Patrik Engellau: Vi måste ta oss ur komfortzonen som förslavar oss

NewsVoice är en oberoende nättidning med utgivningsbevis som startade 2011. Syftet är att publicera nyheter, debattartiklar, kommentarer och analyser. Stöd vårt arbete genom att donera, sponsra (tex granskningar, utlandsreportage) eller annonsera.
publicerad 16 juli 2018
- NewsVoice redaktion
Från filmen Gladiator - Foto: DreamWorks, Universal Pictures

Patrik Engellau tar oss tillbaka i historien för att beskriva människans benägenhet att låta sig förslavas av en liten minoritet som kallas för “makten”. Han frågar sig hur svårt det egentligen kan vara för oss att bli fria igen. För att lyckas måste vi ta oss ur våra egna komfortzoner som vi bäddat in oss i. Det handlar om beroendeframkallande sport, TV-program där vi tävlar med varandra i allt från matlagning till sång, flabbig radio, politiska löften om trygghet, bidragssystem och andra fiffigheter. Förslavningen gäller alla, migranter likväl som svenskar, konstaterar NewsVoice. [ingress av NewsVoice]

Text: Patrik Engellau, redaktör, Det Goda Samhället | Krönikan har tidigare publicerats i DGS | Foto från filmen Gladiator: DreamWorks, Universal Pictures

Patrik Engellau - Foto: Den Nya Välfärden, Wikimedia, CC BY 3.0
Patrik Engellau är grundare och ordförande (2018) för tankesmedjan Den Nya Välfärden – Foto: Den Nya Välfärden, Wikimedia, CC BY 3.0

Étienne La Boétie (1530–1563) var en fransk tänkare, kompis med den mer välkände Michel de Montaigne. Vid arton års ålder skrev Boétie, påstås det, boken Diskurs om det frivilliga slaveriet. En del hävdar att Montaigne var inne och redigerade texten som publicerades först efter författarens död.

Boétie försöker förstå en sak som vi fortfarande och rätt utsiktslöst kämpar för att begripa, nämligen varför folk tolererar sina härskares diktat även när folket inte gillar diktaten. Ett aktuellt exempel kan vara svensk migrationspolitik. Boétie säger att folkens lydnad är en anomali eftersom det vore så lätt att strunta i härskarna.


Härskarna är en mycket liten grupp, kanske – Boétie gör långa utflykter i historien – bara en enda tyrann, och folket är stort och potentiellt mäktigt. Det skulle räcka med att folket bara negligerade härskarna för att härskarna skulle falla.


Hur skulle det gå till här hos oss? frågar jag mig. Det är klart att om alla företag underlät att betala in skatten så skulle politikerväldet ganska snabbt bli spakt och medgörligt men eftersom ingen företagare törs ta risken att stå ensam som frihetskämpe blir det inget av det projektet. Där börjar Boéties funderingar.


Det finns exempel i historien på att människor varit besatta av frihetslängtan vilket förutsätter mer djärvhet och vilja att, för frihetens skull, sätta sig upp mot förtryckare än vad som faller sig naturligt för den normalt förhärskande slavmentaliteten.


Den persiske härskaren Xerxes förberedde sig att erövra Grekland och skickade två sändebud till Sparta och Aten för att be om vatten och jord. (Vad de skulle ha jord till vet jag inte.) Grekerna slängde sändebuden i en brunn respektive en djup grop och sa åt dem att ta vad de behövde och överlämna till sin härskare Xerxes.

Fria män:

”känner frihetens eld brinna i hjärtat, föraktar faran och önskar inget högre än att med döden som insats, tillsammans med sina kamrater, skaffa sig heder och ära. Dessa fria män tävlar sinsemellan om att vara den förste att tjäna det gemensamma bästa. Alla vill ha sin del av förlustens plågor eller segerns triumf.”

Men så ligger det alltså för det mesta inte till, vilket Boétie beklagar. I stället för friheten väljer människorna slaveriet. Slaveriet är en mentalitet som människan svårligen kan ta sig ur. ”Förslavade personer visar ingen djärvhet och inget mod i striderna”.

Friheten är människans naturtillstånd, men så fort hon förlorar friheten kommer slaveriet att bli en vana som hon inte kan ta sig ur utan tvärtom lär sig att älska.

”Det främsta skälet till det frivilliga slaveriet är vanan. Det bevisas av att hästar först kämpar mot betslet och sedan lär sig att trivas med det precis som de inledningsvis försöker göra uppror mot sadeln och därefter vänjer sig och stolt bär instrumenten som är tecken på underkastelse.”

Härskarna har metoder att få folk att gilla förtrycket. Cirus planerade att erövra Lydien för att ta kung Krösus rikedomar. Lydierna började göra motstånd men i stället för att slå ned dem beslöt Cirus att inrätta bordeller, krogar och offentliga sportevenemang och att tvinga lydierna att delta vilket de gjorde med liv och lust. Cirus behövde aldrig lyfta svärdet mot lydierna. Boétie hävdar att det latinska ordet för lek, spel och skämt, ”ludi”, kommer från ordet ”lydier”.

”Det är svårare att locka till sig en fågel med en visselpipa eller en fisk med agnad krok än att locka människorna till slaveri eftersom det räcker med att visa dem en liten munsbit av något läckert. Det är oerhört hur kraftigt de reagerar på små kittlingar. Teatrarna, spelen, evenemangen, de vilda djuren och andra sådana enkla nöjen var för antikens folk slaveriets lockbeten. Sådant har folket alltid varit.”


Härskarna delade ut bidrag och ordnade med skådespel och spännande evenemang för att locka det lättlurade folket in i slaveriet och beroendet av överheten. ”Men folket begrep inte att de på det sättet bara återfick en liten del av det som tyrannen tidigare hade stulit från dem.”


Håll med om att det finns paralleller med vår tid. Rom var något av en välfärdsstat för stadens befolkning. Julius Caesar, säger Boétie, var på en gång en illgärningsman och en välgörare och därför hatades han och älskades av folket.

”Hur ondskefull han än varit i livet blev romarna så sorgsna efter hans död med tanke på festerna och skådespelen att de inte tvekade att klä sig i sorg. De betraktade honom som en verklig landsfader och skänkte honom fler hedersbetygelser efter döden än de gett någon annan utom möjligtvis Caesars egna banemän.”

Text: Patrik Engellau, redaktör, Det Goda Samhället

ArcanumSkolan 2024

Du kan stötta Newsvoice via MediaLinq

Tags: slaveri