SPACE & HUMOR. Den populära teknik- och vetenskapstidningen Illustrerad Vetenskap har skrivit om svarta hål igen. Vid en sökning enbart på tidningens sajt med Google blir det idag 1000-tals träffar på begreppet “svarta hål”. Det är en gåta. Varför kan de inte sluta? Ingen har ändå sett ett svart hål och forskarna vet nästan ingenting om dem. 

Senaste artikeln om svarta hål publicerades i september 2018  rubricerad: “Kina kastar sig in i jakten på svarta hål” och svartahålsskribenten på Illustrerad Vetenskap fick gå upp i brygga igen. Äntligen! Redaktionen skriver:

“Enligt projektledaren Lu Fangjun ska man också undersöka svarta hål – och allra helst svarta hål som smälter samman”.

Två svarta hål som blir till ett svart superhål, kan det bli bättre?

Ute i sociala medier cirkulerar rykten om om varför det skrivs så mycket om fenomenet i tidningen. De huvudsakliga teorierna är:

  • Allmänheten är oerhört intresserad av att läsa om svarta hål.
  • Illustrerad Vetenskap är oerhört intresserad av att publicera om svarta hål.
  • Båda alternativen ovan samtidigt.
  • Svarta hål är en kombination av något exotiskt, paradoxalt, spännande och tryggt eftersom de alltid ligger långt borta.
  • Konspirationsteorin att man försöker få bort folkets uppmärksamhet från något viktigt genom att dra uppmärksamheten till något oviktigt som folk ändå inte kan påverka.

Vad tror du? Varför kan inte Illustrerad Vetenskap sluta skriva om svarta hål?

Text: Torbjörn Sassersson | Svarta hål – Image: Deselect, licens CC0 1.0, Pixabay.com

24 KOMMENTARER

  1. Bonnier-medias monopolkapitalistiska ägare är kanske facinerade av stora saker som egoistiskt suger i sig allt runt omkring, samtidigt som de verkar utan att riktigt synas?

    Kanske är det något stort monopolkapitalistiskt Bonnier-familj-bröllop på gång, i vilket brudparen skall liknas med två stora svarta hål?

  2. Säkert för att det är fantasieggande. Vore intressant att veta var forskningsmedlen kommer från när det gäller teorin om det mekanistiska Universumet och gravitationen som sammanhållande kraft. Hur många miljarder har inte lagts på detta i form av tex Cern? Skulle inte vara förvånande om det är samma krafter som håller i taktpinnen kring klimatforskningen. Hade samma medel istället lagts på plasmaforskning hade det nog lett fram till att vi i dagsläget haft en ”hållbar” modell av Universum, styrkt av praktiska experiment, som fungerar utan sk fudge factors som mörk materia och energi.

  3. Vem läser Illustrerad Vetenskap? Möjligen bläddras tidningen förstrött igenom i hårfrisörskans väntrum eller att någon pensionär, som väntar på bussen, inte har annat för sig. Läs Forskning och Framsteg istället. Ett snäpp bättre, och ägs inte av Bonnier.

  4. Jag tror att Illustrerad Vetenskap inte kan sluta skriva om detta ämne därför att det är så intressant och den här frågan har ju ännu inte blivit löst än. Så forskarna får väl fortsätta ett tag till antar jag. Men om man nu inte hittar svaret på det man söker medan tiden bara går och går och man står kvar och stampar på samma ställe utan att komma någon vart då måste man ju byta taktik och tänka utanför boxen och försöka tänka nytt – ja, man måste vara lite “tokig” och tänka det otänkbara. Och då kan det hända att man kommer in på ovetenskapliga tankegångar och man kan därmed bli klassad som flummig, men jag anser att det är bättre att försöka förstå hur livet är uppbyggt än att avstå från att ha en uppfattning.

