NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. 
Nora Axelsson Håkansson är riksdagskandidat för Fi, och med sina 17 år Sveriges näst yngsta politiker. Dock hinner hon fylla 18 innan valdagen. I en intervju berättar hon om åldersdiskrimineringen i politiken och hur många äldre tvivlar på hennes kunskaper. Hon tycker att politiken domineras av gubbar i kostym, och tror inte yngre väljare vill rösta på någon ”annan vuxen som bestämmer över dom”.
Text: Jan-Olof Sandgren | Denna artikel har tidigare publicerats i Det Goda Samhället och den återpubliceras med tillstånd i NewsVoice
Hennes åsikter är inte särskilt anmärkningsvärda för en gymnasietjej i 17-årsåldern. Många ungdomar tänker så. Jag hade inte haft några invändningar, om det inte vore för att hon kandiderar till en förtroendepost som kan placera henne i kretsen av makthavare som ska avgöra Sveriges framtid. Då ska hon naturligtvis granskas. Inte minst för att hon är ung och oerfaren.
Hennes hjärtefråga är hat på nätet. Hon berättar att hon själv utsätts för ungefär 200-300 nätbrott i månaden, och är vid det här laget uppe i några hundra polisanmälningar. Det borde göra henne till en av Sveriges mest brottsutsatta politiker. För det kan ju knappast röra sig om något så alldagligt som att människor hör av sig och är förbannade. Sådant får man naturligtvis tåla som politiker. Lagbrott mot offentlig person brukar innebära någon typ av fysiskt hot, eller trakasserier mot familjen.
Om vi ponerar att hon varit känd som politiker i ungefär ett år, och bara räknar de brott som faktiskt polisanmälts, blir det ändå runt en kriminell handling om dagen.
Jag undrar om ens Stefan Löfven kommer upp i den statistiken? Kanske gäller det för särskilt utsatta politiker som Jimmie Åkesson.
En alternativ förklaring är att Nora Axelsson Håkansson helt enkelt anser att kritik som riktas mot hennes person – i synnerhet om den är aggressiv och uppfattas som orättvis – också är olaglig. Eller borde vara det. Det är i så fall en uppfattning hon delar med flertalet av världens diktatorer.
I vårt samhälle är det fortfarande OK att hata Jimmie Åkesson. Man får tycka att Stefan Löfven är imbecill, att Hanif Bali är en brunråtta eller att Annie Lööf är en bitterf***a, även om det inte är speciellt hövligt. Man får håna politiker, ljuga om dem, dra dem i smutsen eller påstå att de är korrumperade. Man får säga nästan vad som helst om politiker, så länge man inte hotar med handgripligheter. I en demokrati. I en diktatur gäller förstås andra spelregler.
I Iran är det säkert lättare att dra näthatare inför rätta. Och i Saudiarabien. Raif Badawi dömdes till exempel till 1 000 piskrapp för att ha bloggat på ett sätt som kränkte det religiösa etablissemanget. Salman Rushdie var synnerligen oförskämd mot ingen mindre än Islams grundare, och har sedan dess levt under dödshot. Journalisten Dawit Isaak skrev nog inte särskilt snällt om politikerna i Eritrea 2001, i varje fall blev han fängslad så svensk medborgare han var.
Många har gjort iakttagelsen att demokratins genombrott i Europa sammanfaller med att fler tar sig rätten att håna sina makthavare. Pionjärer som Voltaire, Hogart och Daumier var inte precis några nyanserade kritiker. Tvärtom var de ganska elaka, kanske till och med orättvisa i en del stycken. Men människor skrattade och makthavarna var tvungna att svälja sitt förtret. Vägen mot demokrati låg öppen.
Nu svänger pendeln åt andra hållet. Läste nyligen om hur två kommunalråd i Skåne polisanmält två karikatyrer, varav en föreställde en gås med munkavle. Kommunchefen berättar för svt hur han ”tog väldig illa vid sig”. Se här [SVT] och döm själva.
Samtidigt som demokratin inskränks på allt fler områden, vill man förbjuda oss att kränka, hata, såra, reta, förödmjuka och förakta varandra. Attacken på Charlie Hebdo 2015 kanske markerar slutet på en epok som började med Voltaire, och där satir, råa sparkar under bältet och elakheter var acceptabla uttryck för folkviljan. Numera ska vi var snälla mot varandra, allt annat betecknas som hat.
Var tid fostrar sin diktator. Under det patriarkala 1900-talet såg de ut som Hitler, Stalin eller Ayatollah Khomeini. 2000-talets diktator kanske kommer till oss i skepnad av en ung kvinna med feministiska ideal, som vill lära oss att inte hata.
”Ett föråldrat valsystem, som tillåter extrema partier uppbackade av oseriös media, har skapat hat och splittring i en värld som behöver mer av enighet och kärlek. Ibland måste man ha modet att ifrågasätta gamla institutioner. För verklig demokrati är ju så mycket mer än så. Det handlar om respekt för varandra, och för världen. Vi har bara en jord och den har vi tillsammans. Det är ingenting man kan rösta bort.” [fiktivt citat]
Ungefär så kanske det kommer att låta, när den nya tidens diktator äntrar scenen.
Text: Jan-Olof Sandgren, Det Goda Samhället
