Klimathotet handlar inte om global uppvärmning utan om vem som ska bestämma

10
314

KRÖNIKA. “Min uppfattning är att klimatfrågan inte handlar om något vetenskapligt utan om vem som ska ha makt” och “att denna forskning inte handlar så mycket om vetenskap som om politik inser man snabbt”. Det skriver en som vanligt pricksäker Patrik Engellau som driver den samhällspolitiska bloggen DGS. 

Text: Patrik Engellau | Krönikan återpubliceras med tillstånd från Det Goda Samhället (DGS)

Patrik Engellau - Foto: Den Nya Välfärden, Wikimedia, CC BY 3.0
Patrik Engellau är grundare och ordförande (2018) för tankesmedjan Den Nya Välfärden – Foto: Den Nya Välfärden, Wikimedia, CC BY 3.0

När man betraktar klimatfrågan – alltså frågan om i vilken mån människan har anledning att frukta att hon riskerar sin egen och planetens framtid genom att släppa ut koldioxid i atmosfären – med det perspektiv som tiden ger oss förefaller klimatalarmisternas höjdpunkt ha inträffat år 2007. Då fick världens främste klimatalarmist Al Gore tillsammans med FNs klimatkommitté IPCC Nobels fredspris. Samma år hade Al Gores hyllade bok An Inconvenient Truth, som var det främsta skälet till premieringen av författaren, spelats in som film och vunnit en Oscar för bästa dokumentärfilm. Det såg ut som om klimatalarmisterna sopade banan med de få återstående klimatskeptikerna.

Sedan vände det. Al Gores bok blev avslöjad med ett antal pinsamma felaktigheter. En engelsk domstol beslöt att filmen inte fick visas i engelska skolor om lärarna inte samtidigt framhöll att Gore misstagit sig på nio avgörande punkter. År 2009 briserade den så kallade Climategate-skandalen, där någon hackare hade kommit över och publicerat ett antal emails mellan världsledande klimatforskare som visade att forskarna fuskade med sina resultat och spred mer alarmistiska budskap än deras forskning gav fog för. Samma år misslyckades FNs klimatmöte i Köpenhamn.

Sociala gruppsykologiska mekanismer i görningen

Men klimatalarmiströrelsen är en social kraft av sådan styrka att den inte spårar ur bara för att den eventuellt har fel. Den tog sats igen och kom tillbaka med Parisavtalet år 2015. Al Gore kände sig inte mer slagen än att han uppvaktade Donald Trump efter valsegern [New York Times] 2016 för att övertyga den nyvalde presidenten om behovet av skarpa åtgärder för klimatet, men han lyckades inget vidare. I stället lämnade USA Parisavtalet.


Min uppfattning är att klimatfrågan inte handlar om något vetenskapligt utan om vem som ska ha makt (ungefär som att trettioåriga kriget handlade om makt även om det framställdes som en kamp mellan religioner). Vetenskapen ger inget säkert besked om hur det ligger till med en eventuell global uppvärmning och dess konsekvenser för planeten. Men den politiska striden pågår likafullt. Att studera den striden är mycket lärorikt för den visar oss hur de politiska skärningslinjerna nu formerar sig inför våra ögon.


Alarmiströrelsen består inte bara av klimatforskare som värnar om sina jobb och positioner, utan även av exempelvis akademiska forskare inom samhällsvetenskaperna. Varför en samhällsforskare skulle koppla armkrok med en klimatalarmist är långtifrån självklart, men dock ett faktum som är intressant i sig.

Jag skrev nyligen [DGS] om en doktorsavhandling från Uppsala universitet som försökte koppla klimatskepsis till psykiska defekter hos skeptikerna, i första hand ofta framgångsrika vita män över 40. Jag trodde att avhandlingen var ett enstaka klavertramp av akademin, men jag hade fel. Jag har sedermera blivit uppmärksammad på att det här är en trend. Chalmers i Göteborg har nyligen inrättat Centre for Studies of Climate Change Denialism (CEFORCED), alltså ett institut som ska forska i varför vissa, jag till exempel, har en annan uppfattning i frågan än en sådan som Al Gore.