    Det här är ett ämne som fascinerar många – så även mig – och jag har en teori, även om den till stora delar är tagen från annat håll så har jag skaffat mig en förståelse omkring vad svarta hål består av. Här är den teorin:

    Jag tror att vi lurar oss själva när vi tror att den fysiska världen är en solid verklighet, för den fysiska världen är bara en illusion – det är endast vår upplevelse av den fysiska världen som är verklig !
    Så, vad består då det fysiska av ? – För att förstå hur den fysiska 3D-världen är uppbyggd så behöver man gå ner i fysikens minsta beståndsdelar – atomerna – vilka är grunden för all materia i universum. Alla atomer befinner sig ständigt i rörelse, där all materia i universum vibrerar vid en viss frekvens, beroende av rörelsehastigheten i dess grundläggande struktur. Eftersom all fysisk materia består av atomer, atomkärnor med elektroner i omloppsbana, där den överlägset största delen, mer än 99.999 %, består av tomrum eller av elektromagnetiska energier – och eftersom atomkärnan och elektronerna möjligtvis har samma uppbyggnad så återstår ”ingenting” !

    I mikrouniversumet rör sig elektronerna så snabbt runt atomkärnan att vi, i vårt mellan-universum, i vår långsammare värld, i vårt tröga 3D-medvetande, upplever detta tomrum, dessa elektromagnetiska energier, som fysiska ting. (Där tätheten hos de fysiska tingen beror på hur många elektroner som finns i omloppsbanan). Om man ser på världen/universum ur ett mikrouniversum-perspektiv då går allting i en mycket långsammare takt – där går vår jord (elektronen) runt solen (atomkärnan) med hjälp av gravitationskrafterna. Men, när man ser på samma värld, mikrovärlden, ur ett större och långsammare tid-o-rum-perspektiv då uppfattar man inte dessa energier som gravitationskrafter, utan som elektromagnetiska energier !
    Så, man skulle kunna säga att den fysiska världen, tid o rum-världen, inte är en solid verklighet – den är bara en illusion, programmerade illusioner. Man skulle kunna säga att rummet är som stelnad tid – en form av materiell rörelseenergi som tillåter separation av programmerade illusioner av sekventiell tid, eller att tid är det omvända rummet i dynamiskt fritt flöde.

    När människan har en skapande tanke då blir den tanken som en våg som går från den andliga dimensionen in till den tredje dimensionen – om tanken är tillräckligt stark och målinriktad då går den in i tid och rum och “föds” som en fysisk verklighet, den manifesterar sig och ”stelnar” som fysiska partiklar.
    Nobelpristagaren och professorn Max Planck säger att det är sinnet/medvetandet som formar och upprätthåller materien. Vetenskapliga studier har också visat att när forskarna observerar den fysiska materiens minsta beståndsdelar då förändrar den sig i takt med att forskarens mentala fokus skiftar, (Heisenbergs osäkerhetsprincip). Med andra ord så formas/förändras materien av människans medvetande.

    Jag anser att den fysiska världen har sin motsvarighet i en andlig parallell värld, ”själarnas värld”, en värld som kallas mörk materia eller antimateria (som utgör mer är 95% av kosmos), vilken är den egentliga källan till den fysiska 3D-världen. Men mörk materia innehåller, trots namnet, mer ljus än den fysiska materien, mörk materia innehåller ett andligt-medvetande-ljus (osynligt för våra ögon) som håller en högre frekvens, en högre våglängd, än den fysiska materien, som är en tid o rumlös värld.

    Här på kvantnivå pågår en ständig rörelse, en ständig korrespondens, en ständig uppdatering (flera tusen gånger per sekund) från den andliga världen till den fysiska världen, för att kunna upprätthålla den fysiska världen. Den fysiska världen uppträder helt enkelt genom impulser från den andliga världen genom så kallade ”harmoniska blixt-medvetande-enheter” genom mekanismen inåtgående och utåtgående pulser av materia och antimateria, via svarta hål och vita hål, vilka är former av raffinerade elektromagnetiska energier. Pulsernas blinkfrekvens accelereras antingen framåt eller bakåt, sett ur det linjära perspektivet – och genom den pulserande sammandragningen så sker en krökning av rum-tiden, alltså upphörande av de fysiska tingen = svarta hål. Och åt det andra hållet, genom den pulserande expansionen så återskapas rum-tiden, de fysiska tingen = vita hål. (Vid inverteringen, växlingen, då “försvinner” elektronerna under några mikrosekunder).

