Ett extraval är ingen lösning på det låsta parlamentariska läget i Sverige. En ändring av grundlagen krävs för att sätta större press på politikerna att ta sitt ansvar, skriver läsaren Mats Sederholm.
Med stenhårda blockeringar och låsningar mellan allianser och partier pekar allt mer mot ett extraval. Vad skulle då meningen vara med detta?
Det är inte väljarna som ska göra om och göra rätt, utan politikerna. En ändring i grundlagen skulle behövas som tvingar politikerna att ta sitt ansvar.
Snart har det gått två månader efter valet och den parlamentariska utvecklingen står helt still. Inget parti ger vika i uppgörelsen om makten.
Om det skulle bli ett extraval ber parlamentarikerna svenska folket om stöd, råd och förtydligande. Men har de inte redan fått ett besked? Vad ska vi som väljare säga? Vi kan väl inte lösa parlamentarikernas jobb. De måste lösa detta själva och som det står i grundlagen, utgå från folket.
Problemet är att politikerna ges alldeles för stor frihet när det gäller att forma en regering och en politik som överlever riksdagen. De mäktar inte med att bära ansvaret. De går in i en omöjlig idealism, blir självupptagna och tar inte sitt uppdrag på tillräckligt allvar.
Det tredje största partiet, Sverigedemokraterna, med över en miljon väljare bakom sig kan med denna ordning uteslutas eller rättare sagt med ”demokratiska” medel tillintetgöras. Vänsterpartiet ligger inte långt efter i osynlighet. Tillsammans röstade var fjärde väljare på något av dessa två partier, men förgäves – inte för att de är för små, utan för att de inte tillåts ha inflytande.
Mittenpolitikerna har fått ett demokratiskt tolkningsföreträde. Även analytiker och medier tycks ha accepterat situationen och följer politikernas praxis: ”Nämn inte de andra, vi gillar inte dem och alltså behöver de inte representeras”.
Medierna borde i stället sätta press på politikernas sätt att agera ur ett folkligt demokratiskt perspektiv. Någonting i grundlagen måste göras om som tvingar politikerna att krackelera, någonting som gör att en väljare vet att vad man än röstar på så kommer en regering skapas som följer mitt önskemål.
Det får göra hur ont som helst i parlamentarikernas magar, de må vara så stolta och principfasta att de spricker, men de måste lära sig att för en stund bortse från den politiska kontexten. Jag tror de måste ställas inför alternativet att de riskerar att förlora makt och inflytande och makt om de inte klarar av att lösa situationen.
Talmannen ska inte behöva bjuda in på kafferep varannan vecka. Vad ska han säga? Prata dem till sans likt en rastvakt på skolgården? Först avvaktande i förhoppning att de själva kan göra upp och när detta inte går tar han ungarna var och en åt sidan för allvarliga samtal – och när detta inte går så kontaktar man föräldrarna. Men i det här fallet finns ju inga föräldrar.
En instiftad process skulle kunna bli den auktoritet som saknas.
Nu väntas kanske nyval och då kommer politikerna till dig och frågar:
”Snälla vi har så svårt att komma överens, vad var det nu igen för parti du ville ska få inflytande?”
Och jag misstänker att många skulle svara:
”Jag är faktiskt inte längre så säker på att ni verkligen är intresserade.”
Text: Mats Sederholm | Artikeln publicerades tidigare den 2 november på DN Åsikt