”På senare år”, skriver CEFORCED, ”har klimatförnekandet – förnekandet att klimatförändringarna beror på mänsklig påverkan på miljön – ökat vilket gör att man måste försöka förstå en sådan utveckling.”


Att denna forskning inte handlar så mycket om vetenskap som om politik inser man snabbt. Hypotesen att klimatskeptikerna kanske har fog för sin inställning ingår inte forskarnas begreppsapparat. I stället tycks forskarna syssla med att identifiera de sociala sammanhang där skeptikerna återfinns och att, som i avhandlingen från Uppsala, koppla skeptikerna till något stigmatiserat, till exempel psykisk otillräcklighet eller extremhögern.


Den här typen av forskning, om det nu kan kallas forskning, började förstås inte i Sverige utan i USA av det enkla skälet att alla nya idéer uppstår i USA. Redan 2011 gjorde två amerikanska forskare en studie [Science Direct] på temat ”klimatförnekande bland konservativa vita män i USA”. Studiens utgångspunkt var att ”klimatförnekandet ökade mellan 2001 och 2010”.

Forskarna fann att ”konservativa vita män är klimatförnekare i större utsträckning än andra amerikaner” samt att, och detta tål att tänka på, att ”konservativa vita män som uppger att de förstår frågan mycket bra är ännu starkare klimatförnekare”. (Det kan vara så att personer som läst på och tycker sig förstå lite bättre än andra faktiskt också gör det, men detta struntar jag i just nu.)

En norsk studie [Tandfonline] tar ytterligare ett steg. Först konstateras att 63 procent av norska konservativa män är skeptiker (eller ”förnekare” som det står i studien) mot 36 procent hos den norska befolkningen i övrigt. Sedan görs en annan koppling. Dessa klimatskeptiker visar sig också i hög utsträckning vara ”xenoskeptiker”, alltså ”främlingsskeptiker” vilket sannolikt betyder att de är tveksamma till fördelarna av snabb invandring av folk från Mellanöstern och Afrika.

Om man emellertid ett ögonblick bortser från att den här forskningen verkar vinklad så kan det hända att den närmar sig en sanning som de flesta av oss har på känn men ingen riktigt beskrivit eller belagt. Den sanningen är att folks åsikter i betydelsefulla politiska frågor som inte uppenbart har någon logisk förbindelse med varandra ändå tenderar att klustra sig i två distinkta grupper.

Den ena gruppen utgörs av medelklassarna vars kärna består av klimatskeptiker, migrationsskeptiker, konservativa samt män över 40 år. Den andra, som kan kallas PK-isterna, omfattar till exempel klimatalarmister, migrationsaktivister, unga kvinnor som tycker om djur, journalister (särskilt i statsmedia) och anställda inom det välfärdsindustriella komplexet.

Man kanske trodde att striden handlade om klimatet och jordens framtid. Men det gör den inte. Den handlar om huruvida det är medelklassarna eller PK-isterna som ska ha makt.
Glöm det där med höger och vänster för det är här de nya förkastningslinjerna går i vårt samhälle. Till min förtjusning har Jan-Olof Sandgren kommit på samma sak [DGS].

Text: Patrik Engellau, Det Goda Samhället (DGS)

10 KOMMENTARER

  1. Denna artikel kanske kan ge Habib uppslag till nästa artikel där han ger oss sambandet mellan behovet av massinvasion pga klimatfrågan och den rasism som som finns utbredd hos svenska klimatskeptiker.

    Habib måste ju gardera sig, möjligen kan ju MP få ett visst inflytande över politiken i en eventuell socialistisk regering där MP och C behöver korrupta forskare med tydlig pk-agenda.

    Det gäller att nå ut och hålla sig framme för Habib, att skriva artiklar här hos Newsvoice är ett sätt att visa upp sig för sina framtida uppdragsgivare.