    Med andra ord, i den mörka materian (i den andliga dimensionen, på den själsliga medvetande-nivån) finns ritningen, originalet, till det som skapas, avbildas och manifesteras i det fysiska – såsom en order från kontoret till verkstaden. Alltså; den fysiska världen existerar och upprätthålls genom att den andliga/själsliga medvetandevärlden avsiktligt och medvetet programmerar och manifesterar sina skapelser som fysiska ting.

    Vi behöver alltså förstå att den fysiska världen är resultatet av en tankevärld som har hypnotiserat och trollbundit mänskligheten under eoner av tid, till priset av att människan nästan helt har tappat bort sitt andliga fokus. Vi behöver alltså vakna upp och se på livet med vidsyntare ögon och upptäcka illusionen om vår fysiska tillvaro, upptäcka att vi är andliga själar som sitter fast i ett fabricerat fysiskt utvecklingsprogram. Och när vi inser att det fysiska livet inte är vår sanna verklighet utan att det fysiska livet först och främst är vår tankevärld, då är vi också på god väg att ta oss ut ur vårt fysiska dilemma. Och när vi inser att vi bara är skådespelare på en konstgjord teaterscen och att ingenting på den fysiska jorden faktiskt kan skada oss eller döda oss, då kan vi också se mer avslappnat och lättsamt på livet och döden.

