så var ju världen helt knäpp som inte förstod vad man själv ansåg som fullständigt självklart.
Frågan måste dock ställas, varifrån har denna extremfeminist fått sina idéer??
Hennes föräldrar har sannolikt uppfostrat henne till att bli den hon nu är, dvs hennes livsresa kommer sannolikt att sluta med att hon tvingas fundera igenom en hel del av sina sk sanningar.
Endera förblir hon trogen sina vansinniga ideal och återvänder ständigt till barrikaderna på gator och torg under hela sitt vuxna liv, sannolikt iklädd svart huvtröja försedd med basebollträ för att tysta meningsmotståndare.
Eller så lugnar hon ned sig en smula och tar som vuxen plats inom någon myndighet finansierad av skattemedel där hon driver sin extrema människosyn vidare till medborgarnas förfång.
Att extremfeminister skulle bli framtida diktatorer är nog ända att misstro genomsnittssvenskens förmåga att skilja på rätt och fel. Även om vurmen för Gudrun Schyman är förvånansvärt hög.
Att Nora Axelsson-Håkansson förblir sina ideal trogen är illa nog!!
Utmärkt artikel!
Det beskrivna scenariet är helt korrekt. Stackars Nora Axelsson Håkansson, hon har tydligen som så många andra av den generationen vuxit upp med en synnerligen naiv verklighetsbild. Att hon dessutom nu skulle vara uppe i några hundra polisanmälningar gör ju henne mer effektiv än Näthatsgranskaren.se.
Låt mig gissa: Ingen av anmälningarna har lett till något åtal… Snarare verkar det som om Nora lider av någon form av förföljelsemani (hoppsan, där drog man väl på sig en anmälan).
Jag skulle också tro att en hel del av det s.k. näthatet bara handlar om att “offret” känner sig kränkt. Och vem kan illustrera det komiska i dettta bättre än Steve Hughes:
https://www.youtube.com/watch?v=ceS_jkKjIgo
Nej, jag tror nog inte att vi ska ha några tonåringar som ansvarar för rikets och befolkningens välmående. Ett någorlunda stort mått av livserfarenhet är ju högst rimligt att kräva.
Om någon är 17 år och anser sig vara kompetent nog att leda landet så beror det sannolikt på Dunning-Kruger-effekten och att personen är lågpresterande, men visst kan det röra sig om en extremt högpresterande individ som inte drabbats av bluffsyndromet också. Personen kan givetvis göra olika begåvnings/kompetens-tester för att bevisa saken för sig själv.