  2. Skepticism till den påstådda klimatförändringen som den påstådda nyttan av massinvandring är ett direkt resultat av skeptikerns IQ. Omvänt så faller skepticismen linjärt med IQ.

    Sen är hycklaren Al Gore ett stort skämt som inte lever efter de klimatvänliga dogmer han försöker påtvinga andra.

    “Al Gore Busted About Private Jet Use”
    https://dcstatesman.com/al-gore-busted-private-jet-use/

    “Exclusive Photo Gallery: Check out the Carbon Footprint of Al Gore’s New Ocean-View Mediterranean Villa”
    (Här ser man Al Gore’s gröna oas i den Kaliforniska torkan och oasen ligger vid havet, så han tycks själv inte vara direkt orolig för “höjda havsnivåer”.)
    http://directorblue.blogspot.com/2010/05/exclusive-estimate-carbon-footprint-of.html

  3. Det handlar om makt som artikelförf skriver men inte bara om ‘pkister mot medelklassare’ utan framförallt om angloamerikanska oligarkin mot Kina Indien mfl av rivalerna.
    Angloamerikanernas paradigm före Trump går ut på att genom splittringspolitik spela ut rivaler och hålla dom nere. Iom Trump gör en del av Usas eliter ett försök att bryta med den hittillsvarande malthusianska strategin som är Britternas.
    Eliterna (tex Svante Arrhenius och senare Edward Teller 1957)var nog säkra på att klimatförändringar från CO2 var verkligt från början och oligarkin bestämde sig för att dra nytta av det genom att med sina stiftelser styra miljörörelsen. Men takten med vilken klimatförändringarna inträffar och takten med vilken rivalernas ekonomi och inflytande stärks samstämmer inte tillräckligt för att imperialisterna med sitt parasitimperium ska känna sig trygga. Så dom har ljugit en hel del vilket ‘medelklassarna’ fått klart för sig medan både liberaler och socialister är resistenta mot att se konspirationer bland eliterna.
    Jacob Nordangårds texter om Rockefeller och klimathotet tigs ihjäl. Jag har hittills inte fått någon som helst reaktion från pkisterna när jag hänvisat dit.
    http://jacobnordangard.se/index.html tryck på menyn blogg

  4. Problemet är månghövdat. Det största problemet är att balanserade kommunikationen om evidensen mellan vetenskapsmän är helt frånvarande i fulmedia.

  5. Håller med Martin G. och klimathotet är som artikelförfattaren skriver själva verktyget för en polariseringspolitik. Den totala divisonen uppkommer via sociala media och nyhetskanaler som bara läses av de redan övertygade på de olika sidorna. Kombinationen med åsiktsregistreringen och andra kontrollsystem utgör grunden i spelet. Nu är ju inte klimatet det enda betet, massorna fås att reagera på allt möjligt genom några knapptryckningar på en dator, finanser, politik, val, valuta, migration etc. Såg precis ett reportage på RT där britterna efter 1700 bombningar på en stad kunde basunera ut att endast det resulterat i ett (1) civilt offer. Vad som förvånar mej är hur länge folk köper det här apspelet.

    • Via våra uttryckta åsikter i olika frågor kan AI-superdatorns algoritm avgöra om det kan bli aktuellt med en eventuell omskolning eller påskyndad “naturlig avgång”. Därav apspelet.

  6. Instämmer verkligen med artikeln – även om jag inte är ‘..en framgångsrik vit man över 40’ och liksom Jan R undrar jag också över hur länge folk kommer att fortsätta att köpa ‘..det här apspelet’!

  7. Martin, din första länk funkar och även om den är lång och ingående så tolkar jag den som att det egentligen inte finns några verifierade fakta som kan stå oemotsagd.

    Prisa gudarna att vi fortfarande har människor som tänker själva och inte alltid köper vad olika lobbygrupper vill få oss att tro.

    Min syn på Miljömupppar i Sverige har fått sig ytterligare en bekräftelse där de springer omkring i sin småskurna och pk-styrda värld.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here