  5. För lite drygt 100 år sedan upplevde man en fantastisk högsäsong inom matematiken och den teoretiska fysiken, och många kloka huvuden arbetade på att kläcka teorier som kunde bevisas med matematik och logik. En ung man vid namn Albert var en av de mest framstående, och han räknade och räknade – och till slut hade han räknat ner oss i ett hål…
    Detta är ett gammalt skämt, men faktum var att i slutänden av Albert Einsteins funderingar kring detta med gravitation så är det mest extrema exemplet på att tyngdkraften har gått bärsärk just det svarta hålet.
    Så vad är då ett svart hål? Är det där vår statsskuld försvinner?
    Nej, skämt åsido så är ett svart hål en stor stjärna som har brunnit ut och ”dött”, eller snarare det som finns kvar av stjärnan efter att den eldat upp allt sitt bränsle. Hur det sedan går till när en stjärna avslutar sin lysande karriär beror först och främst på hur stor den är från början.
    Vår egen sol, som är av ganska ”normal” storlek, kommer inte att räcka till för att skapa ett sådant monster som ett svart hål. Den kommer istället att sluta sina dagar som en så kallad vit dvärg, men vi har gott om tid innan det händer – eller cirka 5 miljarder år. Sådana vita dvärgar har visat sig vara mycket vanliga i vår galax, och även runtom den. Så vanliga faktiskt att vissa astronomer hävdar att de kan utgöra en stor del av den massa som verkar ”saknas” för att Vintergatan skall kunna hålla ihop som den gör.
    En stjärna som är cirka en och en halv gånger så stor som vår sol men inte mer än tre gånger så stor slutar sitt liv med en stor smäll, en så kallad nova. Även dessa stjärnor är vanliga, väl inom ”normalkategorin” om man vill kalla det för det, och när de slutar sina brinnande resor rasar de ihop till en mycket massiv rest som består av enbart neutroner. Massan och gravitationen är då så stor att alla elektroner tvingas in i atomkärnan som då ”förvandlas” till att bestå av bara neutroner, och så blir det då rakt igenom hela stjärnresten – man kallar följaktligen denna himmelskropp för en Neutronstjärna. En bit av materian från en Neutronstjärna stor som en hink skulle här på jorden väga lika mycket som hela Mount Everest, så det rör sig om en fantastiskt kompakt massa.
    Dessa stjärnrester är också relativt vanliga, och man upptäcker dem som regel för att de avger kraftiga rytmiska strålningspulser i fokuserade strålar, de kallas då Pulsarer. Namnet är lite falskt då de faktiskt strålar ut dessa energier konstant, men man ser det som pulser för att de sänds ut i en viss ”riktning” medan Neutronstjärnan snurrar, så det är lite som den roterade blinkade lampan på taket på en polisbil eller en vägmaskin. De flesta pulsarerna ser vi emellertid inget av, eftersom de roterar i fel plan för att deras ”blink” ska komma i vår riktning.
    På senare tid har man även funnit något som man kallar för ”Magnetarer”, och man antar att det då rör sig om yngre döda stjärnkroppar av just den här storleksordningen som ännu inte mognat och stadgat sig som Pulsarer. Magnetarerna avger en kraftig magnetisk strålning, men den är inte så fokuserad som Pulsarernas smala knippen utan mer som ringar på vattnet.
    Är en stjärna sedan tre gånger så stor som vår sol, eller större, så går den ett mycket mer dramatiskt öde tillmötes. Efter en kort men hektisk levnad slutar den i en våldsamt stor smäll, en Supernova. Det måste nämnas att ju större en stjärna är desto våldsammare brinner den, och desto fortare bränner den följaktligen upp sig själv och dör. En stjärna som är cirka 15 gånger större än vår sol brinner ut på bara ungefär 15 miljoner år. Detta är något vi även ser inom till exempel musikbranschen, där stora stjärnor brinner ut och dör unga, så det är tydligen något som är allmängiltigt i Universum. Men eftermälet efter en riktigt stor stjärna i rymden är fortfarande mer dramatiskt.
    Efter en längre period med våldsamma dödsryckningar kollapsar vår stora stjärna en sista gång, för att sedan explodera med vansinnig vrede och kasta av sig en enorm massa i form av en gigantisk nebulosa. Just i denna sista magnifika krasch blir det så hett och så komprimerat i stjärnans inre att alla de tyngre grundämnena kan formas. En stor del av denna materia följer sedan med ut i nebulosamolnet när det hela smäller, och det som sedan blir kvar faller ihop i ett – ingenting.
    Så säger i alla fall teorierna, men därom tvista de lärde. Vad man är överens om är att man får ett ”svart hål” innanför vad man kallar en ”händelsehorisont” – men vad som egentligen finns där innanför denna horisont är sedan teoretiskt och oklart.
    Först ska vi emellertid se vad denna händelsehorisont är för något. Det är inte som en vägg i rymden, som man ibland ser i science fictionfilmerna, utan något mycket mer subtilt. Vad vi har att göra med här är något som kallas flykthastighet. Alla föremål med någon massa att tala om har en påvisbar flykthastighet förknippad med sig, på engelska ”escape velocity”, och det den hastighet man behöver ha för att kunna slita sig från föremålets, exempelvis jordens, gravitationskrafter och flyga fritt ut i rymden.
    För jordens del rör det sig 11.2 km/s, eller cirka 40 000 km/h, och man ska då starta med denna hastighet från jordytan och sedan inte tillföra någon mer energi. Av detta följer två saker, dels att om man startar sitt ”flyktförsök” ett stycke upp ovanför ytan – där gravitationen är lägre – så krävs det inte en lika hög hastighet för att komma loss, dels att om man tillför rörelse-energi hela tiden, det vill säga har en tillräckligt stark motor med sig, så krävs det inte en lika hög starthastighet.
    Den kommersiella rymdfarkosten Virgin Galactic utnyttjar båda dessa ”kryphål” för att komma ut i rymden till ett rimligt pris, och utan att ta till en jätteraket. Man lyfter helt enkelt upp rymdfarkosten till en hög höjd med ett jetplan och startar sedan därifrån, ut i rymden, med en ganska liten raketmotor. Dessutom nöjer man sig med att bara komma upp utanför atmosfären i en bana runt jorden, man försöker inte slita sig helt och hållet från jordens mäktiga gravitationsfält.
    Men allt är relativt, som Einstein konstaterade, och ett svart hål har ett riktigt mäktigt gravitationsfält, ett som trotsar både förnuft och förståelse. Här handlar det om en gravitationskraft som är så stark att flykthastigheten blir lika stor som ljusets hastighet – vilket innebär att inte ens ljuset kan slita sig och ge sig iväg ut i rymden.
    Ja, det är faktiskt värre än så, för denna fantastiska flykthastighet gäller inte vid det svarta hålets ”markyta”, om det nu har en sådan, utan långt ute i rymden runt om denna våldsamma massa.
    Följaktligen har vi då en sfär runt det svarta hålets själva kropp, om det finns en sådan, som utgör en slags gräns: utanför denna så kallade händelsehorisont upplever vi en enorm tyngdkraft. Ljuspartiklar som har sin uppkomst här kan ta sig ut i rymden, och så kan även fysiska föremål eller partiklar, bara de har en tillräckligt hög hastighet – innanför gränsen är det däremot kört, och det finns ingen återvändo om man väl råkat halka in på fel sida av denna händelsehorisont.
    Hur stor denna sfär i rymden är beror på hur stor massa det svarta hålet har; ju större eller tyngre stjärnan var, desto större blir denna rymdens perfekta kackerlacksfälla. Sfärens storlek kallas för Schwarzschildradie, efter en av de fysiker som räknade på detta fenomen på Einsteins tid. Man har beräknat att ett svart hål med en massa motsvarande 10 solar har en sådan radie om cirka 15 kilometer, eller är 30 kilometer stor tvärs över, men det finns även svarta hål med miljoner solmassor och enorma händelsehorisonter.
    Men det är innanför denna horisont som det stora mysteriet finns: Vad hände egentligen med den stora stjärnan? Man kunde på relativt goda grunder fastställa att en neutronstjärnas materia inte skulle kunna hålla emot gravitationstrycket om den var större än tre solmassor. Om den var större så skulle inte ens neutronstrukturen klara att hålla emot, utan massan skulle kollapsa, och man kunde inte se någon ytterligare mekanism eller struktur som skulle kunna hålla emot därefter. De gängse teorierna förutspår att massan försvinner i ett ingenting, en så kallad singularitet, som inte har någon volym eller utsträckning i rymden. Denna singularitet ger sedan fysikerna stora problem, och man säger att alla ekvationerna kollapsar i det svarta hålet – det går inte ens att räkna på det längre.
    Men det innebär inte att det måste vara så.
    Det finns rent teoretiskt ingenting som motsäger att det finns både en eller två eller flera ytterligare nivåer där materien kan hålla emot, ända tills man skulle få, låt säga, en fantastiskt massiv kvark (en partikel som atomernas olika delar antas bestå av) med all denna massa samlad i ett knappnålshuvud. Detta är naturligtvis bara ännu en teori, och det är vanskligt svårt att få några empiriska fakta runtom dessa förhållanden, men denna teori är filosofiskt mer tillfredsställande, och den räddar matematiken från singularitetens oändliga densitet och kraschade ekvationer.
    I andra änden av stjärnstorlekar har vi dvärgarna, gasmassor som bara nätt och jämt är så stora att de klarar av att tända fusionsreaktionerna i sitt inre. Jupiter kan sägas vara en sådan stjärna som aldrig kunde tända, även om det i just det här fallet får sägas vara med en ganska bred marginal. Men småstjärnor finns det, och de kan i motsats till de stora stjärnorna bli mycket mycket gamla. En stjärna som är bara hälften så stor som vår sol beräknas kunna bli väl över 100 miljarder år gammal.
    För inte så länge sedan gjorde man lite mer noggranna mätningar på en stjärna som befinner sig relativt nära oss – bara cirka 190 ljusår bort – och man fann att den bör vara mellan 14 och 16 miljarder år gammal. Detta är lite generande för astronomerna, för vårt Universum beräknas vara bara 13.8 miljarder år gammalt. Efter att man gnuggat sina geniknölar hoppades man kunna förklara detta med att det finns en felmarginal i beräkningarna om stjärnans ålder, och att den skulle kunna vara precis ett snäpp yngre än Universum självt. Förmodligen har man dock inte lyckats rädda ansiktet med den manövern, för det tog sedan flera hundra miljoner år efter Universums födelse innan några sådana mindre stjärnor skulle kunnat formas – enligt teorierna runt Big Bang – och att dessutom hitta en sådan stjärna på vår tröskel, så att säga, trotsar alla odds.
    Kanske finns det anledning att fundera på om idéerna om the Big Bang är så väl underbyggda. Kanske är vårt Universum mycket äldre än vi tror – kanske är det enormt mycket äldre, eller till och med oändligt gammalt. Men det är charmen med vetenskap, det finns alltid nya saker att finna ut, och den enda sanningen man egentligen kan dra av Kosmologin är att vi har alltid haft fel. Vem vet hur fel vi har nu?

  6. Din sista undran i artikeln är Vem vet hur fel vi har nu?
    Jag tar fasta på den och hävdar: förmodligen 100%!
    Jag är övertygad om att universum och dess materiella skapelse, inte har kommit till av en slump, utan är resultatet av en tankeverksamhet utförd av Universums innersta och eviga egenskap dess medvetande.
    Världen är alltså tänkt till och någon Big Bang har inte funnits, däremot är allt som finns i universum levande, med varierande grad av medvetenhet.
    Jag har utvecklat detta bl.a. i min färska artikel här i NV.

  7. Astronomin är nog lika förljugen som världshistorien och människans ursprung. Allting har försvunnit ned i ett teoretiskt svart hål.

  8. Erik Wiklund: “I mikrouniversumet rör sig elektronerna så snabbt runt atomkärnan att vi, i vårt mellan-universum, i vår långsammare värld/…Om man ser på världen/universum ur ett mikrouniversum-perspektiv då går allting i en mycket långsammare takt – där går vår jord (elektronen) runt solen (atomkärnan) med hjälp av gravitationskrafterna”

    Jag kan inte mycket om fysik och än mindre om partikelfysik, men så pass mycket vet jag att man inte kan jämföra en elektron med gravitation. Vi vet inte hur snabbt en elektronen snurrar (om nu den ens gör det? …) runt sin atomkärna. Orsaken är att först måste vi fastställa en elektronen position, innan vi kan räkna ut dess hastighet och omvänt räkna ut dess hastighet för att fastställa dess position.

    “Nobelpristagaren och professorn Max Planck säger att det är sinnet/medvetandet som formar och upprätthåller materien. Vetenskapliga studier har också visat att när forskarna observerar den fysiska materiens minsta beståndsdelar då förändrar den sig i takt med att forskarens mentala fokus skiftar, (Heisenbergs osäkerhetsprincip). Med andra ord så formas/förändras materien av människans medvetande”.

    Max Planck säger många konstiga saker. Det är inte alls så att observatören skapar materien, som vissa hävdar bland annat solipsistiska filosofer, som vill få oss att tro detta. Det är en trosföreställning som är falsk, som dessutom saluförs som sann. Det sorgliga med kvantfysiken är att forskare sprider konstiga tankar om den.

    Den här videon förklarar en del https://www.youtube.com/watch?v=SzAQ36b9dzs

    Inom vetenskap skiljer man mellan hur ett tillstånd är: att beskriva något i en begreppsvärld hämtad från en tidigare erövrad begreppsvärld man redan behärskar. Varför hör inte hemma i vetenskapliga sammanhang utan i trosföreställningarnas värld. Orsaken är att “varför” är en för ofullständigt fråga för att kunna replikeras rationellt. För att klara av att besvara en fråga om “varför”, så tvingas den ställas i ett enhetlig sammanhang där varje svar antingen är sant eller falskt. Eljest hamnar man i en obegränsad tillbakagång/rundgång, där varje svar omdirigeras till nya frågor i all oändlighet, och då har man lämnat tillståndet varande och gått över till trosföreställningen fantasivärld där allt är möjligt eller omöjligt.

    Dessvärre leder standardtolkningen av Heisenbergs osäkerhetsprincip till tokerier som att det bara är betraktare själv som upplever tiden linjärt, samtidigt som resten av kosmos tvingas bestå och befolkas av konstiga varelser som lever konstiga liv i superpositionens: “vara och icke vara på en och samma gång” och blir till först när dem beskådas av dig? Till slut ställer du dig frågan om det överhuvudtaget ens finns något universum innan du själv gjord den första betraktelsen av den och var kommer i så fall du ifrån osv?
    Bekymret med kvantmekaniska interpretationen är att samma företeelse kan förklaras på många olika sätt samtidigt. Vi kan skildra experimentet som ett lokalt kausalitetsbrott som dock alltid ordnar upp sig av sig självt, så att orsakssamband varje gång funkar normalt på ett makroskopisk plan. Men att vi kan företa dessa analys, säger inte ett dyft om hur kosmos i själva verket fungerar.

    Det är endast mätningar som “tvingar” ljusets partikelkaraktär till egentillstånd. Spalten utgör inte en mätning. Sätter man en kamera vid spalten så ändras inte tillståndet utan det är först när vi läser av kameran som det sker. Paradoxen erhålla om man tror att ljusets partikelkaraktär måste ta antingen ena eller andra spalten för att interferensen ska upplösas. Då verkar det självklart underligt om man kan selektera bort eller ha kvar interferensen långt efter spalten har passerats av fotonen. Men om man istället betraktar det hela som att ljusets partikelkaraktär evigt är i superposition, när den gå förbi spalten, och att det senare mätresultat följer från hur man använder mätutrustningen, så försvinner paradoxen helt. Det händer inget nytt vid spalten. Det enda nya som händer är hur man utför mätningen. I vilket fall som helst så innebär detta att man kan göra sig av med tanken om att det som sker senare gör någon skillnad på det som skedde tidigare. Det stämmer att när vi mäter så får vi resultatet, men det stämmer inte att mätningen betyder att fotonens superposition faller samman tidigare än vid själva mätningen.

    Kvantmekaniken har förfinats som instrument för att ge en förutsägelse av utfallet av experiment så som vi registrera dem. Först förbereder vi märklig mackapärer och därefter tittar vi vad som äger rum. Att det existerar en observatör och att tiden är något som strömmar är alltså villkor och inte slutledningen av kvantmekaniken.

    • Ale – Du säger: “Jag kan inte mycket om fysik och än mindre om partikelfysik, men så pass mycket vet jag att man inte kan jämföra en elektron med gravitation”.

      – Jo, jag anser att man kan dra en jämförelse mellan gravitationskrafterna som finns i ett solsystem och de elektromagnetiska krafter som finns i en atom – det finns inget motsägelsefull i detta resonemang.

      – Jasså, ska vi nu plötsligt inte lita på Heisenbergs osäkerhetsprincip som ju är allmänt accepterad inom vetenskapen och inte heller ska vi tro på en så framstående forskare som Max Plank – nä, men OK, det finns säkert andra teorier att tro på, det är ju upp till var och en.

      Du skriver: – Varför hör inte hemma i vetenskapliga sammanhang utan i trosföreställningarnas värld.
      Men jag säger – en forskare som söker svaret på en fråga börjar alltid med ett Varför – och han chansar, han kastar ut krokar till höger och vänster och ser om han får napp – och om han inte får napp så kvarstår ju frågan Varför, som en naturlig del av hans forskning. Och då är det tillåtet för forskaren eller den forskande amatören att ställa sig frågor och anta, gissa och tro på nya teorier. Så, jag anser att det absolut ingår i en forskares arbete att tro på obevisade teorier, för det är just det som driver honom vidare. T.o.m. Albert Einstein lär ha sagt: ”Varje allvarligt sökande vetenskapsman kommer att bli övertygad om att en andlig kraft verkar inom universums lagar, en andlig kraft som är vida överlägsen människans”. Alltså, han trodde på en obevisad andlig kraft – och detta är absolut någonting att ta till sig – och som definitivt bör ingå i den vetenskapliga forskningen, anser jag.

      Du för fram så mycket kritik till mig och du snackar så mycket om forskning hit och dit, men du själv verkar inte ha någon egen genuin förklaringsmodell att bjuda på. Jag trodde, i början av ditt brev, att du själv hade en intelligent förklaring till hur livet på jorden är uppbyggt, men du har ju bara en massa vetenskapliga lösa trådar som inte kan kopplas ihop till någon helhet.

  9. Gillar det du skrev Erik Wiklund.

    Många rymd entusiaster verkar mest kasta upp det som en gång förtärts.

    Att hela vår existens har en tanke bakom sig verkar irritera vissa vetenskaps fanatiker. ”Det började med en smäll”

    Vi vet så lite, kan bara se en liten procent av det väldiga spektrum som erbjuds. Vet vi ens vad elektricitet är?

    Triljarder läggs på ”rymdresor” eller atom kollisioner men att blicka inåt är tabu eller ”flum”

    Att sitta i stillhet är att sitta med universum. Kostar gratis

    Denna dokumentär resonerar med mig;

    https://m.youtube.com/watch?v=p5plpGS7t0U

    Max Planck, Nicola Tesla, Karl Jung, David Bohm

    Fritänkare

    • Tack Johan !

      – Jo, jag håller med om mycket av det som sägs i den här videon- och att världen är en lömsk plats där det är upp till var och en av oss att vara vaken och ha urskillningsförmåga och själv avgöra vad som är sant och vad som är falskt och att själv finna sanningen – för ingen annan kommer att göra det åt oss.

  10. Anders Ankartjärn: Bra, enkelt och tydligt redogjort. Det som möjligen skapar en grund för Illustrerad Vetenskap ständig spekulationer är vad som sker vid händelsehorisonten kring kvantfluktuationer som uppstår vid dess rand? Att alltså att en del av dessa så kallade virtuella partiklar “sugs in” i singularitet och dess antipartikel inte gör det. Som du väl känner till avger svarta hål mer energi än vad de suger åt sig och därför kommer alla svarta hål med tiden vaporiseras bort. Ett annat sätt att säga det på är att vad som till synes kommer ut ur ett svart hål, måste då färdas snabbare än ljusets hastighet då inte ens ljus kan sippra ut. Det betyder i sin tur att tiden här går baklänges, då inte kan färdas snabbare än ljuset hastighet, med mindre än att dels tiden står still till att tidsriktningen går baklänges. Det kan i sin tur betyda att nya universum skapas runt oss hela tiden. Så nog finns det skäl till spekulationer kring svara hål alltid.

  11. Erik Wiklund: Einstein levde isolerad i sin egen bubbla och pysslade enbart med tankeexperiment baserad på klassisk fysik; egentligen bara en utvidgning av Newtons mossiga gamla gravitations lagar, men utvecklade relativitetsteorierna. Tror han var helt omedveten om experimenten kring kvantfysiken (som egentligen är partikelfysik som ligger till grund för kvantmekaniken) som föregick under hans levnad. Han var en insnöad nörd, troligen med asperger också.

    Erik Wiklund, släpp och gå vidare!

    • Sanningens vita hål håller på att sluka ett svart medieuniversum. Bonnierfamiljen har ju tänkt ge sig in i fastighetsmarknaden innan mediecirkusen imploderar i en insolvent olönsam liten vit dvärgstjärna. Det finns väl ett passande talesätt om gnagare och skepp…

  12. Illustrerad Vetenskap har inte skrivit om svarta hål på flera månader. Vad har hänt? Jag känner mig orolig. Jag måste faktiskt få läsa om svarta hål inom kort. Vi kan starta Facebookgruppen: “Vi som är svartahålknarkare”.

    • Tips: Arbetsförmedlingens budgetpost i statsbudgeten är ett enda stort svart hål. De slukar pengar som bara försvinner… och detta svarta hål kan man studera på ganska nära håll.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here